Hemliga donationer bygger borgerlig ekokammare

Bra skrivet tyvärr når det inte väljarna lika lite som annat som skulle kunna beskriva en annan sanning. T.ex ställs inga sådana frågor i TV debatter etc...

Att anklaga M så väl som mitt parti, KD för att hemlighålla påstådda smutsiga finansiärer, samtidigt som man tillhör partiet som har ett intimt samarbete med landets i särklass största maffia (LO) känns inte som något bra utgångsläge för er. Att stå och skrika om "ojämlik resursfördelning" när denna maffia sätter upp (iof.s. avskräckande) affischer åt en på de pengar man använt för att bestämma över andra människors arbetstider och lön låter lite som det vanliga människor annars brukar kalla för hyckleri. Man ska inte kasta glas i stenhus, brukar vi borgerliga säga.

Moderaterna må ha ekonomiskt starka krafter bakom sig. men det har ju sossarna också. Socialdemokraternas donatorer är ju ialla fall inte hemliga. LO och facken öser hundratals miljoner till S, med medlemmarnas pengar, fast summorna är hemliga. De driver ju sin egna sossekampanjer så det redovisas inte i S budget. Bedömare inom media och PR menar att LOs redovisade kampanjmedel på 24 miljoner för denna höst är kraftigt undervärderade. Borde ligga mångtdubbelt högre om man räknar in alla kostnader. Kul att vara fackligt ansluten? Tur att man är medlem i oberoende SACO, som arbetar för arbetstagaren snarare än för sina partibuddies från 68 rörelsen.

#4 Henrik Eriksson,

Jag visste inte bidragen från LO till S var hemliga?

Jag trodde det "bara" var S som t.ex. fixade lagstiftning som LO vill, så de kunde bli en rik organisation -- och de från "rörelsen" (LO, ABF, etc) jobbade närmast heltid som valarbetare vart fjärde år...

Nog låter det väl lite som "surt, sade räven om rönnbären"
-man anar avundsjukan på långt håll.
-Så var finns de sju feta åren för socialdemokratien, -tidigare eller i framtiden efter valet?

Artikelförfattarna;

-Det är väl några miljardärer som visar sin uppskattning, det är både mänskligt och och absolut inget att ondgöra sig över, det borde väl finnas viktigare frågor än dessa ständiga bidragsfrågor från oppositionen.

Den samlade bild av högerns kampanjverksamhet som artikeln ger är korrekt.

Socialdemokraterna och Landsorganisationen som är de tunga organisationerna sköts på ett naivt och amatörmässigt sätt när det gäller opinionsbildning. Så har det alltid varit. Var är LO i denna valrörelse?

Svenskt Näringsliv ska ha beröm för att de starkt kämpar för sina idéer, tyvärr är deras rapporter inte alltid så bra underbyggda. De är propagandistiska och svaga. Men de fyller väl deras huvudsyfte som består av målet att sänka skatterna.

Skatterna går till många viktiga ändamål. Nu minskar antalet behöriga lärare i friskolorna (=vinst), sjukförsäkringen har försvagats så att cancersjuka jagas in i döden. Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström störs inte av några större etiska bryderier. Detsamma kan sägas om Egoistiska Partiet och Fredrik Reinfeldt.

Samtidigt är det viktigast att peka på Socialdemokraternas otroligt svaga representanter. Den sanlöst bleka Wanja Lundby-Wedin, som helt enkelt inte säger något alls.

Mona Sahlin som en hel valrörelse undviker sysselsättningsfrågan och frågan om ekonomisk tillväxt. Och endast pratar om bidrag och ersättningar.

Carin Jämtin är värd ett eget kapitel. Ska leda partiet i huvudstadsregionen. Säger inte halv sju under hela mandatperioden, kommer sedan med förslag som jag på allvar jämställer med den intellektuella nivån på en mellanstadieelev - butler i tunnelbanan, ta bort delade toaletter.

Slutligen har Socialdemokraterna inte många nya idéer att komma med. Det viktigaste av allt.

Foliehatt på - återigen bubblar påstående om en jättelik borgerlig konspiration som understöds av allehanda ljusskygga tidningar och organisationer. Och målet för denna konspiration? Jo tydligen att stänga ute dom förmodat goda och rättrådiga fackliga företrädarna samt s-politikerna från arbetsplatserna runt omkring i landet.

