Axess chefredaktör: Konstfackseleverna borde återgå till att lära sig rita

I vänsterns Sverige måste allting vara politiskt (och per definition vänsterpolitiskt), oavsett om det handlar om konst, litteratur, teater, musik, dans, tv, radio, dagis, skola, myndigheters verksamhet, bibliotek (fyll gärna på, ni som kommer på fler områden). Varför kan inte litteratur få vara litteratur? Måste litteraturen även ha ett politiskt budskap? Måste konsten, teatern och musiken ha ett politiskt budskap?

Detta förstör konstformerna. Låt en tavla vara en tavla, och en bok vara en bok. Blanda inte in politik.

Tack Johan för en välskriven artikel. Du sågar mer eller mindre hela det svenska unga konstetablissemanget vid fotknölarna. Dock gör du det med en logisk argumentation och med viktiga poänger.

Allt för mycket av modern konst handlar om att skapa nya sätt att uttrycka samma gamla tankar, eller att hitta nya estetiska vinklar utan att ha något nytt att säga. Problemet är att det är svårt för konsten att utmana utan att gå över "moraliska gränser" när det finns debattsajter som t.ex. Newsmill! Idag kan vem som helst presentera provocerande tankar samt undersöka och presentera samhällets problem via ett välskrivet debattinlägg. Det bevisar Johan genom denna artikel.

Tacksamt läge för Lundberg att drämma till. Innan diskussionen fastnar i polariseringen mellan konservativa och postmoderna vill jag bara ha sagt att det som behöver diskuteras är: var går gränsen.
-
Lundberg har självklart rätt i att konsthögskolor inte ska leka forskning inom ämnesområden där de saknar kompetens.
( Konstfacks aktuella bus kan för övrigt ses som en parallell till den så kallade Barnporrskandalen på DI för fyra år sedan) Lundberg har också rätt i att konststudenter måste få lära sig hantverket.
-
Å andra sidan ska konstnärer ta sig runt i verkligheten i för att finna sina motiv, och ibland kan det vara berättigat att röra om lite grann i densamma för att göra dolda aspekter synliga.
-
”Var går gränsen” är i själva verket ett särskilt ämne, men det verkar som om det inte får tillräckligt utrymme på de konstnärliga högskolorna. Finns etik överhuvudtaget på schemat ?

Enligt vänstern i Sverige skall allting vara politiskt (per definition vänsterpolitiskt). Konst, teater, litteratur, film, musik, dans, tv, radio, dagis, skola, myndigheter, bibliotek, forskning (fyll gärna på med flera) skall ha ett politiskt budskap eller en politisk inriktning. Måste verkligen en teaterpjäs eller en film ha ett politiskt budskap? Kan inte en bok få vara en bok? Kan inte en tavla få vara en tavla?

Konstformerna blir förstörda av detta. Blanda inte in politik.

Redan vid omnämnandet C G Chesterton borde jag ha dragit öronen åt mig. När sedan Herr Docenten forsätter med "att konstundervisningens uppgift är att lära eleverna att teckna och måla på ett så figurativt och avbildande sätt som möjligt" kände jag den unkna doften av kulturkonservatism slå emot mig. Sannerligen, så fräckt att kalla en sådan charlatan som Jackson Pollock för konstnär! Fi donc, att jämföra en sådan med Tizian eller Ehrenstrahl. Han använder ju inte ens riktiga oljefärger. Skulle Becket vara teater? Några figurer i soptunnor som säger obegripliga saker till varandra. Nej, tacka vet jag Racine och De Vega, deras verk är i alla fall Litteratur.
Herr Docenten forsätter sin litania med att hävda att konsten av i dag i hög rad lever på gamla meriter och att dessa meriter " genomgående härrör från den sorts äldre konstuppfattningar som dagens konstprofessorer förfasar sig över" Vilka är dessa meriter, vilka konstprofessorer då? Svepande generaliseringar från Herr Docentens sida?
Kulturmupparna i Axesskretsen må gärna tycka att all konst och litteratur efter 1789 är obegriplig och dekadent, men det säger mer om de själva, än om omvärlden.

Tack!!!!!!

Nedvärdera inte Foucault, din bokmal!

En konstnär är en person som skapar något i sig onödigt, men så pass attraktivt att någon vill betala skparen för det.
.
Om skaparen sedan håller sig inom lagens råmärken och kan leva av sin produktion av video-installationer, lapptäcken eller vad det vara må på den privata marknaden må personen kalla sig konstnär.
.
Detta är för enkelt för att ens bry sig om . LÄgg ner siten och låt de som vill betala för det göra det.
.
Hej då såssar!

