Latinamerikaexpert: Sverige sviker de demokratiska krafterna i kampen mot knarkterroristerna

Årligen konsumeras ungefär 600 ton kokain, med ett gatupris av ca $100 per gram. Det ger en omsättning av omkring $60 miljarder i industrin som helhet. Jämfört det med Honduras BNP på blygsamma $7 miljarder.

Honduras ligger på smuggelrutten från syd till nordamerika. Kokainet flygs in från Venezuela och Colombia till landningsbanor på privata gods, röjda i jungeln, eller så landar man helt enkelt på allmän väg. Det har hänt att de kört på trafikanter vid landningen. Om planet skadas så dumpas det helt enkelt; dess värde är relativt litet i förhållande till lastens. Den vidare färden norrut till USAs gräns går landvägen, eller med snabbgående båtar över Hondurasbukten till korallöarna på östsidan Yucatanhalvön.

Kanske så mycket som hälften av all världens kokain smugglas genom detta Centralamerikanska land. Det är alltså tänkbart att kokainsmuggling är Honduras viktigaste näringsgren. En gång var Honduras arketypen för en bananrepublik, ett land styrt av en industri. Nu kämpar landet mot att istället bli förstört av brottssyndikat.

Kokainsmugglarnas intresse är inte att styra landet, utan att kunna operera ostört i det. Det gynnar dem om polisen är underbemannad och underbetald; om invånarna är utfattiga och outbildade; om det råder social oro; om invånarna inte litar på polils och rättsväsende; om brottsfrekvensen är så hög att statens resurser inte räcker för att utreda brotten; och allra helst om invånarna tror att det är staten själv som står bakom denna brottslighet, i form av paramilitära dödspatruller.

Åtminstone tills nyligen odlades det mesta kokainet i världen i Colombia. Sedan många år har en kommunistisk gerilla verkat i landet, FARC. De sysslar också med kidnappningar och annan terrorism, men även med kokainsmuggling. De får av allt att döma skydd av Venezuelas president Hugo Chávez, vars politik är socialistisk, med statlig konfiskation av företag och jordbruk. Castro säger rent ut att det är en kommunistisk politik som Chávez för. Även andra länder i Chávez allians ALBA är både med i kokainindustrin, och i det nysocialistiska projektet - vilket är uttalat anti-USA.

Dessa kokain-kommunister skapade smugglingsvägen med flygningar till Honduras, men snart slog sig de betydligt mera mordiska mexikanska gängen in i Honduras. Speciellt efter att kriget mot dessa ligor intensifierades i Mexiko sökte de sig till Honduras, förra året.

Men låt mig backa lite. Då Zelaya och Lobo som presidentkandidater kampanjade mot varandra år 2005 så fick Zelaya ett kampanjbidrag på 50 miljoner från Sydamerika, enligt uppgift från en honom närstående källa. Pengarna transfererades via El Salvador enligt en bankkälla. Efter att han vann valet sände han tillbaka pengarna, men de kom i retur. Signalen kan inte misssförstås: "Vi äger dig nu". Detta följdes upp med mutor i miljardklass från Chávez, så kallade ALBA-lån, vilka dock är lån bara till namnet enligt vad Zelaya anförtrodde till min sagesman.

Samtidigt påstås att Pepe Lobos bror var den störste knarksmugglaren i Honduras vid sin död, ungefär vid den tiden. Lobo och Zelaya kommer från samma godsägarkrets i samma del av Honduras, och är gamla bekanta. Som bekant avsattes Zelaya i juni förra året, och Lobo valdes till ny president i november.

Orsaken till att Zelaya avsattes var att han försökte starta en process, som, om den hade fullföljts, skulle ha slutat med att statsskicket kullkastades, grundlagen revs upp, och presidenten skulle kunna väljas om en eller flera gånger.

För att förstå sammanhanget kan det vara värt att fundera på hur man gör för att få ett lands rättssystem och säkerhetsapparat att sluta fungera, så att man kan smuggla obehindrat genom det.

Den modell som utvecklats av Latinamerikas kokainkommunister går ut på att köpa presidenten. Hela Latinamerika är republiker med presidentstyre. De är inte parlamentariska republiker som Island, heller inte semi-presidentiella länder som Finland, utan rena presidentstyren som USA. Så snart presidenten är vald kan han göra nästan vad han vill.

