"Det svenska jämställdhetsperspektivet är föråldrat"

Detta var en intressant vinkel på jämställdhetsdiskussionen, att fördjupa den, snarare än att förkasta den på grund av en del mer extrema tolkningar.

Det ligger mycket i vad författaren säger. En jämställdhetssyn med lika chanser för alla oavsett kön är knappast kontroversiell. Kan man då fördjupa jämställdheten till att också inkludera moderskap, hemmamödrar och hemmaföräldrar så blir diskussionen en helt annan. Då bör jämställdheten kunna få en långt bredare acceptans - och många barn må bättre.

Synd för Sveriges Kvinnolobby att den nytänkande organisationen Haro inte ville vara med längre.

Tack fören mycket bra skriven artikel

Högt på tiden, att Haro säger ifrån så klart!

Den jämställdhet, som Sveriges Kvinnolobby och många andra i politik och media vurmar för, är inget annat än en KULISS för att dölja det totalitära förtrycket landet och den politiska styrning som syftar till att i Marxistisk anda ta hand om barnens fostran.

Riktig Jämställdhet innebär självfallet något helt annat än att tvingas underordna sig sådan förnedrande politisk styrning till underdånig blåbärslikhet.

En sådan här analys, på pränt på det här viset, har jag längtat efter i åratal! Helt fantastiskt bra!

Tack, mycket bra! Ja, det är verkligen dax att det arbete som vi mammor utför tillskrivs det värde som det faktiskt har! Vi utför ett arbete, kanske det viktigaste som finns!

Huvudet på spiken!

Åh, tack för en mycket bra artikel! Jag håller inte med om precis allt men jag blev så glad av att läsa det här, äntligen liksom. Jag har nästan trott att jag varit ensam om de här tankarna och åsikterna, och när man framför dem så blir man ju mer eller mindre överkörd och klassad som mindre vetande.

Det är uppfriskande att en organisation som säger sig verka för ökad jämställdhet faktiskt tar avstamp i FNs kvinnokonvention (CEDAW) och Beijingdeklarationen. Det är förvånande att dessa främst används som verktyg i för jämställdhet i fattiga länder. Där används de också väldigt effektivt. Få svenskar vet vad de handlar om. De är lätta att hitta på nätet.

Det är också uppfriskande att lyfta fram ett brett valfrihetsperspektiv som det viktiga målet för jämställdhetsarbetet.
(Själv är jag till exempel för individuell föräldraförsäkring därför att det faktiskt ger mest valfrihet till individen. Det jämställer pappan med kvinnan som förälder. Det uppvärderar också arbetet hemma när pappor som ofta har högre lön också är hemma. Kom också ihåg att det är valfritt att ta ut föräldrapenning.)

Däremot går artikelförfattaren fullständigt bort sig när hon pratar om moderskap. Det här är biologistiskt snömos och precis det som CEDAW och Beijingdeklarationen vänder sig mot.
Kvinnor världen över "väljer" inte att vara hemma på grund av moderskaps-"driften" . Tänk efter så ser man den bristande logiken i ett sådant resonemang.
Med ett sådant resonemang kan man inte få män att ta större ansvar för hem och barn, vilket är en förutsättning för ökad valfrihet för kvinnor, och även män.

Slutligen, det finns forskning som pekar åt olika riktningar. Jag påstår att artikelförfattaren nog tänker på väl utvalda resultat som passar in i den argumentation hon väljer att föra. Jag kan nog komma på rätt många resultat som säger motsatsen.

Jämställdhetspolitik handlar om att göra det möjligt för män som kvinnor att ta ansvar lika mycket för såväl försörjning som hem och barn, trots forskningsrön hit eller dit.

Verkligheten ser nämligen sådan ut att även om forskningen säger si eller så, så är verkligheten sådan att kvinnor arbetar OCH har huvudansvaret för barn och hem. Verkligheten är också sådan att många pappor faktiskt också har huvudansvaret för barnen, av fri vilja eller nödvändighet, men att det inte är lika accepterat från samhällets sida.

