Lånebaserad konsumtionstillväxt leder Sverige till samma djupa kris som USA

Bilden av återhämtning ur krisen tyder på att de länder som under finanskrisens inledning aktivt vidtagit finanspolitiska stimulansåtgärder har framgångsrikt kunnat öka sysselsättningen eller hejda ökningen av arbetslösheten tack vare en produktionsdriven tillväxt. Sverige som avstod från tidiga finansiella stimulanser under krisåret 2009 och förlitat sig på automatiska stabiliseringsmekanismer i ekonomin är på väg in i samma lånebaserade konsumtionstillväxt som tvingade USA in i en djup kris.

Ju större finansiell stimulans desto bättre återhämtning.

Inom EU har finansministrarna valt två helt skilda strategier för att hantera krisen. De flesta EU-länder har valt att tidigt hejda krisen genom finansiella stimulanser även om deras statsfinanser har varit sämre än Sveriges. I motsats till dessa länder har finansministern Anders Borg valt att förlita sig på det som kallas för "automatiska stabilisatorer". Det innebär att sociala försäkringssystem fungerar som en inbyggd stötdämpare i ekonomin. Nu när krisen är på väg över kan vi ur den internationella återhämtningsbilden utläsa vilken av dessa krisstrategier är mest framgångsrik.

Genom att förlita sig på ekonomins självreglerande sociala försäkringssystem har Sverige satsat endast motsvarande 0,4 procent av BNP i stimulansåtgärder för att lindra krisens effekter år 2009. Om vi tar som utgångsläge åren före krisen kan vi konstatera att arbetslösheten har ökat med 2,6 mellan 2007 och maj 2010. Under denna period har sysselsättningsgraden minskat med 2 procentenheter.

Danmark som har starkare automatiska stabilisatorer än Sverige har satsat noll procent av BNP 2009 på att stimulera ekonomin. Mellan 2007 och maj 2010 har den danska arbetslösheten gått upp med 3,3 procent. Under samma period har sysselsättningsgraden minskat med 1,4 procentenheter.

Utvecklingen i Sverige och i Danmark avviker markant från länder som tidigt har vidtagit större finansiella stimulanser under krisåret 2009. Stimulansåtgärdernas omfattning motsvarade 1,4 procent av BNP 2009 i Tyskland. Mellan 2007 och 2010 minskade arbetslösheten i Tyskland med 1,4 procent. Under samma period ökade sysselsättningsgraden med 1,5 procentenheter.

Utvecklingen i Holland avviker också från Danmark och Sverige och påminner mer om Tyskland. I Holland var stimulanåtgärdernas omfattning under krisåret motsvarande 1,3 procent av BNP 2009. Holland uppvisar också en bättre återhämtningsbild. Mellan 2007 och maj 2010 ökade arbetslösheten i Holland med 1,1 procent. Under samma period ökade sysselsättningsgraden i Holland med 1 procentenhet.

En positivare utveckling finns också i Österrike och Finland. Mellan 2007 och 2010 har arbetslösheten minskat med 0,4 procent i Österrike. I Finland har den ökat med endast 1,7 procent. Dessa länder har också haft större finansiella stimulanser än Sverige. Det faktum att utfallet i andra länder efter krisen är så annorlunda visar att regeringar i dessa länder faktiskt har kunnat påverka krisförloppet och att det inte bara är omvärldsfaktorer som styr. En aktiv finanspolitik tycks ha en starkare stabiliserande effekt än automatiska stabilisatorer. Sverige hade därför kunnat stimulera ekonomin i större utsträckning än vad som gjordes och därmed hållit tillbaka arbetslöshetsökningen. Detta särskilt mot bakgrund av att den statsfinansiella situationen i Sverige i utgångsläget var bättre än i Holland och Tyskland.

Exportdriven tillväxt i Tyskland kontra lånefinansierad tillväxt i Sverige

Uteblivna finansiella stimulanser under krisens inledningsskede kombinerat med sänkta skatter och låg ränta gör att exporten och investeringarnas andel av BNP jämför med andra länder minskar och BNP- uppgången drivs istället av ökad lånefinansierad privat konsumtion. En hög skuldsättningsgrad hos de svenska hushållen och en konsumtionsbaserad BNP- tillväxt driver nu Sverige mot samma djupa kris som USA.