För att skydda sig mot maktmissbruk har det blivit kutym att inte tillåta omval för presidenten. Detta gör dock att knarksocialisterna måste köpa en ny president varje val (eller snarare, för att vara på säkra sidan, bägge kandidaterna inför varje val). Därför är det en god affärsstrategi för dessa att försöka ändra grundlagen i de länder de kontrollerar så att den tillåter omval. Chávez i Venezuela har gjort detta, och flera av hans gelikar.

Men i Honduras förra året gick president Zelaya på en mina. Deras grundlag hade ett alldeles osedvanligt starkt skydd mot sådana fasoner, och Högsta Domstolen förbjöd uttryckligen presidenten från att framhärda i sina planer. Då han missade en deadline som domstolen satt utfärdade de en arresteringsorder för honom. Militären, av naturliga skäl nervös för konsekvenserna om han skulle släppas på fri fot, flög honom dock ur landet och stängde gränserna.

Det var det första stora bakslaget för knarksocialisterna, men det blev kortvarigt. Genom att de lyckades kontrollera medias rapportering av händelseförloppet, mest tack vare TeleSur, vred de situationen till sin fördel. Genom att de hade förstående personer i ledningen för OAS och FN kunde de få hela världen att bryta de diplomatiska förbindelserna med Honduras, det lilla fattiga landet som hade försvarat sin demokrati mot en fientlig attack av en kriminell "stormakt".

Världen ställde sig på kokainkommunisternas sida och attackerade den fredliga demokratin.

För knarksmugglarna kunde det inte ha gått bättre. De betalade bondeorganisationer för att demonstrera och hålla polisen sysselsatt i städerna, så att knarksmugglingen kunde fortgå obehindrat på landsbygden. Då polisen gjorde sitt jobb anklagades de för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. De anklagades också för mord på "motståndsmän" fastän inget tyder på att de mördas i signifikant större omfattning är någon annan grupp. Snarare är de rika och medelklassen mera utsatta för våldsbrott.

Om staten tar till krafttag mot den skyhöga brottsligheten så anklagas de för att vara en repressiv militärdiktatur. Maffian har verkligen ett struptag på Honduras, tack vare att omvärlden står på deras sida.

Lobo, den nuvarande presidenten, gick för 4 år sedan till val på att ta till krafttag mot brottsligheten. Denna gång var hans valfläsk nationell försoning. Han bildade en samlingsregering, med en jordbruksminister från vänsterpartiet som är pro-Zelaya, och en säkerhetsminister från det liberala partiet (Zelayas och Michelettis parti). Det första han gjorde var dock att skriva under på att det var en statskupp förra året, och att vägra nämna Micheletti vid namn under sitt invigningstal - något som fick halva stadion att resa sig upp och gå därifrån i protest, mindre än en timme in på hans presidentperiod.

Förra veckan kallade han så till sig folk från olika delar av samhället, inklusive den så kallade motståndsrörelsen (vilka inte erkänner honom som president, och heller inte erkänner den nuvarande grundlagen) för att diskutera att hålla en konstituerande grundlagsförsamling. Just det förslag som hade fått Zelaya avsatt, alltså.

För att inte bli avsatt på samma sätt tänker Lobo först ändra en paragraf i grundlagen så att det blir tillåtet för folket att i en folkomröstning kalla till en konstituerande grundlagsförsamling. Åtminstone är det vad alla tror syftet är med förslaget att ändra paragraf 5, då den föreslagna nya lydelsen ännu inte är känd. Kongressen har gått med på att tillsätta en utredning.

Varför en ny grundlag skulle förbättra levnadsvillkoren är det ingen som förklarat. Hur det nya statsskicket skulle se ut finns det ännu inte ett enda förslag för. Två presidenter har nu satt allt på spel för att kasta ut landet i det okända, att sätta en grupp människor för att skriva en ny grundlag utan några som helst förarbeten. Hur demokratiskt är det? Hur bidrar det till landets utveckling? Hur mycket förtroende ger det utländska investerare och IMF?

Det som borde ha högst prioritet är naturligtvis att få stopp på brottsligheten. Det sker mångfalt mer mord i Honduras näst största stad, San Pedro Sula, räknat per dag och invanare, än i Baghdad mitt under brinnande krig. Förra helgen var det en bit över 40, på en stad av Stockholms storlek, som exempel.

President Lobo lovade insedningsvis att ta till krafttag mot brottsligheten, men det är inte ord som gäller, det är resurser. Och säkerhetsministern får inte de pengar han har lovats.

