Reinfeldt bör inbjuda Sahlin till ett djupgående samtal

En fråga måste genast besvaras: Bör Fredrik Reinfeldt gå till talmannen med sin avskedsansökan? Alliansen saknar majoritet, eftersom Sverigedemokraterna kom in i riksdagen (detta skrivet med reservation för räkningen av återstående röster).

Det rimliga svaret är "nej". Utgången av valet gör det svårare att regera än tidigare. Den kräver också reflexion om hur de kommande fyra åren ska hanteras politiskt. Men man bör inte onödigtvis förvärra situationen genom att upplösa den sittande regeringen utan att veta om någon annan regering är möjlig utifrån valresultatet.

Alliansen erövrade betydligt fler mandat än de rödgröna, trots att den var alldeles för snäll och defensiv sista valrörelseveckan. Det är obegripligt varför regeringspartierna inte kraftfullt påminde om sin framgång med skötseln av landets ekonomi (inte bara statsbudgeten) eller varnade med eftertryck för att rösta fram kommunister i regeringen för första gången i svensk historia. I stället lät den de rödgröna helt bestämma agendan i slutskedet.

Likväl fanns det i väljarkåren en djupare medvetenhet om att Alliansen skött landet väl och att de rödgrönas alternativ inte var värt regeringsansvar. Som kolumnisten Johanne Hildebrandt skrev i Aftonbladet på valdagen: "Liksom SD hör inte Vänsterpartiet hemma i en ansvarsfull regering som kan styra över Sverige på bästa tänkbara sätt." Lars Ohlys tal på valnatten hölls i värsta kommunistiska, för att inte säga leninistiska, stil. Det saknade varje respekt för väljarnas utslag, använde klasskampsspråk av grövsta slag och manade till "utomparlamentariska rörelser" sedan man misslyckats med att få väljarnas stöd parlamentariskt.

Alliansregeringen är väl förberedd för att fortsätta regera, rentav med en rivstart ifråga om ytterligare åtgärder mot arbetslösheten. Men Alliansens partiledare bör ändå ge sig tid för att begrunda valets följder för hela mandatperioden. Situationen är inte helt enkel.

På plussidan finns några faktorer:

- Budgetförslag från regeringen bör ganska lätt kunna drivas igenom i riksdagen, givet budgetlagen och att Alliansen har fler mandat än de rödgröna.

- Alla de fyra partierna i Alliansen har tagit sig genom valet i hyggligt skick. C, Fp och Kd står ungefär och stampar på samma resultat som 2006. Det är inte lysande, men underminerar inte på något sätt viljan att fortsätta samarbetet. Inget av Alliansens partier befinner sig i kris.

Men det sagda innebär inte att problem saknas:

- Man ska inte underskatta förmågan hos ett populistiskt parti som Sverigedemokraterna att finna frågor där det kan hota gå samman med den övriga oppositionen och ställa till trassel för regeringen. Frågan om svenska trupper i Afghanistan är en näraliggande sådan fråga.

- En minoritetsregering i koalition har svårt att förhandla med partier i riksdagen, eftersom det kräver förhandling i två led. Först ska man enas i Alliansen, mellan fyra partier. Att sedan rucka på sådana överenskommelser via ytterligare en förhandling med något parti utanför regeringen frestar på sammanhållningen. Vi såg detta problem tydligt under åren 1991-94.

Det är orealistiskt att regeringen Reinfeldt skulle kunna sy in miljöpartiet som en fast samarbetspart. Så lätt är det inte för ett parti som ingått i en fast allians att genast hoppa över till den allians som det nyss bekämpat. Fem partier i regering skapar fler problem än det löser. Och att söka en pakt med ett miljöparti som står utanför regeringen är besvärligt. Mp har erfarenhet från regeringen Persson av sådana samarbetslösningar; de leder till stor oklarhet. Att vara i opposition och regering samtidigt är inte tacksamt. Från moderaternas och folkpartiets synvinkel tillkommer att ett samarbete med miljöpartiet vrider politiken fel i några tunga sakfrågor, främst kärnkraften. Maud Olofssons centerparti är heller inte förtjust i sin konkurrent inom miljöpolitiken.

