Tankar om vården efter att ha fått cancer vid 35 års ålder

Jag håller till 100% med i att processen i svensk vård vad gäller diagnostisering måste förbättras, har själv varit i samma situation med snabba besök, hafsiga gissningar, och så ut genom dörren igen.

Dock kommer artikelförfattaren till rätt skeva slutsatser hur detta ska förbättras. I min mening är nyckelresonemanget rent felaktigt.

"Det måste vara lönsamt att diagnosticera rätt." - Okej, men ingen sitter med "facit"! Detta gör att vad som är rätt i slutändan är mycket svårt att veta. Att vårdcentraler som diagnostiserar "rätt" snabbt ska belönas ekonomiskt är inte realistiskt eftersom sjukdomsbilder kan vara oerhört komplicerade. Efter hur lång tid menar författaren att belöning för diagnosen ska delas ut? En månad efter ställd diagnos? Ett år? Vad händer om man efter 10 år inser att patienten blivit felbehandlad? (vilket har hänt mer än en gång om man säger så). Ska man ta tillbaka belöningen? Ett dyligt belöningssystem känns inte praktiskt genomförbart.

Hela argumentationen kring "betalt för prestation" bygger på att det finns en objektiv bedömning som läkarens bedömning kan ställas mot. Men någon sådan existerar inte. Författarens drömvärld finns i USA, där man väljer själv var man vill söka vård och betalar själv ur egen ficka, samt att läkarna belönas kraftigt när de anses skickliga. Är USAs vårdsystem något att ta efter, verkar det fungera bra? Knappast. Ekonomiska incitament gynnar inte kunden, patienten i första hand utan vårdgivaren och det förbättrar inte vårdapparaten i sin helhet.

Den privatisering Johnny Munkhammar eftersträvar kommer leda till att allmänhetens tillgång till sjukvård bestäms av hur mycket pengar man har. Sjukvård ska utföras efter behov. Därför ska vi ha en skattefinansierad sjukvård.

Munkhammar fäster goda ambitioner till tänkta förslag om privat sjukvård istället för att anknyta till resultat i faktiska privata sjukvårdssystem tex det som finns i USA.

De borgerliga riktar berättigad kritik mot väntetider i vården. Detta är ett exempel på bristande tillgänglighet. Men de riktar ingen kritik mot att det amerikanska systemet utstänger många patienter helt och hållet.

De orealistiska positiva förväntningar som Munkhammar tilldelar ett privat sjukvårdssystem kommer inte att infrias.

Tror Munkhammar att alla privata läkare är engagerade?

Tror Munkhammar att privata sjukvårdsföretag är felfria?

Det finns ingen ursäkt för att Munkhammars diagnos försenats. Vi måste få en utvärderingsprocess med mera tänder. Feldiagnoser, försenade diagnoser och felbehandlingar måste sjukhusen betala patienterna ordentlig ekonomisk ersättning för. Jag snackar om miljonbelopp. Detta är ett viktigt steg för förbättrad sjukvårdskvalitet.

Låt mig till slut beklaga den oerhörda påfrestning som det måste innebära att genomlida en cancersjukdom och som Munkhammar tvingats genomgå. Jag önskar dig all välgång.

Doktor Eleph@nt, var i Munkhammars artikel hittar du förslaget att vården inte längre ska vara skattefinansierad? Jag lyckas inte hitta något sådant i artikeln.

Min vårdcentral är privatägd. Jag betalar samma patientavgift som alla andra. Landstinget betalar resten, som i alla vårdcentraler.

När det talas om privata vårdgivare i Sverige tror jag tanken alltid brukar vara att företaget ägs privat, men finansieringen av sjukbesöken fungerar på det vanliga sättet. Jag kan ha fel på den här punkten, men jag tror det är mycket ovanligt att man föreslår att patienten ska betala vården ur egen ficka. Vårt solidariska gemensamma system har nog väldigt starkt stöd hos de allra flesta.

Från artikeln:
>>Även om jag hade en ovanlig och därför svårdiagnosticerad sjukdom fanns det ingen stark vilja att söka tills man verkligen visste. En snabb underökning, en ännu snabbare slutsats och sedan ut.

