Nördar som mördar - finns de?

"Trippelmördaren Ragnar Nilsson, 21, lider av en allvarlig psykisk störning. Han har Aspergers syndrom - en diagnos som fick honom att erkänna morden." Så stod att läsa i en av Sveriges största dagstidningar - Aftonbladet.

Artikeln handlar om det uppmärksammade trippelmordet i Härnösand, där en ung man knivhögg sina halvsyskon till döds och sen slog ihjäl deras pappa med en yxa. Jag lider verkligen med de drabbade, med de anhöriga till offren. Det som hänt är förstås fruktansvärt och det är svårt att föreställa sig hur de drabbade känner just nu. Min avsikt är nu inte att på något sätt förringa de anhörigas sorg - och det hoppas jag att alla förstår - men jag skulle vilja att vi för en stund riktar uppmärksamheten mot och fokuserar på en annan skara som drabbats: Vi som har och lever med Aspergers syndrom - och våra anhöriga.

För det första ska vi kanske göra klart, en gång för alla, att Aspergers syndrom inte är någon psykisk sjukdom - det handlar om en personlighetstyp, där genetiska faktorer tros vara den största bakomliggande orsaken. Våra egenskaper som "aspergare" återfinns även hos den övriga delen av befolkningen, dock inte i samma omfattning som hos oss som befinner oss inom det autistiska spektrumet. Jag tänker nu inte gå in i detaljerna på hur Aspergers syndrom kan yttra sig, men det finns gott om vettig information via nätet och den är lätt att hitta. Att stora delar av journalistkåren inte hittar informationen beror troligen på att de inte fått utbildning i faktakontroll, men ni vanliga nyfikna läsare - ni vet hur man gör.

För det andra ska vi ha klart för oss att det är en enorm skillnad på att "lida av en allvarlig psykisk störning" och att ha Aspergers syndrom. Aspergers syndrom är en diagnos som fastställs av psykiatrin i syfte att hitta de svagheter en person behöver hjälp med, medan "en allvarlig psykisk störning" är - en juridisk term. Men i artikel efter artikel bjuds läsarna på felaktigheter och plötsligt har en juridisk term förvandlats till en medicinsk term. När sen artikelförfattaren dessutom staplar meningar som "psykisk störning" och "... har Aspergers syndrom" ovanpå varandra, då är det inte undra på om läsaren vilseleds och sätter likhetstecken mellan aspergare och kallblodiga, beräknande mördare.

Om vi tar och tittar närmare på citatet från Aftonbladet här ovan och läser det riktigt noga, så förstår ni kanske hur fel det blir när journalister slarvar med fakta. "Trippelmördaren Ragnar Nilsson, 21, lider av en allvarlig psykisk störning" är förmodligen en helt korrekt slutsats. En "allvarlig psykisk störning" är en juridisk term och fungerar som underlag till huruvida en person anses frisk nog att dömas till vanligt fängelsestraff - eller är så pass sjuk att han eller hon är i behov rättspsykiatrisk vård.

Gärningsmannen kan ha utfört sina dåd under till exempel en psykos. En person som upplever en psykos är förvirrad och kan lida av vanföreställningar och hallucinationer. Här gör många misstaget att se kopplingar mellan psykos och psykopati - vilket innefattar exempelvis brist på empati och utpräglad egoism - och då man hört viskas om att aspergare har problem med empati, så är karusellen igång. Det är liksom bäddat för missförstånd och för många läsare blir det ännu lättare att feltolka tidningarnas skriverier.

"Han har Aspergers syndrom - en diagnos som fick honom att erkänna morden", lyder nästa mening i citatet från Aftonbladet. Ja, han har Aspergers syndrom, och det är sant att många av oss har svårt för att ljuga. Jag kan och tänker inte göra mig till en röst för alla aspergare, men personligen har jag svårt för att ljuga. Jag har ljugit mycket i mina dagar, det tänker jag inte sticka under stol med, för jag lärde mig att i stort sett alla i min omgivning serverade lögner, stora som små. Jag lärde mig att många människor mår bra av att få höra lögn framför sanning, och eftersom så många andra ljög tog jag för givet att det skulle vara så.