Reinfeldt borde, utan att behöva avgå först, ta ett djupt samtal med socialdemokraternas ordförande om hur situationen ska hanteras. Personligen delar jag den uppfattning som förts fram av Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing och DN:s förre politiske redaktör Niklas Ekdal (DN Debatt 15/9) att en stor koalition moderaterna/socialdemokraterna borde prövas för ett parlamentariskt läge sådant som det som nu uppkommit.

Troligen är socialdemokraterna inte beredda på en sådan lösning. Den gamla fiendebilden av moderaterna sitter djup (se Åke Ortmarks inlägg på DN Debatt 16/9). Ett så stort brott med traditionen fordrar också att båda partierna har ledare med stark inre auktoritet. Detta är knappast fallet för Mona Sahlin som - trots en strong valinsats - gick på den befarade dubbelförlusten: värsta valet någonsin för det egna partiet och även misslyckande med att bli statsminister. Till skillnad från kommunisten Ohly erkände hon på valnatten väljarnas utslag. "Vi fick inte tillbaka förtroendet."

Det är ändå viktigt att Reinfeldt tar samtalet med Sahlin och - enligt min mening - ställer frågan om en stor koalition. Om det blir ett nej, vilket är det troliga, får socialdemokraterna i vart fall ett extra ansvar för att ställa upp på konstruktiva samtal i sakfrågor med regeringen, för att beröva Sverigedemokraterna möjligheten till politisk utpressning. Ett samtal/erbjudande av det här slaget gör det också svårt för socialdemokraterna att av partitaktiska skäl driva tesen att Reinfeldt har valt att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Att Reinfeldt tycks kunna fortsätta som statsminister i fyra år till är betydelsefullt för det politiska landskapet i Sverige. Viktiga verkligheter hinner sätta sig - fler friskolor, avskaffad förmögenhetsskatt, arbetslinje i socialförsäkringarna - så att de blir mycket svårare att rubba. Myndigheter som tidigare vant sig vid att borgerliga regeringar är blott paranteser tvingas inse att även de 68or som fyller dem - till exempel på Skolinspektionen - nu måste ta sin ministers signaler på allvar. Det hade inte varit bra för svensk skola om Jan Björklund hade blivit en parantes som skolminister. Hegemonin i svensk politik utjämnas. Den mentala enpartistaten bryts.

Ekonomin är på väg uppåt och ger goda förutsättningar för att även få ner arbetslösheten de närmaste åren.

Till fördel för Alliansen är också att vart och ett av de rödgröna partierna kommer att behöva ha en rätt lång period av inre rannsakan. Ska Socialdemokraterna verkligen gå helt i säng med Vänsterpartiet, som i dag styrs inte av förnyare utan av klasskampspratande kommunister? Det är uppenbart att detta var det stora misstaget inför årets val, vartill Sahlin tvingades av LO-folk och partiaktivister mot sin egen vilja. Miljöpartiet behöver ställa sig frågan om det verkligen ska placera sig så fast på den socialistiska sidan av svensk politik. På valnatten förklarade språkröret Peter Eriksson att det rödgröna samarbetet "fortsätter tillsvidare". Han sa inte "till nästa val".

Reinfeldt behöver ta chansen att förnya regeringens bemanning. Alliansen bör vidare ägna betydligt mer kraft kommande mandatperiod åt villkoren för företagande och entreprenörer samt åt attraktionsklimatet för utländska direktinvesteringar i Sverige. Det är anmärkningsvärt att en borgerlig regering visat sådant ointresse för företagsamhet och tillväxt. Det gäller framförallt för moderaterna. En första signal om en förändring vore att statsministern själv tog ordförandeskapet för Forskningsberedningen och att även finansminister Borg visade intresse för företagsamhet och innovationskraft.