Tack och lov finns en motkraft - tre bloggare från nätverket Netroots som tydligen har som uppgift att snurra runt på olika hemsidor med budskapet att Alliansen är Ond!

Utan att tveka angriper dom det oetiska i att organisationer som Svenskt Näringsliv på olika sätt verkar politiskt för en borgerlig valseger, och dom ställer frågan om det, i skenet av de stora donationer som anonymt sker till Moderaterna, "aktualiserar frågan om det är möjligt att i det fördolda köpa politiskt inflytande i Sverige".

Men vänta - vi har redan exempel på organisationer som verkar politiskt för ett viss parti! Så har LO gjort sedan 70-taket, och har varit intimt sammanflätat med Socialdemokraterna. Det är numera en offentlig hemlighet att värdet av LOs satsningar i valtider vida överskrider det som dom offentligt redogör för.

Ingen tror väl att LO gör detta utan att få någonting? Vilket besvarar frågan som de tre Bloggarna ställer om "…om det är möjligt att i det fördolda köpa politiskt inflytande i Sverige" - ja, det är inte bara möjligt, utan har pågått sedan 70-talet (eller till och med tidigare).

Författarna staplar siffror på siffror och kommer med svepande antydningar om konspirationer, mörkermän som rör sig i skuggorna och hur synd det är om den goda Oppositionen utan att egentligen lyckas säga något substantiellt.

Ett osnyggt och tämligen lättgenomskådat försök att försöka kasta smuts på Alliansen.

Och ej att förglömma: inte så litet pinsamt.

Hur mycket pengar har Sossarna fått från den tiden då alla fack anslutna också var tvångsanslutna till Socialdemokratiska partiet? Det har inte redovisats någon gång. Samt också de faktum att dom som arbetar på LO är socialdemokraternas valarbetare och har lön från LO, det borde räknas som partibidrag det också. Så artikelförfattarna har nog en hel del källforskning att göra innan de går ut så hårt som de gör. och man skall sopa framför egen dörr först.

#6 Bernt, Det är ju inte hemligt att LO störjer S ekonomiskt, men det jag menade var att SUMMORNA är oklara. LO ger ca 77 miljoner per mandatperiod till S partikassa. Men de indirekta "bidragen" finns där LO själva betalar reklambidrag och arbetsresurser satsas på S, de redovisas inte i enlighet med riksdagens regler.

Dock tycker jag att det är konsitgt att vänstern så gärna vill lätta på "val-friheten" där man inte ska kunna stödja ett parti/ideologi, utan att registreras. Grundlagen säger att man inte behöver avslöja sina partipolitiska åsikter. En princip som är väldigt viktig, särskilt med tanke de övergrepp på människor som diktaturer världen över har gjort på oliktänkande, allt från DDR till Pinochet. Många kritiserar FRA och Ipred med motivering till den personliga integriteten. Handlar inte detta om personlig integritet?

Dessutom måste man ju påpeka att Partierna redovisar summor och hur många givare de har, samt att pengarna kollas av revisorer.

Alliansens väljare jobbar och har därför råd att stötta sitt parti med pengar. De rödgröna väljarna jobbar mindre och kan därför stötta sitt parti med sin tid istället.

Olika sätt, inget behöver vara bättre än det andra. Man måste ju dock kunnda värdera den tiden som 600 bloggare lägger ner, hur mycket är inte det stödet värt?

Det är ett antal hundratals miljoner som går åt åt till att finansiera Timbro och övriga kampanjorganisationer som högern döljer sig bakom. Det tillkommer sedan donationer från enskilda förmögna till betydande belopp. Klart att detta är en avgörande fördel för högern.

Denna fråga diskuteras nu i Sverige och är mycket känslig för högern. Därav de upprörda reaktionerna från högerfolk i komfältet. Det är så högerns valframgångar kan förklaras till stor del.

Högerns och förmögnas inflytande diskuteras också i andra länder tex USA. Kolla denna artikel:

"The Billionaires Bankrolling the Tea Party"

Länk:

http://www.nytimes.com/2010/08/29/opinion/29rich.html?_r=2&src=me&ref=ho...

och The New Yorker "Covert Operations
The billionaire brothers who are waging a war against Obama."

