Unga kvinnor ser rakt igenom Birgitta Ohlsson

Feminismen är klart problematisk för liberala politiker, men det ska den vara också, såvida man inte med feminism menar självklarheter som att alla individer ska ha samma rättigheter. Men denna attityd kan som sagt lika gärna definieras som "humanism" eller t o m som liberalism.

Feminism i dess vanligaste bemärkelse är ju en kollektivistisk ideologi som bygger på att individuella män och kvinnor definieras som medlemmar i var sitt kollektiv, och fokuserar på att jämna ut skillnaderna mellan kollektiven.

Om t ex män i genomsnitt har större chanser att hamna i styrelsen för ett börsbolag, så ska alla kvinnor ges ökad möjlighet att hamna i en styrelse. För då jämnar man ut förhållandet mellan gruppen "alla män" och gruppen "alla kvinnor". Sak samma om det är höjdare som Annika Falkengren och Mia Brunell som lagstiftas förbi kompetenta men diskriminerade män med utländsk härkomst eller avvikande sexuell läggning.

För en liberal är kollektivismen ohållbar eftersom man intuitivt betraktar samhället som en uppsättning individer. Kollektiv definieras ad hoc av politikerna beroende på vilken väljargrupp som för tillfället kan ge flest extra röster i valet. Dessutom har kollektiv inte något medvetande, så från utilitaristisk synpunkt kan det inte vara statens uppgift att maximera lyckan för något kollektiv per se.

När en borgerlig politiker kallar sig feminist så tror jag också att det rör sig om populism i syfte att vinna extra kvinnoröster på vänsterblockets bekostnad.

Vänstersinnade har nog lättare för feminismen eftersom de redan tenderar att se på samhället i form av olika kollektiv. Byt t ex ut "kvinna" mot "proletär", "man" mot "borgare", och "könsmaktsordning" mot "kapitalism", så har feminismen omvandlats till socialism. Det är bara uppdelningen i goda och onda grupper som har förändrats.

Det är bara en sak jag inte håller med artikelförfattaren om. Många 80- och 90-talister struntar antagligen i gammaldags könsroller etc. Men det gör dom inte till feminister utan snarare till icke-konformistiska libertarianer. Aktivt feministiska kollektivistfasoner som att tvinga på privata företag kvotering eller måla kjolar på varannan "Herr Gårman" för skattebetalarnas pengar känns nog väldigt främmande för dom som inte redan betraktar samhället genom kollektivistiska glasögon.

Vad är det egentligen för fel på könsroller?

Ja, det är ju bra att någon kritiserar Birgitta Ohlsson, "linslusen" som skall vara med överallt där det kan ge politiska poänger. Men sedan så kommer du inte så mycket längre, eftersom din kritik uppenbarligen kommer från (vänster)feminisk synvinkel.
Det råder statsfeminism i Sverige idag. Mäns problematik berörs bara när det går att peka finger åt! Satsningen på mäns randproblem är obefintlig!
Och är det verkligen en mänsklig rättighet att "alla kvinnor inte sitter i bolagsstyrelser"!? Medan det absolut borde vara en mänsklig rättighet att även frånskilda pappor, (det rör sig om 500.000) får regelbundet träffa sin barn! Där det råder öppen diskriminering, mot tiotusentals pappor genom socialtjänsten! Men vilket ämne får nästan hela uppmärksamheten? Jo att det "saknas" ett par tusen kvinnor i bolagsstyrelser.''
Teoretisk filosofi, i den ingick även logik, när jag studerade ämnet.
Medan moralfrågor ingick i den praktiska filosfin. Ser du inte här de uppenbara "filosofiska" bristerna i både feminismen och hur den hanteras av media och politker sedan tre decennier?

Johanna Frid, Partiet tackar dig för din insats och kommer att belöna dig. Smart också att låta facebook vänner snabbt milla så en "folkstorm" mot Birgitta Olsson verkar underbyggd.

Vi har ett alltmer segregerat land. Ibland småler jag när jag hör Reinfeldt tala 'om de små klyftorna i landet'. Klyftor är inte bara ekonomiska. Det finns minst 8-10 % konservativa väljare i landet av de etniska svenskarna. Sedan är en majoritet av invandrare, likt latinos eller svarta i USA, socialkonservativa. Till det så har du liberalkonservativa eller 'staten, lämna mig ifred med din propaganda"-liberaler som typ Johan Ingerö och gänget på NEO.

Att du tror att åttiotalister är 'genusmedvetna' säger mer om hur isolerad du är. Jag är själv åttiotalist och vi är mer jämställda än någon annan generation men 'genus' ett ett ideologiskt grepp. Med vänsterladdning och feministladdning. Och det är långt ifrån alla, även inom tullarna, som skriver under på alla åsikter som Birgitta själv har när hon beskriver normala familjesituationer som 'mansgriseri' eller 'dinosaurietänkande'. Typ som att ibland måste föräldrar växla ansvar beroende på var man befinner sig i karriären.