Men snälla. Konstskolestudenter idag har inget som helst intresse av att ironisera över modernismen eller leka kommentatorer till konsthistorien. Det är som bekant redan ganska gjort av deras föräldrar och professorer. Det har påpekats tidigare i debatten att Odell givetvis måste ha menat allvar, att hennes "ljug" inte var avsett varken för att skapa rubriker eller driva med "vanliga människors" uppfattning om vad som är konst. För att diskutera det här ur ett konstperspektiv måste vi komma överens om det.

Det hela är, som Claes Samson påpekar, en fråga om etik och moral. Det finns inga bestämda gränser inom konsten och det bör heller inte göra det. Konstnärer ska inte ha några yrkesetiska regelverk. Men varje konstnärligt beslut måste föregås av ett etiskt ställningstagande. Det fina med samtidskonsten är att den är tvärvetenskaplig och ofta undersökande. Men ska konstnären ge sig ut på okända vatten är det nog smart att förbereda sig lite. Att använda en så beprövad, om än kontroversiell, journalistisk metod kräver möjligtvis att man har koll på hur aktionen ska gå till för att uppnå bästa, och mest riktiga, resultat. Jag tror knappast att någon journalist är imponerad över Odells undersökningsmetod. Och den är viktig i bedömandet av projektet. Efter all uppmärksamhet spelar det ingen roll vad det slutliga verket kommer att vara, processen är i det här fallet för evigt kopplad till resultatet.

Intention, process och slutgiltig form är alla likvärdiga inom samtidskonsten, och konstverket blir ganska meningslöst om något av dem brister. Ramverket för att syssla med konst är alltså väldigt likt forskning. Varje del i sig bedrivs sedan helt annorlunda. Jag tror knappast att Johan Lundberg menar allvar när han jämför konstnärernas undersökande praktik med psykologidoktorandernas. Tydligt är att han varken besökt något av de hippa gallerierna han talar om (där är nämligen sådan här konst inte välkommen eftersom den på intet sätt är marknadsanpassad) eller ett universitet på länge. Och framför allt ingen konsthögskola. Då skulle han nämligen upptäcka att det är väldigt många som passionerat ägnar sig åt att "dra linjer".

Det rör i alla fall upp känslor och åsikter. I den meningen är konstverket levande. Med alla strukturella problem, och den historia svensk psykiatri har, verkar en enskild skrikande låtsaspatient vara ett överkomligt problem. Tyvärr är de kritiska texterna rätt ytliga och moralistiska. Bra poäng om att ritandet inte har så högt värde.

Jag håller med om att samtidskonst ofta lever på gamla meriter. Det är inte så lätt att matcha vad Duchamp gjorde en gång. Det funkar definitivt inte att göra samma sak igen, vilket somliga tycks tro. Också trenden att kalla konst för forskning är tvivelaktig. Dels blir det i bättre fall mest ett slags subjektiv journalistik, ett slags wallrafflande med lösare metodik, dels är ju mycket av denna trend bara ett resultat av myndigheternas vilja att strömlinjeforma all högskoleutbildning genom att kalla allt för forskning.
Men vad är lösningen? Att återinföra en äldre tids tecknar- och målarteknik vore säkert bra, men man kan inte ändra en tids uttrycksformer så enkelt. Konsten kommer säkert snart att ta nya vägar, men det förflutna kan inte återskapas oavsett om man så önskar eller ej.
En annan sak att fundera på: anta att allt hade hänt på precis samma sätt förutom att Odell skulle ha sagt jag är journalist istället för jag är konstnär. Är det inte märkvärdigt hur mycket mindre hatad hon då hade blivit.

Är det verkligen det konstnärliga uttrycket som diskuteras här, vilken form och på vilket sätt i relation till etik och moral?

Kan någon definiera vad som är konst eller inte, finns det en skiljelinje?

Det enda som borde kunna diskuteras runt Odells påhitt är vad syftet är och vilken rätt hon har att inkräkta i andra människors integritet. Kommer Odell att i efterhand ta kontakt med de som ofrivilligt engagerats i hennes projekt och försöka förklara den konstnärliga innebörden och motivera varför hon gjort detta. Eller är det under konstnärens värdighet.

