Aldrig försent att försöka läka pappasåret

Ja, du har rätt i mycket av detta. Jag lärde inte heller känna min biologiska pappa förrän Säpo öppnade upp arkiven. Jag kommer självfallet inte att förstå allt som hände inom honom, men tillsammans dokumentationen, hans bekanta och min mor, är jag närmare än vad jag var de dryga femton åren som vi bodde under samma tak.

Klokt skrivet! Själv växt jag upp med en far som alltid var närvarande, även när han var borta. Hans våldsamhet gjorde att jag och mina syskon ständigt var ängsliga. Gud och Jesus tröstade mig. Senare blev jag rätt duktig på att glida undan och spela teater. Jag flyttade snabbt långt bort, delvis för att komma undan hans kvävande inflytande. Jag har svårt att förlåta hans terror mot familjen, ändå har vi numera en hyfsad relation.
Kanske är jag feg som inte helt tagit avstånd från honom men jag har viss förståelse för att han blev som han blev. Han växte upp som oäkta fattigpojk till en piga på 20- och 30-talen. Hans dröm var mat på bordet varje dag. Skolan var en pest och han har aldrig läst en bok vad jag vet. Fattigdom och okunnighet gav honom begränsade resurser.
1920-talets statarelände påverkar än idag.

Det känns på något sätt hoppfullt att läsa Wijks text. Att han nämner möjligheten till någon sorts läkeprocess tycker jag känns fint.

Vad gör vi själva för pappa? För mamma och pappa? I Sverige får man vara barn hela livet och det enda man behöver använda sin vuxenhet till är att formulera anklagelser mot de stackars föräldrarna, som var naiva nog att tro att en människa faktiskt är vuxen vid tjugo.

Vad mycket klokt det skrivs på Newsmill och idag är det Du - Erik Wijk - som står för det kloka och goda.
Jag växte själv upp i en kärnfamilj som äldste brodern av två, under 60- och 70-talets Malmö. Vår far var fostrad i en äldre "anda" och var sträng, resultatorienterad, dominant och fattade beslut rakt över huvud på oss. Dock gjordes allt detta med gott uppsåt, bottenlös kärlek till oss söner och vår mor, fantastisk närvaro trots ett "ansvarsfullt" yrkesliv, en befriande humor och en oblygsamhet vad det gällde att fysiskt visa oss sin kärlek (läs inte in något annat än bara positivt).
Från tidig skolgång var min retoriska förmåga och min verbalitet ett ständigt orosmoment på vår ordentliga skola, där lärarna inte var vana vid elevers ovilja att bli tystade med maktspråk och blickar. Lika "arg" som min far måste vara på mig efter dessa små orddueller, lika stolt är jag säker på att han var i lönndom. Det sista gällde naturligtvis inte när han själv var offret för min vilja att disikera hans idéer, uttalanden, beslut eller vad det månde vara.
Trots den stora kärlek och stolthet vi båda kände för varandra, bodde vi aldrig mindre än 30 mil ifrån varandra fram till pappa gick bort 1995. En välbehövlig luftspalt för båda våras utvecklingskurvor och för att vi väldigt ofta kunde träffas och umgås under glada och positivt diskuterande former.
Givetvis var jag ibland arg på min pappa för att han gjorde så, sade så eller inte gjorde så som jag ville och tyckte att han borde ha gjort. Jag har också ibland varit besviken att han inte alltid såg mig föär den jag var utan mer för den han ville, och trodde att jag ville, jag skulle vara. Det mesta av detta fick jag "ur" mig under en långhelg i sjukhussängen bredvid honom, dagarna innan han gick bort och det lilla som fanns kvar har successivt absorberats av livets framfart. Det sistnämnda på grund av att jag valde att se på vår relation på samma sätt som Du förespråkar - det gemensamma ansvaret. Vad skrynkelfritt det blev. På samma sätt har jag hanterat och hanterar mina andra relationer med t ex min mor, även hon borta sedan 2005, min bror, min exhustru m fl.
Idag är jag själv frånskild med två barn i ett varannan-vecka-boende samt en sladdis på snart två år. Min äldsta dotter är 14 och lillasyster är sladdisen. Mellan systrarna finns sonen på snart 12 år.
Att se på min son är som att se på sig själv i samma ålder, med den avsevärda skillnad att mina föräldrar levde ihop. Verbaliteten är slående om än att retoriken fortsatt är lite mindre utvecklad. Dock finns en avgörande skillnad till mellan oss och det är hans stora pendlande mellan positivt och negativt. Detta vill både hans mor och han själv skylla på separationen och bostadspendlandet och det är väl ställt utan allt tvivel att det kan vara en bidragande orsak. Vår lite, i perioder, ansträngda relation har jag belastats för och jag har själv tagit på mig ansvaret - vilket är självklart - men också skulden. En skuld som naturligtvis har varit tung och slitsam, men också en skuld som har känts obekväm för att jag inte har känt mig hemma i att bära den. Är det så enkelt att hela ansvaret är mitt?
Under vår långa och härliga julledighet på mitt älskade Gotland började jag våga formulera tankarna att det är ett delat ansvar samt, att i takt med att han blir äldre, blir hans del större och större. Självklarheter kan tyckas och något jag dagligen predikar i mina föreläsningar och i mitt ledarskap, men som jag har haft svårt att låta leda mig i min relationen med min son (och hans mor). Ett förhållningssätt som har gjort detta års första dagar lättare att leva och har fått mig att släppa behovet till "jakten" på min son och hans svar på mina frågor. Ett förhållningssätt som fortfarande svallar av kärlek till honom, men som inte dränerar min kärlek till mig själv och min syn på mig som förälder. Ett förhållningssätt som ger mig förtröstan i att han kommer att upptäcka, inse och agera i enlighet med detta han också.
Tjoho, vad långt detta blev och jag avslutar som jag började. Vilka kloka och goda ord Du delar med Dig, Erik Wijk.