Man måste också inse att även om Alliansen fått mandat att fortsätta regera, innebär det inte att svenska folket gillar allt som skett i hanteringen av sjukförsäkringen. Frågan kan raskt återkomma, om inte myndighetstillämpningen blir förnuftig. Det är också hög tid att våga tala ärligt om några av de verkligheter som gett Sverigedemokraterna hundratusentals röster.

Om de fyra borgerliga partierna fortsätter regera i namn av "Alliansen" bör de också redan kommande vinter på allvar resonera om sin politiska framtid. Det gick hyggligt den här gången, så att inget av de fyra partierna råkat in i kris. Men sannolikheten är stor under ytterligare fyra år att väljarströmmar mellan partier som står varandra så nära resulterar i att något blir förlorare, med politisk frustration som följd. Fyra år går fort. Om man satsar på att fortsatt regera tillsammans, borde man sikta på att 2014 gå till val under den gemensamma beteckningen "Allians för Sverige". Under den beteckningen kan finnas olika vallistor, toppade av partiledarna. Partierna kan fortsätta existera och då mer fokusera på idéutveckling inom ramen för Alliansen.

En sådan förändring i det gemensamma projektet kan inte hastas fram under valår. Därför bör frågan tas upp i lugn och ro 2011.

Men allra först måste de stora partierna tala med varandra, på allvar, på djupet och i en känsla av ansvar för hanteringen av ett parlamentariskt läge som inte är idealiskt. Situationen behöver hanteras i en annan anda än hur man skickligast försätter varandra i besvärligheter relativt Sverigedemokraterna. Valrörelsen är över. Den har förts på ett sätt som inte skapat djupa sår. Ansvarsbärandets tid är nu inne.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28349

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hans Bergström!

Din vidriga kommunistskräck och ditt sätt att tala om vänsterpartiet får mig att tappa alla möjligheter till att se nyktert på din artikel. Allt färgas av din vidriga rädsla för något som aldrig funnits.

MUF hade exempelvis på 30-talet en milis som patrullerade gatorna i uniform. "Svensk Ungdom" tror jag de kallades. Kallas Moderaterna Nazi-vänliga idag? Nej? Sluta med skrämselpropaganda om något som inte finns och fokusera på fakta!

Sådana som du ger mig vämjelse i kroppen! Jag förstår varför du passar bättre i USA, kommunistskräckens hemland.

Oscar Ekdorff, socialliberal med ett uns av skam i kroppen

Permalänk | Anmäl #2 Oscar Ekdorff, 2010-09-20, 00:12

Märkligt att en människa med ganska mycket insikt inom politik och samhälle nedlåter sig till att använda ett så trubbigt och framför allt ålderstiget verktyg som kommunistskräck.
Finner det direkt stötande att den tröttsamma retoriken fortfarande trillar ut ur käften på olika människor.

Efter att ha läst den här texten känner jag endast avsky.

Permalänk | Anmäl #3 Morgan Ridell, 2010-09-20, 01:19

Arbetslösheten kommer inte sjunka så länge som vi tar emot massor av lågutbildade så kallade flyktingar...

I nästa val kan inte heller alliansen komma undan resultatet av deras år vid makten...

Som en av de som lever i verkligheten så är det svårt att förstå hur arrogant och okunnig man kan vara... Den politiska elitens kontakt med verkligheten är helt obefintlig...

Lars Ohly som grät när Berlinmuren föll blev nästan minister idag och han har mage att kasta skit på SD... I nästa val kommer SD fördubblas igen, minst...

Visst kan alliansen utlysa ett snabbt nyval och hoppas på majoritet... S har ju nästan kollapsat och Mona är ett stort skämt... Liksom Ohly alltid varit... MP byter ju dessutom ut sina språkrör nästa år, smart.... Kanske inte...