Det skedde ett annat konstnärligt yttrande nyligen utanför synagogan i Malmö där en burk föreställande Zyklon B placerats och skulle på ett konstnärligt sätt illustrera ett uttryck om konflikten i Gaza.

Well, jag kan väl tänka mig att folk får hitta på vad de vill och uttrycka sig hur de vill. Frågan är om alla individer ställer upp den totala konstnärliga och totala yttrandefriheten?

Någonstans måste väl ändå en rättighet åtföljas av en skyldighet. I detta fallet tycker jag nog att Odell skulle kunna kosta på sig, om än krystad, rimlig förklaring och inte hänvisa till examensarbete någon gång i framtiden.
/F

En god vän till mig, armenier, studerar vid St Petersburgs konstakademi. Utbildningen där är vad som kallas klassisk, vilket de är mycket stolta över. Första året ägnas uteslutande åt studier i anatomi. Studenterna lär sig varenda muskel, skelettbit och del av den mänskliga kroppen på latin. Resonemanget är att för att sedan kunna avbilda människan är steg ett att kunna den mänskliga kroppen i detalj. Det här var bara en tanke som slog mig.

Uppfostrad bland konstnärer, målaren, poeter, keramiker, författaren, musiker, arkitekter, måste jag säga att jag är ganska trött på KONSTEN och KONSTNÄRER - båda alltid nämnda med stora bokstäver. Jag har hört och sett mycket sedan jag föddes, nappflaskan var säkert konstnärligt berikad med konst av den bästa, men nu får det vara nog, som sagt, jag är trött på visan.
Rätt eller fel att Anna Odell låtsade en psykos? Vem vet? Vad är det som är fel eller rätt nu fortiden? Avlyssna, fildela, ljuga i en roman... Faktumet är att Anna Odell fick som hon ville:skapade en debatt. Men det kanske är det fel sätt att skapa debatter... Jo, men här är vi och debatterar... Av vilken anledning? Blir vi inte medhjälpare? En bra strateg väljer själv platsen där han vill slåss. Är inte bättre att skapa och låta marknaden avgöra om konst och sådana saker? Konsten klarar sig själv, den har sin egen röst.
Tack vare den nya tekniken får vi nu skapa så mycket vi vill och viktigast av allt utan mellanhänder. Man kommer till marknaden på sekunder... Vill man leva på det, varsågod, vill man bara dela sin "inre", sina skapelser, det får man göra också. Det de andra gör är deras problem. Och vissa saker kvarstår, målningarna i grottorna, andra... Vad kan det vara, jag ser inte dem.

Då kanske man kan rättfärdiga Förintelsen o koncentrationsläger genom att kalla det konst? Det ska ju inte finnas några moraliska o etiska gränser för konstnärer o just förintelsen skapade ju en långlivad o viktig debatt.

Johan Lundberg hyllar doktorandernas arbete och kunskap.
Kunskap är bra. Alla konstverk är inte bra, liksom
att en doktorand säkerligen misslyckas innan framgång
sker. Däremot är det fel att vilja stänga gränserna
för konstens utveckling. Att reproducera Rembrant är
inget en kreativ person är intresserad av, vare sig
inom musik, film eller teater. Hur skulle musiken låta
idag om jazz och rockmusiken inte blommat fritt?
En av konstens egenskaper är att belysa händelser och fenomen
på sätt som ingen annan disciplin gör. Konst har nämligen
inga tolkningsramar. En doktorand som hittar ett vaccin mot
en sjukdom har gjort ett bra jobb om vaccinet fungerar. I
konsten finns inte mätbara resultat på samma sätt.
Johan Lundgren dömer i diffusa ordalag pedagogiken på alla konsthögskolor
i Sverige och världen, men ger få referenser. Endast
en student vid Yale nämns. Gör ett besök på nästa omgång
vårutsällningar för att nyansera faktagrunden, eller
se dokumentation om utställningar på tex

www.kkh.se,
www.valand.gu.se/d_nyheter/dokumentationer.html
www8.umu.se/art/
www.khm.lu.se/
www.konstfack.se

