Obamas bakslag en framgång för Sverige

Valutslaget följer delvis ett gammalt mönster. Kongressval äger alltid rum två år efter ett presidentval och det är regel snarare än undantag att en amerikansk president möts av en motreaktion. Smekmånadsperioden är över, flertalet av de fagra vallöftena är oinfriade och folket uttrycker sitt missnöje.

Att så sker med särskilt stort eftertryck denna gång beror inte minst på att Barack Obamas löften som presidentkandidat var så stora. Bland annat inkluderades en ny 'fredligare' utrikespolitik, stängning av det kontroversiella militärfängelset Guatanamo Bay, 'absolut nödvändig' miljölagstifting, en 'historisk' hälsoreform samt fixad ekonomi. Trots detta är Mellanösternhärvan lika problematisk som någonsin (och USA lika involverat), Guantanamo Bay är fortfarande i drift och stora klimatreformer lyser med sin frånvaro.

Hälsoreformen som president Obamas PR-maskineri blåst upp till gigantiska proportioner har ingen eller marginell betydelse för samhällets marginaliserade (nu liksom tidigare omfattas dessa grupper av de verkligt historiska hälsoprogram, Medicare och Medicaid, som Lyndon B. Johnson drev igenom år 1965). Den nu aktuella hälsoreformen utsträcker istället det offentliga sjukförsäkringsansvaret till delar av den i valsammanhang så viktiga medelklassen, detta till en kostnad av nästan en triljon(!) dollar.

Genom Obamacare inkluderas cirka 30 miljoner amerikaner i försäkringssystemet som tidigare inte haft sjukförsäkringar men det sker framför allt genom att göra försäkringsinnehav till ett obligatoriskt krav. Så gott som alla dessa kommer att helt eller delvis tvingas betala sina försäkringar ur egen ficka eftersom ingen av dem tillhör kategorin helt obemedlade (somliga tillhör däremot kategorin kroniskt sjuka och har förut haft svårt att teckna försäkringar till ett rimligt pris). När Obama följaktligen tvångsmässigt utvidgar den privata försäkringsmarknaden med en befolkningsnumerär som är större än Nordens är troligen nettoeffekten att de försäkringsjättar som Obama angrep så hårt i valrörelsen snarare kommer att gynnas än missgynnas. Hälsoreformen är så kontroversiell att den bara gick att baxa igenom med hjälp av politisk kohandel, detta trots demokraternas dåvarande majoritetsställning i båda kamrarna.

Det som haft i särklass störst betydelse för kongressvalet är ändå att ekonomin är fortsatt instabil och arbetslösheten fortsatt hög. I det avseendet har president Obama delvis haft otur. Det är företrädarnas misstag som förvandlar konjunktursvackan till en härdsmälta, inte hans egna. Däremot är det inte bara möjligt utan rentav troligt att både Obamas stimulanspaket och bostadspolitik försämrat snarare än förbättrat ekonomin (se Newsmillartikel 20/8). Det är inget som ändras av att en rad samhällsintressenter hävdar annorlunda, flertalet av dessa tillhör på ett eller annat sätt utskänkningspolitikens förmånstagare.

När Obama framträder på hemmaplan idag är det inte längre som politisk rockstjärna. Under den nu avslutade valrörelsen har han dessutom drabbats av den nesa som drabbade Bush under sina sista år som president, nämligen att kongressledamöter från hans eget parti valt att distansera sig från honom. Inte sedan 60/70-talet har både demokrater och republikaner misskrediterats så kapitalt under loppet av ett fåtal år. (Under slutet av 60-talet fick demokraten Lyndon B. Johnson bära hundhuvudet för Vietnamkriget. Efterträdaren och republikanen Nixon föll sedan pladask genom Watergateskandalen.)

Starkt missnöje föder gärna starka motreaktioner. Obama fick i presidentvalet näring av sin upplevda position som antites till George W. Bush. Den republikanska så kallade tea party rörelsen, med Sarah Palin som starkaste affischnamn, har fått näring av sin upplevda position som antites till Obama (tea party rörelsen är en falang inom det republikanska partiet vars namn associerar till amerikanska frigörelsekriget och kampen mot (det då brittiska) maktetablissemanget).