Kokainkommunisterna hävdar genom sina medier att de tio journalister som hittills mördats i Honduras i år föll offer för regimen. Sanningen är emellertid att de inte hade någon gemensam nämnare vad gäller politisk uppfattning. Där fanns både Zelaya-anhängare, Micheletti-anhängare, och neutrala (det finns nog ingen Lobo-anhängare i Honduras, han är ganska universellt föraktad sedan hans invigningstal).

Den enda gemensamma nämnaren mellan de mördade journalisterna är att de rapporterat om organiserad brottslighet. Detta enligt en analys gjord av Caceres på Honduras Weekly.

Det finns en logik i detta. Det enda som kan hota status quo för knarkterroristerna är om sanningen går upp för omvärlden, och därför måste de antingen köpa eller skrämma honduranska journalister till tystnad. Det som jag har skrivit om här hittar du därför inte i Honduranska media, spår jag. Däremot kan du hitta det utomlands (t.ex. http://hondurasweekly.com/editorial/2858-the-war-no-one-wants-to-win-).

Jag har gått in i detalj på vad som hänt och händer i Honduras dels därför att jag har relativt god kännedom om läget, dels därför att fallet Honduras som inget annat belyser dynamiken. Men problemet är inte på något sett begränsat till Honduras. Det gäller säkerheten på hela västra halvklotet, och dessutom i Europa, dit kokainet nu alltmer söker sig.

De latinamerikanska kokainligorna och vänstergerillorna är numera lierade med Iran och andra autkoritära regimer i gamla världen. De är öppet fientliga till USA men även de länder som är allierade med USA, som Sverige (Afghanistan, någon?). Knark är ett idealiskt terrorvapen, mycket effektivare än några flygplan i en skyskrapa, och dessutom självfinansierande. Samtidigt bygger de upp konventionella militära medel, och Venezuela har även börjat samarbeta med Iran om atomenergi, och de förser perserna med uran.

Deras tentakler sträcker sig inte bara till högsta ort i Honduras, utan också högt, högt upp i organisationer och institutioner i USA. Artikeln jag länkade till nyss nämner att knarkbekämpare i DEA funnit sig motarbetade av sina landsmän på ambassaderna. I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet. Samtidigt vågar ingen prata om det på telefon, för de är rädda för att ambassadören har tillgång till rapporter från telefonavlyssningar (att USA avlyssnar är inte ens en hemlighet längre). Det finns gott om vittnesskildringar om att CIA är inblandat i knarksmuggling, så ingenting i den vägen kan förvåna mig längre.

Själv tror jag att Sverige ännu inte är infiltrerat i nämnvärd omfattning. Men svenskar gör klokt i att vara på sin vakt, att vara medvetna om faran och hålla rent från detta otyg. Det faktum att kokain är mycket dyrare i Sverige än på kontinenten är ett gott tecken. Om priset börjar falla är det fara å färde.

När det gäller framför allt Centralamerika är dock läget katastrofalt redan. Det är verkligen ett kallt krig som pågår i framför allt Honduras. Och Sverige har tagit fel sida i konflikten; för knarkterroristerna, mot de demokratiska institutionerna (samma institutioner, ja samma personer, som Sverige tills helt nyligen stödde). Förhoppningsvis vaknar medvetandet, och jag önskar att den svenska regeringen inser allvaret och erbjuder sig att ställa upp för att hjälpa Honduras att återta kontrollen över lag och ordning i landet.

Efter att Honduras militär arresterade och sände president Zelaya utomlands den 28 juni 2009 var FNs generalförsamling snabba med att anta ett uttalande att det var en statskupp. Sverige tog inte avstånd från det uttalandet, fastän det gick tvivelaktigt till. Honduras fick ingen chans att förklara sig, och det faktum att det fanns en juridisk process som hade löpt linan ut låtsades man inte om. Ej heller att folkets högsta representanter mellan valen, parlamentet, nästan enhälligt röstat för Zelayas avsättande. Det faktum att ordföranden i generalförsamlingen vid den tidpunkten var en fd sandinist-revolutionär borde också ha fått vår utrikesminister att ana oråd. Sandinisterna i Nicaragua är ju nu åter vid makten, medlemmar i ALBA, och av rapporter inifrån landet att döma är de också inställda på att permanenta sitt maktinnehav ( http://www.huffingtonpost.com/joel-d-hirst/revolutionary-brotherhood_b_761059.html).