Martin Sundvall, konstnär

Johan Lundberg hyllar doktorandernas arbete och kunskap.
Kunskap är bra. Alla konstverk är inte bra, liksom
att en doktorand säkerligen misslyckas innan framgång
sker. Däremot är det fel att vilja stänga gränserna
för konstens utveckling. Att reproducera Rembrant är
inget en kreativ person är intresserad av, vare sig
inom musik, film eller teater. Hur skulle musiken låta
idag om jazz och rockmusiken inte blommat fritt?
En av konstens egenskaper är att belysa händelser och fenomen
på sätt som ingen annan disciplin gör. Konst har nämligen
inga tolkningsramar. En doktorand som hittar ett vaccin mot
en sjukdom har gjort ett bra jobb om vaccinet fungerar. I
konsten finns inte mätbara resultat på samma sätt.
Johan Lundgren dömer i diffusa ordalag pedagogiken på alla konsthögskolor
i Sverige och världen, men ger få referenser. Endast
en student vid Yale nämns. Gör ett besök på nästa omgång
vårutsällningar för att nyansera faktagrunden, eller
se dokumentation om utställningar på tex

www.kkh.se,
www.valand.gu.se/d_nyheter/dokumentationer.html
www8.umu.se/art/
www.khm.lu.se/
www.konstfack.se

Martin Sundvall, konstnär

Som liberal marxist är jag alltid lite misstänksam mot egentligen alla konstnärliga och politiska härskrin. Någonstans under konstfackstiden måste en oroande tanke på framtida försörningsmöjligheter börja irritera. Om man nu inte har känd släkt som Wolgers eller Billgren och därmed är automatiskt kvalificerad ( som inom all annan versamhet ) till hyfsade priser måsta man göra sig ett namn och det är inte lätt i detta brus. Dessutom har man en hoper klasskamrater som också vill bli bli sedda., ja då måste man äta rått människokött eller liknande. Konsten ska ju provocera men vi är inte lättprovocerade idag så man får ta i.
Därefter kan man formulera det teoretiska motivet. Hur som helst kan Odells lycka vara gjord.

Om det nu är så att allt inom lagens gränser redan är gjort, och man måste göra som fröken Odell för att skapa något nytt. Då kan man undra om inte konsten har spelat ut sin roll?

har inte konsthögskolornas konst nåt en punkt där det är dags att byta namn, och kalla sig typ samtidsanalys, och sedan överlåta konstbegreppet åt olje- och akvarellmålarna?

Så fort som konst ideologiseras förlorar den mycket av sin spänst - vare sig det handlar om västerradikalism eller kulturkonservatism.

Figurativ konst exempelvis nya Leipzig-skolan och mer konceptuell och postkonceptuell konst måste få existera parallellt. Vi behöver olika prespektiv - inte likriktning. Inte heller stagnation är önskvärt - den konst som finns måste spegla samtiden. Annars blir den meningslös.

Det finns de som anser att inget av värde har producerats efter Mahler, Picasso eller Gunnar Asplund. Men vem kan bevisa att Led Zeppelin, Bill Viola eller Rem Koolhaas är sämre än sina föregångare?

Jag hade uppfattingen av att det är en hel del som ägnar sig åt att teckna och måla, men du kanske tycker det är allt man ska få göra? Ska annat kallas för "entartete kunst" kanske? ;) Fast det är kul att läsa någon som bemödar sig med att tänka, så många kommentarer här och på andra ställen verkar otroligt ogenomtänkta. Så det var ett bra inlägg trots att jag inte håller med.

Roliga kommentarer här är till exempel "J" som börjar med "I vänsterns sverige" i ett groteskt klumpigt försök att politisera ämnet (jag trodde vi hade en höger-regering, men där fick jag lära mig) och sedan fortsätter med att man inte ska "blanda in politiken". "J", hade du låtit bli att skriva första meningen hade jag nästan tagit dig på allvar.

Gränserna uppfattas på många olika sätt. Så om ni nu försöker skriva en dikt, och varför skulle ni inte kunna skriva en dikt, eller måla en tavla, då bevisar det att konsten har fortfarande sin roll inom er gränsuppfattning.
Det är nya tider vid dörrarna, historien sätter fart igen, allting kommer att omdefinieras... Och alla kommer att "skriva sin bok, ha sitt barn och plantera sitt träd".

Tidigare hade ändå konstnären någon slags yrkesskicklighet och kunde något slags hantverk. När det inom vissa discipliner inte knappt alls ställs några krav på talang eller handlag blir inte verket det viktiga utan vem som utför det. Det är endast de som är upptagna i konstnärsskrået som kan göra konst och det är bara de som kan förstå vad konst är. Å andra sidan har denna elits synpunkter på allt från psykiatriska sjukdomar till växtförädling ett särskilt värde, då deras konstnärlighet uppväger bristen på vad som andra skulle kalla sakkunskap. De kommentarer vi har läst från lärare och studenter vid Konstfack angående händelserna på psykakuten bara bekräftar att samtidskonsten är en sekterisk och verklighetsfrånvänd rörelse.

