Även Gud behöver sin förklaring

Roland Poirier Martinsson har i en lång och på det hela taget välargumenterad text lagt fram argument för varför den som bekänner sig till vetenskapen bör tro på någon form av Gud. Kärnan i Martinssons argument är att grundpremisserna för att materien ska kunna existera och än mindre möjliggöra liv är så osannolika att det vore oventenskapligt att inte förutsätta att någon form av gudom måste ha designat materiens grundstenar och ställt in dess grundläggande parametrar.

Martinsson går metodiskt igenom, och avfärdar med rätta många historiska misslyckade så kallade gudsbevis samt gör principiell skillnad på olika religioners anspråk på Guds egenskaper och de egenskaper en vetenskapligt motiverad skapargud kan förväntas ha. Martinsson söker alltså inte argument för bibelns Gud, utan för en gud som han menar krävs av vetenskapen för att få allt att gå ihop, rent vetenskapligt. (Filip Björner svarar på ovan nämnda inlägg med ett logiskt argument mot guds existens, som förvisso är intressant och ett utmärkt argument i sig.

Dock tror jag att Björner missar grundfrågan i ursprungsartikeln då hans argument bygger på premissen att Gud ska ha 'oändliga' egenskaper såsom allmakt, allvetande osv. Såvitt jag kan se gör inte Martinsson några sådana anspråk vad gäller den gud som argumenteras för i den ursprungliga artikeln.) Själv köper jag inte heller Martinssons argument, men av andra anledningar, vilka jag ska komma till efter en genomgång av de argument som artikelförfattaren lägger fram.

Så till argumenten. Martinsson levererar två huvudsakliga argument: ett som är baserat på det som historiskt kallas det kosmologiska gudsbeviset, samt ett baserat på det så kallade teleologiska gudsbeviset. (jag har svårt att förlika mig med användandet av begreppet ”bevis” utanför logikens eller matematikens domäner, men det är så det historiskt betecknats.”Gudsargument” är enligt mig ett bättre begrepp.)

Det kosmologiska argumentet lyder ungefär: om varje händelse har en orsak, så måste det finnas något som var den ursprungliga orsaken, någon ”orörlig rörare” som sätter igång händelsekedjan. Detta något eller någon kan man kalla Gud. Medveten om att det argumentet inte säger så mycket om den orörlige rörarens egenskaper, går Martinsson vidare med det teleologiska argumentet. Detta argument bygger på att det finns aspekter av världen som är svåra att förklara om man inte betraktar dem som designade för att uppfylla ett speciellt syfte.

Artikelförfattaren menar att universums, och då speciellt fysikens, egenskaper tycks vara så synbart finjusterade att de omöjligt kan ha uppstått genom blinda naturliga processer utan snarare genom agerandet av ett intelligent väsen. Vidare argumenterar han för att det krävs ett inte oansenligt mått av intelligens från den skapande gudens sida för att åstadkomma ett universum som faktiskt blir stabilt och inte kollapsar ögonblick efter dess tillblivelse. Martinsson radar upp ett antal observationer främst från atomfysikens värld, där tydligen förutsättningarna för att materien ska hålla ihop är mycket snäva och exakta. Argumentet är att dessa förutsättningar är så specifika att det universum vi känner måste vara inrättat efter en plan med målet att åstadkomma molekyler, stjärnor, planeter samt liv. Om det finns en plan så måste det finnas någon som planerar, och där uppstår utrymmet för att anta ett tänkande väsen med möjligheten att designa universums premisser.

Det är det teleologiska argumentet som gör Martinssons artikel intressant, och framför allt det sätt på vilket han tillämpar det. Det är nämligen i stort sett samma argument som ”intelligent design” (ID) på biologins område. ID-förespråkare har ställt frågan hur den enorma komplexitet som levande organismer uppvisar har kunnat uppstå med enbart slumpen och blinda naturlagar som enda verksamma mekanismer. Är inte livet så komplext att någon måste ha planerat och skapat det, hade inte sannolikheten varit mycket större att evolutionsprocesserna självdött kort efter dess start om inte ett intelligent väsen styrt processen i varje steg? - Detta frågar sig ID-teoriernas företrädare.

