Dagens GMO-debatt och hur den påverkar utvecklingen av det afrikanska jordbruket

Prof Robert Paarlberg, välkänd debattör och statsvetare från Wellesley College i USA, ställer i sin bok Starved for Science - How Biotechnology is being kept out of Africa, frågan om inte miljödiskussionen i de rika länderna också ledde till att diskussionen om en nödvändig modernisering av Afrikas jordbruk avstannade. Ofta högst berättigade miljökrav i vårt eget alltmer industrialiserade jordbruk resulterade i att fokus också förändrades för diskussionerna om vad Afrika behöver för att utveckla sina areella näringar.

Paarlberg beskriver hur många i såväl USA som Europa tvekar inför dagens jordbruksmetoder i de industrialiserade länderna. Knappt 5% av våra befolkningar har sin huvudinkomst från jordbruk. Jordbruksvetenskap bedöms inte längre som så viktigt. Nu räcker utvecklingsnivån!

När så den nya genteknikens möjligheter, i form av GMO-grödor, lanseras, frågar sig många vad detta ska tjäna till. Framför allt har konsumenterna i de rika länderna svårt att se vad denna form av växtförädling ger för mervärde. Den inställningen delas mellan konsumenter i USA och i Europa. Till detta kommer att också många politiker och andra beslutsfattare i Europa tagit till sig denna uppfattning, påhejade av de gröna partierna och starka enskilda organisationer. Denna inställning har också spridit sig till utvecklingssamarbetet med Afrika. Detta sammanfaller med ett minskat intresse för jordbruksbistånd från mitten av 80-talet från de flesta större givare inkl Sverige. Märkligt nog accepterar också de afrikanska regeringarna denna inställning, som resulterat i blygsamma egna budgetsatsningar på högst 5% årligen.

Paarlbergs bok ger en mycket intressant och tänkvärd redovisning av hur vi i de rika länderna kommit att minska vårt intresse för jordbruksvetenskap, varför vi också lät detta gå ut över det Afrika som så väl behöver utveckla sitt jordbruk och som delvis också idag befinner sig på självhushållningsnivå. Vi får en intressant redogörelse för varför vi i de rika länderna kom att ogilla GMO inom jordbruket men inte tvekade nämnvärt för dessa metoder inom hälsovården. Hur kommer det sig att de afrikanska ledarna hittills avstått från bioteknikens möjligheter med tanke på de stora utmaningar att kunna föda sina befolkningar som de står inför?

En av dagen stora frågor rör kommande klimatförändringar. Paarlberg pekar på forskning som säger att Afrikas jordbrukskapacitet kan förväntas minska med c:a 20% fram till år 2080. Han ställer frågan, vad kommer att hända om jordbruksforskningen genom GMO-teknik kommer att kunna utveckla torktåliga grödor, som delvis skulle kunna möta dessa problem?

Paarlberg menar att Afrika idag, mer än någonsin, behöver satsa på ett modernt jordbruk. Detta måste stödjas av ett väsentligt ökat jordbruksbistånd. Han är också övertygad om att den nya gentekniken kan komma att behövas i Afrika.

Paarlberg ser på dessa frågor ur ett amerikanskt perspektiv. Särskilt svårt har han att förstå den europeiska GMO-debatten. Samtidigt frågar han sig, varför inte ny jordbruksteknik, inkl genteknik ses som en viktig angelägenhet för den jordbruksutveckling som Afrika nu behöver.

För mig som arbetat med Afrikas jordbruk sedan slutet av 60-talet stämmer Paarlbergs analys ganska väl. Den satsning som inleddes i de nyblivna afrikanska staterna i samband med självständigheten på 60-talet bröts i mitten av 80-talet. Det var uppenbart att mycket gått snett på grund av bristande kunskap, såväl i fråga om hur samhällen, rent allmänt, måste kunna fungera för att åstadkomma utveckling till mer specifika frågor om hur man bedriver jordbruksutveckling.

Vi som trodde på och arbetade med bl.a. lantbrukskooperation som en tänkbar modell fick inse att tiden inte var mogen. Dessutom var det uppenbart att jordbruksutvecklingen drevs alltför mycket i statlig regi med allehanda syften inkl regionalpolitik som inte alltid gick ihop med en företagsekonomiskt lönsam jordbruksdrift samt, dessvärre, ofta med alltför många privata intressen i åtanke eller till gagn för den egna etniska gruppen. När så Världsbankens rop på strukturomvandling och ökad roll för marknadskrafterna kom på 80-talet var de flesta böjda att hålla med, i varje fall i stora drag. Det var, dessvärre, bara så att de nödvändiga marknadsaktörerna sällan fanns på plats. Här uppstod, som jag brukar kalla det, ett stort svart hål som kom att skapa stor social misär. Hur skulle man kunna hitta fram till en förnyad kraftfull satsning på det afrikanska jordbruket? De flesta afrikanska ledare var lamslagna, ointresserade eller fullt upptagna av andra intressen. Vi som försökte hävda jordbrukets centrala roll blev marginaliserade av andra biståndskrafter som blommade upp. Nu var tiden inne för att driva demokratifrågor, MR-frågor, jämställdhet och miljö, frågor som med fördel också skulle kunna tas upp i samband med en förnyad satsning på jordbruk.