Jag hade ett enkelt knäproblem (det hette tydligen "ärrbildning på senor") som ingen lyckades hitta under 20 år. Läkaren som botade mig -- det var lättbotat -- sade att han mött många andra med samma problem som studsat runt i decennier utan diagnos....

Om ett problem inte kan diagnosticeras direkt är det få läkare som bryr sig. Artikelns parallell med Östeuropas tomma affärer var insiktsfull...

En allvarlig fråga:
Jag är rätt upprörd och frustrerad över vården och vill inte bli gammal med det här systemet. Vilka länder i Europa har bättre tillgänglighet? Eller överkomlig privatvård? Mitt yrke etc ger mig troligen möjlighet flytta. Tyskland verkar vettigt?

Narkotikalagarna är ett av de främsta hindren för människor att få tillgång till läkemedel som fungerar. Det finns exempel på sjuka människor som i Sverige dömts till fängelse pga att de använt ex cannabis för att lindra sin sjukdom, ofta sedan bolagens patenterade produkter helt enkelt inte hjälpt. Såväl cannabis som LSD och ecstasy har bevisat gynnsamma effekter i behandling av bla cancerpatienter.

Jag står väldigt väldigt långt ifrån Lars Ohly.

Exempelvis är jag för marknadshyror och tycker inte att staten ska spekulera med skattebetelarnas pengar genom att driva biltillverkning.

Med detta sagt så kan jag konstatera att det finns en mängd skäl till att en marknad med just varan sjukvård kommer att fungera exceptionellt dåligt, dvs den är behäftad med en mängd s k marknadsmisslyckanden.

Skillnaden mellan säljarens och köparens kunskap är enorm. I praktiken så är det bara säljare (andra läkare) som klarar av att utvärdera de varor som utbjuds. Vi andra har kort sagt ingen aning om kvaliteten på den vård vi har fått, eller kanske mer intressant, inför köp, vad det är för kvalitet på den vård vi funderar på att köpa. Alltså är en fungerande konkurrens redan på denna grund en illusion. Ska vi värdera hur glada nybehandlade kunder är eller hur tioårsöverlevnaden ser ut? Etc.

Till detta kommer att sjukvårdsproduktion är behäftad med omfattande stordriftsfördelar. Alltså så hamnar vi i praktiken med några stycken väldigt stora företag. Och därmed har vi oligopolpriser.

Fria marknader funkar utmärkt för bilar och restauranger. Men inte för vård.

Man kan bli botad från cancer och det hoppas vi att JM blivit. Svårare verkar det att bli botad från ideologisk låsning.
JM avfärdar empirisk analys med två påståenden som bara är korrekta om man jämför äpplen och päron..Jämför vi länder på ungefär samma utvecklingsnivå saknas det samband mellan välstånd och folkhälsa men ser ett entydigt samband mellan stark offentlig sektor, låg sjuklighet och lång livslängd.
Det nästan övertydliga skolexemplet är USA som har mer än tre gånger så hög sammanlagd kostnad per invånare för sin sjukvård jämfört med Sverige men mycket högre genomsnittlig sjuklighet och mycket lägre genomsnittlig livslängd.
Man kan diskutera varför. Själv tror jag på teorierna i Statussyndromet och Jämlikhetsanden där man pekar på betydelsen av befolkningens sociala skillnad. Ekonomisk segregering.
Det finns säkert andra åsikter men sambanden ändras inte för det. Empiriska fakta försvinner inte för att man inte förstår dom eller för att man förnekar dom.
Munkhammar gör som de flesta som inte kan släppa sin ideologiska övertygelse. Han hänvisar till sina teorier. Drivkrafter. Konkurrens. Valfrihet.
Det är samband han kan förstå. Altså är dom mer giltiga än samband som finns? Lite som en gammal obotlig kommunist som tycker att teorin om planhushållning är för bra för att kunna vara fel.

En behövlig artikel! "Man ser engagerad personal fångad i stela strukturer". Det är nog så det är, men inte bara inom sjukvården. Den som är effektiv och kunnig blir impopulär och betraktas med avundsjuka ögon. Han eller hon kan ju få mer i plånboken och omgivningen sätter därför ut krokben för att hindra framfarten. Effektiviteten går på så sätt förlorad och verksamheten stelnar och anpassas till medelmåttans nivå.
Fler privata enheter främjar konkurrensen och därmed effektiviteten. Hur vet man då vad effektivitet är? Den går faktiskt att mäta om ambitionen till framgång finns. Det ligger i sakens natur att en företagare vill ha vinst och det får han om verksamheten drar till sig kunnig personal och om det i personalpolitiken finns medvetenhet om att minimera tendenser till avundsjuka. Det duktiga är en tillgång för alla och därmed också en förutsättning för företagets framgång och fortlevnad.