Fast SD kommer öka i ett sådant val...

Permalänk | Anmäl #4 Jonas Melander, 2010-09-20, 01:53

Med den djupaste respekt för Hans Bergström måste jag ändå avfärda förslaget om en stor koalition mellan M och S som fullständigt missriktat.

Våra riksdagsledamöter har inför detta ovanligt jämna val skämt ut sig med en hel palett av dumheter, från lila kuvert åt odömda till offentligfinansierade butlers i tunnelbanan. En cementering i denna sorts mittfåra skulle bara öka politikerföraktet. Jag misstänker att Bergström desperat skissar på ett sätt att stänga ute Sverigedemokraterna från allt inflytande. Men han bör minnas att den likvärdige Jörg Haider fick så stort inflytande i Österrike just för att mainstreampolitikerna gaddat sig samman i en, i folkets ögon, trög och orubblig kloss.

Sveriges politiska landskap verkar cementeras kring en organiserad blockpolitik à la tvåpartisystem. Att då de ledande partierna i varje block ens skulle fundera på att ta varandra i hand skulle underminera möjligheterna till ansvarsutkrävande, och därmed i viss mån vår demokrati.

På ett personligt plan skulle jag gärna se en ekonomiskt liberal allians ta ledningen med MP (eller ännu hellre PP) som samvete i integritets- och konstitutionsfrågorna. Men t o m fulkonservativa SD skulle vara bättre som partner än en bakåtsträvande, dumdryg elefant som S.

Permalänk | Anmäl #5 Gustav S, 2010-09-20, 02:02

Allt talar för en borgerlig regering som stöds av SD. Allt annat är uteslutet.

Nu kan Moderaterna genomföra det man vill (stoppa den okontrollerade bidragsinvandringen och övergå till en kontrollerad arbetskraftsinvandring) och skylla de obehagliga besluten på Sverigedemokraterna.

Game, Set & Match

Permalänk | Anmäl #6 Bo T, 2010-09-20, 07:03

Herregud! Ska ni i etablissemanget fortsätta att rusa mot avgrunden. En stor koalition vore den bästa present sd kunde få. Visst skulle de hållas utanför den här perioden, men man får väl tänka lite framåt också. Det är faktiskt val om fyra år igen. En stor koalition skulle ge sd ännu större stöd i nästa val. Nu är det väl dags att stanna upp och tänka efter vad man har gjort för fel och sedan se till att göra rätt i fortsättningen. Det gäller både politiker och media. Läs vad Markus Uvell skriver här på Newsmill.

Permalänk | Anmäl #7 Harald Nordius, 2010-09-20, 10:44

Sjufallt skam över er, ni som var tysta och ni som stod för sabotagen mot SD valkampanj

Det finns en starkt negativ stämning i Sverige mot allt för stor invandring. Det finns mätningar på detta, som är entydiga. SD:s valresultat är bara ett tecken på detta.

Nu har det stora partierna två alternativ. Anpassa sig efter folkviljan eller låta SD bli ännu större. Det kallas för demokrati.

Sedan är det en ren skandal hur många som saboterat SD:s valkampanj uatn att någon från de andra partierna protesterat. Rikdagskandidater från V har utan att de andra partierna sagt något öppet förstört valmöten för SD. Sjufallt skam över ert agerande, både ni som var tysta och ni som stod för sabotagen!!!!!

Permalänk | Anmäl #8 Arvid Andersson, 2010-09-20, 12:04

Inte ett särskilt bra förslag. Det skulle erodera förtroendet för både M och S. Det skulle ge ännu fler missnöjesröstare i nästa val. Vad vore vitsen med att rösta på M eller S om de sedan går i koalition med sin huvudmotståndare? Dessutom tror jag att det vore oerhört svårt att genomföra praktiskt. Jag tycker heller inte att M bör närma sig S på det sättet enbart av taktiska skäl. Det skulle bara spä på politikerföraktet. Inte minst skulle det spela SD i händerna.

