Lågkonjunkturen gör Ryssland till en bättre granne

Debatten kring rysk utveckling och svenskt försvar saknar enligt min syn en tydlig koppling mellan den ryska militära förmågan och vad den skulle innebära för Sverige. Det är vanskligt att dra för stora växlar på ett krig mot en liten och militärt svag motståndare. Jag kan hålla med om att grundförutsättningen för en ev hotbild är en klart ökande rysk militär förmåga, en beredvillighet att använda den och kopplat till oförutsägbarheten i den ryska politiska utvecklingen.  Vi kan inte på ett rimligt säkert sätt bedöma intentionerna hos en rysk ledning i framtiden. Därtill bör fogas att den ryska utrikes- och säkerhetspolitiska verktygslådan innehåller diverse andra instrument, som man med växlande framgång har använt: IT-vapnet, energivapnet och politiska påtryckningar med eller utan ekonomiska sanktioner i bakgrunden. Att man inte haft framgång i alla avseenden och på ett allvarligt sätt skadat sitt renommé i omvärlden, tycks inte bekymra Moskva, vilket kanske är det verkligt oroande. Om de ryska politikerna frivilligt driver landet mot isolering, riskerar man att fastna i en säkerhetsmässigt överdriven och xenofobisk fälla och med ett närmare samarbete med länder som Kina som tänkbart scenario. Det vore en mycket olycklig utveckling för Europa, givet vårt beroende av rysk energi.

Vad gäller den ryska militära förmågan, sådan den kan urskiljas 5-10 år i framtiden, så ligger det största militära hotet vid en eventuell konflikt med Sverige främst i en ökande förmåga att använda sig av mobila styrkor och att luftlandsätta trupp. Ryssland har en tydlig prioritering av denna förmåga, som redan är betydande, huvudsakligen för att hantera regionala och lokala konflikter. Ryssland är ett vidsträckt land och man behöver snabbt kunna flytta trupp på mycket stora avstånd. Däremot användes faktiskt inte sådan tillgänglig trupp i kriget med Georgien, utan sattes in som vanligt infanteri. Andra områden där man har eller kommer att öka sin förmåga: övningsverksamheten, där den militära ledningen blivit påtagligt bättre under senare år, eftersom man övar i allt större förbandsformationer, flygverksamheten kommer att öka gradvis eftersom man fått råd att öva piloterna mer. Någon uppbyggnad av överskeppningskapacitet sker inte, däremot har man ambitionen att få längre räckvidder genom strategiskt bombflyg och hangarfartyg. Diskrepansen mellan verklighet och visioner är inte alltid tydlig-man har talat om att bygga 5-6 hangarfartyg på sikt, en uppenbar orealistisk tanke med hänsyn till att man har svårt att få det enda hangarfartyget att fungera och saknar varvskapacitet att bygga denna väldiga flotta. Den modernisering av vapenplattformar som kommer att ske fram till 2015, kommer inte att tillföra några väsentliga förändringar, huvudsakligen moderniserar man äldre materiel.

Man dras dock med betydande problem: brist på lägre befäl, dåligt hälsoläge hos värnpliktiga, dåliga levnadsförhållanden för officerare och disciplinproblem. Även i tekniskt hänseende visade Georgienkriget på tydliga luckor. Det strategiska ledarskapet är svagt. Ambitionen är att göra krigsmakten mindre, men mer effektiv. Den totala styrkan torde dock även fortsättningsvis ligga runt eller strax under en miljon. Den ryska krigsmakten får således på sikt en ökande förmåga att uppträda kraftfullt som regional stormakt och-med bibehållen kärnvapenkapacitet- även vara en global sådan.

En slutsats är att ett ev hot inom överskådlig tid kommer via luften. Ur svensk synvinkel är således luftherravälde och ett effektivt luftvärn de viktigaste komponenterna, även om ett missilhot är besvärligt att hantera. Sannolikt kommer vi inte att få uppleva ett militärt angrepp i närtid mot Sverige, men vi kan däremot inte utesluta påverkan i form av IT-angrepp eller ekonomiska sanktioner, som t ex Danmark upplevde efter att man vägrat utlämna en påstådd terrorist.

Hur kommer då den pågående krisen att påverka den militära förmågan? President Medvedev har deklarerat att man inte kommer att skära ned försvarsanslagen, oavsett kris eller inte. Om krisen blir så allvarlig som det ser ut i dag, blir det svårt att hålla det löftet. De mycket stora reserver som byggts upp under de goda åren, kommer inte att räcka mer än något år till i den takt de nu förbrukas. Jag tror att ett ekonomiskt svagt Ryssland, ser sina in- och utrikespolitiska handlingsramar begränsas. Inte för att jag på något sätt önskar ryssarna en ny period av umbäranden, de har farit illa nog, men det är ett faktum att perioder av ekonomisk svaghet har befrämjat reformer, ökat politisk pluralism och gjort Moskva mer lyhört för omvärldens syn.

Några kommentarer till vad som sagts i denna debatt. Ryssland har skickligt lyckats spela ut EU-medlemmarna i energifrågan. De stora importörerna, Tyskland, Italien och Frankrike ser främst till den egna försörjningen i stället för att skapa en europeisk energimarknad som skulle kunna utgöra en effektiv motpart till Ryssland. Det är en felsyn att tro att Moskva vill ha ett enat EU, man driver hellre bilaterala relationer enligt principen dividere et impere.. Ett enat uppträdande är emellertid bästa vägen att få Moskva att lyssna, särskilt om frågan är av stor ekonomisk betydelse Inte heller är man intresserad av att tina upp de återstående frusna konflikterna i närområdet i samarbete med utländsk part. I stället kan man själv starta en sådan process, när den ses som mest fördelaktig för ryska intressen.

En grundförutsättning vad gäller våra relationer med Ryssland utgörs av väsentligt skilda uppfattningar om mänskliga rättigheter och om vad en reell demokrati innebär. Kan vi inte få en samsyn om detta, riskerar Ryssland genom sin politiska ledning förmodligen att återfalla i ett auktoritärt och aggressivt beteende under perioder av växande styrka.