Jag hoppas pappa har förlåtit mig

När jag för några år sedan, när min pappa ännu var i livet, gick jag i terapi. Min terapeut var riktigt bra. Jag lånade en bok av honom om sorgebearbetning. Och sedan gjorde vi några övningar i praktiken. Vad det hela handlade om var att obearbetade förluster/sorger från det förflutna påverkar ens liv, och att man i efterhand faktiskt kan bearbeta och ta itu med gamla förluster. Min terapeut var väldigt fixerad vid min pappa. I början sa jag att jag inte hade några problem med min pappa. Att jag var färdig med honom, att han inte var ett problem för mig. Men min terapeut fick mig att förstå att det kanske inte bara handlade om personen som var min biologiska pappa, utan om just avsaknaden av en far, och att det de fakto var ett problem för mig.

Jag är just nu i en mer aktuell sorgeprocess, och bestämde mig för att plocka fram mina gamla lärdomar om sorgebearbetning. Jag hittade ett brev som jag skrivit till min pappa. Ett brev till den far jag önskat att han varit. Och jag hittade andra saker. Pappas dagböcker, pappas fantastiska berättelser om vad ett delirium faktiskt är. Någon gång kanske jag publicerar delar av dem i någon form.
Och plötsligt börjar jag se min pappa från ett helt annat perspektiv. Det kanske behövdes att han skulle dö och hålla sig undan i tre år för att jag skulle kunna göra det.

Men jag inser att jag inte är helt olik min pappa. Jag har börjat förstå honom på ett annat sätt. De drömmar han hade. Önskningar och hopp. Vad han ville och hur han fungerade.

Min pappa var precis som jag ganska trög och stillasittande. Man fick inte intrycket av att han var en särskilt engagerad person alls. Jag har förstått att han var otroligt passionerad, bara han fick göra något han brann för. Och min sorg idag är mer en sorg över att min pappa hade så fel förutsättningar, var på fel plats och aldrig riktigt fick chansen, eller hade förmågan att faktiskt göra något av allt som var bra som han faktiskt var.

bild-132

Det här är såklart efterkonstruktioner. Baserat på vaga minnen och berättelser om min pappa. Gamla foton och saker min pappa sagt och skrivit.
Men någonstans behöver jag få en annan bild av min pappa. För att kunna förlåta och för att förstå mig själv.

När min pappa var ung brann han för två saker. Musik och journalistik. Han var en misslyckad musiker. Blev musiklärare och aldrig en särskilt bra sådan. Det händer att jag träffar hans gamla elever som inte vet att jag är hans dotter och det är inte smickrande saker de säger om honom.
Journalistiken var en annan sak. Han skrev notiser för "Nya Norrland". Han var duktig på språk. Och han var duktig på att fotografera. När jag var liten var vår gästtoalett mörkrum, pappa framkallade sina bilder själv. Men han hade inte förmågan att göra något riktigt av det, fast jag är säker på att han skulle ha lyckats om han bara vetat hur man gör.

När han dog och jag skulle ta reda på hans lägenhet slogs jag av hur viktig fotografering varit för honom. Hans lägenhet var en kvart som lätt kunde konkurrerat med de värsta scenariorna från "Requiem for a Dream" eller "Trainspotting". Jag besparar er detaljerna. Men en sak hade han lyckats hålla ordning på, trots tjugo år av hårt supande. Trots att allt han hade tagits ifrån honom och han levde i en soclägenhet med ett hopskrap av möbler och grejer från Frälsningsarmén var det en sak som han lyckats få med sig.

Sina foton och negativ. Negativen ordentligt sorterade och daterade i metervis av pärmar. Diabilder i travade magasin. Och foton, i buntar med tydliga förteckningar över innehållet.

Och jag är så ledsen för att ingen under hans levnad orkade bry sig, eller såg att ta tillvara hans passion, hans entusiasm för bilderna. Min pappa kunde, hur skitigt och fult allt faktiskt var omkring honom, se det vackra i tillvaron. Min pappa tog långt innan det slog igenom dokumentära bilder i vardagen, bilder som berättar historier, bilder som är vackra fast de är grå.

Men nu tappar jag tråden.

Efter några år som misslyckad musiklärare fick min pappa för sig att han skulle köpa en tryckpress. En gammal offsetpress som tryckte svartvita A4. Han började trycka ett reklamblad. Tryckpressen stod i ett rum intill mammas och pappas sovrum. Pappa hade alltid svarta händer, av trycksvärtan. Länge jobbade han som musiklärare på dagarna och så tryckte han reklamblad på kvällar och helger. Han klippte och klistrade. Använde gnuggisar för att göra rubriker och annonser. Han köpte en elektrisk skrivmaskin och jag lärde mig korrekt fingersättning. Jag läste korrektur åt pappa. Jag såg alla fel med blotta ögat och också pappas kollegor och konkurrenter i tryckeribranschen började använda mig som korrekturläsare.
Jag hjälpte pappa att blada i reklam på helgerna. Jag fick tio öre per ex, och det blev en hel del pengar.
Efter några år sade han upp sig från jobbet som musiklärare och köpte en fotosättmaskin för - hör och häpna - en miljon kronor.

När jag skriver det här känner jag mig gammal. Men min pappa betalade alltså på åttiotalet en miljon för en maskin vars enda funktion var den som vilket jävla ordbehandlingsprogram som helst klarar idag.
Den var två gånger en meter stor, själva datorn. Den hade två bildskärmar, en där man såg den löpande texten och en där man såg hela sidan. Pappa började göra original åt andra tryckerier. Det gick bra för honom. Han brann för det han gjorde. Han jobbade jämt. När han inte hade sina perioder. Då kunde man hitta honom medvetslös och nerkissad på golvet intill fotosättmaskinen eller tryckpressen. Han köpte en större tryckpress, som kunde trycka A3 i fyrfärg. Jag minns hur stolt han var. Och hur ingen förstod eller riktigt brydde sig.

