Gärna fredsbejakande insatser, men inte stridande

I dagarna har en svensk soldat i den utlandsstyrka som är utplacerad i Afghanistan mist sitt liv. Det är en personlig sorg för kamraterna i den militära gruppen, och en tragedi för familj och nära. Mina tankar går till hans familj.

I detta läge kan man som en medborgare, röstberättig och skattebetalande ställa sig en befogad fråga, ska svensk militär, närmare bestämt utlandsstyrkan som på mandat av ett politiskbeslut är i uppdrag i Afghanistan delta i strid?

Det genuina moraliska svaret i en annan fråga, nämligen om  resursförstärkning, skulle vara oavsett ställning i fråga om huruvida deltagandet är politiskt berättigat eller inte,  att ska vi ha ett svenskt militärt närvaro i aktion ska den naturligtvis vara tillräckligt rustad,  resursmässigt och mannamässigt för att kunna bemöta de utmatningar den utsätts för.

Om vi kollektivt skulle ta ett ställningstagande för en seger med målställning om ett fritt demokratiskt land eller förlust med ett inskränkt människokränkande regim , som villar på ett omvärldsfarlig ideologi som följd, blir  svaret för de flesta  självfallet det första.

Människovärdet ska primäras. Vi ska stå upp för de demokratiska värderingarna. Jag menar dock att frågan är felställd. Frågställningen bör vara: är våld den rättfärdiga lösningens metoden på konflikter i vår omvärld? Svaret är nej.

I dagarna har världen följt och upplevt ett prov på framgångsrik människlig aktion i samverkan av flera krafter och vetenskapliga discipliner, nämligen den beundrans värda räddningsaktionen av dem 33 chilenska gruvarbetarna. Jag menar att den demokratiska världen är moraliskt förpliktad till att förespråka ett icke-våld perspektivet i sina antagande till konfliktlösning.

Demokratier har inte varit i krig med varandra i postmoden tid. Förra seklet upplevde mänskligheten ett erkännande av de grundläggande människliga frirättigheterna. Vi som är lever idag i demokratiska samhällen bör skänka världen ytterligare en seger för förnuftet i denna riktning, krig bör tillhöra historien skrivning en, ett passerat kapitel i människosläktets historia.  Demokratiska samhällen bör använda sig av sina samlade samhälliga resurser när de söker lösningar på konflikter, som t.ex. om handelsavtal, samtalsförhandlingar, massiva kulturella utbyten, medborgliga konvent.

På individnivå i tjänsteutövning använder vi oss av samtalsmetodiken i konfliktlösning i samhället.  Moderna samhällen förespråkare inte våld. Vi applicerar inte med våld åsikter på meningsmotståndare.  Samma resonemang bör implementeras på statsnivå. Militären bör ha en strak vägledande roll i beslut om insatser.  En soldat vill helst undvika strid. Jag menar att det finns alternativa sätt att bemötta hot där våld bör vara helt uteslutit förutom  i nödsituationer som  kan uppstå i fredsbevarande aktioner. Med andra ord bör en demokrati aldrig starta krig, aldrig beordra flygbombingar  och det gör inte Sverige, Sverige bör också  ej heller medverka i redan pågående strider, utan vi bör stärka rättsstateras sätt att lösa konflikter med  hjälp av samhället samlande kognitiva resurser och selektera bort  de stridande operativa insatserna.

Nyligen har försvaret genom ett politiskt direktiv ändrat anställningsavtalet för sina anställda. Försvarsmakten vill kunna tvinga de anställda till acceptans av utlandstjänstgöring. Det är en inskränkning av soldaternas anställningsvillkor.   I en fiktiv tidsanda, eller i stater där militären har makt över de politiska besluten, skulle det hypotetiskt kunna tänkas ett beslut som tvingar yrkesverksamma politiker att ta uppdrag i instabila länder med risk för åsikt förföljs och vistelse i fängelser.

Jag skulle önska för alla vårs avkommas skull att dem som idag besitter en politisk makt arbetar i  en anda av icke- våldslöningar. Idag är EU ett maktcentra i världen, Nato är samarbete som äger operativa militära resurser.  Flera länder både i och också utanför EU är anslutna. Sverige är inte ansluten till Nato, men till EU där vi kan påverka ännu mer för en fredligare värld.

Visa alla som växer upp idag i världen att det visst finns ett annat sätt att lösa konflikter än våld, det är kontra produktivt och ett moraliskt dilemma att vilja bekämpa våld genom att just använda våld.