Provokation inom konsten är inget nytt. Tex var Goya, Picasso mefl stora provokatörer. Men detta? Konsteleven har använt sim
omgivning som modeller utan ha deras tillstånd. Bättre hade varit om de medverkat av fri vilja och i en önskan om att bidra till porjektets genomförande. Men då hade det kanske inte blivit nånting alls???
Jag tycker det luktar lite idétorka och brist på konstsnärlig fantasi. Vad är det förresten för fel på skönhet inom konstnärlig gestaltning?

De lever verkligen på gamla meriter, eftersom hela konsthistorien ska utmanas. Utan konsthistorien står de där som kejsaren med sina nya kläder - nakna.

Den här artikeln ger uttryck för åsikter som (artikelförfattaren påpekar det så snällt själv) bekräftar den här typen av konsts värde. Jag har inga åsikter om hennes konstverk ska anses vara bra eller dålig konst då jag vet alldeles för lite om det men att värdera människors handlingar i ren samhällsnytta på det sätt som denna artikelförfattare gör ger ett väldigt skrämmande resultat. Skulle det endast vara tillåtet att göra saker inom ramarna för vad som är ekonomiskt gynnsamt så är vår frihet inte mycket värd. Vad denna typ av handlingar rör upp är gammaldags och näst intill fascistiska föreställningar om vad vi bör och inte bör göra. Att det är otillåtet att skada andra människor direkt är bra och odiskutabelt. Men denna artikelförfattare inför en ny typ av indirekt skada där det inte längre går att peka ut en person eller en grupp personer som faktiskt tagit skada utan skadan sker antingen mot hela svenska folket (detta ska ha kostat 10000 en högst tvivelaktig kalkyl då alla inblandade antagligen tog hand om henne på ordinarie arbetstid) eller mot en hypotetisk person som blir avvisad pga resursbrist. Ska man på det viset värdera handlingar och skada så finns det faktiskt inte mycket frihet kvar. Vi får med sådan logik inte utsätta oss själva för någon som helst fara då vi riskerar att kosta i form av sjukvård. Det är precis den typ av samhälle som skapas ur denna typ av åsikter som konsten värnar oss emot.

Varför är alla människor så desperata att vara "kreativa", att "forska" och vara unika, synas i media. Vilka tider av mindervärdeskomplex och behov att synas i media vi lever i! Konstfolket är precis som alla andra människor gällande detta. Enda skillnaden är att deras insatser inte bidrar något alls till samhället som det verkligen behöver. En mediekåt åklagare lyckas kanske i alla fall sätta dit några skurkar även om han får glänsa i TV också. Men Odell? Kan inte alla sluta vara så desperata och ärelystna, och bara plöja sin teg istället - vilket är vad deras medmänniskor verkligen behöver. ARBETA! Var VUXEN! Sluta LEKA!

Jag är framförallt lättad att polisen inte sköt den här gången.

Och alla ni som äter för mycket sura citroner, jag förlåter er. Bitterhet är vi alla kollektivt medansvariga till. Jag ska försöka hjälpa er med min konst.

http://se.youtube.com/watch?v=YLeMzXzdPjY

Är konstens främsta mål att provocera?
Om man söker sig till en konsthögskola och det ända man vill är att kritisera olika delar av samhället, kan man undra om inte Journalisthögskolan vore ett bättre forum.
Jag tror att "vanliga" människor vill att konst ska kunna beröra, berika, uppfylla med förundran, glädje, kanske sorg i bland och nyfikenhet.
Jag tror inte att vårt samhälle har inte behov av "konstnärer" som tror sig göra samhällsnytta men bara gör sig löjliga och tar plats och utrymme från andra som bättre behöver den (vård, omsorg etc.)

Jag är nog inte ensam att koppla samman begreppet konst med estetik. Konst utan estetiskt ställningstagande borde kallas nåt annat för att inte förvirra begreppen.
Lundbergs formulering om att låna status och meriter från den estetiska konsten är träffande. Det är väl därför konstnärer som inte sysslar med estetiska ställningstaganden är så måna om att behålla ett missvisande begrepp för sin verksamhet.
Men visst undrar man varför människor som vill framstå som rakryggade döljer sig i lånta fjädrar.

