Ask vill att polisen hänger ut misstänkta

Allt är relativt. Fredrik Reinfeldt ser relativt bra ut som statsminister så länge han håller sig med ministrar som Ask och Carlgren. Så länge Borg sköter ekonomin någorlunda och sossarna inte vaknar ur sin folkhemska törnrosasömn och formulerar en vettig politik så kan han sitta kvar och låtsas att han är lika god (lands)fader som Alfons Åbergs pappa.

Medan folk retar sig på hans dåliga ministrar genomför han i smyg en gammelkonservativ agenda där pengar och titel betyder allt.

Men snälla, kan inte denna lilla inkvoterade tant lämna maktens korridorer, ju förr dess bättre. Hon och alla andra kvotkärringar har inte tillfört det svenska samhället ett jota. Tvärtom har de dragit ett löjets skimmer över svenskt rättsväsende och tyvärr även i andra sammanhang.

Bara en stasi-journalist som fått i uppdrag att blanda bort korten nu när stasilistan diskuterats i riksdagen.

Häng ut alla landsförrädare inom journalistkåren och politikerkåren istället!! Offentliggör stasi-listorna nu!!

Offentliggör stasi-listorna!

Om det nu är OK att lägga ut sådan information på nätet, varför inte offentliggöra information om de som varit angivare åt STASI?

Om stasilistorna blir offentliga, så kanske en och annan som kommenterar här på Newsmill finns med. Den kan säkert vara spännande läsning.

Annars är det självklart att den som inte är dömd, inte av staten ska hängas ut för ett brott. Inte i något sammanhang.

I ingressen till artikeln står att Beatrice Ask ville skicka lila kuvert till sexdömda. Verkligheten är betydligt sorglustigare än så. Vår eminenta justitieminister vill skicka hem lila kuvert till personer (enbart män naturligtvis) som är misstänkta för sexköp.

Sexbrottens natur gör dessa definitionsmässigt svårbevisade. Om vi antog den stränga "rättssäkerhet" som artikelförfattaren implicit vurmar för skulle mängder av våldtäktsmän inte kunna dömas även om allt talar för att de är skyldiga. Domstolar måste kunna göra bedömningar utifrån tillgänglig bevisning. Det innebär att vissa fall balanserar på en knivsegg i gråzonen mellan skyldig och icke skyldig, och även att det bler fel i vissa fall. Men sättet att hantera det på är noggrann utvärdering av dessa specifika fall för framtida lärdom, inte ett generellt angrepp på rättsväsendet utifrån simplistiska principer.

Meningar som "polisen låter misstänkta schavottera" och "fått sina liv förstörda" överdriver kraftigt vad den sortens efterlysning handlar om, samtidigt som värdet av att klara upp brott nedvärderas. Huruvida efterlysningar är nödvändigt för att klara upp brott eller ej är måhända en diskussion i sig, men om det är nödvändigt (polisen tycks i varje fall anse det), vad är då egentligen värst? Att en bild leder till att någon eller några få känner sig temporärt utpekade, eller att någon som har begått ett grovt brott går fri och brottsoffret berövas chansen till rättvisa och upprättelse? Det handlar inte om att peka ut "skyldiga", utan om att efterlysa. Alla människor med minsta tankeförmåga vet att om en person hörs av polis utan att dömas i domstol, eller ens att åtal väcks, så är denne oskyldig.

Men jag gör mig i viss mån skyldig till samma generaliserande trams som artikelförfattaren. Om jag har fel i det jag skriver så är artikelförfattaren naturligtvis välkommen att peka ut detta. Jag skulle t.ex. mycket gärna vilja veta mer vilka som fått sina liv förstörda av polisens publicering av efterlysningar, och hur.

Det finns inget som heter "temporärt utpekade" och om det stämmer att "alla människor med minsta tankeförmåga vet att om en person hörs av polis utan att dömas i domstol, eller ens att åtal väcks, så är denne oskyldig" så är människor med tankeförmåga en mycket liten minoritet.

Se t ex på styckmordsrättegången där "alla" visste att de två friade var skyldiga och förfärande många t o m gick till polisen med fabricerade bevis för att "hjälpa till". 30 år efter den friande domen tror fortfarande många att de är skyldiga. "Temporärt utpekade" my ass.