"Den andra insikten jag förblir övertygad om är att inget är givet. Inget är helt avgjort eller kört. "
-
Det där känner jag igen från min relation till min farsa. På sätt och vis var hela min barndom och ungdom ett slags krig för att ta sig hemifrån. Men när jag hållit mig borta en massa år kände jag att det kanske vore bäst att ge det en chans till. Folk blir ju äldre och rätt vad det är så tar livet slut. Och då är allt försent.
-
Så jag for hem en sväng. Steg ur bilen, knatade över gårdsplanen, uppför farstun och in i hallen och såg gubben sitta vid sin plats köksbordet med en av sina favoritskvallergubbar. Han såg så förvånad, till och med glatt överraskad. Men sa bara "Det finns kaffe"
-
Det var som om jag bara hade varit en sväng över till garaget i fem minuter. Inget mer behövde sägas.

Mamma är bäst!

Kärlek måste i allra första hand gå framåt , till nästa generation annars blir det fel.
Den ska inte gå bakåt; barn till föräldrar,
inte åt sidan föräldrar till sina syskon.
Det är bra att vi har två föräldrar, ifall en fallerar så är chansen ändå stor den andres kärlek räcker. Och det i sin tur kan ge större möjlighetar med en normaliserad relation med den fallerande föräldren.
När båda föräldrarna fallerar innebär det stora problem för barnet. Då behövs det att omgivningen har öppna ögon och tar ansvar så som vuxna ska ta ansvar för barn. Det kan vara i släktens eller i samhällets regi.
Självklart så älskar vi oftast våra föräldarar, oavsett deras tillkortakomanden, men kärleksomsorg fungerar allra bäst frammåt till nästa generation. Då blir alla mest nöjda.

Kärlek ska gå framåt till nästa genaration, annars blir det fel och ingen blir nöjd .
Om en föräldrer totalt fallerar så finns det för det mesta en till som har så mycket kärlek att ge så det räcker. kanske to.m för att normalisera reltionen till den fallareande Om båda föräldrarana fallerar får barnet stora proplem, Då måste omgivningen hålla ögonen öpna och ta ansvar som vuxna ska ta för barn.

Tack för dina ord! För första gången i mitt 26-åriga liv har jag fått en reaktion från min så kallade Pappa, och den var inte positiv. Men att växa upp med en tystnad och uteblivna svar på mina kontaktförsök har gjort att jag hela tiden har sökt.. hoppats.. och undrat. När jag nu fått den här reaktionen blir det plötsligt något att ta ställning till. Jag inser att jag har en komplett och kärleksfull familj utan den där Pappan. Det har jag alltid haft.

such a great article! thanks for sharing!

Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!Skönt att vara MUSLIM - slippa feministidioterna.
Härligt att vara MUSLIM och ha en fru som diskar, lagar mat, tar hand om barnen osv. Jag som man kan försörja familjen och beskydda den!

you replica Hermes Handbags handbags wholesale will view. Timeless and designer handbags replica decent designs are presented Others Collection sale in the fashionable world, Thomas wylde Handbags bags which has developed an designer handbags outlet urge among handbag conscious Suhali Leather women to bring every Street sale design in their wardrobe. fake handbags Unfortunately, all women are replica Balenciaga Handbags handbags cheap not lucky, they have cheap designer bags for sale to check out their budget first because today, majority women are s

skechers sale
chloe bags
gucci online shop 
mbt shoes women
ugg wholesale
UGG Knightsbridge 
vibram five
skechers shape ups
ugg boots sale
ugg cardy