Kan inte låta bli att berömma #8 som är mycket välskriven.

en av mina bästa vänner fick sitt besked veckan efter midsommar ...
efter 46 dagar påbörjas behandlingen .... i dag är det försent .. över ..

Bra och starkt skrivit Jonny!

Jag tror att en stor del av problemet i Sverige, och således också det som drabbade dig, har att göra med hur primärvården är organiserad. Med erfarenhet från hur det fungerar också i de andra Nordiska länderna ser jag hur allmänläkarna i Danmark (och i Norge efter en reform 2001, med Danmark som förebild) agerar spindel i nätet och på det sättet kan koordinera patienten mellan olika instanser i den specialiserade vården och välfärden.

Dessa läkare är egenentreprenörer, de har investerat mycket ekonomiskt och socialt kapital i sina patientlistor (och i sina läkarhus/kliniker), varför de binder sig själv geografiskt. På detta sätt uppnår man kontinuitet och för patienten ett bekant ansikte att vända sig till vid oro för sjukdom. Vidare kommer den danska och norska primärvården med tydliga incitament för att investera mer i sin klinik och således producera mer primärvård.

I Sverige har vi anonyma vårdcentraler, i offentlig eller så kallad privat regi, läkare är fastanställda och så här har det sett ut sedan tidiga 1970-tals reformer. Eftersom tillgängligheten till, den koordinerande funktionen och kontinuiteten i primärvården är undermålig i Sverige blir sjukhusvården lidande. Dyr (och för ändamålet sämre anpassad) akutsjukvård måste ta primärvårdens roll. Patienten blir skickad mellan olika anonyma instanser och ofta får han eller hon inte reda på vad undersökningarna visar.

Ersättning för prestation är en sak, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Men det löser inte problemen ensamt. Genom att göra primärvårdsläkarna ägare av sina patientlistor åstadkommer vi vad man redan kan i de andra Skandinaviska länderna. En bekant och tillgänglig primärvårdsläkare som vet var du ska vända dig ifall han eller hon inte har svaret, och som följer upp på genomförda behandlingar och undersökningar.

Min kritik tar sig delvis utgångspunkt i en MSc-artikel jag har skrivit tillsammans med en norsk studiekamrat på läkarprogrammet. En artikel som utvecklar det jag skriver här publicerades i senaste Läkartidningen, och finns tillgänglig här: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14857

Johnny Munkhammar har helt rätt. Vi har en stor hund. Den har varit akut sjuk en del gånger. När man åker till det privata djursjukhuset akut intag så fungerar det mycket bättre än när man åker med barnen till barnakuten. Det är inte en små skillnader jag pratar om i snabbhet, service, mottagande, kunnighet. Jag tror att det beror på att jag betalar veterinärerna pengar direkt. För de som äger stora djur så är detta välkänt: Att vården är bättre och billigare för djuren än för barnen. Jag skulle hellre betala vården för mina barn själv. Hellre köpa en egen försäkring eller spara undan pengar. Jag vet att man inte får säga sådana här saker. Att man är osolidarisk, ja nästan ond av att peka på detta förhållande. Man har landstingets hela propaganda maskin emot sig. Jag har själv jobbat på en medicinteknisk avdelning på ett större sjukhus. Det var inte många knop man gjorde där. Två personer av 15 gjorde något vettigt jobb.

Min mamma drabbades av cancer i ändtarmen vid 76 års ålder och som jag fick slåss för att få in henne till rätt ställe. När du väl var inne i vården är personalen änglar av alla de slag, men innan du väl kommer dit. HJÄLP!

Uttrycket "Du måste vara frisk för att kunna vara sjuk" stämmer som ett karbonpapper där lagarna är kopierade. Och det är detta som INTE blivit ett smack bättre med Alliansen vad de än påstår!

#7 Harry Hole,
Väl argumenterat för att vård inte bör vara privat.