Att skillnaden i krishanteringen kan ha påverkat olika länders återhämtningsförmåga blir särskilt tydligt när vi jämför återhämtningen i Sverige och Tyskland, två länder med exportberoende ekonomier och likartad näringsstruktur. Tysklands BNP förväntas växa med 3 procent under 2010 jämfört med 4,5 procent för Sverige. Trots att Sveriges BNP- tillväxt är 1,5 procent högre förväntas arbetslösheten i Sverige ligga kvar på 8,5 procent år 2010. Detta är 2,4 procent högre än 2007, då arbetslösheten låg på 6,1 procent. Under samma period har Tysklands arbetslöshet minskat med 1,4 procent från 8,4 procent år 2007 till 7 procent i maj 2010.

Jämfört med Tysklands produktionsbaserade och jobbskapande tillväxt är Sverige inne i en fas av lånefinansierad jobblös tillväxt. En förklaring till denna skillnad är att Tysklands tillväxt är exportdriven, medan den svenska tillväxten är i huvudsak baserad på lånefinansierad konsumtion. Den svenska tillväxten under första kvartalet 2010 ligger i Europatopp, av de länder som hittills redovisat sina siffror. Men det är mest den privata konsumtionen som ökade under första kvartalet med 3,1 procent jämfört med samma kvartal i fjol. Investeringarna i industrin sjönk däremot med 1,6 procent. Hälften av BNP-ökningen kommer således från hushållens ökade köpglädje. Enligt SCB bidrog hushållens köp av bilar med mera till den starka utvecklingen av konsumtionen. Exporten och de framtidsbyggande investeringarnas andel av BNP minskar och BNP- uppgången det senaste kvartalet beror istället på ökad lånefinansierad privat konsumtion.

Den svenska exporten brukar ligga lite före den internationella konjunkturen i uppgångarna. Men den här gången håller världshandeln på att ta bra fart igen medan den svenska exportens återhämtning är fortsatt svag. Under första kvartalet 2010 ökade exportvärdena med 20 procent i USA och 10 procent i Tyskland jämfört med ett år tidigare. Under samma kvartal ökade Sveriges export med endast 5 procent.

Det svenska handelsnettot för första halvåret 2010 gav ett överskott på 35,7 miljarder kronor. För motsvarande månader 2009 noterades ett överskott på 56,2 miljarder kronor. Handelsnettot för första halvåret 2010 är således 19,5 miljarder kronor lägre än för motsvarande krisåret 2009. Den svenska utrikeshandeln med varor väntas enligt prognos ha genererat ett överskott på 6,6 miljarder kronor i juli 2010, ned från 7,8 miljarder kronor i juni samma år.

Däremot drivs Tysklands BNP upp tack vare exporten som nu har återgått till samma nivåer som före krisen. I Tyskland gav handelsnettot för januari - juni 2010 ett överskott på 74,6 miljarder euro. För motsvarande månader 2009 noterades ett överskott på 57,8 miljarder euro. Handelsnettot för första halvåret 2010 är således 17,2 miljarder euro högre än för motsvarande perioden 2009.

Balans i hushållsskulden lika viktig som statsfinansiell balans

Stabiliseringspolitiken i Sverige har ensidigt inriktats på statsfinansiell balans. Hushållens balansräkningar är dock minst lika viktiga för den finansiella stabiliteten. Den snabba ökningen av de svenska hushållens skulder innebär risker för svensk ekonomi. Just nu är hushållens skulder 160 % av den disponibla inkomsten jämfört med 90 procent i Tyskland, 75% i Frankrike, 146% i Storbritannien, 157% för hushållen i USA och 190% för hushållen i Irland. Ny amerikansk forskning från 2010 visar att hushållens skuldsättning är en viktig förklaring till varför vi får djupa kriser. Det finns ett tydligt samband mellan hushållens skuldsättning, överdriven konsumtionstillväxt och krisens utveckling. Krisen har slagit hårdast i de länder där konsumtionstillväxten och skuldtillväxten har varit som snabbast. (Household Leverage and the Recession of 2007 to 2009).

Vikande exportintäkter och en stigande arbetslöshet är dock inte de enda problemen i svensk ekonomi. Betydligt allvarligare är det svenska skuldberget, som växer sig allt högre. Svenska hushållen fortsätter att låna mot framtida prisökningar. Färska siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, visar hushållens skulder växte med 8,9 procent i juni 2010, jämfört med samma månad år 2009. Under samma period har de amerikanska hushållens skuld minskad med 6,4% jämfört med en toppnotering år 2008.

Ett skuldberg för de svenska hushållen byggt på en ständigt fortsatt inflation av bostadspriserna finansierat med rekordlåga räntor är precis vad som orsakade fastighetskrashen i USA. Finansmannen Sven-Olof Johansson varnar nu därför för att Sverige kan vara på väg in i samma fälla som tvingade USA och större delen av världen in i en djup kris.