En sexbrottsstämpel går *aldrig* att tvätta bort och det vet såväl Kim Björksjö som BeatriceAsk.

#14 Anton Bergquist, 2011-02-18, 10:51

Är styckmordshistorien representativ för den här typen av situationer? Den var en mediacirkus, gick både till åtal och flera rättegångar, varav den första rättegången innebar att de dömdes. Det är en helt annan sak än de fall som polisen i första hand söker upplysningar om, t.ex. vanlig misshandel, rån och dylikt och kanske har en bild från en övervakningskamera att utgå ifrån. Då är obehaget också högst temporärt.

Jag delar inte din analys av människors tankeförmåga då jag betvivlar att man läser polisens efterlysning som "kö i väntan på åtal" utan just som "efterlysning".

Men, som jag skrev tidigare, jag är helt öppen för att jag kan ha fel så bevis på människor som fått sina liv förstörda eller fått en otvättbar sexbrottsstämpel mottages tacksamt.

#15 Just när det gäller påstådda sexbrott (framförallt mot barn) så är det nog tyvärr så att "utpekad = skyldig" är så långt allmänhetens tankeförmåga sträcker sig. Du är också mycket väl medveten om att tidningarna älskar att skriva om sexanklagelser och för dem finns inga gråtoner, inte ens svart och vitt, utan på löpsedlarna framställs utpekade utan undantag som skyldiga även där det inte ens är klart att ett brott överhuvudtaget begåtts. Assangeaffären är ett bra exempel på det.

I vårdnadstvister är det nästan regel med sexbrottsanklagelser. Även när de inte leder till fällande dom är det ofta tillräckligt för domar som innebär att ett barn tvingas växa upp utan sin far.

Styckmordsrättegången är ett utmärkt exempel på hur den svenska "rättvisan" fungerar. Att skylla på att det blev ett mediajippo räcker inte på långa vägar. Domstolarna i Sverige hanterade fallet på ett fullständigt vansinnigt sätt, och eftersom de redan tidigt hade hängt ut "allmänläkaren" och "obducenten" på ett mycket tydligt sätt, blev det sedan domstolens sak att med alla till buds stående medel "bevisa" att just de var de skyldiga. De visste, och vet, att om de en dag skulle backa och erkänna att dessa två inte mördat någon, så skulle de inblandade bli tvungna att betala massiva skadestånd. Därför vägrades bland annat DNA-testning under våren 2010 när man hade ett annat spår, och sedan gick det hela under preskriptionstid.

Om man börjar med att hänga ut misstänkta, så kommer effekterna vara synnerligen motbjudande. Människor kommer kolla sådana uthängningssiter innan anställningsintervjuer, innan de börjar umgås med någon, och så vidare. Den information som polisen släppt kan inte kontrolleras. Sedan kommer domstolen att ha ett grundargument för att fälla just den människan för att undvika skadestånd, eftersom skamstraff i media redan delats ut.

Och att då be människor berätta om hur de fått sina liv förstörda är bara ett billigt trick: Än så länge har man inte gjort detta i någon större utsträckning, så det finns inte särskilt många. Men, du kan väl fundera över de som först misstänkts för mord på Olof Palme, "33-åringen", och Anna Lindh, "30-åringen". Den senare gjordes det till och med ett helt TV-program om hans liv, och han fick mycket riktigt skadestånd också.

Sveriges "rättsväsende" är redan utskämt internationellt tack vare Assange-affären, så att till och med vår statsminister blev tvungen att ljuga för att täcka upp bristerna. Att, som han gjorde, säga att svenskar litar på rättssystemet här, tja, det var rätt länge sedan det var allmängiltigt. I den situationen behöver vi inte fler motbjudande lagar och sedvänjor som ytterligare underminerar rättssäkerheten.

Chili, du är från "Fjollträsk" va?
Ask är från Härjedalen.

#11 Mayo Mellberg, 2011-02-18, 09:24
Att publicera stasilistorna är viktigt av många skäl. Dels har folket rätt att veta vilka högt uppsatta människor i staten och media som är landsförrädare, rent moraliskt alltså.