Jag har några förslag till benämning av "konst" utan estetisk vilja:
Provokation är ett gammalt fint begrepp som tyvärr används nästan bara i negativ mening. Samhällsnyttiga provokatörer kunde utbildas på Statens Skola för Provokation. Provfack.
Påhitt kanske det kunde heta om inte utövarna finner begreppet alltför otrendigt. Påhittare.
Fokusering är nog bättre och närmare engelskans Focus. Det är ju viktigt att få internationell status. Statens Skola för Fokusering. Focfack.
Eller eftersom allt är tillåtet och allt är konst behövs ett begrepp som täcker allt. Företeelse.
Statens skola för allt. Alltfack. Utbildar skickliga företeare.

Voj, voj.

Först: Undrar var man ska placera Anna Odell. Inom dans, musik, teater, arkitektur, bild. Denne JL tycks mena att det handlar om bild, oklart varför.

Själv röstar jag på arkitektur eller balett.

Sedan: Innan vi bråkar på utövarna av konst, kan det väl vara bra att bestämma oss för vad vi ska med konsten till, och om detta är upp till var och en, eller ska vara någon sorts kollektiv överenskommelse. Att spegla nutiden, vara snyggt att titta på, skapa glada miner, skapa ledsna miner, stämma till eftertanke, fostra folket, uppvigla mot makten, spegla en företsällning om god smak. Jo vi kan hitta alla möjliga ambitioner i historien, med vaierande konsekvenser.

Denne JL tycks mena att konst ska vara liksom likt, om vi nu ska förstå kravet på teckningslektioner, dock är det en smula oklart varför just detta är en poäng.

Själv röstar jag just idag, det är ju lördag, på att konsten ska göra mig lite småkåt. Trevlig helg!

Installationer med budskap som innebär att ta ofrivilliga samhälls-
resurser till sitt förfogande, såsom polis, räddningspersonal, ambulans
etc., ockupera allmän mark, ryms ej under den frihet med ansvar man vill leva efter i det demokratiska samhället med hänsyn tagen till
sina medmänniskors livsvillkor vid ex. psykiatriskt sjukhus, då verkliga
patienters behov av vård vid tillfället kan bli åsidosatta p.g.a. redan
ansträngda samhällsresurser för att i första hand, ofrivilligt hantera konstnärens s.k. installation. Konstnärer som påtvingar samhället sin
konst-installation och ansvarslöst tar samhällets resurser i anspråk,
är mer ett ovärdigt sätt att marknadsföra sig som konstnär med medial
uppmärksamhet än att kalla dess budskap för konst. Det finns inga gränser sägs det från vissa personer, man kan i så fall fråga sig, vad kan komma härnäst för slags samhällsstörande installationer? Dessa och liknande konstnärliga budskap kan med fördel skapas och spelas upp på teaterscener och ej på offentliga platser med som synes total hänsynslöshet till ofrivilliga samhällsresurser som kan bli följden av att det ej finns gränser, enl. vissa personers utsago. Det ska vara högt till taket i ett yttrandefrihetens samhälle, men ett demokratiskt samhälle förpliktigar även till moraliska skyldigheter för alla samhällsgrupper att efterleva.
RB
Konstnär, bl.a. utbildad på Konstfack.

Johan Lundberg. Jag har gått på Fri Konst på Konstfack, gick ut för några år sedan. Jag vill säga att jag fick måla. Jag fick dra linjer och hade jag velat hade jag kunnat gjuta memetiska statyetter i fem år.
Jag satt igenom år av genomgångar och redovisningar av arbeten som ofta var fåniga och omogna men ibland bra. Däremot var de aldrig styrda av professorer blinda av forskningsiver. Hur irriterande den institutionen än var så var den faktiskt så fri och uppmuntrande att det ibland var plågsamt.
På något sätt var den utbildning jag fick där den mest förvirrade och verklighetsförankrade utbildning jag fått; och jag har några fler bakom mig.
Det fanns inte någon linje, någon agenda, någon vilja att leda mig till eller bort från något, det var den tryggaste zon och den svajigaste platsen jag varit på.
Jag skulle till min stora överraskning säga att det var en mycket bra tid.

Och inte tar konstfackstudenter av sig sina hattar när en senior går förbi. Regelbundet spelar de dessutom kula för nära gatan trots att deras föräldrar säger att man inte får, och ständigt hytter jag åt konstfackstudenter som befinner sig på min gräsmatta...