Länk:

http://www.newyorker.com/reporting/2010/08/30/100830fa_fact_mayer

Att påstå att media är borgerligt styrd är att förolämpa alla journalister!
Dessa är dessutom i stor utsträckning sympatisörer av andra partier än de borgerliga.
Vilket ibland är uppenbart för en borgerlig läsare!

Varför har vi bland Europas sämsta transparens i de politiska partiernas ekonomiska förehavanden?

Var har S ståt i denna fråga? Om jag inte har fel för mig har S varit emot lagstiftning som ökat transparensen.

Bloggar och nätverksbaserad media har nog sin funktion att fylla men som det ser ut nu är dessa källor ganska enahanda och torftiga. För att nå ut behöver man professionella organisationer som kan fånga folks uppmärksamhet och få dem att komma regelbundet. Artbetarrörelsen hade ett starkt mediekapital, men det har förskingrats. Dels av misskötsel och förmodligen brist på förståelse av betydelsen. LO hade ett ekonomiskt institut men det la man ner. Att S tidningar Arbetet och andra har och hade det svårare på annonsmarknaden har ju sin förklaring, då kanske man inte kan begära att de ska klara sig lika bra ekonomiskt som borgerliga tidningar. Aftonbladet såldes av för som det verkar en grynvälling, varför kan man fråga sig, norden största dagliga tidning, norra Europas största internet portal. Hade rörelsen ekonomiska problem? Behövdes det pengar till den synnerligen välbetalda rörelseeliten? Man har inte "råd" att hålla kvar sitt mediekapital men har råd med att partiledaren ska ha "statsministerlön".

Tänk hur man kan snedvrida fakta. Det är möjligt att det finns ett borgerligt övertag på ledarsidor. Men vanliga människor läser sällan ledarsidor dem är alldeles för tråkiga.

När det däremot gäller vanliga reportage, artiklar och krönikor så är förhållanden de totalt omvända. Expressen säger sig vara en liberal tidning, men vad får man sig till livs, sida upp och sida ner, RÖDvinklade alster med RÖDvinklad rubriksättning. Förhållandet gäller t.o.m. för Sveriges mest borgerliga tidning SvD - även där många RÖDvinklade artiklar och krönikor samt RÖDvinklad rubriksättning. DN skall vi bara inte tala om.

Sedan har vi SVT RÖDvinklade reportage t.o.m. RÖDvinklade dokumentärer och TV4 börjar snart komma ikapp på det RÖDA temat. Där har man börjat med ungefär samma teknik som på SVT där de RÖDA värderingarna smygs på tittaren genom mer eller mindre insinuanta problemidentifikationer och tolkningar.

Det räcker tydligen inte med att man fixat RÖD propagande i skolböckerna utan hela informationsflödet livet ut skall vara RÖDmarkerat.

Doktor Eleph@nt ställer frågan var LO är i valrörelsen. LO har ju sin egen representant i laguppställningen - det var väl LO som propsade på att Ohly skulle absolut med på tåget. Därmed har de gjort tillräckligt kan man tycka.

Lige før jul skrev Morten Messerschmidt, som jo er medlem af Europaparlamentet for Dansk Folkeparti, til parlamentsformanden, hr. Buzek. Det var dog ikke et traditionelt julebrev, Morten Messerschmidt sendte. Han var angiveligt bekymret for den måde, valg afvikles på i Sverige, og han foreslog derfor, at parlamentsformanden skulle overveje, om Europaparlamentet ikke burde tilbyde Sverige at sende valgobservatører til riksdagsvalget til september.

Der er vist ikke andre danske medier end Politiken, der omtalte Messerschmidts brev. En grund til den manglende interesse er måske, at mange gik ud fra, at Messerschmidt havde en skjult dagsorden, nemlig at hjælpe Sverigedemokraterna til repræsentation ved valget i eftersommeren. Partiet er for tiden kun repræsenteret i nogle kommunalbestyrelser, men de seneste opinionsmålinger viser, at Sverigedemokraterna ville komme i Riksdagen, hvis der var valg nu. Mange i Sverige syntes antagelig, at Messerschmidts forslag nærmest var pinligt; det blev i hvert fald ignoreret i de svenske medier.