Men artikeln handlade i mycket om just diagnosticering -- inte vården i sig. Många (inklusive #15 ovan) argumenterar att när man väl kommer in i den svenska vården så fungerar det bra.

Diagnoser i sig är testbart.. Om man får en diagnos och går till statssjukvården -- så applicerar de den och botar en. Det går för ej medicinskt utbildade att se om diagnoser stämmer eller inte.

Det borde vara en bra affärsmöjlighet med semesterresor till något land med privata sjukhus där de verkligen går igenom ens problem och lägger arbete på att ställa en diagnos!

Jag känner just nu ett par personer i min omgivning som bara inte får hjälp, för att ingen läkare ids diagnosticera (eller att de bara inte hinner för administrationen). De flesta individer verkar ha samma erfarenhet varje gång de går till läkare.

#8 -- USA är en värre systemkrasch på vårdsidan än närmast något annat land i Väst. Inte relevant att jämföra med det värsta. (USA har också 30 gånger svenska befolkningen, vilket gör det närmast omöjligt att centralplanera; svårigheten ökar knappast linjärt.)

Instämmer med f g. Det är inte alls trovärdigt att utifrån enbart sina egna erfarenheter inom ett område göra dessa till norm för hela sjukvården i alla delar av landet.

Felaktiga diagnoser kan hänga samman med att primärvården i åtminstone i Stockholms län, arbetar prestationsbaserat. Betalning efter besök, som då ska bli så många och därför så korta som möjligt. Prestationsbaserade system tenderar att suboptimera verksamheten. Konsulter säljer på okunniga politiker system som exempelvis hämtat från bilindustrin, "Lean production", utvecklat av Toyota på 40-talet. Det införs nu i Vård-Sverige, personal vittnar om att de inte vågar knysta om avigsidorna, då åker man ut eller in i garderoben. Och eftersom regeringen vägrar införa meddelarfrihet för personal i privat vårdbissnis törs ingen föra ut saken i media. Ekonomistyrningssystem implementeras med expressfart i vården och det blir därefter. Det gäller att bli sjuk snart - längre fram kan det bli omöjligt för vanliga dödliga att få vettig vård. Det kommer riksdagskandidater som artikelförfattaren att se till.

Som Moderat han är, så tror J Munkhammar att privatisering är den utopiska lösningen på vårdproblemen. Av egen erfarenhet från USA så vet jag att det hela är en prisfråga. -Hur långt täcker din försäkring och hur mycket kan du betala själv? Detta betyder att om du har en billig försäkring och låg inkomst så kan du glömma professionell behandling. Var hamnar vi då med våra topp-of-the-line skatter?? Alliansen har haft 4 år på sej att förbättra sjukvården men har helt ignoriserat detta .
Detsamma gäller privatiseringen av Apoteken, som nu växer upp som svampar i varje gathörn. Det finns en miljardindustri i Asien som tillverkar läkemedelskopior, dvs, fejkade läkemedel. Hur länge dröjer det innan dessa "läkemedel" hamnar i Svenska Apotek, om dom inte redan är här nu?!?! Vissa brancher bör inte privatiseras hur som helst bara för att en lite klick utvalda ska göra sej en hacka! Utopin kan visa sej bli ett rent Helvete!

Sanningen är naturligtvis mer komplicerad än så här. Vi kan ha en offentligt finansierad men privat producerad sjukvård. Detta fungerar utmärkt i t.ex. Kanada. Vi kan se till att beställarnämnd och utförarnämnd inte består av samma personer, vilket de i allmänhet gör idag. När detta infördes i Storbritannien blev sjukvårdsbudgeten klart lättare att använda till sjukvård. Vi kan minska politikernas detaljstyrande, vilket är allomfattande och kvävande; problemet är naturligtvis att politikerna inte kan någonting om sjukvård och därför prioriterar saker som "enhetliga entréer på alla sjukhus i kommunen för att bygga ett varumärke" framför sjukvårdsproducerande enheter som läggs ned för att finansiera entrébyggandet, och bygger nya administrationsbyggnader som svampar ur marken.

Sanningen är också att det finns två basala kategorier sjukvård: Den som är relativt produktionsinriktad, t.ex. enklare operationer och diagnostiska ingrepp på i övrigt ganska friska patienter, och där alla är tacksamma om de kan gå så fort och enkelt som möjligt, och dels den mer tidskrävande sorten där diagnostik eller behandling är osäker. Den första sorten sköts utmärkt på en direkt betalt-per-insats-modell. Att göra så skulle dessutom avlasta den andra sortens vård.