Därför är det oerhört viktigt att också börja räkna oavlönat arbete som produktion. Där har HARO och artikelförfattaren rätt. Men blanda inte in biologism i resonemanget - det är precis det som gör det svårt att komma framåt med jämställdheten.
Plocka alltså bort det biologistiska snömoset - det är nämligen inte ett argument som stödjer saken.

Tack för denna insiktsfulla artikel.
Jag har själv haft anledning att fundera kring detta ämne. Jag och min man försöker och tror oss ha lyckats skapa vårt eget liv utanför det inrutade liv som samhället vill tvinga på oss. Vi bestämde oss tidigt att när vi fick barn, skulle de vara hemma så länge som möjligt. Eller rättare sagt, deras personligheter skulle avgöra vad som vart bäst för dem. Vi uppfostrar dem till att i första hand bli fria individer som ska utsättas så lite som möjligt för samhällets dogmer. Jämnställdhetsdebatten är ofta en vi-dem-diskussion som blir helt missvisande. Det yttersta måttet på frigörelse ligger i graden av självförverkligande, då självfallet både hos kvinnan och mannen. Och var fokuset på denna frigörelse skall ligga, kan inte påbjudas av någon annan än Dig själv.
Åsa, Hemmafru/Homemanager

Efter Mister J:s kommentar vill jag tillägga att det jag inte instämmer med i artikeln är just dessa antaganden:

"Modern forskning från många olika discipliner ger också klara belägg för att en mor som valt att vara hemmamamma ofta gör jobbet bättre än någon annan..."

"Små barn kan inte kommunicera sina inre känslotillstånd verbalt och det kräver en lyhörd förälder att veta vad barnet behöver, som regel en mamma."

Det här blir ju fel, kvinnor är inte automatiskt bättre på att ta hand om sina barn för att de är kvinnor med en modersinstinkt. Hur väl någon tar hand om sitt barn och ger det en stabil grund att stå på är ju personbundet, absolut inte könsbundet. Det är inte ens nödvändigt att det är en biologisk förälder.

Ett barn som växer upp med två pappor kan få en bättre uppfostran och stabilare grund att stå på än ett barn som växer upp med en hemmavarande biologisk mor.

Till Anna #14 och Mister J. #11

Intressanta synpunkter om modersinstinkt, som dock skjuter lite vid sidan av målet.

Sett ur perspektivet av alla 18 åren av barndom är mamma och pappa tveklöst lika viktiga. Men artikelförfattaren avser nog här i första hand de första åren och i synnerhet det första året. Dessa tidiga år påverkas starkt av en utomordentligt tydlig fysiologisk skillnad mellan mamma och pappa:

1) Barnet har vuxit upp i moderns mage, inte i faderns mage.
2) Modern ammar barnet, pappan ammar inte barnet. En del mödrar ammar 6-36 månader.

Det torde även vara ett oomtvistat faktum att spädbarnet inte kan kommunicera sina behov i ord, utan meddelar sig icke-verbalt, inte sällan med subtila signaler. Helt klart har varje mor, i synnerhet varje ammande mor, ett övertag i att lyssna på barnet - hon har nio månaders försprång!

Detta är inget "biologistiskt snömos". Detta är solida fysiologiska realtiteter. Modersinstinkt må vara ett flummigt begrepp, men det bygger på lätt observerbara fakta.

Om man trots allt ska våga sig på lite mer påtaglig biologi så torde det vara accepterat att den mänskliga avkomman är skapelsens mest hjälplösa, med det minst utvecklade nervsystemet. Egentligen borde det ligga i moderns mage ytterligare ett år menar biologerna, men då skulle hjärnan bli för stor för att födas - alltså fick evolutionen lov att göra en kompromiss, en kompromiss som innebär att modern blir extra viktig under de första åren. I brist på plats i livmodern får hon bära barnet nära sin kropp med sina armar.