En diskussion om svensk valg førte imidlertid til, at vi – som begge i en årrække har været engageret i valgobservation og rådgivning om valg og demokratiske spørgsmål i nye demokratier – begyndte at reflektere over, hvad resultatet mon kunne blive, hvis man nu alligevel gjorde, som Messerschmidt foreslog.

Den overraskende konklusion var, at der faktisk er væsentlige problemer, i hvert fald hvis man har en målsætning om at afholde genuint demokratiske valg, altså det, der i politisk og journalistisk jargon ofte omtales som ’frie og fair valg’.

Der kunne faktisk være god mening i at bruge erfaringerne fra valgobservationerne i andre lande til en form for service-check hjemme i Sverige – ikke mindst, når der i hvert fald er et par områder, som det ville være oplagt at se nærmere på

Jørgen Elklit ( dr.scient.pol. og professor i statskundskab ved Aarhus universitet) & .Birgitta Widstrand (il.dr., genusforsker ved Uppsala Universitet og medlem af Riksdagen i Sverige 1991-2002.)
sammenskrev så sina synspunkter på de svenske valgs mangler under en demokratisk synsvinkel i en lille debatartikel, som de i sin naivitet troede, at de kunne få optaget i en af de fire store svenske aviser. På trods af emnets betydning for vurderingen af svenske valgs demokratiske legitimitet – som også anfægtes fra flere sider i Sverige, og altså ikke kun af Morten Messerschmidt – har vi nu fået afslag fra alle fire. Der er ikke plads, er det enslydende svar. Dagens Nyheter var dog ærlig nok til at indrømme, at det kun var én af grundene til, at de ikke ville bringe den lille artikel; måske var den også for kontroversiel?

Det siger sig selv, at mange af de forhold, der spiller ind på vurderingen af valg i nye demokratier (eller hvad de nu er), vil være helt uproblematiske i vurderingen af valg i Sverige. Derfor koncentrerede vi os om selve stemmeafgivelsen, dvs. hvad der sker, når vælgeren kommer hen til valglokalet. Meget af det, der er sket inden da (registrering af vælgerne, afvikling af valgkampen, information til vælgerne osv.), anser vi uden nærmere undersøgelse for uproblematisk, og der er næppe tvivl om, at det vil fremmede observatører også gøre.

I et demokratisk system må det imidlertid også være muligt på hvert enkelt valgsted at stemme på de partier og kandidater, der er opstillet i den pågældende valgkreds. Det gælder både, når der kun skal vælges én i kredsen (som i England), og når der skal vælges flere i hver valgkreds (som i Sverige og Danmark).

For den offentlige myndighed, der har ansvaret for valgets administrative afvikling, må det derfor være en helt central opgave at sikre, at ingen vælger nogetsteds udelukkes fra at kunne stemme, som vedkommende ønsker, fordi de nødvendige stemmesedler ikke er til stede på vælgerens afstemningssted. Hvis stemmesedlerne ikke er der, hvor vælgerne skal bruge dem, udelukker man vælgere fra at kunne stemme, som de gerne vil. Og enhver form for eksklusion af vælgere trækker fra et valgs demokratiske kvalitet.

Forberedelsen, trykningen og distributionen af stemmesedler er en opgave, som normalt rejser betydelige logistiske udfordringer, ikke mindst i fattige tredjeverdenslande med svag infrastruktur. Det er nemlig valgadministrationens ansvar at sørge for, at stemmesedlerne bliver trykt og fordelt, så de også i rette tid havner de rigtige steder. Det er forudsætningen for, at vælgerne på stemmesedlen kan finde navnene på de partier (eventuelt også de kandidater), der har ført valgkamp i deres område, og som de har forberedt sig på at skulle vælge imellem og sætte kryds ved.

Sådan er det imidlertid ikke i Sverige, hvor man slet ikke har en fælles stemmeseddel for alle partier, der stiller op i en given valgkreds eller en given kommune, men derimod separate stemmesedler for hvert enkelt parti. Man finder så på valgstedet de tre stemmesedler, der matcher ens politiske præference for hvert af de tre samtidige valg til henholdsvis Riksdagen, landstinget (det regionale niveau) og kommunalbestyrelsen. Stemmesedlerne kommes så i hver sin kuvert og derefter i hver sin stemmeboks.