Den här debattartikeln påminner mig om Jämtins inlägg om könsneutrala toaletter. Det är en nischfråga för en nervös och extremt trendkänslig innerstadsvänster som för det mesta bor på Södermalm och bryr sig mer om avgränsade symbolfrågor utan stort värde eller stöd bland befolkning. Som könsneutrala toaletter eller en sedan länge död ideologisk kamp som du är nostalgisk till när vi redan idag ser att 80 % av de bästa eleverna i Stockholm idag redan är tjejer och enligt flera myndighetsundersökningar är de stora förlorarna imorgon unga, invandrarmän i förorten och unga vita män på landsbygden.

Feminismen - med sitt ensida(även om dess företrädare desperat försöker bestrida detta faktum) fokus på enbart kvinnornas situation - är förlegad.

Jag som 40-talist blir inte det minsta förbluffad av Birgitta Ohlssons feministiska framfart. Det är samma tjöt som alla feminister kör; kvotering, föräldraförsäkring, genuskunskap, genuscertifiering.
Under tiden fortsätter könsrollerna i samma spår som alltid, män jagar och kvinnor lagar.
Feminismen börjar verkligen kännas som ett 1900-talsfenomen som är passeé sedan tio år tillbaka. Kvar finns bara de tomma, ihåliga fraserna.

Och Fi kommer inte att passera 0,4% i årets val heller.

Tack för detta Johanna:-)

"Att hurra för att kvinnor ska ha makt och vara rika är inte detsamma som att strida för feministiska ideal där man inte begränsas av sin klass- och könsidentitet."

Vad feminism - denna globala och mångfassetterade rörelse - har som gemensamt mål är detta:

""Samma rättigheter, samma skyldigheter, samma möjligheter""

Ett jämlikhetsmål alltså! Nedbrutet till individens frihet, till egenmakt, till rätten att vara som man är - i stället för en kollektivt definierad "könsroll". Och definierat som friheten från att utestängas från samhällsbeslut p g a kön - antingen man är av manligt eller kvinnligt kön.

Till detta lägger vänster-feminister "klass" och "etnicitet". Medan borgerligt tänkande som Birgitta Olsson håller sig till det könsliga och det sexuella spektrat.

Det är just här liberaler och konservativa INTE BEGRIPER feminismen. Rika kvinnor med både egenmakt och samhällelig beslutsmakt makt har funnits i hela världshistorien. Och fattiga män utan makt. Det vet vi alla.

När liberaler som Gustaf definierar att feminsmen är "kollektivistisk" eller när konservativa som Christina påstår att feminismens mål är "passé" så bortser de helt från sin egen ideologis månghundraåriga misslyckande att nå

"Samma rättigheter, samma skyldigheter, samma möjligheter"
"Frihet, jämlikhet, syskonskap"

Det var inte förrän feministerna började tuffa till sig och bli många i samma "rörelse" som det började hända nåt. Så gnäll inte va :-)

PS..."Genus" är inte ett ideologiskt begrepp. Det är ett forskningsbegrepp som används i teoretisk analys och i politisk debatt.

Vem säger sig överhuvudtaget vara feminist efter att Göran Persson sagt sig vara det!

Johanna Frid och Gunnel Gomér har, enligt min mrening, helt rätt. Feminsmen är sannerligen inte förlegad, och genusperspektivet är, som sagt, ett forskningsbegrepp. Vidare tycker jag personligen att det är tragiskt, att de nutida "liberalerna" håller sig med så platta analyser. En gång var liberalismen verkligen en radikal kraft i vårt samhälle. Ibland funderar jag också över om "liberalerna" egentligen kommir så mycket längre än, säg, Mary Wollstonecraft. Jag tror inte det. Min uppfattning är att feminsmen börjar vid spisen och omfattar alla delar av människans aktiviteter. Feminismen, som borde få en renässans, är ett salt i debatten. Birgitta Olsson bidrar tyvärr inte till denna sälta. Och ni män (och kvinnor) här, som anser att feminstisk ideologi vore passé eller, ännu värre, ett steg tillbaka, borde fråga era mor- och farföräldrar. Feminism är för mig en del av den breda rörelse som förespråkar reell demokrati och solidaritet.

Jag tycker det var en kort,snärtig och relativt begriplig analys, utifrån det som skribenten valde att ta upp. Och att hävda att genus och feminism är passé är väl bara ett slött dissande?

#10 Gunnel,

Jag tycker det är lite övermaga att feministerna lägger beslag på den humanistiska tankens tre grundbultar, samma skyldigheter, samma rättigheter, samma möjligheter oberoende av kön, klass och etnicitet.