Ack.

Det är fel att förbruka skattefinansierade medel för behov som de inte är ämnade att fylla. Så långt är jag med, men sedan så skriver Lundberg enligt SvDs patenterade "småbitska, småsardoniska och lite sådär avslappnat folkförnuftiga näsknäppar ur blå-emot-röda-perspektiv" och jag gäspar käken ur led.

Jag har väl aldrig varit engagerad i någon politisk fråga eller rörelse på endera sidan i Sverige -så jag kanske har missat alla små försyndelser och övertramp vänstern har begått mot blåare människor och hjärtefrågor - men ändå undrar jag om inte denna sura grämelse och självvalda korsfarande mot postmodernismens hydra har börjat bli en trött och lite ynklig hobby.

Att plugga fri konst är att dela rum med världens mest ledsam och pretentiösa människor. Jag vet det för att jag gjorde det. Alting handlade mer om deras "coolhet" än konst. Jag har en sak att säga till alla världens "conceptual artists." Skriv en uppsats istället!! Spara oss era klotter, smutsiga trosor, ko kvarlevor, diamantkranium osv.

Det kräver faktiskt talang och tekniska kunskaper att rita. Att tälja och väva. Att göra musik eller skriva en manus. Att dansa. Att måla en tavla som påverkar själen. Att sy och brodera. Att spela teater. Att skriva en bok.

Att skapa för att det finns inga ord för det du vill säga är en sak... Men conceptual art - att skräpa ner världen för att du är för självupptagen och glömmer bort dig i det trendiga "konstvärlden" är rent infantile.

Att förfasa sig över dessa exempel är enkelt. Men det finns värre saker att vara rädd för - kulturministern påstår sig t ex vara upprörd över slöseriet med skattepengar som saneringen av en nersprejad T-banevagn innebär och säger samtidigt att "graffiti är skadegörelse". Men vad ska man då säga om denna regerings monumentala slöseri med miljarder och åter miljarder av skattepengar t ex till konsultföretag som säljer it-system till skattebetalarna som sen visar sig inte fungera, och öht det suspekta systemet med New Public Management där upphandlingens gråzon möjliggör affärer som borde granskas betydligt hårdare. Kalla Fakta tog också upp något om hur granskning går till nuförtiden; dvs att granskning, granskare och det granskade sammanblandas med varandra på ett i allra högsta grad ifrågasättbart sätt. Det är också allvarligt om man börjar döma ut konstens frihet som man gjorde på 30-talet i Tyskland och dömde ut den experimenterande, non-figurativa konst som inte höll sig "innanför ramarna" - just de ramar som den här artikeln anser borde återupprättas; avbildning och figurativt måleri - såsom varande "Entartete Kunst", varefter man så småningom förbjöd densamma.

Underbar sågning av Johan Lundberg. Jag håller med om vartenda ord.

Tråkigt också för alla duktiga konstnärer och industridesigners som fått sin utbildning på Konstfack, att skolan dras ner i smutsen av detta generalpucko och hennes naiva handledare/professorer.

You have got your 15 minutes of fame, Anna Odell.

Johan Lundberg chef red acess! Vill du verkligen veta eller behålla dina FÖRDOMAR när det gäller "sinnessjukdomar"? Jag har läst och rekommenderar dig: SvD/Under strecket 12 juli 2008 "Psykiatrins galna vård av kvinnor" av prof. Merete Mazzarella; Bok: "Diagnosens makt" av prof. Karin Johannisson. - För något år sen blev en tvångsintagen medicinerad sovande patient (bältesspänd?) strypt av annan tvångsintagen, då personalen inte hade tillsyn utan "spelade gitarr i pers.rum" enligt SvD-artikel. Hur står det till på S:t Görans psyk egentligen? Undrar skattebetalare.

Johan, det är förstås svårt att acceptera att konst, liksom mode, journalistiken, politiken och tekniken har en utveckling och förändras över tid. Att nya generationer inte vill upprepa gamla generationers arbete. Vem skulle till exempel vilja att dagens forskare bara ägnade sig åt att upprepa samma gamla experiment som sina föregångare?