Sedan är det en annan sak att det i vårt rationalistiska, "jämställda" och karriärorienterade samhälle finns både mödrar och fäder som aldrig riktigt får grepp om spädbarnets subtila signaler. Då upplevs givetvis hela detta resonemang som ytterst flummigt, vilket är fullt begripligt om man aldrig erfarit det. Lyhörda fäder kommer också att uppfatta dessa signaler, men min erfarenhet är att ingen pappa har en chans mot en känslig lyhörd mamma under barnets första år. Därmed inte sagt att en pappa inte kan vara minst lika viktig eller viktigare under de återstående 15-17 åren av barndomen. Inte heller att det skulle vara svårare att ta pappa-rollen.

Självklart kan man hitta många undantag där detta resonemang inte håller, till exempel på grund av att modern är ointresserad eller okänslig för barnets behov. Men man kan inte använda undantagen för att generellt avfärda moderskapets vikt under de första åren. I en typisk familj med friska föräldrar kommer modern att bäst kunna svara mot barnets behov under dessa år. Dessutom är det ett önskemål hos en väldig stor mängd mödrar. Men självklart kvalar en villig pappa in på en ohotad andraplats om mamma inte är tillgänglig. Förutom modern kan ingen annan kvinna konkurrera med en engagerad pappa som tar omsorg om ditt barn. Det kan inte ens de utbildade kvinnliga pedagogerna på förskolan.

Slutgiltigen då argumentet i ett inlägg om att jämställdhetspolitiken ska möjliggöra lika ansvar för både försörjning och barn, och så vidare. Detta argument osynliggör både barnets behov och många mödrars önskningar - typiskt för dagens jämställdhetsdebatt. Jämställdheten blir då ett redskap för att anpassa barnets behov och mödrars önskningar till vårt nuvarande samhälle, snarare än att söka en fördjupad jämställdhet som kan anpassa samhället till barn behov och mödrars önskningar, vilket jag uppfattar som budskapet i Madeleine Wallins utmärkta artikel.

Utomordentligt bra kommentarer av Åsa Randow och Jonas Himmelstrand.

#16 Jonas Himmelstrand,
ska erkänna att jag inte vet särskilt mycket om den fysiologiska biten med spädbarn och mödrar, men jag tror det kan vara som du säger. Kruxet är väl att det idag sällan fungerar så optimalt som det borde och som det skulle kunna göra. Utan att ha någon djupare kunskap om saken så känns det som att det inte är så jättevanligt att hela den processen fullföljs utan negativa (i den meningen) avvikelser.

Därför undrar jag om man verkligen kan utesluta undantagen i diskussionen, när undantagen känns mer som regel än undantag. Även i en "typisk frisk familj" som du säger, kan det förekomma undantag. En del mödrar ammar inte till exempel, och hur många är det som har förstått vikten av att mamman bär omkring barnet i sina armar hela tiden? De allra flesta har barnvagn och barnsäng idag och även om kroppskontakt med barnet är vanligt förekommande (förhoppningsvis) så tror jag att barnet större delen av dygnet inte befinner sig just i sin mors armar (eller gör de det?).

Och om man sedan räknar med alla barn som växer upp med instabila, oseende mödrar eller icke-biologiska mödrar, eller i en miserabel miljö (det finns gott om dem tyvärr), så blir undantagen väldigt många.

Till Anna #18

Det kan delvis vara sant som du säger om dagens svenska familjer, även om min bild nog är lite mer positiv, i varje fall under den tid som föräldraförsäkringen gäller.

Men problemet är, att om mödrarna inte engagerar sig i barnen så är det sällan som någon annan som gör det heller - exempelvis papporna. Mödrarna har den oomtvistat största sensoriska kontakten med barnet genom graviditet, födsel och amning – av dessa skäl allenast har de störst motivation till engagemang i barnet. Om mödrar signalerar ointresse, vad skulle då väcka pappornas engagemang? Statlig propaganda från Försäkringskassan?