Den moderna evolutionsteorin har, och här tror jag att Martinsson håller med mig, ett hyffsat bra svar på frågan. Evolutionen är inte bara slump, den är också en stabiliserande process där skillnader i reproduktiv framgång modererar slumpens verkningar på så sätt att fördelaktiga drag bevaras. Slumpmässigt uppkommen komplexitet kan på så vis bevaras i flera steg så att till synes osannolikt komplexa system uppstår, utan att det behövs någon som ”programmerar” systemet utifrån. Om vi betraktar livet på jorden som ett enda stort system, så kan komplexiteten öka inom systemet utan att någon komplexitet behöver tillföras. Märk att detta är ett principargument. Självklart är inte evolutionsteorin utan diskussionspunkter och öppna frågor, men i princip finns en tydlig och greppbar mekanism för hur slumpen tillsammans med naturligt urval kan ge upphov till mer och mer komplicerade system utan att något tänkande väsen behöver blandas in.

ID-teoretikerna inom biologin kämpar alltså i uppförsbacke. Det artikelförfattaren tar upp är emellertid att ungefär samma problematik finns inom fysiken, på atom- och molekylnivå finns en enorm precision i förutsättningarna för att universum inte ska kollapsa. Vi har alltså vad vi kan kalla ett system av förutsättningar vilket uppvisar en osannolik komplexitet, utan att vi har tillstymmelse till elegant förklaring av denna synbara komplexitet likt vi har i biologin. I biologin har vi en mekanism för hur ordning kan uppstå ur kaos genom självorganisering, i fysiken söker vissa med ljus och lykta efter en motsvarande princip men bra ledtrådar saknas (såvitt jag känner till, här litar jag på Martinsson då jag inte är så insatt i atomfysik). Därför föreslår artikelförfattaren att en intelligent gud behövs för att fylla denna förklaringsmässiga lucka. Det är alltså i all väsentlighet samma som ”intelligent design”-argumentet, men inte för biologin utan för fysiken, i vilken avsaknaden av kända självorganiserande mekanismer gör argumentet mycket mer relevant.

Det mest uppenbara motargumentet, som även Christer Sturmark nyligen varit inne på i ett svar till Martinsson, är att även Gud måste förklaras. Om vi på allvar ska lyfta in Gud i vetenskapens domäner med motivationen att Gud ska hjälpa till att fylla vetenskapliga luckor och i slutänden förklara mer av vår värld, då är Gud i sig ett vetenskapligt problem. Vad är det då för gud vi har att göra med och vad krävs för att förklara denna gud? Låt oss nu kort återkomma till frågan om komplexitet.

Det finns två sätt på vilket komplexitet kan uppstå i ett system, om vi håller oss till sådana som inte är beroende av osannolik tur. Antingen organiserar systemet sig självt genom någon självorganisernade mekanism likt evolutionen, eller också organiseras det av någon utifrån som ordnar systemet enligt något komplext mönster. Om systemet organiseras utifrån, så måste mönstret antingen finnas eller konstrueras av någon utanför systemet innan det kan överföras på systemet. Komplexiteten måste alltså finnas där redan från början, antingen i sin färdiga form eller som resultatet av en tankeprocess. Det krävs alltså en viss intelligens av den skapande guden, något som också råkar vara det som ger bärighet åt Martinssons argument: ”Det följer att detta övernaturliga något måste ha varit kraftfullt långt bortom våra föreställningars förmåga.” skriver Martinsson. Detta väsen är alltså inte nödvändigtvis allsmäktigt, men närapå, och det är därför vi kan tala om något gudomligt.