Det är i detta skede av utvecklingen som Paarlbergs bok blir en viktig kunskapskälla och hans analys intressant. Själva hade vi i såväl USA som Europa nått en nivå på vår jordbruksutveckling som allt mindre tilltalade gemene man. Vart hade sörgårdsidyllen tagit vägen? Nu fick det räcka. Se bara på CAP, den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken. Vad tjänar ytterligare modernisering till. Vad tjänar gentekniken till. Särskilt konsumenterna frågade sig vad vinsterna egentligen var med GMO-grödor. Det gällde såväl hos oss i Europa som i USA. Här i Europa blev samtidigt miljörörelsen stark och kunde utifrån ofta berättigad kritik av vårt eget moderna jordbruk få många politiker, andra beslutsfattare och inte minst sk vanligt folk att bli tveksamma. Detta skapade grunden för den inställning Paarlberg pekar på, att vi inte velat se hur viktig en modern jordbruksutveckling trots allt måste bli för en eftersatt kontinent som Afrika. Vi ansåg oss dessutom, mer eller mindre själva här i Nord, kunna ta beslutet att Afrika inte behövde få del av nya teknikrön.

Frågan om GMO i sig är kanske inte är det viktigaste för dagens afrikanska jordbruk. Viktigare är att den frågan blivit liktydig med uppfattningen att Afrika inte behöver få del av nya rön inom bioteknikens område för att forskare och andra där själva kan skaffa sig en uppfattning vad deras jordbruk kommer att behöva för att klara framtidens jordbruk men även, i vissa fall, också så dagens. Paarlberg ställer bl.a. frågan hur vi, och framför allt afrikanerna själva, kommer att agera om forskare inom kort kan utveckla torkresistenta GMO-grödor som skulle passa in på det varmare klimat vi nu kan förvänta oss i många delar av Afrika.

Paarlberg är, som sagt, amerikan och diskuterar utifrån det perspektivet. Han är kanske inte alltid lika lyhörd för socioekonomiska aspekter som vi inom bl.a. svenskt bistånd blivit. Samtidigt har detta ibland haft förlamande effekter på vår egen förmåga att diskutera nödvändig ekonomisk tillväxt.  Det sorgligaste är kanske, trots allt, att vi sett så lite av en egen afrikansk diskussion kring dessa frågor. Välrenommerade forskare som Ismail Serageldin och Calestous Juma har å Afrikanska Unionens vägnar nyligen pläderat för att Afrika behöver få igång sitt jordbruk, också med hjälp av ny teknik, men var är de afrikanska ledare som driver dessa frågor och var finns de afrikanska böndernas röst? Den dialogen är absolut nödvändig för att en sund utveckling ska kunna komma till stånd. Det var den frågan som den tidigare lundaforskaren, prof Göran Hydén, redan 1980 tog upp i sin bok Beyond Ujamaa - Underdevelopment and an Uncaptured Peasantry, och då pekade på att de tanzaniska bönderna insett att inget gott för landsbygdens utveckling kom från det egna ledarskapet, fokuserade, som dessa ledare, snabbt blev på stadsbefolkningens utveckling.

Kanske det är så, som Paarlberg säger, att det som hänt efter Rio, med fokus på miljöfrågor, snarast varit negativt för att få till stånd en bra jordbruksutveckling i Afrika även med miljömässig hållbarhet som ledstjärna. Klart är att den utveckling som nu krävs måste ledas av jordbrukets eget folk och inte av miljöföreträdarna som under senare år lagt beslag på agendan. Uppenbart är också att vi måste sluta käbbla om ett antingen eller i fråga om jordbruksmetoder och istället kraftfullt fokusera på ett både ock. Allvaret när det gäller hur Afrika långsiktigt ska kunna försörja sig med mat kräver detta.

Inge Gerremo

Sekreterare i kommittén för internationella lantbruksfrågor vid Kungl Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA

8/9 -10

Inge Gerremo (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27713

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Frågan är ju om det är rätt väg att gå? Böndernas situation i västvärlden har ju inte direkt blivit bättre i och med utvecklingen i jordbruket! Titta bara på böndernas situation i sverige i dag! Bönderna har det tuffare idag än för 40 år sedan. Svårare ekonomisk situation, större arbetsbelastning och ansvar för betydligt mer djur. Färre och färre bönder ska producera mat till fler och fler. Det har lett till ett destruktivt jordbruk som på bekostnad av människor, djur och natur förbrukar tio gånger mer energi än den energi det producerar i form av mat. Denna ekvation går bara i hop tackvare användningen av fossila bränslen. Att föreslå det GMO-baserade jordbrukssystemet som är beroende av olje- och naturgasintensiva konstgödselmedel och bekämpningsmedel som en modell för Afrika tycker jag känns befängt! Vad händer när oljan börjar tryta och världspriserna på bekämpningsmedel och konstgödsel stiger? Är det verkligen rätt att måla in även Afrika i denna återvändsgränd?

Permalänk | Anmäl #1 Maria Larsson 34, 2010-09-08, 20:49

Maria: Anledningen är det fruktansvärda skattetrycket som får bönderna att bågna och trycket från mathandlarna gör det svårt att höja lönen, vilket gör att den äts upp av inflationen trots effetkivitetsökningar i form av nya redskap.

Det är en viktigt principiell fråga att ställa om varför politiker ska ha 50% av intäkterna från LIVsmedel? Det är knappast något tionde det handlar om längre. Allt detta för tjänster vi inte bett om och som vi inte kan vägra betala med mindre än att bli fängslade eller få vår egendom konfiskerad för att dem anse sig behöva pengarna bättre till att bygga fotbollsarenor för. Etatismen är sjuk.

Permalänk | Anmäl #2 Andreas Hämäläinen, 2010-09-09, 23:25