Nye partier, der stiller op til Riksdagen (og partier, der ved et af de foregående to valg ikke fik over 1 pct. af stemmerne på landsplan) skal selv betale for trykningen af deres stemmesedler. På de to andre niveauer er kravet for at få trykt sine stemmesedler gratis, at man blev repræsenteret ved det foregående valg. Til hvert af de tre forskellige valg er der tre slags stemmesedler, nemlig én, hvor partiets i kredsen eller kommunen opstillede kandidater er anført med navn m.m., én, hvor det ikke er tilfældet, og hvor man altså selv kan skrive navne på, og så endelig en, der er helt blank!

Partier med mere end 1 procent af stemmerne sidst har krav på, at valgstyrerne sørger for, at stemmesedlerne uden kandidatnavne bliver lagt ud i valglokalerne. Derimod har alle partier selv ansvaret for, at de langt vigtigere stemmesedler med kandidatnavne bliver lagt ud i alle de mange valglokaler. Det er naturligvis en stor opgave, som ikke mindst små og nye partier kan have svært ved at løfte – og konsekvensen kan derfor være, at vælgere kommer hen og vil stemme og så ikke kan finde stemmesedler for deres parti. Så kan de i princippet bruge en af de blanke, men det er der ikke mange, der gør.

Helt bortset fra det er det foruroligende, at der i Sverige tilsyneladende ikke er nogen, der ønsker at gå ind i en diskussion om, hvordan man holder valg hjemme i Sverige

Nogle partier kommer somme tider med to lister i samme kreds, den ene normalt med de nationale koryfæer, den anden med de lokale kandidater. Mange små partier stiller også op, så der kan nemt være 30 forskellige lister på banen i en riksdagsvalgkreds. Og da der ofte også er mange partier på de to andre niveauer og flere slags stemmesedler, er der nemt over 100 forskellige stemmesedler at skulle finde rundt i på det enkelte afstemningssted.

De etablerede partiers partistemmesedler lægges frem af valgstyrerne, dem med kandidatnavne af partierne selv, så billedet er mildt sagt broget. Hertil kommer, at stemmesedlerne med kandidatnavne også ofte deles ud uden for valglokalet af kandidater og aktivister, som de forskellige partier har indkaldt til formålet.

Hele dette system for, hvordan vælgerne overhovedet får de relevante stemmesedler i hånden, afviger altså markant fra det, man ser andre steder, hvor udleveringen af en fælles stemmeseddel – eller en pakke med stemmesedler – er en opgave for valgadministrationens principielt neutrale medarbejdere. I Sverige kan hvem som helst faktisk stille sig uden for et afstemningssted og dele stemmesedler ud.

Det ene principielle problem ved svenske valg er altså, at især de nye og mindre partier har problemer på tre fronter: (1) De har ikke fået trykt stemmesedler nok, eventuelt af økonomiske grunde, (2) de har ikke fået dem fordelt til alle afstemningssteder i de kredse, hvor de har kandidater, og (3) de har ikke aktivister nok til at sørge for uddelingen af dem på selve valgdagen uden for alle valglokalerne i de områder, hvor de har kandidater stillet op.

Ved riksdagsvalget i 2006 blev der i alt trykt ikke mindre end 571 mio. stemmesedler, og der blev reelt brugt mindre end 20 mio. ved de tre samtidige valg. Spildet er altså – for at sige det mildt – meget stort, også selv om stemmesedlerne er mindre og trykt på tyndere papir end de stemmesedler, vi bruger her i landet.

Procedurerne omkring tilvejebringelse og udlevering af stemmesedler kan vist kun karakteriseres som en systematisk (måske også bevidst?) vanskeliggørelse af muligheden for, at de små og nye partiers potentielle vælgere kan komme til at stemme på deres foretrukne parti.

Det er sådan noget, alle observatørorganisationer (herunder EU’s EOM og OSCE/ODIHR) straks ville hæfte sig ved. Hvis den administrative myndighed, der har ansvaret for et valgs afvikling, ikke kan sikre, at alle vælgere uden besvær kan komme til at stemme på deres foretrukne parti/kandidat, er der noget galt, og valget kan derfor under ingen omstændigheder karakteriseres som fair!