Diagnostiken är kronan på verket i en fungerande sjukvård.
Att diagnostiken inte fungerar i en konstigt konstruerad verksamhet som kallas sjukvård är berättat gång efter annan..

När sjukdomar som är komplicerade ska diagnostiseras så gäller det att förutsättningarna finns och detta sker alltmer sällan.
Kommersiella krafter eller drivkrafter av monopolkaraktär har allihop olika typer av brister som gör att kvalliten på diagnosen kan ifrågasättas.

Det första felet som görs är att man inte har tillräckligt med underlag i form av patientens berättelse etc...
Det andra är att man inte låter ett tillräckligt stort team av experter genomföra diagnoserna.
Det tredje är att dom processer kring journaler etc inte är tillräckliga för att med den tid personalen har till sitt förfogande ge möjlighet till en riktigt bra diagnos utan man blandar fakta och tyckande hej vilt i journalerna samt det finns ingen vetenskaplig bearbetning av historiska data.
Det finns fler men nu till kärnresonemanget kring kvalliten i sjukvården och där diagnosens riktighet är grunden för det som borde vara sjukvårdens uppgift att få en friskare patient.

Min tanke är att endast en bättre metod med utnyttjande av IT med anonymiserade patientuppgifter och oberoende utlåtanden kan leda till att sjukvården kan leverera genomgående bättre diagnoser och därmed också öka likheten i behandlingar med ett bättre vetenskapligt material för ytterligare förbättringar och uppföljning

Diagnostiseringen är under all kritik idag. Det finns telefonlinjer dit man ska ringa och syster dittan eller dattan ska göra en "bedömning" via telefon, och därmed avgöra om man ens får tid hos doktorn. Vårdcentraler är gissningscentraler, och på akuten fungerar inte internkommunikation mellan olika enheter. En läkare sade till mig efter en hopplös väntan på akuten vid Lunds universitetssjukhus, ett av landets främsta, att "skriv om detta, många dör i onödan där". Anledningen är att när man kommer till receptionen ska de gissa vilken stuprör man ska in i först, sedan pratar inte folk mellan onkologen, kirurgen, osv. med varandra, utan man blir som gisslan, och ingen har helhetsbilden. Min spruckna revben - som aldrig diagnostierades där, var både njursten (men inget urinprov togs!) och sprucken höftled, fast jag gick ju själv in på akuten...efter bollande hit och dit åkte vi 8 timmar senare hem, utan diagnos eller smärtlindring - såg flera som gav upp under natten och åkte bara hem, bland annat en mamma som hade en tonårsdotter i svåra smärtor. Vilken annan verksamhet får ha sådan total kaos och ingen ledning som håller i organisationen?

http://utantvekan.blogspot.com/2009/05/akut-aventyr.html

Skönt att du har kraften att berätta och driva frågor. Önskar dig ett långt friskt liv med din fina familj.

Katastrof. Jag blev själv vittne till hur en person med svåra smärtor pga diskbråck fick rekommendationen att ta 10 alvedon om dagen. Efter ett besök hos en specialistläkare på en privatklinik skrevs omedelbart ett recept på oxykontin, ett narkotikaklassat smärtstillande preparat. Mot en saftig nota för besöket, givetvis. Med det sagt är smärtlindring inte garanterat ens om man orkar stå ut med den långa väntetiden. Det är inte för intet som FN publicerade en rapport som kritiserar narkotikalagar världen över för att hindra svårt sjuka och lidande människor att erhålla smärtlindring.

Jag vill lägga till det som många sagt om sjukvården, inte bara cancervården. Det är ett helvete innan man får sin diagnos och påbörjad behandling, sedan funkar det som det ska.
Vi måste ha en diagnosgaranti, vårdgaranti efter diagnos hjälper inte om man inte får en diagnos. Jag hade tur att jag själv listade ut vad som var fel på mig och tjatade mig till rätt undersökning, varefter jag omedelbart opererades och är nu besvärsfri (och vid liv), men vägen till operation var lång och jag passerade mången läkare jag skulle vilja ta legitimationen ifrån.