Därför behövdes Den Allierade Journalisten

Medierna kallas aldrig den tredje statsmakten, men understundom omtalas de som den fjärde. Sverige har i likhet med många andra länder en maktdelning mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömmande makten. Medias roll är bland annat att granska makten, en icke obetydlig makt i sig själv.
En skev mediabevakning är irriterande, men det största hotet mot demokratin är när media låter bli att rapportera. Det är inte konstigt att bloggar som Fria Nyheter och Politisk Inkorrekt får många följare.

"Den partiska mediebevakningen av de politiska alternativen och den skeva maktbalansen i media är inte bara är ett problem för de rödgröna partierna, det är ett problem för alla som förespråkar demokratiska beslutsprocesser."

Och vilka är det som fått känna av det? Inte de rödgröna i varje fall.
Däremot Sverigedemokraterna eller håller du inte med?

Intressant!

Jag får meddela att YakiDa nu är klara med sin bild- och textstudie av Aftonbladet och hur politikerna exponerades innan valet.

Se resultatet här:
http://www.yakida.se/positiva.html

Resultat visade att alliansen beskrevs negativt 19 gånger jämfört med bara 4 gånger för oppositionen. Däremot beskrevs oppositionen positivt 54 gånger mot bara 13 gånger för alliansen.

4 år med Alliansen har varit ett totalt misslyckande. Elevernas resultat i grundskolan har försämrats, som exempel. Integrationspolitiken har förmodligen inte försämrats. Men efter Alliansens alla löften så måste det ses som ännu ett misslyckande.

Inte ett ljud från media. Ingen i media gjorde sitt jobb. Vi har helt enkelt ingen oberoende media.

Skulle media låtsas som om det regnar när de rödgröna klantar sig genom att byta allíanspartner från ena dagen till den ena eller marknadföra butlers i t-banan? Istället för att enbart räkna antalet negativa eller positiva artiklar bör man studera vinklingen av artiklar som inte direkt berör utpekade partier. Hur många artiklar har granskat den galopperande sjukskrivningen av svenska folket jämfört med dem som letat upp dem som "drabbats" av nya regler? När ifrågasätts vad vi får ut av världens näst högsta skattetryck? Hur ofta läser man om villkoren för att starta och driva ett privat företag? 9 gånger av 10 v'äljer en journalist ett vänsterperspektiv. Det beror naturligvtis på att närmare 7 av 10 journalister röstar på de rödgröna. Björkman verkar önska att det vore 10 av 10.

Media är vänstervridet. Alla vet det. IF Metalls förbundsordförande Stefan Lövdén ljuger då han påstår att "LO har haft svårt att komma ut."

Det är en löjeväckande kommentar från en person som står bakom att mellan 100-120 miljoner ställs till förfogande till det socialistiska partiet. Det kanske är dags att fackmedlemmar börjar fundera på om de skall gå ur facket.

Tack Gode Gud så har många förstått bedrägeriet som facket står för. Medlemsantalet minskar år för år. Mycket bra!

Och Kerstin Dahl, media omtalas aldrig som den fjärde statsmakten i Sverige. Du blandar i hop Sverige med Amerika. Det är vanligt att folk blandar i hop de två.

Två veckor i Njew York och man e såååå amerikaniserad, liksom, ba, du vet. Alright, whatever. Obama, wiiiii. De ba, whatever, du vet. Allså snabba cash, liksom. Stockholm-Arlanda-Njew York whiii, liksom, ching, ba. Over veekenden, ba, du vet, whatever, allså.

"Tredje statsmakten" är i vårt lilla konstitutionellt förkrympta hörn av världen vad som i övriga demokratier kallas "fjärde statsmakten". Mediernas uppblåsta självbild är tydligen nu skakad.

Men det är symptomatiskt att inte med ett ord berör art.förf. det faktum att i etermedierna är vänstervinkeln påtaglig. Det räcker att som normalkonsument av P 1 och allehanda samhälls- och kulturprogram få detta belagt. När programledarnas egna vinklingar - med påtagligt rödgrön slagsida- inte räcker till mobiliserar producenten allehanda "neutrala" experter från pålitligt håll. Stastsvetaren Henrik Oscarsson med uppenbara s-sympatier är ett gott exempel.

Ja, gärna en opartisk undersökning av mediernas roll, men låt för Guds skull statsradion och -televisionen, med sitt större genomslag på oskyldiga själar, stå i förgrunden!

#1 Kersin Dahl

Du är inte i USA nu. I Sverige är det brukligt att kalla media för just den "tredje statsmakten". Huruvida vi har maktdelning i Sverige inom ramarna för parlamentarismen eller inte är inte alls okontroversiellt. Det finns väl inga checks-and-balances inbyggda i vår grundlag? Någon tredje statsmakt i form av en författningsdomstol har vi i alla fall inte.