Partiernes økonomi spiller naturligvis også en rolle. Ved forsommerens valg til Europaparlamentet var et af de nye partier, Feministisk Initiativ, ude af stand til selv at betale for trykningen af de nødvendige stemmesedler. Redningen kom fra Björn fra ABBA, der var i stand til at sende 1 mio. kroner til hjælp til regningen for trykning af stemmesedler.

Det andet principielle problem ved afviklingen af valg i Sverige er traditionen med partirepræsentant, der ved valgstederne deler deres partis stemmesedler ud til de vælgere, der vil modtage dem. Her skal man være opmærksom på, at de svenske valgdistrikter i gennemsnit er væsentligt mindre end de danske. Der er altså mange tilfælde – specielt uden for de store byer, men ikke kun der – hvor vælgerne og partiernes repræsentanter kender hinanden personligt, og hvor det derfor kan være vanskeligt at undgå det sociale pres, der opstår, når det er en bekendt, man får tilbudt en stemmeseddel af.

Naturligvis kan man tage imod flere stemmesedler og på den måde kamuflere, hvilket parti man i sidste ende stemmer på, men netop det at tage flere stemmesedler signalerer jo til partirepræsentanten, at man nok ikke stemmer på hendes parti – og det vil så også kunne være socialt belastende.

Det er nok primært denne del af valghandlingen, som mange udlændinge har svært ved at acceptere, fordi de ser den både som en krænkelse af princippet om hemmelig afstemning og som en subtil måde at udøve valgtryk på helt frem til umiddelbart inden selve afstemningen, hvilket gør det vanskelig at godkende valget som helt fair i relation til vælgerne.

Men uanset hvad princippet bag partirepræsentanternes tilstedeværelse er, og uanset hvad vælgerne måske burde gøre, så er det en kendsgerning, at nogle vælgere ikke tager alle stemmesedler. Derfor kan man nemt danne sig et indtryk af, hvem de i hvert fald ikke stemmer på. Derfor vil vælgere, der tager stemmesedler fra nye – og eventuelt kontroversielle – partier automatisk være under mistanke fra deres medborgere om at have sympatier for ét af disse, og det vil i sig selv kunne virke stigmatiserende. Og tilsvarende, hvis de er nødt til at finde dem på reolen med stemmesedler inde i valglokalet, fordi partiet ikke har repræsentanter udenfor. Det kan faktisk være ret kompliceret at finde den rigtige stemmeseddel.

Efter deres opfattelse er det dog lige så meget systemet for trykning og distribution af stemmesedler, der principielt er uheldigt, fordi der her sker en systematisk skævvridning til ugunst for små og nye partier.

Konklusionen er altså, at problemerne vis-a-vis partierne og produktionen og den manglende sikring af ensartet adgang til stemmesedler overalt i Sverige betyder, at svenske valg ikke kan gives prædikatet ’free and fair’ – de er nok frie, men de er i hvert fald ikke fair. Og det skal de være, hvis et politisk system skal kunne karakteriseres som demokratisk.

Løsningen kan efter vor vurdering kun være at lade Valmyndigheten og länsstyrelsen i fællesskab have det fulde ansvar for udformningen af én for alle partier fælles stemmeseddel i hver riksdagsvalgkreds. En parallel ordning bør samtidig indføres på de to lavere politisk-administrative niveauer.

Procedurerne omkring tilvejebringelse og udlevering af stemmesedler kan vist kun karakteriseres som en systematisk (måske også bevidst?) vanskeliggørelse af muligheden for, at de små og nye partiers potentielle vælgere kan komme til at stemme på deres foretrukne parti.

Hvis det sker, bliver det uden betydning, hvorledes stemmesedlen overleveres til vælgerne, idet vælgeren ikke skal tage stilling til, hvilke stemmesedler han eller hun vil acceptere at få stukket i hånden – alle i samme valgkreds får nemlig den samme stemmeseddel. Det betyder naturligvis, at stemmesedlen kan blive ganske stor, men hvad så? I andre lande – som for eksempel Danmark, Bosnien-Hercegovina og Den Demokratiske Republik Congo – kan vælgerne godt håndtere store stemmesedler.