USA mer radikalt än någonsin?

På ytan kan amerikansk politik förefalla mer radikal än någonsin. Fox News, en rikstäckande konservativ nyhetskanal (som genom sin trogna politiska ensidighet kan sägas äga en svensk motsvarighet i Aftonbladet) framhåller gärna det absurda i att försöka spendera och låna sig ur en lånekris. Lika gärna framställs socialliberalen Obama som 'socialist' medan Sarah Palin sägs vara förföljd av (övrig) media. Många andra amerikanska mediakanaler, inklusive bland annat New York Times och Washington Post, är idag nästan lika konsekvent socialliberala som flertalet svenska mediakanaler. Journalister inom denna åsiktsfålla skönmålar lika gärna Obamas gärning som de riktar analysfokus mot någon religiös konservativ 'stolle'.

De karikatyrbilder som därigenom odlas - i båda läger - säger en hel del om karikatyrtecknarnas egna politiska böjelser. Det säger också en hel del om kommersialiseringen av media, det vill säga att även många så kallat 'seriösa' tidningsredaktörer nedvärderar sig till sensations- och simplifieringsjournalistik i syfte att sälja lösnummer. Däremot säger karikatyrbilderna lika lite om USA som om ett Sverigereportage skulle fokusera på till exempel Jimmie Åkesson, Lars Ohly eller den politiska utvecklingen i Jönköping.

Gällande tea party rörelsen är det riktigt att många av dess sympatisörer är religiösa och även flörtar med tankar gällande abort och homosexualitet som idag är fullständigt förlegade i stora delar av Europa. Det som inte brukar sägas är att sådana tankegångar, även i USA, bara åtnjuter fläckviss stöd (och då framför allt på landsbygden eller i enbart måttligt urbaniserade områden där kyrkan fortfarande fyller en viktig social funktion). Den andra sidan av myntet är att USA, i sina mer urbaniserade regioner, varit pionjärland både gällande abortering och en mer liberal syn på homosexualitet.

De konservativa religiösa föreställningarna kan vara nödvändiga för att vinna val på delstatsnivå men har inte skuggan av en chans att mer än bromsa den väsentligt mer (social)liberala utvecklingen på riksplanet. Av de nästan 250 republikaner som tar plats i representanthuset efter årsskiftet är det cirka sextio som är närstående tea party falangen.

Att tea party rörelsen överhuvudtaget fått livsluft beror dels på tursamhet. Palin blev världskändis över en natt då McCain valde henne till vicepresidentkandidat i syfte att skaka om en valkampanj som han var på väg att förlora (det taktikspelet ångrade han säkerligen gruvligt när den ekonomiska krisen briserade och det blev betydligt viktigare att erbjuda substans än 'spektakel'). Starkast kapitaliserar ändå tea party rörelsen på en allmän misstro mot 'Washingtonetablissemanget'. I det avseendet erinrar tea party rörelsen om Sverigedemokraterna även om huvudfrågan i USA handlar om ekonomi och jobb snarare än om invandringspolitik.

Sarah Palin har med viss framgång lyckats porträttera sig själv som representant för 'folkligt bondförnuft', inte minst konklusionen att det är dumt att spendera mer än vad som finns i den egna plånboken. Att den verbalt 'raka' Sarah Palin framstår som fullständigt oskolad medan 'högstämda' Obama har en bakgrund i prominenta universitetskretsar har vidare gjort det möjligt att ställa 'husmorssparsamhet' mot 'akademisk utopism'. När etablissemangsaktörer som Obama bemöter tea party kandidaterna med hånfullhet och moraliserande, sitt eget facit till trots, framstår det som olidligt arrogant, så även utanför tea party rörelsens led.

Sans på väg att återkomma till Vita Huset?

Tea party-rörelsen är ett tveeggat svärd för det republikanska partiet. I en annars desillusionerad väljarkår har rörelsen tveklöst entusiasmerat många republikaner att alls bry sig om att gå att rösta. Baksidan ur partiets perspektiv är att det idag, i USA liksom i Sverige, är den urbana (typiskt socialliberala) medelklassen som är mest talrik. Bland socialliberaler fungerar Sarah Palin som ett rött skynke. I den övervägande majoriteten valkretsar är hon därför en belastning snarare än en tillgång, så även för republikanska kandidater (till och med två av hennes så kallade 'mama grizzlies', Californiens Meg Whitman och Carly Fiorina, har i den nu avslutade valrörelsen visat sig vara 'indisponibla' när Palin besökt deras delstat).