Angående innehållet i artikeln så håller jag med artikelförfattaren om mycket. Tyvärr tror jag att det är gällande dagspressen - en public service-tidning skulle bara bli en nyhetsbyrå för kommersiellt driven media att snylta av.

TEDtalk Alisa Miller: Why we know less than ever about the world.
http://www.youtube.com/watch?v=6Ly7Btx0Stg&feature=channel_page

Senaste försöket kallades A-Pressen och innebar miljardförluster, är minnet så kort?

Det finns inga förbud för att starta nya tidningar, du och Lövden är t.ex fria att läsa något annat om innehållet inte passar "rörelsebudskapet".

Som påpekats, och visats, tidigare var Den allierade journalisten ett rent vänsterprojekt, valpropaganda, och det blir inte bättre för att man försöker dra fler växlar på den förmodade konspirationen.

Att dessutom försöka odla myten om den opartiske journalisten faller platt eftersom all journalistik är i högsta grad subjektiv och det är inte trovärdigt att hävda något annat. Att något är public service ändrar inte på det.

Dessutom är det väl känt, och styrkt, att överväldigande majoritet av svenska journalister ligger på vänsterkanten. P1 har haft lite program (finns att lyssna på på sr.se) och där presenterades mångårig forskning i ämnet. Slutsatsen blev att förutom en grej med Expressen (som lutat åt alliansen) och Aftonbladet (som lutat åt vänster) så var det ändå ganska balanserat.

En oberoende position måste vila på något - ett förhållningssätt, en "filosofi". Man kan kanske tänka sig att "den svenska journalistkåren" försökte förhålla sig utifrån ett medborgarperspektiv - vad är viktigt för landet och inte bara för olika grupper (särintressen)? Man kan ställa frågor utifrån det perspektivet.
Då skulle vi haft en annan bevakning av bland annat valet. Frågan om vilka intressen som företräddes i en valdebatt sällsynt fri från ideologiska resonemang.
Är, bara för att ta ett exempel, de rödgrönas upprepningar av bidragsbehov (+ skattehöjningar) egentligen bara omsorg om ett tjänstemannaintresse (de som delar ut bidragen)?
Detta istället för att göra de bidragsberoende oberoende av bidrag genom att stärka deras möjligheter att leva ett eget liv.
De rödgrönas förankring i den sk. arbetarklassen är i dag närmast försumbar. Förankringen i tjänstemannaklassen desto starkare.
Varför får vi inte veta det?
Tidigare kunde exempelvis moderaterna fösas in i fållan överklass, militärer och andra vänner av ordning. Nu går inte det längre, varför det tycks ha uppstått kognitiv dissonans i medierna.

Den Allierad journalisten var ännu ett vänterprojekt som så tydligt visar vilken färgad journalistkår vi har i det här landet.
OM man inte uppskattar en tidning så köper man den inte, det är inte svårare. Och om nu Svenskar har varit "lite röda" eller snarare, naiva nog att "rösta med hjärtat" som jag ser det, i snart ett århundrade så är den trenden kanske äntligen bruten nu.
Folk kan äntligen följa nyhetsbevakningen av andra, inte statliga eller rörelsekontrolerade, media och har kanske en sundare inställning till vad politik borde handla om. Företagande, inte fördelning. Inlärning i skolan, inte klasskamp, försvarspolitik (Nåja...), inte regionalpolitik o.s.v.
Vi är helt enkelt inte lika intresserad av att politiker eller partier styr våra liv på det sätt framförallt socialdemokratin har gjort.

Tredje statsmakten, som utgett sig att vara demokratins försvare, riskerar nu att bli dess dödgrävare.
På tok för många redaktionerna har stuckit fingrarna alltför djupt i den Alliansens syltburk.
Frestelsen blev till slut att även på nyhetsplats bedriva kampanj för sittande regering. Det är en i det närmaste makalös förändring av den fria pressens roll som liknar mest en pudel.
Tiden går fort men det är ändå inte länge sedan där pressens stora, DN och Expressen, härfördes av utgivare som förde i det närmast en daglig kamp för det fria ordet.
Det var Bo Strömstedt, Expressen, som uttalade att en tidning alltid ska ifrågasätta och granska makten, det vill säga sittande regering. Så borde det vara än i dag när pressens roll borde utvecklas och inte falla tillbaka i gamla roller där huvuduppgiften var att gå maktens ärenden.
Det har blivit märkligt tyst nu när det i stället borde media göra sina egna valanalyser över agerandet före valet.