Argumenter om, at det er vanskeligt med store stemmesedler og mange navne skal vel ikke afgøre, om Sverige skal kunne regnes som et land, der gennemfører sine politiske valg på en måde, der lever op til de internationale standarder på området?

Det haster med afhjælpning af de to principielle problemer, men med lidt god vilje kan det vel nås inden næste riksdagsvalg. Det ville jo være yderst pinligt, hvis svenske valg ikke ubetinget kan få prædikatet ’free and fair’, dersom Messerschmidts forslag om valgobservatører bliver realiseret til september.

Helt bortset fra det er det foruroligende, at der i Sverige tilsyneladende ikke er nogen, der ønsker at gå ind i en diskussion om, hvordan man holder valg hjemme i Sverige – samtidigt med, at man hjertens gerne forholder sig til, hvordan alting skal være indrettet og fungere i de nye demokratier, man sender valgobservatører til.

Der kunne faktisk være god mening i at bruge erfaringerne fra valgobservationerne i andre lande til en form for service-check hjemme i Sverige – ikke mindst, når der i hvert fald er et par områder, som det ville være oplagt at se nærmere på.

Bengt Hesdorf skriver ett väl underbyggt inlägg. Men här diskuterar vi högerns opinionsbildning. På sätt och vis handlar det också om fairness, för högern kamanjmiljoner avgör valet redan innan folk kommer till valurnorna.

Jörgen Trauner, med andra ord, allt till vänster om Hitler är rött?

Hur många svenska historieböcker nämner att Sovjet vann andra världskriget i Europa? Ingen. Sovjet gjorde nästan allt arbete och Amerika och de allierade tog all ära. Eller kanske du menar att de lämnade ut att lömska kommunister (Blix med flera) gömde massförstörelsevapnen i Irak bara för att få Bush att framstå som en lögnare och krigsförbrytare?

Detta är trams.

"Mot denna högerns ekokammare behöver de rödgröna i allmänhet och Socialdemokratin i synnerhet hitta andra kanaler för att påverka opinionen. En viktig del i detta är nätverksbaserade medierna, och då särskilt bloggosfären. Nätverket Netroots består av 600 bloggare som dagligen försöker såväl granska makten som att driva opinionen åt ett annat håll än högerns ekokammare."

Fan antar att ni S-bloggare glömde att nämna LO, antagligen har ni 77 miljoner skäl till att göra det. Just dom 77 miljonerna som LO tvingar sina medlemmar att betala till S. Inte nog med det så lägger de 27 miljoner i en kampanj på att rösta på societetsdemokraterna.

Vet inte om du spelar dum eller om du helt enkelt har missat att de med störst kampanjkassa, är dom du bloggar för, socialdemokraterna.

Så sluta sprid fullständiga lögner, det passar inte om man vill framstå som en "seriös" bloggare. :)

Peter H
Tydligen har du gått i den svenska skolan. Det måste ha undgått dig totalt att Hitler grundade ett parti som hette NationalSOCIALISTISKE Deutsche ARBEITERpartei (NSDAP) och politiken var mycket färgad av de socialistiska idéerna - även om han intog en pragmatisk hållning till den behövliga krigsindustrin.

För att återkomma till din kommentar "så är Hitler och allt till vänster om honom rött". Men du kanske blandar nationalsocialismen och fascismen ihop med SD - vilka jag egentligen inte heller skulle definiera som konservativa? Både nationalsocialismen och fascismen bygger på många av vänsterns idéer (det är därför jag bl.a. likställer socialister och fascister i det humanistiska perspektivet) och hade det gemensamt att kommunismen var deras svurna fiende. Nationalsocialismen och fascismen har alldeles för mycket gemensamt med kommunismen i sin värdegrund för att kunna samsas i ett demokratiskt samhälle.

Får man lära sig detta i den svenska skolan?

Och Nordkorea och Östtyskland har/hade "demokrati" i deras namn, så de måste vara demokratier.

Tillbaks till min ursprungliga poäng: Du befinner dig på den yttersta högerkanten. Det placerar dig i en väldigt liten minoritet.

Jörgen Trauner, du har en udda och felaktig syn på historia.