Välfungerande bolånemarknad och ett bra företagsklimat

Det som Sverige nu behöver är ett bra företagsklimat och en välfungerande bolånemarknad.

När det gäller bolånemarknaden räcker inte Finansinspektionens förslag om att införa ett bolånetak på 85 procent för att lösa problemet med galopperande hushållskulder. Det krävs mer radikala åtgärder för att skapa en långsiktigt hållbar bolånemarknad i Sverige. Sparbankernas Riksförbund som företräder drygt 60 sparbanker i Sverige har två relevanta förslag som bättre kan påverka hela bolånemarknaden i en mer positiv riktning än bolåntak, nämligen regler om räntebindningstider och amorteringskrav.

För att minska skuldsättningsgraden och skapa en sundare svensk bolånemarknad behövs krav på amortering anser Sparbankernas Riksförbund. Idag har många hushåll både rörliga räntor och amorteringsfria bolån. Det gäller även s.k. topplån. Amorteringskrav ger därför bättre effekt än bolånetak.

Andra förslaget handlar om regler för räntebindningstider. Idag är det extremt lönsamt att ha kort räntebindningstid av olika skäl. Samtidigt har kreditgivarnas marginaler krympt radikalt och vi har fått en onaturlig marknad där alla utom slutkonsumenterna får nackdelar av nuvarande "krisränta". Problemet är dock att detta leder till en mycket stor ränterisk hos flertalet hushåll med bolån. Olika undersökningar visar att det hos många hushåll finns en bra buffert för att klara räntehöjningar upp mot 6 %. Här har man dock sett mest till nyutlåning. Ser vi till hela kollektivet med bolån är det självklart att en sådan räntehöjning skulle leda till en ordentlig köpkraftsminskning generellt i samhället.

Det finns därför behov att så snart som möjligt få en övergång till längre räntebindningstider. För hushåll innebär det visserligen en initial fördyring men också en jämnare fördelning av räntekostnader över lång tid för en underliggande säkerhet som man innehar under mycket lång tid.

För kreditgivare på bolånemarknaden skulle en sådan förflyttning ge mer långsiktig stabilitet. Regler behöver därför införas för hur hög andel av total bolåneskuld som får ha kortare räntebindningstid än ett år. Detta ingrepp skapar några problem initialt, men kan försvaras med argumentet att Sverige behöver en stabilare bolånemarknad med lägre kollektiv ränterisk för hushåll.

När det gäller företagsklimatet krävs det en global strategi som beaktar dagens allt ökande rörlighet för flertalet skattebaser, vilket i sin tur ökar skattekonkurrensen mellan länder. Kommer detta att kräva lägre skattesatser på såväl arbete som kapital för att skattebaserna inte skall försvinna utomlands? Denna fråga är en utmaning för en svensk välfärdsstat som förutsätter relativt höga skatter. En långsiktig skattestrategi och stabila spelregler för företagare och investerare behöver därför tas fram och förankras över partiblockgränserna. Målet bör vara en optimal skattepolitik för en liten öppen ekonomi som den svenska. Några viktiga frågor kan nämnas i sammanhanget:

Hur ska bolagsbeskattningen förhålla sig till den ökade kapitalrörligheten och skattekonkurrensen mellan länder? Hur ska arbetsinkomstbeskattningen utformas så att den kan beakta den ökade arbetskrafts- och kompetensrörligheten över nationsgränser? Hur nystartade och växande mindre företag skall behandlas i skattesystemet? Vilka förutsättningar finns det att hålla högre skatter på mindre rörliga skattebaser och låga skatter på dem som är rörliga eller utsatta för skattekonkurrens?

Vilka förutsättningar finns det att öka legitimiteten för fastighetsskatten genom att växla den som en del av kapitalbeskattningen, istället för att som idag betrakta den som en "boendeskatt"?

Mot bakgrund av en allt större klimatkris bör miljöregleringars effekter på industrins konkurrenskraft här noga analyseras övervägas i ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. De skattepolitiska överväganden bör inkludera både ökad konkurrenskraft i näringslivet och högt ställda miljö- och klimatmål i samhället som helhet. Danmark har relativt höga miljöskatter jämfört med många andra länder, vilket har gjort landet till en förebild när det gäller export av miljöteknik. Förutom utbyggnaden av vindkraften brukar Danmark betraktas som världsledande när det gäller energieffektivisering och forskning kring förnybar energi. Danmark bör därför noga studeras när det gäller miljöregleringars omvandlingseffekter på näringslivet och betydelse för en grön näringspolitik.