Frågan är istället om feministerna förstått innebörden av ordet skyldigheter. Speciellt de unga feministerna som jag anser inte alls tycker att de har några skyldigheter.
Jag menar man kan inte bara ha rättigheter och möjligheter i samhället, vill man uppnå mäns makt så får man också ställa upp på de skyldigheter som ingår. Bl a jobba heltid, helst 10-13 tim/dag, inte heller dra sig för att ta de skitiga, tunga jobben och inte bara se till de häftiga stolarna i bolagsstyrelserna.

Det ligger något patetiskt i att hela tiden se sig som ett offer i samhället. Man sätter inte fokus på det man vill uppnå och strävar på männens villkor utan sitter och är missnöjd med att man inte
f å r makt. F å r makt? Ingen får makt, den tar man. Och det finns inget som stoppar en maktlysten kvinna idag.

Sedan detta med systerskap Gunnel (fast av ngn underlig anledning skrev du syskonskap den här gången). Jag ser inte alls alla kvinnor som mina systrar, långt ifrån. Lika lite som jag ser alla män som mina bröder eller ett kollektiv av fienden. Jag ser individer med olika förmågor och egenskaper. Dock är kvinnor och män först och främst sin könsroll. Och 97% av oss är nöjda med den könsroll vi föds in i.

PS. Dagens feministiska ideologi genomsyras av genustänkande; forskning, kunskap, certifiering, det finns inga övriga segrar att vinna på jämställdhetens arena. Och då är man inne på manipulering av människors hjärnor och det är klandervärt. Men det fungerade inte i Sovjet eller i någon annan kommunistisk stat så det kommer inte att fungera här heller. Dessbättre!

#17

Hej Christina!

Jo, jag skrev ”Frihet, jämlikhet, syskonskap” eftersom den gamla liberala målsättningen från 1789 års Franska Revolution bara gällde halva befolkningen, alltså män. På den tiden ropade man ”Frihet, jämlikhet, broderskap”. Men det fanns kvinnor som tog det där med frihet och jämlikhet på allvar och ansåg att det också gällde dem. De kallades i den Första Paris-kommunen för ”feminister”, ett skällsord då som nu. Kvinnor som tror att dom ÄR NÅGOT (annat än fruntimmer) upplevs alltid som grus i maskineriet ;-)

Liberaler har varit kvinnokampen till glädje genom två århundraden, (vänster)liberaler kämpade t ex vid förra sekelskiftet för kvinnlig myndighet, rösträtt och kvinnors rätt till egendom. Medan högerliberaler, nazister/fascister och konservativa i alla lägen lagt sig raklånga för att hindra frihetsreformer för kvinnor. Så är det fortfarande!

Visst finns det människor som inte begriper att rättigheter & skyldigheter har ett logiskt och etisk samband. Men det är knappast något som är typiskt för feminister. Vet du någon samhällsgrupp i nutid som kämpat så ettigt för att FÅ LOV ATT AXLA ANSVAR? Som arbetat så låååånga arbetsdagar för att klara av såväl barn, hushåll som lönearbete och dessutom studier, politiskt arbete och kultur? *torkar svetten ur pannan då jag minns hur det var att sitta som lokalpolitiker på sammanträden med min första baby och amma, springa till jobbet på kvällen och sen klistra illegala musikaffisher på natten och stiga upp tidigt för att ta emot dagbarnen med frukost och sedan stå en stund på torget med barnvagnen och försöka sälja FiB/Kulturfront* Hur orkade jag?

Du & jag förstår inte varandra bra när det gäller det här med ”offer”. Såhär tänker jag: Man kan vara offer för brott eller förtryck utan att bara lägga sig platt och gnälla ynkligt. Offer som tar kamp reser sig! Och då brukar de inte bara strida för sin egen individuella upprättelse utan för att samma sak inte längre ska drabba andra.

Det här med ”systerskap” Det är väl inte så konstigt? Feministiska kvinnor som man kämpar tillsammans med är ”systrar”. Precis som män kallar varandra ”bror” om de är vänner. Jag brukar bara kalla nån syster när vi faktiskt fajtas sida vid sida. När det frestar på, blir jävligt säger vi ”Styrka genom systerskap”, stöttar upp varandra . Men det finns ju feministiska karlar också. Dom kallar jag brorsan.

Hej Carsten Palmer, min broder!

PS…Christina…Är du säker på att du förstår ordet ”könsroll” på ett korrekt sätt? Det är en ROLL, något som man spelar alltså. Inte något man är. Om rollen och den autentiska människan skiljer sig avsevärt blir man inte nöjd med livet.