Då börjar vi närma oss vad jag ser som problemet med Martinssons argumentation. Om vi nu på allvar vill gå vetenskapligt till väga med att plocka in Gud i vår förklaringsmodell, så vore det lägligt att invokera principen om parsimoni eller Ockhams rakkniv som den också kallas. Principen brukar formuleras så att man i valet av flera förklaringsmodeller av samma fenomen ska välja den som förklarar mest av fenomenet med så få och enkla overifierade antaganden som möjligt.

Motivet för denna princip är förstås att nya overifierade antaganden alltid innebär ytterligare oförklarad komplexitet, därför måste denna nya komplexitet vara mindre än den komplexitet som faktiskt förklaras av dessa nya antaganden, helst så liten som möjligt. Ett komplext och osannolikt overifierat antagande är alltså sämre än ett enklare om de båda förklarar lika mycket. Problemet med Martinssons Gud, som är samma problem som med Guden i ”intelligent design”-teorierna, är att den är formulerad så att den måste vara minst lika komplex själv som det system den ska förklara. Om Gud ska ha planerat och tänkt ut arternas evolution så måste Gud vara kapabel till tankeprocesser minst lika komplicerade som det mönster slutresultatet uppvisar.

Därför vinner evolutionsprincipen i fallet med biologin, eftersom den inte förutsätter några ytterligare existenser utöver de organismer den ska förklara, och är långt mindre komplex än något väsen som tänkt ut och designat samma organismer med nödvändighet måste vara. Evolutionsteorin erbjuder här en mer parsimonisk lösning än ”intelligent design”. I fysiken där Martinsson väljer att lägga sin argumentation finns inte någon konkurrerande förklaringsmodell att luta tillbaka på (återigen, såvitt jag vet), men den Gud som ska ha finjusterat materiens parametrar måste vara minst lika komplex i till sin egen konstitution som systemet av de parametrar guden ska ha räknat fram.

Om vi då använder Gud för att förklara ett stycke oförklarad komplexitet i universum, så kommer Gud att vara en del av universum (om vi nu ska behandla Gud vetenskapligt, vilket jag tolkar som en av originalartikels ledstjärnor) och medför därmed minst lika mycket oförklarad komplexitet. Då har vi plötsligt ett system med ytterligare en antagen o-observerad existent (Gud), ett antal antaganden om denna existents egenskaper, samt minst lika mycket oförklarad komplexitet i hela systemet. Eftersom modellen med Gud är mer komplicerad både i sig själv (Gud existerar plus allt det andra) och i det den lämnar oförklarat (Guds oförklarade egenskaper, minst lika komplexa som de oförklarade egenskaper hos materien vi hade innan), så är den inte vetenskapligt relevant alls.

Därför faller det teleologiska gudsargumentet ur ett vetenskapligt perspektiv: det misslyckas med att leverera en teori om Gud som är förenlig med principen om parsimoni, det vill säga som förklarar mer än den krånglar till.

En invändning mot mitt argument ovan skulle kunna vara att Gud själv skulle kunna använda sig av någon form av simulering som liknar evolutionen, till exempel en genetisk algoritm. Men om komplexiteten går att åstadkomma med en enklare metod så finns ingen anledning att anta att den metoden utförs av något externt väsen, den kan lika gärna ske som en självorganiserande process i materien, i vilket fall vi inte behöver anta någon Gud.

Slutsatsen blir att oavsett hur vi formulerar oss så kommer införandet av Gud att göra den totala bilden mer komplicerad än den var innan. Jag hävdar alltså inte att problemet med materiens egenskaper är trivialt eller på något sätt inte är ett mysterium, bara att mysteriet blir än större i det ögonblick vi försöker förklara det med hjälp av Gud.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2860