Men nu talar jag om de där små, vita lögnerna, som "nej, du är inte alls ful i den där klänningen" eller "åh, ja, jag hade verkligen jättekul på din fest". Det var inte så svårt att lära sig att ljuga om såna saker, om bagateller; om jag kunde skona någon med en light-lögn, istället för att säga "du ser för jäklig ut i den där trasan" eller "jag satt på akuten och väntade i åtta timmar en gång, och det var ta mig tusan roligare än din fest", så kunde jag väl bjuda dem på det. Idag har jag dock lärt mig att man faktiskt kan ge folk sanningen, det handlar bara om att formulera den så att den inte svider så mycket.

Det är alltså inte fel att - som i fallet med trippelmördaren - skriva att personen lider av en psykisk störning. Det som blir så oerhört fel är när man direkt efter denna mening klämmer till med en diagnos, som om denna diagnos skulle göra en person mer våldsbenägen. Det finns undersökningar där man konstaterat att personer med Aspergers syndrom inte är mer benägna att ägna sig åt kriminella handlingar, att ta till våldshandlingar - eller begå mord - än den så kallade normalbefolkningen. Men tyvärr dränks sådan information i mängden av dåligt faktaunderbyggda skriverier, som istället förstärker de redan befintliga fördomarna om oss aspergare. Resultatet blir att allt fler av oss väljer att dra oss undan och hålla tyst om våra diagnoser, om våra eventuella tillkortakommanden, om våra egenskaper, och i slutändan riskerar vi att hamna i en situation där okunskapen står som segrare, där människor ser potentiella mördare i allt som avviker från normen, och där de utpekade "mördarna" mår illa. För att inte tala om våra familjer.

Henrik D Ragnevi, ordförande för Attention i Göteborg, tog nyligen upp detta om medias ansvar i en debattartikel i Aftonbladet. Det är en intressant artikel om pressetik och om att de pressetiska reglerna även borde omfatta personer inom bland annat autismspektrumet. Det finns regler - som förvisso inte alltid följs - för hur media ska hantera olika grupper i samhället, om att det måste finnas en slags relevans när någon eller någonting pekas ut. Det är knappast troligt att vi skulle få läsa någonting i stil med, "... den mordmisstänkte 34-åringen erkände sig under torsdagen skyldig till mordet. - Min klient är homosexuell, uppger 34-åringens advokat i en kort kommentar till tidningen." En sådan text skulle med all säkerhet orsaka ramaskri hos läsarna.

Nidbilden av oss aspergare brukar vara en blek, finnig person - oftast en man - med tjocka glasögon, en kille som sitter instängd på sitt rum framför datorn och ägnar sig åt rollspel. En "nörd", enligt somliga. Ibland är nörden sysselsatt med att skruva på Rubiks kub eller leka med Märklin-tåg. Nörden pratar ogärna med någon annan människa, såvida inte ett gemensamt specialintresse finns, och de sociala utsvävningarna sträcker sig sällan längre än till att mumla ett tyst "ett redskap avsett för ljudalstring, ofta förekommande i kyrkor" när någon frågar vad klockan är.

Jag skojar förstås, för nidbilden är sällan med verkligheten överensstämmande. Vi ser för det mesta ut som vem som helst. Vi kan förvisso vara "nördar", men vi är även rörmokare, poliser, jurister, socialarbetare, lastbilschaufförer, snickare, bönder - ja, till och med journalister. Vi är vanliga människor och med familj och barn. Jag är själv pappa och sambo, jag är varken nörd eller mördare.

Åter till frågan: Nördar som mördar - finns de? Ja, det är inte alls otroligt. Men till skillnad från mindre nogräknade skribenter väljer jag att inte peka ut någon utan att ha glasklara fakta som talar för att ett sådant påstående är korrekt. Jag föreslår istället att ni på egen hand samlar information, och försöker att se bortom tidningarnas rubriker. Låt inte okunskapen segra.

Ben Frylmark (2 artiklar)
http://www.save-as-ben.blogspot.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25998

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Väl talat!

...har jag ju glömt att säga.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Pemer, 2010-08-06, 01:39