Om inte huvuddelen av förskolepersonalen har egna barn med eget engagemang och god anknytning, kommer de att kunna engagera sig i andras barn? Kommer de ens att veta hur man skapar en god anknytning till ett barn? Då har jag ändå bortsett ifrån att i dagens barngrupper klarar knappast den mest kompetenta personalen av att knyta an till alla barn på grund av för stora barngrupper och för låg personaltäthet.

Den stora frågan är varför föräldraskapet utarmats på det vis som du beskriver. En rimlig slutsats är att en familjepolitik som osynliggör moderskapet och får mödrar att tvivla på sin modersroll undergräver både föräldraskapet, barnens utveckling och familjen roll som samhällets viktigaste institution för nära relationer.

Drar man hypotesen ett steg längre kan man säga att när vi bryter, osynliggör eller trivialiserar kontakten mor-barn så börjar vi sakta bryta sönder den kulturella fernissa som håller vårt samhälle samman. Vi ser redan idag tecken på så sker.

Vår grundutbildning i god social förmåga får vi under våra första tre år i livet. Vi minns inte dessa år, men vårt beteende och våra reaktioner bär vittnesmål om resultatet av "utbildningen". Bästa första lärare är modern av rent fysiologiska skäl, även om en engagerad pappa är viktig som stöd till modern och är den bästa "lärarvikarien". Men varje gång förste läraren blir någon annan än modern, eller modern tappat sin känslighet, har något gått fel. Det behöver inte ge stora problem, men risken ökar definitivt.

Erfarenheten från hemmafamiljer visar att pappans direktkontakt med barnet blir riktigt viktig i 2-3 års åldern, för att därefter bara öka i betydelse under barndom och tonår. Men var är de flesta barn då? Inte hos sin bästa lärarvikare, utan hos kvinnorna på förskolan, uppmuntrade till detta av svensk familjepolitik. Undra på att svenska pappor ibland tvivlar på sin betydelse.

Sammanfattningsvis spelar det ingen hur engagerade svenska mödrar egentligen är, eller inte är. Det avgörande är att engagemanget för barnen börjar med modern beroende på de synnerligen elementära fysiologiska skäl jag beskrivit tidigare.

Därför behöver vi tänka om. Vi behöver sätta moder och barn främst, därnäst fadern, därnäst familjen, släkten och närsamhället. Vi måste erkänna att det viktigaste arbetet i vårt samhälle utförs av mödrar som har små barn. Det är vårt samhälles mest svårersättliga arbete beroende på evolutionens komprimiss för att föda fram våra stora hjärnor. Detta är en utmanade tanke – visst. Det kräver förändringar – absolut. Det kräver en ny syn på jämställdhet – definitivt. Men det faktum att det är svårt är inget skäl att bortse från utmaningen. Haro är att gratulera som vågar ta i frågan.

Jag blir chockad!

Är det sant att ettåriga och tvååriga barn ska gå i förskolan?

Förlåt mig för att jag skäms för att jag är en svensk i USA.

Madeleine Wallins artikel, som för det första är utomordentligt saklig, tolkar jag som korrekt beskrivning på den problematik som uppstår ur fenomenet ”kollektivism” som jag anser är alldeles underskattad i samhällsdebatten överhuvudtaget.

För det andra så måste vi utgå ifrån att lycka, tillfredställelse kan upplevas endast på individuell nivå som verkligt belönande även om vi kan glädjas åt andras lycka, dvs lyckokänslan är en individuell fråga. Kollektivismen trampar galant på vår individualism utan tvekan precis som alla totalitära, fascistoida ideologier. Kollektivism använder statistik som argument för sin påstådda ”gilltighet” och inte exklusivt stora tänkares auktoritet. Men statistik är endast ett sätt att mäta verklighet i en epidemiologisk mening och inte för diagnostik. Men den nuvarande feministiska tolkningen använder statistiska skillnader för direkt och exklusivt diagnostiska syften för att se orättvisor i skillnader som faller inom individualismens uttryck. Statistik är en avancerad form av självbedrägeri så fort man börjar tolka dess data utifrån våra värderingar och ideal.