Det republikanska partiets verkliga 'elefanter' (det vill säga politiker med bredare kontaktnät i både maktens korridorer i Washington och bland tunga potentiella kampanjdonatorer) är väl medvetna om att Palins 'lättviktighet' knappast kommer att göra sig i ett presidentval. Efter alla sina grodor undviker hon idag att låta sig intervjuas av andra än sympatiserande journalister. Det begränsar sig i praktiken, på riksplanet, till journalisterna på Fox News. I den viktiga och växande gruppen 'politiskt oberoende' är stödet för Palin minimalt. Bara om alla andra kandidater självdör har överhuvudtaget någon republikan som sanktioneras av tea party rörelsen möjlighet att göra sig gällande i presidentvalet år 2012. Sarah Palin är med all säkerhet Obamas och demokraternas önskemotståndare.

Efter veckans kongressval kommer president Obama att vara tvingad att ge upp sina upprepade försök att driva igenom ett andra stimulanspaket. För att överhuvudtaget kunna bedriva ekonomisk politik kommer han också att tvingas till viss budgetsanering. Det är goda nyheter för USA. Först därmed kan den ekonomiska nedgången vända. Tilltvingat eller inte skulle budgetvett också kunna medföra goda nyheter för Obama själv givet att ekonomin verkligen vänder uppåt före nästa val. Rättvist eller inte kan han då kapa åt sig delar av hedern. Med förbättrad ekonomi kommer också den nuvarande gräsrotsentusiasmen kring tea party rörelsen att erodera.

Om däremot Obama vägrar att ändra kurs och istället gräver ner sig ännu djupare i sitt nuvarande hål kommer återhämtningen att låta vänta på sig ytterligare. Då är det han som upphör att vara valbar. I ett sådant läge är det inte omöjligt att han redan inför valet utmanas av någon mer 'realistisk' partikamrat (kanske Hillary Clinton). Gällande republikanerna är det mest troligt att även dessa i slutändan levererar en 'rumsren' och därmed valbar politiker som sin presidentkandidat (Mitt Romney kommer säkerligen att hamna högt upp på kandidatlistan).

Efter ett decennium av vidlyftighet av först det ena och sedan det andra slaget har alltså dörren nu öppnats för att både republikaner och demokrater ska kunna landa på fötterna. Det betyder att det nu också är möjligt att välbehövlig 'sans' är på väg att återvända till Vita Huset. Det är ett fullt tänkbart scenario som inte minst skulle vara positivt för exportnationen Sverige. Vi kan älta Sverigedemokrater och bjudresor hur mycket som helst men den ekonomiska utvecklingen i världens största ekonomi har väsentligt mycket större betydelse för vår egen framtid och välfärd.

Mark Brolin (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29784

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det kommer ingen mer ekonomisk "återhämtning" för det råder global brist på råvaror. Vad som kommer att hända är att inflationen kommer att ta fart samtidigt som ekonomin stagnerar, dvs stagflation.

Det går inte att snacka bort råvarubristen så att det går att undvika en accelererande arbetslöshet och förslumning.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2010-11-04, 08:26

1961 såg Obamas föräldra till att få en födelseattest i Hawaii även då Obama egentligen var född i Kenya eller Indonesien. (De vet inte vet inte om det var i Afrika eller Asien, men de vet att det inte var Hawaii trots födelsecertifikat från Hawaii!) Detta gjorde Obamas föräldrar eftersom de planerade att Obama skulle bli USAs första muslimska och kommunistiska president. Obama skulle därefter förvandla USA till en muslim-kommunistisk teokrati.

Magnus Johansson, är det så du menar att det gick till?

Du ingår i samma grupp av människor som tror Obama är kommunist, muslim och tror att jorden är 6000 år.

Permalänk | Anmäl #4 Peter H, 2010-11-04, 21:41