Råkar man vara född i ett land med utgöra ett maktcentra i världen  som t.ex. USA , och når så långt  yrkesmässigt som till beslutfattande position kan de utrikes politiska som tas där påverakar en hela världen i de fall de söker sig bort från icke- vålds metoden.  Dessa beslut leder till omedelbar påverkan genom inskränkning i civilbefolknings vardag, också miljömässiga påverkan, barna och kvinnors påverkan, alla dem det värna om, drabbas av kortsiktiga och långsikta lidande.

Frågan som göra sig gällande är om t.ex., förra USA-presidenten, Georg W Bush hade fredliga intentioner  i sina utrikespolitiska beslut, jag tvekar inte att så var kan fallet vara. Just när det gäller kamp mot en hotbild och för en värdegrund man starkt tro på,  kan man gå i blindo när man  letar lösningar.

Vissa hävdar att detta är ett pacifistiskt förlamande synsätt, detta att välja bort våld.  Jag menar är det enda försvarbara i en demokrati. Demokratin som vi har ärvt från antiken, bör vi ta ett steg länge ut i en det en humanistisk riktning där vi sätter tilltro till vår förmåga att med samhällets samlade resurser lösa konflikter  hur än  komplexa och globala dem är. .  Tidigare i historien var marktrupper det central i krig, de stridande manskap drabbas och det civila samhällets drabbades av dess härjningar, idag är krigets tillvägagångssätt mer civiliserat. Faktum återstår krig är oförenliga med de grundläggande demokratiska värderingar som dagens demokratier pläderar för, krig är inte jämställda, inte miljövänliga, inte barnvänliga, inte djurvänliga, inte ekonomiska effektiva och inte förenlig a med människan okränkbara rätt till liv, så varför ser samhället våld som ett legitimt sätt att lösa konflikter på? När ska vi sätta vår tilltro till andra sätt?

När operativa aktioner resulterar i männsikoförlust är det ett människolivsspill som är oersättligt, eftersom varje människa är unik.  Ett barn som dör i krig skulle kunna vara en matematiska geni som skulle kanske ha haft ett livsöde där det deltar i vetenskapliga sammanhang  till gagna för omvärlden. Kan vi också vara säkra att dem som dödas i operativa strider är  just dem som det strids emot. De krigsbarn som drabbas av mardrömmar, de vuxna som drabbas av plågsam posttraumatiska upplevelser.  De kvinnor som mister sina  familj försörjare, människor som  tvingas på flykt och förlorar sin vardag, hur resursfattig och inskränk den än var, hur kan vi försvara det?

Vilken medmänsklig politiker skulle tycka att det är försvarbart? Jag vågar påstå att ytterst få skulle tycka det. Tony Blair , den karismatiske framgångsrika politikern är med all sannolikhet en fredlig medmänniska och en ansvarsfull politiker som om man han hade betraktat  frågan ur ett fler  lösningsalternativ perspektiv hade kommit fram till ett annat val. Jag må ha fel förstås, dock känner jag intutativet att fallet skulle vara så.

Underrättelsetjänster lägger fram rapporter om hotbilder  som politiker ha att ta ställning. Det politiska redskap som dessa då känner sig tvinga att använda är  i många fall det militära redskapet. Stridande styrkor och militära operationer blir det  primära alternativ som verkar finnas tillhands som lösning. Här skulle ansvarsfulla politiker efter noggrann samvetskval, välja att sätta in operativa styrkor i dessa avseende.

Jag menar att man ska vidga de politiska redskapen till att omfattar öviga civila resurser i samhället de kognitiv vetenskapliga, beteende vetenskapliga, fred och konflikt vetenskapa, internationella domstolar, listan kan göras lång.

Vi kan med en stark tilltro till vår förmåga till lösning välja en annan utväg än våld. Vi bör idag i detta sekel, lägga grunden för ytterliga en triumf för mänskliga frirättigheters deklarationen som antogs i  det förra seklet. Demokratiska regeringar bör skilja sig från odemokratiska regimer just i valt av använda militära stridande insatser som det primära lösnings alternativt i konflikter.

Sovjetunionen försökt i sin strävan att vinna politisk mark för sin ideologi att lägger under sig större delar av Östeuropa ibland med våld och på det sättet vidga sitt politiska revir och påtvinga till sig satellitstater.

Idag argumenteras det i välmenande demokratiska länder för att med våld rädda det okränkbara. Människan okränkbara rätt till liv. Militära aktioner är inte jämställda, tar barnperspektivet i beaktan, saknar miljömässiga hänsyn och är snarare konflikt skapande än lösande.

Odemokratiska regimer ser motparter som fiender, vi bör ser motparter hur odemokratiska och i vissa fall kriminella dem än är,  som just en motpart som vi kan handskas med genom andra medel än våld.

Ja till militära fredsbejakande insatser i vår omvärld, nej till stridande insatser. Ändra arbetssätt.

Tänkt modigt, våga sätta tilltro till andra lösningar än strid.