Permalänk | Anmäl #9 Fredrik Franzén, 2010-09-20, 13:42

Oscar Ekdorff
Morgan Ridell

Antingen skall ni leka demagoger eller så saknar ni total självinsikt och verklighetsförankring när ni vill låta påskina hur ofarliga kommunister egentligen är. Visst, de har under hela 1900-talet agerat som sagotanter och altruistiska samariter.

Samariter som världen över tagit livet av ca. 150 miljoner människor och därmed tydligt och klart bevisat hur ofarliga, välmenande och demokratiska de är.

De fakta som finns över kommunistiska regimer och kommunistisk ideologi bör etsas fast i mänsklighetens minne för evigt för att undvika upprepningarna av alla dessa inhumana horrorsamhällen som hotat och dödat inte bara den egna befolkningen utan kastade sina skuggor över hela världen.

Ni får gärna komma till insikt någon gång och bespara oss era löjeväckande patetiska insinuationer.

Permalänk | Anmäl #10 Jörgen Trauner, 2010-09-20, 15:20

Hans Bergström

Man upphör aldrig att förvånas. Vi går in i en mandatperiod vars allt överskuggande uppgift det kommer att vara att reformera välfärdssystemen och bla. föreslå de prioriteringar som är nödvändiga för att rädda något av den välfärd som resulterad (och kommer att resultera) i politiska löfteskaruseller och därmed skenande statsskulder.

Prioriteringar och finansieringar som kan utformas på olika sätt beroende av den samhällsideologi man bekänner sig till. En utformning av nämnda system enligt socialdemokraternas hitintills praktiserade ideologiska lösningar skulle ofelbart leda till ett skattetryck som för tankarna osökt till socialistiska planekonomier.

En lösning av samma problem enligt Alliansen, trots deras anammande av den socialistiska välfärdslösningen, borde förhoppningsvis vara mindre ideologiskt styrd och lämna större utrymme till det civila samhället.

Som jag ser saken torde en koalition mellan Alliansen och SAP i detta skede resultera i ett samhälle mycket likt det vi såg inom DDR.

Permalänk | Anmäl #11 Jörgen Trauner, 2010-09-20, 15:39

@BoT Dream on,mycket kan man säga om Fredrik R men dum är han inte. Det skulle vara politiskt självmord, frågan är om MP & M är villiga att kompromissa, det eller nyval.

Permalänk | Anmäl #12 Jonas Öhström, 2010-09-20, 19:41

Strängt taget behöver väl inte Reinfeldt bekymra sig så mycket. Budgetprocessen är ju konstruerad så att Alliansen får igenom sin budget om inte de rödgröna och sd samarbetar om en alternativ budget. Eftersom de rödgröna har lovat att aldrig samarbeta med sd så kan vi utesluta det. Sedan finns det en del andra frågor som regeringen inte kan få igenom utan stöd. Vid lämpligt tillfälle (bra opinionssiffror) kan han ta en av dem och provocera fram ett misstroendevotum från s+v+mp+sd. Så blir det nyval och då står Mona där och har röstat ihop med sd och Fredrik kan säga att han inte har givit efter för sd.

Permalänk | Anmäl #13 Harald Nordius, 2010-09-20, 21:40

Vi kan väl vänta till efter onsdagens post och förtidsröstningar har räknats samman och kanske förändrat regeringsbilden till en del, innan dess kan vi väl slippa alla besserwisser och deras lösningar för Reinfeldts del.
Jag tror att han klarar det alldeles lysande själv.

Konstigt att så många ser sig veta bäst och ha alla lösningar som inte befinner sig i problematikens mitt eller i Alliansens politiska kärna.
Många tvärsäkra och ytliga uttalanden i ren Se&Hör klass.

Permalänk | Anmäl #14 Pia "Vilda" Nordin, 2010-09-20, 23:44