Vid den tidpunkten var Sverige ordförande för EU, och hade en unik möjlighet att påverka Europas hållning. Det utnyttjades dock inte, vad jag kan förstå på grund av utrikesministerns ointresse för frågan. Det fanns också en bromskloss: Spaniens socialistiska regering var stenhårt på Zelayas och Chávez sida. Tyvärr överlät Sverige denna viktiga policyfråga till Spanien, vilket var mycket olyckligt. Det finns kompetens inom UD som satte sig in i problematiken och förstod att sakernas tillstånd inte var vad de föreföll vara, men den kompetensen utnyttjades inte till att forma politiken vad jag kan bedöma. Det finns ett ointresse som tydligen grundar sig på den felaktiga tron att vad som händer i Centralamerika inte angår Sverige. Men det gör det, för det hotar USAs fundamentala institutioner, och vad som händer i USA angår Sverige i allra högsta grad. Sverige må vara en liten flåck nära nordpolen, men det betyder inte att landet inte kan, och bör, leva upp till sin potential för att hjälpa till att bevara freden, rättsprinciperna, och demokrati också i andra länder - på diplomatisk väg, naturligtvis.

Det allra viktigaste som Sverige kan bidra med kostar inte ett rött öre, för det viktigaste är moraliskt stöd. Att ställa sig upp och säga "vi stödjer de demokratiska institutionerna, de rättsvårdande myndigheterna, ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna, för vi tror på att de försöker så gott de kan att göra ett bra jobb." Ett sådant uttalande från statsministern eller utrikesministern, helst i FN, skulle göra en enorm nytta för att rädda freden.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/29116

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

TLDR

Permalänk | Anmäl #1 Mats Forssblad, 2010-10-14, 17:27

Det går väl inte direkt att påstå något som att det skulle vara frihetligt demokratiskt med knarkkrig. 'War on Drugs' drogs igång på allvar utav Nixon och FN som sedan länge stödjer förföljande utav människor som använder vissa droger, märk väl inte den mest använda formen utav narkotika som är alkohol, ändå går det inte att se någon nytta med drogkriget mer än skador.

Vad som istället måste göras är som vid exempelvis alkoholförbudet i USA som byggde upp maffian i Chicago och höll på att förstöra denna stora vackra stad och hade de inte släppt det narkotiska preparatet alkohol någorlunda fritt så hade det sett ut som i Mexiko.

Det finns ingen möjlighet att vinna varken drogkrig eller ens andra krig som strider mot en betydande folkvilja, det går bara att skada med sådana försök.

Att en majoritet föredrar en sorts narkotika, i exempelvis Sverige alkohol, innebär inte att det bara är att förtrycka alla som föredrar något annat i drogväg.

Dessutom har man i speciellt Syd-Amerika ytterst lång tradition utav Kokainbruk, som för övrigt inte är narkotiskt utan centralstimulerande, men det är västerländska traditioner med en hög grad rasism som gör att bland annat FN kallar helt ovetenskapligt kokain för narkotika.

Störst nytta gjorde vi om vi lyckades få FN att lägga ner det helt skadliga och hopplösa drogkriget, då skulle många människor som drabbas utav dettta kunna leva i trygghet igen.

Permalänk | Anmäl #2 Mikael Forsberg, 2010-10-14, 22:04

Intressant artikel, Mats ovan, your loss.

Permalänk | Anmäl #3 McGregor, 2010-10-15, 10:24

Mikael, om man skall stoppa kriget måste man först göra det lagligt. Som du säkert vet har det varit lagligt förr (Coca Cola!) men det klassades som narkotika (i juridisk, inte medicinsk, mening) pga hälsoeffekter om jag inte har fel för mig. De som använder drogen påverkas psykiskt på sätt som kan ha stora faror för samhället, så skall man göra det lagligt så måste man ha lagar mot kokainberusning. Jag vet för lite om den sidan av saken för att kunna bedöma om det är en lämplig väg att gå, men tills vidare tycker jag att det borde uppmärksammas mer vilket enormt mänskligt lidande som kokainanvändare åsamkar andra.

Det är extremet egoistiskt att använda kokain - utanför de indiankulturer där det odlas.

Permalänk | Anmäl #4 Ulf Erlingsson, 2010-10-15, 13:18

#4 Ulf Erlingsson

Ja, du har rätt i att kokain ger psykiska effekter som kan vara svårförutsägliga, men det går naturligtvis att säga om alkohol också liksom nästan vad som helst i samhället, såsom arbetslöshet, bostadssegregation o.s.v.