Faktum är att konstens värld är mycket mer komplex än vad din artikel visar och att det finns en mångfald av "skolor" och inriktningar. Att dessutom just måleri och teckning varit högsta mode inom konstvärlden det senaste decenniet tycks dessutom ha gått dig helt förbi. På ett paradoxalt sätt lyckas du beklaga dig över att konstnärerna inte gör den typ av konst som många faktiskt ägnar sig åt.

Ett lysande inlägg av Johan Lundberg. Sällan har någon pekat på nutidskonstens orimligheter så tydligt.

Jag har alltid förvånats över hur nutidskonsten och mycket av dagens humaniora, såsom queerteori, medvetet nonchalerar andra kunskapsområden. Kunskap byggs upp stegvis genom att konsumera andras rön och skapa nya medelst forskning. Då nya rön motsäger befintliga rön måste de befintliga rönen motbevisas innan de nya kan godtas. Så har bl a psykiatrin och biologin arbetat i 100-tals år för att lära sig hur vi människor fungerar.

Queerteoretiker och dessa ”forskande” konstnärer anser sig dock stå över vetenskapens fundamentala arbetsmetoder. Gång på gång hävdar de att flera av våra mänskliga egenskaper enbart är sociala konstruktioner och påstår därmed att genetik inte har med saken att göra. Biologin och de medicinska vetenskaperna visar dock sedan länge att rent personliga egenskaper vanligen är till stor del genetiskt baserade. Trots detta har queerteoretikerna och konstnärerna inte visat det minsta intresse för att motbevisa de naturvetenskapliga rönen med vetenskapliga metoder.

Problemet med queerteoretiker och den här typen av nutidskonstnärer är att de inte förstått den mest grundläggande premissen för kunskapsbyggande. Det observerade objektet måste förbli helt opåverkat av observatören. Med andra ord, subjektiva uppfattningar är inte kunskap. Då en queerteoretiker tar fram en ”teori” måste queerteoretikern gilla sin teori. Annars tycker queerteoretikern att teorin inte har något värde. Queerteori är med andra ord ideologi, inte teori.

Bilda gärna ett politiskt parti eller en lobbygrupp som säger att vi bör forma våra samhällen som om personliga egenskaper enbart var sociala konstruktioner. Låt sedan folk som tycker som ni stöda er. Men kalla er inte för forskare och kalla inte er ideologi för kunskap.

Jag har svårt att förstå varför alla hela tiden tjatar om att konstutbildningen borde bestå i att enbart lära sig teckna och måla. Som konststudent vill jag gärna, även om måleri och teckning är nog så intressant, gärna även i fortsättningen lära mig just konst. Det finns ju trots allt egna skolor för måleri och teckning som de som bara vill lära sig teckna och måla mer än gärna får gå på.

Kulturkonservatism år på modet, det har det varit ett tag nu. vad som dock är riktigt tröttsamt är det eviga pratet om att det skulle var "riskfyllt" att gnälla på konstren, "Tabubelagt" att föreslå att konstnärer ska lära sig teckna eller måla på ett så "ekvilibristiskt, figurativt avbildande sätt som möjligt", och att "oljemålningar i förmodernistisk stil" skulle vara bannlysta.

I själva verket är de högsta mode. De är helt helt ohotade.
Den som försöker bannlysa någonitng är Du i det här fallet.

Konsten "forskning" håller jag dock med om är både meningslös och trist. Men det tycker ju för guds skull nästan alla!

Jag blir måttligt upprörd över Odells bus. Precis som jag blir måttligt upprörd över DNs journalisters Wallraffande. Däremot tycker jag att det är rätt och riktigt att Odell blir dömd. Och på samma grund tycker jag att även DNs journalister borde bli dömda.

Däremot blir jag omåttligt upprörd över kulturelitens förutsebara reaktion. Nämligen att det inte bara är rätt och riktigt att busa utan även fel och inkorrekt att döma någon för bus. Laglöshet är således okej, egentligen. Den civiliserade rättsstat som det tagit hundratals år att bygga är inget värt, egentligen. Alla människor som försöker leva lagligt är idioter, egentligen. Och så vidare.

Hur kan kultureliten leva med sig själva?
Ulf

Denna text är en klassiker!
Jag förstår inte att de inte tröttnar på sig själva.

F. ö. skulle jag inte vilja påstå att Anna Odell är frisk. Hon är en knasboll, men inte sjuk nog att vara originell heller. Jag har inget emot henne som person, men den här grejen känns som vilken generisk konstfack-grej som helst. Något man gör för att få godkänt, och inte utmana examinatorernas förväntningar. Gäsp.