Det här betyder inte alls att man ska acceptera att kvinnor ska få lägre lön för samma jobb ty det beskriver inte kvinnans individualism utan just en rigid könsroll att kvinnans arbete vore mindre värt. Och det är just sådana rigida könsroller som vi ska försöka bekämpa men samtidigt som vi öppnat könsrollerna uppåt till den nivå som traditionellt befolkats av män så försöker man strypa den kvinnliga könsrollen nerifrån genom att tvinga alla kvinnor i samma kostym. I den meningen vill man moraliskt förbjuda att kvinnor skulle få känna sig nöjda och lyckliga i modersrollen.

I den sanna andan av kollektivism utgör den här typen av kvinnor ett hot mot dem som strävar efter att utplåna de statistiska skillnader som de använder för att mäta jämlikhet mellan könen. Det skulle man kunna tolka som att en kvinna inte kan vara jämlik och lycklig om statistiken inte jämnats ut, dvs kvinnans lycka är statistiskt och kollektivt förankrad och inte i hennes eget val hur hon vill forma sin livsstil. Om jag skulle göra ett virtuellt könsbyte på detta fenomen så skulle jag som man känna mig oerhört kränkt att andra tolkar min lycka och vet så väl vad jag mår bäst av, kan mina känslor. Kvinnor tycks vara mästerliga på att tolka vad andra kvinnor känner och vill göra och den principen går igenom alla debatter som berör sexuella vanor, prostitution osv, dvs alla lägen som man kan tolka som offerroll. Kvinnor har inte rätt till sina egna känslor utan att medsystrar ska kunna tala om vad andra kvinnor känner och upplever.

Och det här betyder inte alls att man ska acceptera att kvinnor får exploateras av män oavsett, dvs att hon skulle ha lägre medbestämmanderätt även om parterna hade kommit överens angående sexuella övningar som går ut över det vanliga osv. Någon sådan företeelse med olika värden ingår inte naturens mening vad sexualitet borde handla om, dvs destruktivt beteende oberoende om det är självdestruktivt eller destruktivt för ens motpart. Sexualitet ska vara uppbyggande och inte nedbrytande för både ens välbefinnande och avkomman. Överhuvudtaget att avhandla vårt behov att hand om vår egen avkomma separerat av vår sexualitet är något väldigt bisarrt.

Det finns stora skillnader hur intresserade människor är eller har behov av sex och denna variation gäller både män och kvinnor. Och självklart varierar det vårdande behovet som personen känner för sina barn lika mycket oavsett vad vi vill påskina. Om det nu finns sådan övertro till statistik så vad skulle statistiken säga om våra sexuella vanor? Med samma logik som man försöker tvinga på jämlikhetstänkandet så skulle det bli genomsnittlig samlagsfrekvens, varken mer eller mindre i alla relationer. Det vore ju helt absurt, lika absurt som det synsätt som nu tycks gälla inom jämlikhetstänkandet.

Vi måste bli mer uppmärksamma att kollektivism är en verklig fara och att vi alltid måste våga ifrågasätta dess lika dolda som negativa effekt på den verkliga människan som individ. Madeleine Wallins artikel är en utmärkt början för att få oss tänka klart.

Intressant artikel, men vi kan inte bortse från att enligt genusteorin är könet en social konstruktion, vilket innebär att du kan vara man eller kvinna beroende på vilket sammanhang/situation du befinner dig i och individen kan byta könstillhörighet under flertalet gånger under dygnets 24 timmar.
Eftersom genusteorin är det enda "vetenskapliga" analysunderlaget för samhällsdebatten om könsroller för närvarande, är det nästintill ömöjligt att bedriva jämställhetsarbete pga att en kvinna kan vara man i ena stunden och sedan vara åter kvinna i det sociala samspelet med sin omgivning.
Vi måste lösa gåtan om könsidentifiering enl genusteorin innan frågan kan föras vidare. Dvs hur kan vi avgöra när individens sociala konstruktion är en kvinna eller man?