Det du nämner om att då berusningen i sådana fall borde lagstiftas om så är det närmast omöjligt att finna en lämplig metod att bedöma grad utav berusning vad gäller närmast alla droger. Sverige har som ett utav de enda länderna i världen redan beslutat att folk inte äger sin egen kropp och därför är minsta påverkan eller spår utav en drog som politisk inte godkänts redan möjlig att fängslas för om man råkar ha i blodet.

Något absurt i sammanhanget där är att det troligen går att fängsla en betydande del utav alla turister som kommer hit och politikerna i riksdagen vägrar ju att drogtesta sig då det vet vad galna lagar de ställt till med. Detta med nu rådande lagstiftning i Sverige.

Jag förespråkar inte att folk skall börja använda kokain mer heller, men om det bara skulle få användas inom indiankulturerna där det är gammal tradition så blir det en form utav rasism.

Permalänk | Anmäl #5 Mikael Forsberg, 2010-10-15, 18:54

Kampen för demokrati kan inte föras genom att ta ställning för den ena eller andra sidan i drogkriget. Drogkriget i sig är ett nederlag för demokratin

>>Årligen konsumeras ungefär 600 ton kokain, med ett gatupris av ca $100 per gram. Det ger en omsättning av omkring $60 miljarder i industrin som helhet. >>

600 ton motsvarar ca 3 miljarder doser. Bruket av kokain har ändå en blygsam utbredning jämfört med tex bruket av cannabis. Illegala droger används av många människor och av många olika skäl, fler skäl än vad som syns i den offentliga bilden av drogbruk.

Det är nu fyrtio är sedan Richard Nixon förklarade krig mot drogerna, krig mot ett fenomen vars orsaker och möjligheter långt ifrån är klarlagda. Och det med metoder som, för att överkomma svårigheterna på det mellanmänskligt planet, efterhand blivit alltmer tekniska. Resultatet i form av ökad övervakning och minskad personlig integritet har inte uteblivit. Men drogbruket ,som påstås berättiga dessa ingrepp, fortsätter att öka. Iden om det narkotikafria samhället har på verklighetens plan visat sig ta samma form som iden om kontrollsamhället

Makt växer inte ur våld. Att samhället ändå valt att använda sitt våldsmonopol för att förverkliga det narkotikafria idealet bevisar den tidigare påtalade blindheten inför drogbehovets natur. Våld som inte snabbt når önskat resultat, men som ändå inte upphör tar snart formen av terror. Sådant våldsbruk underminerar makten. I Sverige har andelen interner dömda för narkotikabrott har under de senaste femton åren ökat från ca 8 till 32%. under samma tid visar siffrorna att drogbruket ökat och att priserna på de flesta droger i stort halverats.

Alternativet för kontroll av droger är legalisering. I motsats till det narkotikafria ideal mot vilket makten alltid måste berättigas ger legalisering omedelbar legitimitet.

Permalänk | Anmäl #6 Rolf A, 2010-10-16, 18:29

#6 Rolf A, Det är ett falskt dilemma du presenterar. Valet står inte mellan att fortsätta drogkriget eller att legalisera drogerna. Det finns en tredje lösning, och det är en etisk, moralisk, metod, likt den som effektivt användes mot alkohol i nykterhetsrörelsen. Samhället har hittills fokuserat på egoistiska argument, som att det skadar användare. Själv tror jag på en annan metod, nämligen att framhålla hur asocialt det är.

Drogmissbruk är omoraliskt därför att det skadar ANDRA människor.

Det är omoraliskt på samma sätt som stöld, rån, mord och våldtäkt är omoraliskt.

Och om någon läsare av detta anser att vi bör legalisera någon av dessa aktiviteter också, så varsågod och kommentera!

Permalänk | Anmäl #7 Ulf Erlingsson, 2010-10-16, 21:12

Falskt dilemma? Antingen är droger legala eller så är de illegala, ditt kampanjförslag utgör inget alternativ till detta utan är en verksamhet som får utövas i antingen den ena eller den andra miljön.

>>Drogmissbruk är omoraliskt därför att det skadar ANDRA människor.>>

Missbruk är en slags personlighetsstörning eller sjukdomstillstånd och låter sig därmed inte inordnas under moraliska kategorier.

>>Det är omoraliskt på samma sätt som stöld, rån, mord och våldtäkt är omoraliskt.>>

Vid ”stöld, rån, mord och våldtäkt” är den skada som vållas andra del i den kausala relatan. Något motsvarande kan knappast hävdas vid drogmissbruk.