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Andreas Falks tankar var väl organiserade.
Den självorganiserande processen i materien har lett fram till människan, som organiserar tankar, handlingar och materien runt sig med växlande framgång.
Människan är jord (materia) i vilken tankar och skeenden organiseras. Varför? Vad är mål och mening? Ett gammalt svar är det djupsinniga, att vi skall skapa Gud i oss. Det är i så fall inte den skapande gudavarelse, som diskuterats, och som Sturmark och Falk betvivlar.
Den av oss och i oss skapade Guden är ingen varelse, utan den rätta vägen för den organiserande processen. Vi kan även säga den sanna lösningen, eller den som fungerar. Den enklaste definitionen av liv är något som fungerar. Det som inte fungerar är dött.
Plötsligt har vi då en Gud, som beskrivs som Vägen, Sanningen och Livet, vilket låter bekant. Vi har hamnat på en filosofisk våglängd, som inte alla kan ställa in sig på.
Observera grekiska språkets ord, motsatsparet kaos och kosmos. Det senare betyder ordning, eller en ordnad värld. Världen antogs av grekerna ha skapats av gudar, som Paulus kallade kosmiska makter. Han benämnde dem avgudar, och förnekade, att sådana finns. Falck och Sturmark har således stöd från högst oväntat håll.
Allmakten hos den av oss och i oss skapade Guden uppenbaras genom att det bara är Han som fungerar. Allt annat dör. Det är det som allt prat om fininställning handlar om.
Om våra ateister tänker - inte rätt, det kan vi inte - utan i rätt riktning, och om de handlar - inte rätt, det kan vi inte - utan i rätt riktning, så fungerar de.
Men är de beredda att tro på följande: "De döda lever inte, och de levande skall inte dö."

Permalänk | Anmäl #1 Christer Brodén, 2009-01-03, 22:30

Christer, du har missuppfattat hur enkla processer kan ge komplexa resultat genom tex evolutionen. Slumpmässiga mutationer behöver verkligen ingen gud för att veta sin "riktning".
Men visst, fin tanke, som allt annat flum.

Permalänk | Anmäl #2 Henrik Bergdahl, 2009-01-07, 05:41

Andreas Falck,
Hej,
Jag skummade igenom din artikel.
Faktum är att det finns ett bevis för existensen av en Skapare. Detta bevis använder sig av logik och vetenskap:

http://bloganders.blogspot.com/2008/07/bevis-fr-existensen-av-en.html

Hälsningar
Anders Branderud

Permalänk | Anmäl #3 Anders Branderud, 2009-01-09, 18:46

Anders Branderud,

Läs gärna igen, även artikeln jag svarar på, för det argumentet tas upp av både Martinsson och mig. Martinsson benämner det som det kosmologiska gudsbeviset, och jag refererar till det i texten.

Hälsningar,
Andreas

Permalänk | Anmäl #4 Andreas Falck, 2009-01-10, 14:13

Henrik B verkar övertygad om att allt kan förklaras med "enkla processer". Allt är alltså bara och ingenting annat än. Det är framför allt det, som jag har svårt för att tro på. Jag tror inte på enkla processer, när fysikerna ser sig tvungna att teoretisera om elva dimensioner. Hitta på något annat än "enkla processer", "bara" och "ingenting annat än" som alternativ till Gud! Även evolutionsläran är ju riktigt bra, bara man inte tolkar den som något enkelt, som vilken unge som helst skulle ha kunnat tänka ut.

Permalänk | Anmäl #5 Christer Brodén, 2009-01-13, 17:27

Man skulle visst kunna tänka sig en evolutionsliknande mekanism för universum. Antag att det finns en mängd slumpmässiga universum utanför vår eget. Bara de universum med rätt egenskaper skulle då alstra liv. Bara i dessa universum skulle varelser uppstå som tycker sig se hur perfekt lämpligt alla parametrar är. I verkligheten kanske det är en promille av alla universum som har rätt egenskaper. Huruvida det finns universum utanför vårt eget, eller i parallella dimensioner är svårt att veta, men nog är det väl en enklare teori än en gud?

Verkligheten är allt för fantastisk för att förklara med något så simpelt och banalt som en människoliknande gud.

Permalänk | Anmäl #6 Mikael Isaksson, 2009-01-21, 15:43

På sätt och vis blir resonemanget ett argument för panteism ... kanske

Permalänk | Anmäl #7 Amit Sen, 2010-04-16, 19:05