Jonas Himmelstrand:
Så otroligt välformulerat och träffsäkert!

Tack Madeleine för en mycket bra vinkling av den sk. "jämnställdheten"

Du har en mycket viktig poäng i din artikel.
Nämligen barnen.
Vad inbillar sig egentligen den sk. "kvinnorörelsen"? att ett barn skulle må bättre av att växa upp på en instution än hemma hos familjen?

Att sedan kvinnan har ett närmare förhållade till barnet måste ju säga sig själv.
Då kvinnan har burit detta barn nära sig hjärta, rent fysiskt, i runt 9 månader innan förlossningen.

Samt att en kvinna fortfarande har bättre fysiska förutsättningar för att tex. amma ett barn i de första levnadsåren i barnets liv.

Kd´s förslag om vårdnadsbidrag ligger ju helt i linje med dina önskemål och skulle kunna lösa den ekonomiska delen av problemet.

Vi har fått ett samhälle där vi, dels pga ett pensionssystem som kräver att bägge parter i ett förhållande är yrkesverksamma, stoppar undan våra barn samt våra äldre i olika instutioner.

Härav följer att mycket av den kunskap som våra äldre besitter går tillspillo i stället för att föras vidare till de yngre generationerna.

Jag skulle tro att både våra barn och våra äldre hade haft en bättre tillvaro om vi återgick till ett samhälle där vi själva, med hjälp av våra gamla, fick uppfostra våra barn själva.

Att sätta in barnen på kommunalt och statligt styrda instutioner påminner mer om något från gamla Sovjet eller någon annan kommuniststad än ett modernt Sverige av idag.

Någon gång i slutet på 70-talet eller i början av 80-talet.
Så fick jag ryktesvägen höra att en pedagogs främsta uppgift inte var att "ta hand om barnen" utan att: citat: "uppfostra barnen till goda socialitiska medborgare" slut citat.

Detta ställde jag mig då frågande till och beslöt därför att läsa till barnpedagog.
Redan på "börnehave semenariet" (detta var visserligen i Danmark men jag skulle tro att det är/var en liknande situation i Sverige) upptäckte jag att att jag var tämligen ensam om att inte ha mer eller mindre extrema vänster åsikter.

Jag trodde då i min blåögdhet att detta enbart var något som förekom på högskolan.
Men blev snabbt varse om att så inte var fallet.

Även när jag senare började arbeta som barnpedagog så blev jag mer eller mindre utfrysen av mina kolleger pga,att mina politiska ståndspunkter inte låg åt vänster hållet

Så de enda som hade någon egentlig gagn av att våra barn skulle uppfostras på en instution var ett samhälle som var styrt av socialister.

Varför inte ta vara på den kunskapsbank som våra äldre besitter och låta dessa hjälpa oss att uppfostra våra barn?

Ibland måste även våra politiker inse att det som kanske ser bra ut på pappret inte allti fungerar lika bra i verkligheten och då ta ett steg tillbaka.

Men definitionen på en sk. politiker tycks ju vara att en d:o aldrig kan erkänna att de har gjort fel utan hellre tillsätta en utredning som skall utreda vem/vad som egentligen man kan hitta att skylla på.

Vi måste nog revidera vår syn på familjepolitiken och, i varje fall som ett första steg. införa ett vårdnadsbidrag.
Detta skulle gynna både barn och föräldrar samt, i det långa loppet, samhället i sin helhet.

Som det ser ut i dag så saknar många yngre helt respekt för de äldre generationerna samtidigt som vi riskerar att all den kunskap som våra äldre besitter går till spillo.

Madeleine Wallin, jätteSTORT och hjärtligt TACK för en, för en gångs skull, relevant artikel i ämnet. Ett jättatack även till Jonas Himmelstrand för sina kommentarer, samt till Christofer Catilan för hans inlägg om kollektivismen.

Det gör livet bättre och att man andas lättare när man upptäcker att förnuftet inte har utrotats helt ur vårt samhälle - samt roligare att kämpa vidare.