Men, det allra viktigaste argumentet är pragmatiskt. Anledningen till att de inte publiceras är att det vore stigmatiserande för de som avslöjas som förrädare. Men, minst två utländska stater har redan tillgång till de här listorna. Tänk om till exempel vår utrikesminister finns med på en av listorna. I förhandling med amerikanerna skulle han då bli foglig som ett lamm om amerikanerna andas ett ord om att läcka att han står på stasilistorna. Så istället för att hävda svenska intressen så börjar utrikesministern hävda amerikanska intressen. Samma kan sägas om alla de andra, hur svårt är det att få en säpoman att bli spion om man hotar att läcka hans närvaro på en av litorna? Och i journalisternas fall, har inte vi som läser deras alster rätt att få veta att de är förrädare? Det är faktiskt relevant när vi skall bedöma vad de skriver, vi litar ju väldigt mycket till media för att forma vår världsbild?

Enda anledningen till att regeringen inte publicerar stasilistan är att de har nytta av att kunna utöva utpressning mot diverse journalister. När listorna väl publicerats så kan de inte göra det längre. Det här handlar inte om rätt och fel för regeringen, det handlar om makt.

#16 Anton Bergquist, 2011-02-18, 12:20

Assange-affären är även den ett extremt exempel som framför allt faller under kategorin "kändis+sex", en mycket klassisk typ av skandal. Att folk reagerar häftigt på anklagelser om sexbrott (särskilt mot barn) är sant, men jag tror inte att den hätska ton som brukar göra sig gällande särskilt på internet är kutym bland människor i gemen, och särskilt inte i den anklagades egen krets. Snarare är det väl tvärtom, är det någon man känner kan man ha svårt att tro på det även om vederbörande faktiskt döms. Vad gäller vårdnadstvister så är det väl bara en av flera anklagelser som brukar kunna slungas mellan parterna; i vilken mån grundlösa anklagelser har avgjort vårdnadstvister till den andre förälderns fördel känner jag dock inte till. Polisens efterlysningar behöver dock inte säga "denne person är en barnavåldtäktsman" utan det räcker väl med något i stil med att "denne person önskar höras av polisen angående information kring ett brott".

#19 Sven P Andersson, 2011-02-18, 14:36

Jag betvivlar starkt att det normala om man gör en ny bekantskap plötsligt skulle bli "ursäkta mig i 5 minuter, jag ska bara googla dig för att se om polisen någonsin efterlyst dig för information i ett brottmål". Det faktum att polisen, när efterlysningen fyllt sitt syfte, skulle ta bort den och att det gissningsvis skulle vara om inte olagligt så i varje fall oetiskt att lägga ut "gamla" efterlysningar på internet, skulle begränsa intresset från arbetsgivare att ägna sig åt den sortens kränkande undersökningar. Arbetsgivare anställer ju för övrigt genuina kåkfarare så skräcken för att något sånt här skulle ligga en i fatet känns överdriven. Ditt skadeståndsargument förstår jag inte riktigt.

Palme- och Lindh-morden var exceptionella undantag. Skulle det dock visa sig att du har rätt, så är det inte svårare än att avskaffa rätten för polisen att publicera den här sortens efterlysningar. Hur fungerar det i andra länder där sådana här publiceringar är tillåtna?

# Mats, ligg inte och dräll på canvasen, upp och kontra. Det är nu det börjar bli kul.

Kim Björksjö: Vem har sagt något om "vänta fem minuter?" Det skulle naturligtvis gå till så att innan man började snacka lite mer med någon på lunchen etc, skulle man gå in och googla, så att man inte beblandar sig med kriminella. En gång, ett par gånger kan man snacka, men innan man kommer det minsta nära någon skulle bakgrundskollen ske. Om den faller dåligt ut blir det bara ursäkter sedan.

Jag tyckte du var naiv redan innan, men nästa argument tar ändå priset. Det skulle vara "olagligt eller åtminstone oetiskt" att spara gamla listor. När information väl spritts, går det inte längre att hindra folk att ta del av den. Det skulle ske genom att sådana listor läggs upp på servers i utlandet, där eventuell "olaglighet" inte gäller. Och gällande att det skulle vara oetiskt... tja, det finns gott om människor som har tillräckligt rymliga samveten för att göra det ändå. Detta sker idag, genom att folk lägger upp vilka som dömts för olika brott på utländska servers. Säg inte att det inte är ett problem för att du inte fattar det mest basala om hur information fungerar.