Intressant om feminism står för likhet mellan män och kvinnor för i så fall så finns inte feminismen och kommer aldrig att kunna finnas så länge som män och kvinnor finns!

Att borgarna och socialisterna har olika mansyn och kvinnosyn är verkligen inget nytt. Höger Vänsterskalan delar samma syn på könen.

Vad är det då för värden som man söker när man kallar sig feminist!
Lika rättigheter ?
I så fall så måste vi definiera dom likheter som finns och bortse från dom olikheter som finns och se till att där likhetena finns där kan vi ha feminism och där dom inte finns där måste livet få vara ojämlikt.
För HBT personer betyder det att feminismen hotar deras särart.
Nej en människas värde och rättigheter finns enbart i relationen till sina medmänniskor.
Därför kan jag lungt säga att eftersom den trånga definition av femenism som lika rättigheter innebär omöjliggör begreppet så finns det inga feminister så därför har du rätt christina om att birgitta olsson och borgarna inte har någon feminist men det har inte vänstern heller i så fall!

Frihet, rättvisa och bröd har också varit ledstjärna för många inom arbetarrörelsen, som knappt nämns i sammanhanget. Att feminismen ses som borgerlig beror till stor del på att den varit det, de flesta kvinnosakskvinnor har tillhört borgerligheten. Den akademiska feminismen har också sin grund i den amerikanska borgerligheten, och någon svensk motsvarighet finns nästan inte. Här har Alva Myrdal fått samma status som Ebba Witt-Brattström eller Ellen Key, men någon politisk feminist finns ju inte, om vi inte räknar Gudrun Schyman då, och hon kommer från föredetta vänsterpartiet kommunisterna, fick till en namnändring men var inte nöjd med det utan ville profilera sig ytterligare och blev Fi's ordförande och uppbackad av Abba-Benny ekonomiskt och Jane Fonda publicistiskt. Men det räcker ändå inte riktigt hela vägen. Inte ens att samtliga partiers framträdande politiker sällar sig till feministisk grundsyn på sakernas tillstånd tycks kunna skvalpa omkull den här skutan som bara tuffar och går, det mansdominerade patriarkatet sitter kvar i styrhytt och vid roder. Nu har jag slut på dåliga metaforer, men vill ändå skjuta en salut för Prinsessan Victoria, som jag ser som den bästa svenska representanten för den svenska feminismen!

Detta överraskar nog ingen, men som liberal feminist är detta varken första eller sista gången jag har fått höra att jag inte existerar.

Man måste givetvis undersöka vidare vilka som kan tänkas ingå i den avsedda gruppen. Det finns många sanningar om det här också utan att man ska behöva fördöma den ena eller den andra "sanningen". I demokratisk ordning ska ju alla få samma möjlighet att etablera sin "sanning".

För Johanna Frid verkar feminism vara att alla kvinnor har det lika fattigt och att man som kvinna inte får hävda sig över en annan. För att vara rik måste ju stå mot jämställdhet. Hur vore det om alla människor fick samma rättigheter och möjligheter i samhället? Då skulle alla ha chansen att bli rika, bde kvinnor som män. Det är feminism. Inte att skambelägga karriärskvinnor

*hmmm*

Jag reflekterar:

Ingen politisk inriktning kan begära ensamrätt på "feminism". Den kan närmast karakteriseras som en global befrielserörelse i ovanligt stor brokighet - politiskt och kulturellt. Detta ser vi också i F! - brokigt som attan, i synnerhet när HBT-rörelsen kom med.

Jag erkänner den liberala feminismens starka betydelse för kvinnoemancipationen genom hela 1900-talet. Men jag hör själv till vänsterns pragmatiska feminister och jag vet att det var vi som drev på på 60/70-talet. Sen kom de borgerliga släntrande efter...tills nu när t o m (m) analyserar efter begreppet könsmaktsordning :-) Eftersom teoin är myckel sakligt välunderbyggd kan (m) sakligt grundade tänkare inte längre avfärda den.

Jämlikhets-tanken har sin bas i iakktagelsen att vi människor är mycket lika varandra i behov, tankar och känslor - oberoende av kön, hudfärg, etnicitet, religion eller politisk åskådning. Och att "mänskliga rättigheter" därför ska gälla för alla.

Men jämlikhet förutsätter på intet sätt total "likhet"...bara att vi erkänner varandra som människor. Men vi har långt kvar dit!

En individualiserad föräldraförsäkring skulle medföra fantastiska förändringar på flera områden i samhället. Får Birgitta Ohlsson igenom den förändringen har hon gjort en mycket stor insats.

Gunnel: Hur man än "är" så är man en roll. Är man inte sin könsroll så är man en annan roll. Det gäller att hitta en roll man mår bra i - och de allra, allra flesta mår tämligen bra i sin könsroll.