Samhället har ända sedan 70-talet hävdat att drogbruk är asocialt och det med många tragiska konsekvenser. Det har bidragit till att marginalisera människor. Sverige har under senare år haft bland de högsta dödstalen i Europa i gruppen tunga missbrukare. Legaliseringsrörelsen är en reaktion mot en i högsta grad omänsklig politik.

Permalänk | Anmäl #8 Rolf A, 2010-10-17, 19:21

Drogbruk ÄR asocialt. Därmed inte sagt att man skall stöta ut dem, absolut inte, men man måste vara rak.

Att hävda att det är ett sjukdomstillstånd är bara ynkligt. Människor måste ta ansvar för sina egna liv - eller sättas under förmyndare. A eller B, inte både och.

Med tanke på kokainets psykiska effekter och de våldsamma skadeverkningar på samhället det kan ge upphov till är det nog uteslutet att legalisera det.

Permalänk | Anmäl #9 Ulf Erlingsson, 2010-10-18, 23:43

Ulf Erlingsson;

>> Människor måste ta ansvar för sina egna liv - eller sättas under förmyndare. >>

Jag är rädd för att det inte alltid ligger i ”samhällsintresset” att människor skall kunna ta ansvar för sina egna liv. Oftare ligger det i detta samhällsintresse att begränsa enskildas handlingsutrymme. Egentligen att i största möjliga utsträckning ersätta fritt handlande med beräkningsbart beteende.

Faktum är att valet av ordet drogbruk istället för drogmissbruk i ditt senaste inlägg pekar på den här problematiken. Med den narkotikapolitik som syftar mot ett narkotikafritt samhälle likriktas inte bara människor mot det politiskt korrekta utan även de ord som en gång nyanserade och gjorde olika positioner möjliga. Mot målet av det narkotikafria samhället är det inte möjligt att uppfatta skillnader mellan ord som bruk och missbruk, helt enkelt därför att de mot detta syfte spelar samma roll. Någon sådan skillnad erkänns följdriktigt inte heller av lagstiftningen ( vilken alltså omyndigförklarar såväl brukare som missbrukare ). Men det är ju först med ordet drogbruk som din utsaga blir invändningsfri - drogbruk är naturligtvis ingen sjukdom. Vid missbruk kan man däremot tala om ett sjukligt beteende.

Det är här av intresse att när vi lämnar det ideologiskt korrekta och återvänder till den mellanmänskliga världen, dvs det område där handlande är möjligt och där ord som bruk och missbruk en gång uppstått, så återuppstår också behovet av att kunna använda dessa ord i sin ursprungliga betydelse.

Permalänk | Anmäl #10 Rolf A, 2010-10-19, 12:14

Har du tänkt på att om kokainet skulle legaliseras så skulle dagens smugglare bli den nya överklassen? Det skulle verkligen sända en signal att brott lönar sig.

Permalänk | Anmäl #11 Ulf Erlingsson, 2010-10-19, 21:51

# Ulf Erlingsson

Du gör några rejäla felkliv där då en legalisering utav kokain i praktiken får smugglingen att upphöra. Är det lagligt att importera så smugglas det naturligtvis inte. Däremot skapar förbuden en överklass genom att det gynna kriminella smugglare före seriösa handlare och det gör kriminella rikare.

Sedan finns det exempel på hur uppbyggandet utav gangstervälden varit fruktsamma för folket i vissa fall, då spritförbudet i USA byggde upp maffian i Chicago som grundade Las Vegas och det kan ses som positivt för vissa, men trots allt insåg folk i Chicago att spritförbudet höll på att riva allt för dem och legaliserade det narkotiska preparatet alkohol igen för allas bästa.

Nu är ju kokain inte någon narkotisk drog utan mer att jämföras med kaffe så det handlar väl som vanligt bara om handelsutbyte.

Hur du än ser på saken så är det inte brott som lönar sig vid legalisering utan det är just förbud som skapar brott och dess tänkbara lönsamma möjligheter att begå.

Permalänk | Anmäl #12 Mikael Forsberg, 2010-10-21, 04:41

Knarksmugglingskrisen i Centralamerika har kommit på tapeten de senaste dagarna i Washington. Här är ett exempel från the Brookings Institute: http://www.brookings.edu/opinions/2010/1027_central_america_drugs_casasz...
och ett annat från Honduras Weekly http://hondurasweekly.com/editorial/3019-us-hypocrisy-on-violence-in-hon...
bägge från 27 oktober.

Permalänk | Anmäl #13 Ulf Erlingsson, 2010-10-28, 23:50