Och vad gäller att arbetsgivare anställer genuina kåkfarare, tja, det beror rätt mycket på bransch, och är i de flesta fall helt enkelt inte sant. Vi kan diskutera detta vidare om du bara kan visa upp lite siffror som backar upp det du hävdar.

Och skadestånd: Om du blev uthängd på det här sättet, blev av med ditt jobb, friades från misstankarna, men ändå inte kunde få ett nytt jobb, skulle inte du kräva skadestånd då?

Morden på Palme och Lindh var bara exceptionella på grund av offrens position. Det får inte finnas några undantag från rättssäkerheten, då har vi mycket snart ingen alls.

Om den som filmas faktiskt uppenbart begår ett brott på filmen, hur i helvete kan den INTE vara skyldig??? Det är självklart att man ska hänga ut dessa människor. Det är ju för att hitta den misstänkte man gör så, vilket är en helt annan sak än att skicka kuvert hem till sexköpsmisstänkta. De ÄR ju redan misstänkta och tilltaget blir helt onödigt.

Skriv om hur sjuk sexköpslagen är istället. Det verkar hela Sveriges befolkning vara överens om, utom jämställdhetshatande feminister.

#26 Sven P Andersson, 2011-02-19, 08:26

Hur skiljer sig egentligen ditt "lära-känna-någon"-scenario från hur det fungerar idag? Sorteras man inte dagligen utifrån yrke, klass, etnicitet, kön och andra förmenta statusmarkörer? Varför skulle det vara värre att ignoreras pga. att ha blivit hörd av polisen i ett ärende än pga. yrke?

Om jag är naiv så är du paranoid/fan-på-väggenmålare, så vi kanske når någon slags balans i slutändan, eh? Illegaliteten/oetiken skulle ligga i att seriösa aktörer inte beblandar sig med sådan information, och därmed skapar en norm. Det är naturligtvis inte detsamma som att garantera att information inte hamnar på avvägar, men till skillnad från dig tror jag inte att gemene man är vare sig så rädd, snokande och omdömeslös som du tycks tro. Ska man väga den risken mot att fler brott kan bli lösta genom efterlysning så tycker jag att efterlysning är värt en chans. Det är bara att följa upp med resultatanalys på varje enskild efterlysning samt konsekvenser och om det i slutändan visar sig att t.ex. dina farhågor besannas, då vet vi i alla fall och kan skrota systemet med gott samvete. Den sorts namnpublicering av dömda som sker på t.ex. Flashback, Politiskt Inkorrekt och andra liknande sajter är en helt annan fråga som snarare bygger på konflikten mellan svartmålning och allmänhetens rätt till information.

Naturligtvis spelar bransch stor roll. Jag ska försöka hitta källan till mitt påstående, men vill du hävda att dömda medborgare inte får jobb efter avtjänat straff?

Naturligtvis skulle jag kräva skadestånd om jag blivit av med jobbet på felaktigt sätt och arbetsgivaren vägrade att återanställa eller på annat sätt betala kompensation. Vad gäller att inte få ett nytt jobb är det svårare att bedöma då arbetsgivare har stor frihet att välja vem de vill anställa. Är detta ett verkligt fall du hänvisar till eller är det strikt teoretiskt? Jag ser inte kopplingen till polisens system med efterlysningar.

Palme- och Lindhmorden var undantag just på grund av offrens position. Den sortens mediaintresse som genererades pga. dessa händelser sker ytterst sällan ifråga om privatpersoner. Vill du värna de som dras in i en sådan process ska du inte sträva efter att bakbinda polisen utan att ge slaskpressen en rejäl pungspark varje gång den går för långt.

Tja, hänga ut misstänkta är ju något gammelmedia har sysslat med länge. Dvs om den misstänkte är pursvensk.
I övriga fall vitpixlas vederbörande även efter att han är dömd.