Min pappa saknade något. Jag vet inte riktigt vad. Han levde i drömmen om att skriva, om att skapa, men blev den som tryckte och publicerade sådant som andra gjorde.

Jag tror att jag har varit orättvis mot min pappa. I vuxen ålder var han aldrig en far. När jag var liten hade han sina brister. Men där i hans tryckeri i doften av trycksvärta hjälpte och uppmuntrade han mig att göra och bli det han aldrig hade blivit.

När jag var tolv år gjorde jag en tidning för missionärsbarn och det hade aldrig gått utan pappa. Han lärde mig skriva maskin. Han lärde mig svenska. Han lärde mig att göra original och han höll mig med all tänkbar utrustning. Det fanns alltid obegränsat med papper och pennor och tip-ex hos oss. Han hjäpte mig att trycka och han gjorde det med glädje. När jag tänker efter minns jag aldrig att pappa verkade tycka att det var besvärligt. Pappa sa aldrig nej. Han uppmuntrade mig att skriva, han uppmuntrade mig att göra det jag ville.

Jag skrev dikter och när jag var femton år hjälpte pappa mig att göra en bok. Han fixade grejer för bokbindning för att det skulle bli bra och snyggt, och detta trots att han verkligen ogillade innehållet i min bok. Det var inte särskilt rumsrent enligt hans fundamentalistiska kristna syn på livet. Men han ville nog att jag skulle lyckas bli det där han aldrig blev.

Senare i livet, när jag inte hade någon kontakt med pappa alls, vet jag att han alltid läste allt jag skrev. Han tittade på varje teveinslag jag gjorde, lyssnade på varje radioreportage. Och han var stolt över mig. Han sparade mina artiklar. Han visade dom för sina vänner.
Men han sade aldrig något till mig. När vi pratade fick jag mest skäll för mitt flitiga användande av svordomar och andra fula ord.

Mina föräldrar skildes när jag var femton år. Ett par år senare gick pappas firma i konkurs. Sedan kom han aldrig på fötter. Han söp hårt de sista femton åren av sitt liv, han hamnade flera gånger på sjukhus med mer än 6 i promille. Han kunde inte ta vara på sig själv och han kunde definitivt inte vara en far.

Jag hade velat ha en far. Jag hade velat det. Men han förmådde inte. Jag var hård mot honom.

Ett par år innan han dog skrev jag det där brevet. Brevet till den far jag aldrig haft. Jag läste upp det för honom. Och då, den enda gången, sa pappa förlåt och jag tror att han menade det. Han sa då att han faktiskt var stolt över mig. Och han önskade att han varit klokare, vetat mer, gjort mer för mig. Jag har förlåtit min pappa nu. Någon gång ska jag gå igenom hans negativ. Jag ska framkalla bilder och jag ska visa hans foton för världen. Jag ska publicera hans texter som är vackra och värda att läsa.

Jag hoppas att pappa har förlåtit mig, fast jag aldrig bad honom om det.

Det här texten är tidigare publicerad på The real mymlan.

Sofia Mirjamsdotter (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/3388

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag önskar jag hade läst denna text innan jag kommenterade Claessons och Hellquists artiklar.

Permalänk | Anmäl #1 Niclas Kuoppa, 2009-01-26, 14:56

@Niclas Kuoppa: hur tänker du då? Förändrar det något?

Permalänk | Anmäl #2 Sofia Mirjamsdotter, 2009-01-26, 15:07

Texten kändes inledningsvis som att den skrevs av en ganska självupptagen och pretantiös person (jag tänkte faktiskt sluta läsa) men gjorde snart en fantastisk vändning (jag kunde inte sluta läsa). Jag tycker att du har gett din pappa upprättelse och gjort dig själv en stor tjänst i och med att du ser honom som människa och inte bara en misslyckad far och därtill alkoholist. Historien är också universell, din pappas öde delas av många andra och vi är säkert många bland läsarna som dra paralleller till egna anhöriga och deras förtjänster och tillkortakommanden. Framförallt tycker jag att din pappa är mycket mänsklig och att han har en dotter som är klok nog att inse detta.

Permalänk | Anmäl #3 rf, 2009-01-26, 22:02

Hej Sofia.
Din text är oerhört gripande. Men jag kan inte förstå din huvudtes, att din pappa inte skulle duga. Det jag läser i din text är att du haft en mycket levande och närvarande pappa som gett dig det han kunnat och framför allt - gjort så gott han har kunnat. Så som vi alla försöker göra. Ingen av oss är en fullkomlig förälder. Han delade sin vardag med dig när du satt på golvet och lekte i hans tryckeri. Hur många barn har fått uppleva det? Han satsade alla sina resurser på att skapa ett bra och tryggt liv för sin familj. Han stöttade dig av all sin förmåga. - Kan någon göra mer? Han dömde sig tydligen själv hårt. Uppenbarligen hade han stora ambitioner. Han siktade på stjärnorna och blev besviken när han nådde trädtopparna.
Tack för din fina berättelse.

Permalänk | Anmäl #4 Jr, 2009-01-28, 21:56

Ja! Äntligen humaniseras "pappan"!

Permalänk | Anmäl #5 Snälla, 2009-01-31, 05:03

Sofia !
En pappa förlåter alltid, en pappa kan inte glömma dagen då de där ögonen första gången tittade förundrat på dig.

Förlåt din pappa istället, för att han inte orkade hela vägen fram, en del gör inte det...

Permalänk | Anmäl #6 Andreas Söderqvist, 2010-04-11, 13:21