Hitler var anti-marxistisk, i otaliga tal gick han till våldsamt angrepp mot alla partier med sådan ideologi. I Mein Kampf beskriver Hitler sin avsky för socialdemokratin. Han spärrade in socialdemokrater i koncentrationsläger.

Hitler definierade uttryckligen socialist som alla de som satte Tyskland före och högre än allt annat. (Jfr Bullock, 1962)

Hitlers definition av socialism har alltså ingenting med Marx att göra. Och rötterna för både kommunism och socialdemokrati är Marxism.

Däremot stödde många stora kapital- och företagsägare Hitler.

Sov du på historielektionerna i grundskolan? Du satt kanske och tänkte på det civila samhället istället.

#23,24
Har jag påstått något annat än att kommunismen var fascismens och nazismens svurna fiende? Varför gå i polemik mot något jag redan konstaterat.

Gå in på tex. Wikipedia och slå upp vad fascismen står för. Där kan du bla. läsa att fascismen är auktoritär - på samma sätt som kommunismen är auktoritär.

Fascismen är elitistisk - på samma sätt som kommunismen är elitistisk med sin nomenklatura och högsta sovjet bla. Man måste vara elitist för att ens komma på tanken att man kan greppa hela befolkningens ekonomiska behov i en enda plan.

Fascismen underställer individen statens behov - på samma sätt som kommunismen använder sina individer för statens behov.

Fascismen bekämpade konservatismen och liberalismen - på samma sätt som kommunismen bekämpade konservativa och liberala samhällssystem och ideologier.

Fascismen hade en korporativ ekonomi - kommunismen har en kollektiv ekonomi (även ett korporativ kan betecknas som ett kollektiv).

Fascismen var sekulär - på samma sätt som kommunismen är sekulär.

Fascismen var imperialistisk - på samma sätt som kommunismen var imperialistisk (trots ett läpparnas bekännelse som löd annorlunda). Se på Afrika, Syd- och mellanamerika, Sydostasien etc.

Fascismen stödde sig på sin partimilis - på samma sätt som kommunismen använde sig av sin partimilis och sina politruker.

Fascismen anser våld vara befogat för att nå sina mål - på samma sätt som kommunismen anser att våld är befogat för att nå sina mål.

Att socialismen/kommunismen är mer materialistiskt inriktad än fascismen har jag redan påtalat.

Sammanfattar man så finner man långt fler likheter än olikheter i dessa ismers ideologi - och så tilltalade de samma befolkningsgrupper. Nämligen de grupper som hade mest att vinna i en förespeglad samhällsförändring - arbetare och lägre medelklass.

Många stora kapitalägare stötte Hitler därtill nödd och tvungen. Det fanns bara ett antingen - eller.

Nej, jag kanske redan satt i grundskolan och tänkte något längre än näsan räcker.

Jörgen Trauner, jag har inget behov av att, som du gör, hämta mina fakta från Wiki och sedan göra egenartade tolkningar.

Marxismen är en post-liberal politisk ideologi. Marx vill försöka realisera i praktiken den rätt abstrakta frihet och jämlikhet som finns hos filosoferna Hobbes och Locke. Hobbes och Locke är liberalismens idéhistoriska rötter.

Så Marxismen är faktiskt en slags liberalism.

Den klassiska liberalismens idéer gav ekonomisk tillväxt men även skriande sociala orättvisor. Det gav upphov till en sociala reaktioner, det var i denna reaktion som som Marxismen fick fotfäste.

Den klassiska liberalismen bäddade för Marxismen både teoretiskt och praktiskt.

Jag hämtar inte mina fakta från Wiki utan jag refererar till dem för dem som vill göra en snabb jämförelse. De flesta, som inte personligen omfattar någon av dessa ismer, kan se de likheter jag räknat upp - likheter och kännetecknande värden för odemokratiska rörelser.

Hur kom vi helt plötsligt in på liberalismen? Jag har i ingen av mina kommentarer ens nämnt ordet liberalism - men kan hålla med dig att marxismen kan tolkas som en, om än en förvirrad och verklighetsfrämmande, tolkning av liberala idéer.

Marxismen är allmänt erkänd - vetenskapligt sett - som en postliberal politisk ideologi. Så det handlar alls icke något som "kan tolkas som".