Gång på gång vilseleder regeringen väljarna i Afghanistanfrågan

I nio års tid har den svenska kritiken mot Afghanistanockupationen tystats med bland annat argumentet att "vi är där på inbjudan av den lagliga afghanska regeringen".

Som jag har visat på annan plats (http://www.newsmill.se/node/26030) finns ingen inbjudan från Afghanistans regering till Sverige att skicka trupper till Afghanistan, vilket bl a påståtts av försvarsminister Sten Tolgfors.

Avslöjandet av denna många gånger upprepade lögn har inte lett till minsta rättelse från regeringskansliets sida. Emellertid försöker man nu i nya former återuppliva påståendet om "inbjudningar" som legitimerar ockupationen.

I den proposition som nu ligger på riksdagens bord och ska avgöras 15 december påstås att såväl USA-koalitionen OEF som Nato/Isaf har inbjudningar som ger folkrättslig legitimation åt den utländska truppnärvaron:

"I tillägg till mandatet från säkerhetsrådet finns det även en inbjudan av den afghanska regeringen, vilket utgör ytterligare en folkrättslig grund för insatsen." (proposition 2010/11:35 s 14)

"OEF grundar sin närvaro på en inbjudan av den afghanska regeringen samt på de resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog efter terrordåden i USA den 11 september 2001." (a.a. s 16)

Finns det verkligen sådana inbjudningar? En kontroll med Nato-högkvarteret i Bryssel visar att det man där stöder Nato/Isaf:s insats på förutom FN-besluten är det militärtekniska avtal som ingicks 31 december 2001 (http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/+/http://www.operations.mod.uk/fingal/isafmta.pdf).

Till att börja med kan man då konstatera att detta avtal ingicks efter att ISAF redan hade bildats på brittiskt initiativ och brittiska trupper fanns i landet sedan oktober. ISAF bildades någon gång mellan Bonnkonferensen 5 december och FN:s säkerhetsråds möte 20 december 2001. En "inbjudan" från 31 december till något som i praktiken redan har ägt rum har knappast gått rätt till.

Om man ser på innehållet i det militär-tekniska avtalet så säger det något helt annat än som påstås. Där slås entydigt fast att "(den afghanska) interimsadministrationen erkänner att ombesörjandet av säkerhet och lag och ordning är dess ansvar". Avtalet gäller endast en sex månaders stationering av Isaf i Afghanistan och ingenstans tilldelas Isaf krigförande uppgifter. Styrkan verkar då under ett kapitel V-mandat, dvs fredsbevarande, inte fredsframtvingande.

Avtalet är undertecknat av inrikesministern Yunus Qanuni, känd representant för Norra alliansen som släppt in CIA-enheter i Pansjirdalen redan före 11 september 2001, och av den brittiske generallöjtnanten John McColl. Det är högst tveksamt om avtalet kan sägas vara giltigt ännu efter nio år. Veterligen har det inte ratificerats av det afghanska parlamentet. Under inga omständigheter är det en "inbjudan" och ger ingen legitimitet åt ockupationsstyrkorna förutom en hänvisning till säkerhetsrådets beslut 1386.

Finns det då som Sveriges regering påstår en inbjudan till USA eller OEF, den brittisk-amerikanska koalition som gick till angrepp mot Afghanistan 7 oktober 2001?

Det är naturligtvis en orimlighet att Afghanistans regering, som bombades bort från makten, skulle ha inbjudit till intervention. Det måste alltså vara någon av de regeringar som tillsatts under den utländska ockupationen som åsyftas - och då måste man i alla fall fråga sig vad den är värd.

Om en stormakt invaderar ett litet land, tillsätter en marionettregering och sedan accepterar dess "inbjudan" att hålla landet ockuperat är det knappast ett förfaringssätt som folkrättsexperter brukar applådera. Folkrätten har ett starkt krav på att ett "medgivande" ska komma innan en stat intervenerar i en annan. Dessutom anser många experter att det inte ens med en inbjudan är tillåtet för en stat att intervenera i en annan stat om det pågår inbördeskrig.

I Sverige har professor Ove Bring på Försvarshögskolan gått mycket långt i ett försök att sy ihop en legitimitet åt ockupanterna (Se "Afghanistan - A Developing Democracy?" SAK 2006). Enligt hans uppfattning legitimerar FN:s säkerhetsråds resolution 1386 USA:s närvaro fram till 20 december. När sedan den afghanska interimsmyndigheten tillträder 22 december ska den, menar Bring, ha gett USA legalt rättfärdigande genom sitt "samtycke". Det begränsar enligt professorns USA:s eventuellt olagliga närvaro till högst två dagar!