Hedi Bel Habib (85 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27090

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra skrivet. Ska bli intressant att följa konsekvenserna av de olika länderna respektive policy.
Men när det gäller den del som behandlar hushållens lånemöjligheter; så är det nog i verkligheten inte i första hand nationalekonomiska överväganden som görs. Snarare det faktum att merparten av makthavare i politik och media (eller deras barn eller andra närstående) sitter i lånebåten, privat alltså, där lånet avser ett hus eller en bostadsrätt. Det övergripande blir då lätt att värdet på denna tillgång blir det som tänkandet kretsar kring, en nedgång känns mycket obehaglig, särskilt som det ofta är den enda förmögenhetstillgången man har. Att dessa tillgångsvärden inte faller torde i realiteten vara prio nr 1 i penningpolitiken och regler kring utlåning. Just på grund av att så många med politisk styrka har så mycket att förlora på motsatsen.
Gissa om en förändring som hotar att sänka värdet av BR i Sthlm innerstad med 20 % skulle ha det svårt att baxas igenom alla instanser.

Permalänk | Anmäl #1 perper, 2010-08-23, 09:55

Ordet arbetslinjen använde Ernst Wigforss för att beteckna:

"Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.
Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen." (Har vi råd att arbeta, 1932)

Alltså: Vi ska öka den offentliga utgifterna i tider av kraftig ekonomisk konjunkturnedgång.

Den som läser nationalekonomen Paul Krugman i New York Times "Punishing the Jobless". Det är ju precis vad han föreslår nu när som han konstaterar: "Today, American workers face the worst job market since the Great Depression..."

Statens budget borde visa underskott nu, om vi spenderat mera tidigare så hade Sverige blivit rikare och återhämtat sig snabbare.

Den riktiga lärdomen av den Wigforss och Keynes är att: Staten ska alltid fästa uppmärksamhet på medborgarnas möjlighet att efterfråga varor och tjänster och försöka optimera den förmågan.

Permalänk | Anmäl #2 Doktor Eleph@nt, 2010-08-23, 11:13

Tack för en bra artikel.

Jag håller i stort med det du skriver, men kan inte komma ifrån tankegångarna att många av de ekonomiska problem du beskriver är en följd av en i grunden fel organiserad välfärd. En utformning som involverar staten i en verksamhet som borde vara civil och som dessutom ställer kollektiva finansieringskrav som flyttar det ekonomiska ansvaret för individuella krav till den offentliga ekonomin. Ett guldläge för ansvarslösa politiker (som skuldsättningen visar) men även ett läge för individen där den har lätt att tappa proportionerna och skjuta ifrån sig ansvaret.

För egen del tror jag att ett hållbart ekonomiskt klimat inte kan uppnås förrän gränsdragningen mellan staten och det civila samhället ritas om och förstärks.

Vi behöver komma fram till ett system där kostnaderna för individuella välfärdskrav synliggörs för individen, genom t.ex. lagstadgade försäkringslösningar, där kostnaden bärs direkt av individen genom ett uppbördssystem som liknar dagens och där finansiella dispositioner övervakas av staten.

I ett sunt system bör det inte finnas NÅGRA möjligheter att konsumtionen av välfärd överstiger befintliga medel - som det gör idag genom statlig skuldsättning. Med tanke på den höga skattebelastningen borde vi kunna skapa privata (men lagstadgade i demokratisk ordning) välfärdslösningar motsvarande den välfärd vi får idag. Men detta skulle omöjliggöra politiska excesser och krav på lösningar som överskrider befintliga tillgångar.

Som jag ser det måste alternativa lösningar börja diskuteras innan finansierings- och skatteproblematiken ruinerar statsfinanser efter statsfinanser. Låt staten ha sin roll som lagstiftare och övervakare, men låt det civila samhället stå för sina egna kostnader.

Bindningen till nuvarande välfärdssystem är enbart ideologiskt och jag är övertygad om att vi kan ordna en likartad generell välfärd baserad på lagstadgade individuella lösningar med fullt individuellt kostnadsansvar under statens översyn. Dessutom skulle den demokratiska processen i samhället förstärkas.

Permalänk | Anmäl #3 Jörgen Trauner, 2010-08-23, 11:47

Och trovärdighet är Hedi Bel Habibs signum?

Permalänk | Anmäl #4 Pia "Vilda" Nordin, 2010-08-23, 13:40

Heh borde inte det påtalas för sossarnas skuggpajasfinansminister då han tycker i rutan att man inte ska amortera när räntan är låg, och därmed de facto fortsätta leva på lånade pengar, istället för att göra det rationella och betala av skulderna när man har råd för att räntan är så låg.