Har då den afghanska regeringen uttryckt sådant samtycke den 22 december 2002 - eller senare? Det går Bring inte in på, men den amerikanska kongressens utredningstjänst har undersökt frågan. Överenskommelser har gjorts mellan USA:s och Afghanistans representanter om olika praktiska frågor 2002 och 2003 och därefter i notväxling i maj 2005.

Om avtalet 2002 skriver utredarna: "Överenskommelsen med Afghanistan bemyndigar inte uttryckligt Förenta staterna att utföra militära operationer inom Afghanistan, men det erkänner att sådana operationer 'pågår'." (Status of Forces Agreement (SOFA): What Is It, and How Has It Been Utilized? Chuck Mason 18/6 2009, Congressional Research Service.)

Återstår att försöka hitta legitimering av USA:s närvaro i FN:s säkerhetsråd. Men före 12 september 2006 (resolution 1707) inte ens nämns koalitionen OEF i säkerhetsrådets resolutioner!

Ett faktum är att de USA-trupper som opererar utanför Nato-Isaf inte ens har ett s k Sofa-avtal att falla tillbaka på (Sofa-avtal är en överenskommelse om USA-truppernas status). Det enda som finns är en två sidor lång diplomatisk not utväxlad mellan USA och en icke vald afghansk interimsregering månaderna efter USA-invasionen ("Only a Two-Page 'Note' Governs USA Military in Afghanistan" Karen DeYoung, Washington Post 28/8 2008.).

Sammantaget borde det sagda räcka för att avfärda myten om "inbjudan" till ockupation. För den historiskt bevandrade är denna retorik naturligtvis inte ny. När det gäller stormakter som velat ta för sig har sådana "inbjudningar" snarare varit regel än undantag. Ta Rumäniens "inbjudan" till Hitlertyskland eller den afghanske presidenten Amins "inbjudan" till Sovjetunionen att intervenera, en intervention som startade med att han, "inbjudaren", avrättades. Under efterkrigstiden har det skett ett 70-tal utländska interventioner "på inbjudan" av värdlandet och i en hel del fall har man kunna ifrågasätt lagligheten.

Vis av historien har Hamid Karzai varit noga med att inte underskriva några papper som godkänner den amerikanska militära närvaron i Afghanistan. I december 2002 hade jag möjlighet att personligen ställa frågan till Karzai om han godkänt truppnärvaron och för hur länge, men han svarade bara med en retorisk motfråga om vem som då skulle vakta landets trädgårdar.

När jag åtta år senare i ett brev ställer samma fråga på nytt till presidentämbetet kommer svaret efter 10 dagar svaret att presidenten inte har läst min fråga. Han är uppenbart medveten om att för varje år som Nato stannar dras snaran om hans hals åt allt hårdare.

stefan lindgren (18 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/30392

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför skulle det sedan vara av något värde att vara inbjuden av den afghanska regeringen? Lagliga eller inte lagliga, så respekterar de inte mänskliga rättigheter. Det är en intolerant förtryckarregim som bla utdelar dödsstraff för den som byter religion. Varför ska svenska soldater dö för något som vi i grunden avskyr?

Permalänk | Anmäl #1 Mats Forssblad, 2010-11-21, 15:54

Tack för en superb genomgång, verkligen briljant. man skulle önska att fler journalister vågade gräva och tänka självständigt. jag tror inte journalister vet hur man gör längre, man har inget verklighets eller sanningsbegrepp längre, tragiskt. varje gång t.ex. jan guillou skriver en krönika åtföljs den av folk som tackar för att han finns, folk är helt enkelt depserata efter begripliga och förnuftiga resonemang. tack igen...

Permalänk | Anmäl #3 anders calberg, 2010-11-22, 11:18

Britterna förökte, ryssarna försökte, nu försöker amerikanerna med sina allierade att styra Afghanistan.
Sanningen är att endast afghanerna själva kan rädda landet. Ingen utomstående makt som sätter sin egen man vid makten kommer idag, imorgon eller någonsin att lyckas.

Permalänk | Anmäl #5 Johan E Karlsson, 2011-03-02, 17:37