Permalänk | Anmäl #5 ST, 2010-08-23, 22:38

Det bästa sättet att sätta P för bostadsbubblor och liknande är fastighetsbeskattning. Det är markvärdena som stiger, ett värde som endera levererats av naturen gratis eller att samhället har byggt infrastruktur mm som gör att marken stiger i värde. Vilken bostadspolitik som förs är också avgörande, brist på bostäder driver naturligtvis up priserna. En beskattning av markvärdena blir en trade off mot vad bankerna höstar in på detta, priserna justeras efter vad folk har råda att betala primärt och tillgång. Valet står mellan att bankerna ska hösta in vinster på fastighetslån eller om staten tar detta i skatt. Det är förstås långt förnuftigare att ta mer skatt på markvärden och ta mindre på arbete.

Vi har som nämndes extremt stor riskexponering för hushållen i rörliga lån, t.ex. Danmark och USA har betydligt mer bundna lån på upp till 30 år. En orsak till detta är att här är det extremt dyrt att gå ur ett bundet lån, man måste kompensera banken fullt ut för det som de anser sig förlora medan i USA och Danmark är det mycket lättare och billigare att gå ur ett bundet lån. Detta kommer bankerna aldrig själva stt föreslå ändring av, det måste drivas av politiker.

Sen år 2000 har mindre än 40% av bostadslånen gått till köp av bostad, resten är ekonomi enligt Alan Greenspann, bostaden används som en sparbössa som man plundrar efter hand som den "eviga" värdestegringen fyller på den.

I de senaste BNP siffrorna för 2:a kvartalet, som fick Borg och Östros att jubla av eufori, är lager den enskilt största bidragande komponenten och i hushållens konsumtion är det köp av bilar. Lager är en engångseffekt, lager är en närmast obetydlig post i BNP. När den internationella krisen slog till var det också på lager som företagen blixtsnabbt slog ner. Det fanns ett stort behov av att fylla på lagern. Det torde inte vara långsökt att koppla hushållen bilköp till "uttag" ur den Greenspanska bostadssparbössan.

I relativa BNP termer har vi lika stor skuldsättning hos hushållen som i Spanien, Portugal och Irland, USA ligger aningen över.

Folk måste förstås konsumera för att det ska bli tillväxt, det finns inget annat som skapar produktion. Att det skulle vara bättre att folk utomlands konsumerar än att vi själva gör det är rent nonsens. Att producera mer än vi konsumerar för att låta utlandet konsumera är en förlustaffär för den svenska medborgaren i gemen.

Att lager och primärt investeringar sjönk blixtsnabbt när krisen slog till visar att företagen reagerade blixtsnabbt på den internationella nedgången. Den svenska regeringen kan inte påverka den internationella konjunkturen. Det är bättre att stimulera ekonomin så folk är i arbete än att hjälpligt hålla igång ekonomin med automatiska stabilisatorer, alltså att folk fortfarande kan handla livets nödtorft medan de inte arbetar.

På tal om finanspolitiska stimulanser.

"China’s economy has outperformed all expectations, both over the long haul and, more recently, during the global Great Recession. China bounced back promptly thanks to the effective monetary and fiscal stimulus. Chinese demand is helping to support the global recovery. Actually, one third of the world’s growth this year will be attributable to China’s double-digit expansion, which will ease slightly next year, as the gradual withdrawal of monetary and fiscal stimulus outweighs the impact of stronger external demand."
OECD bossen Angel Gurria i ett tal, 23 mars 2010
The OECD, the World Economy and China.

IMF skrev 2009 i en rapport o matt stimulera ekonomin och konkluderade:
"The magnitude of the overall fiscal expansion – discretionary and nondiscretionary components – should depend on the size of the output gap that each country faces in the absence of fiscal support … [and] … The fiscal expansion in a particular country should be larger if multipliers are lower."
The Size of the Fiscal Expansion: An Analysis for the Largest Countries.

Permalänk | Anmäl #6 Klerken, 2010-08-24, 16:45

Adam Smith:
Konsumtion är det enda syftet och ändamålet med all produktion, och producenternas intressen bör därför tillgodoses endast i den mån konsumenternas intressen därigenom främjas. Denna grundsats är så fullkomligt självklar, att det skulle vara orimligt att försöka bevisa den. Men merkantilsystemet offrar nästan alltid konsumentens intresse för producenten, som om produktionen och ej konsumtionen vore det yttersta ändamålet med all industri och handel.

John Maynard Keynes:
Konsumtionen, för att upprepa det självklara, är det enda syftet med all ekonomisk aktivitet.

Irving Fisher:
Konsumtionen är ekonomins A och O.

Permalänk | Anmäl #7 Klerken, 2010-08-24, 18:28