Värnplikten, ett Stockholmssyndrom

Jag tillika samtliga män i Sverige har haft en stor klump i halsen någongång i våra liv.

Vi visste att det nalkades mönstring men inte riktigt vad som väntade. För min del har dock alltid sambandet med Försvarsmakten varit naturlig. Då jag är född i mitten på 80-talet och uppvuxen i Stockholms inre skärgård. Stridsbåtar, stridflygplan och "bananhelikoptrar" var då en del av vardagen. De syntes men framförallt hördes under dygnets alla timmar. Inte blev det bättre av att far var med i hemvärnet och hade en mängd militära böcker hemma. Innan läggdags låg jag och bläddrade i dem med stora ögon. Jag läste om hur man renar vatten, hur man bygger skydd av möbler och håller sig varm. Jag visste vad det var när hesa Fredrik skrålade måndagar, vad det innebar och var närmaste skyddsrum låg. Hände det en olycka skulle man slå 90000 på den beiga Diavoxen i köket. Allt detta innan jag knappt börjat skolan för jag trodde på allvar att något skulle ske. Ute i samhället såg jag pansarterrängbilar fulla med grönmålade män utklädda till buskage. Tog man vägen genom Myttinge och Rindö till Vaxholm stod det haubitsar på rad som tacksamt fick ett mål att följa när bilen jag färdades i passerade. När mor och jag skulle hämta far från ett hemvärnsmöte, kom vi in i en lokal där alla hade sin skyddsmask på sig. Troligtvis hörde ingen vad den andre sa på mötet och detta kan te sig lustigt idag. Dock som liten knodd var allt detta mycket skrämmande att uppleva. Jag tyckte inte alls om detta, jag ville bara ha fred utan några läskiga gubbar i krigsmundering.

Minnen från Finland

Inte bara i Sverige var det så, utan även i Finland. Då mor är finska har jag släkt i finska lappland, vi åkte ofta dit och hälsade på. Även där var den militära närvaron högst påtaglig. Under varje resa genom Finland hände det att vi fick köra om militära fordonskolonner som höll en inte allt för hög hastighet. Inte bara det utan fick även se stackars rekryter vars fortskaffningsmedel bestod av velociped.

Väl uppe i finska lappland fanns det otaliga lämningar i skogarna efter krigen. Mitt i samhället där släkten bor löper en kedja draktänder, vilket är en del av en stor försvarslinje som löper genom hela Finland. Orten är huvudort i kommunen men det har inte alltid varit så. Huvudorten som delade kommunens namn har jag aldrig varit i. Den ligger fortfarande på fel sida gränsen i nuvarande Ryssland. Rakt över det gamla rostbruna järnvägsspåret dit sträcker det sig ett stängsel. Efter detta tar ingenmanslandet vid, rör man sig där blir man skjuten enligt morfar.

Hos Pliktverket

Jag blev 18 år gammal kom pliktverket som ett brev på posten. Klump i halsen. Värnplikten hade diskuterats från högstadiet och under gymnasietiden. Det var något naturligt och alla ville egentligen slippa. Föräldrar och farföräldradrar hade drömskt suttit och berättat om hur det var när de blev inkallade. Far var fjälljägare på K4 i Arvidsjaur, han förfrös fötterna. Lät lagom lockande tyckte jag även om min far idag inte har några egentliga men av det hela. Det var bara fylla i brevet att man inte hade några allergier och skicka tillbaka till pliktverket.

Så slutligen kom en isande kall och nattsvart novembermorgon. Det var blott några få minusgrader men en sådan äckligt blöt luft som gick genom kläderna och kändes ända in på benmärgen. Den fuktiga luften hade lagt som frost på marken och på Roslagsbanans kontaktledningar. Jag och min far som erbjöd mig skjuts mötte nedfällda bommar vid en övergång. Hundra meter bort stod tåget stilla i ett skådespel av blixtrande och sprakande från strömavtagaren. Vi fick ta en annan väg.
Väl framme hos pliktverket vid Näsby slott. Kom jag in möttes jag av en ung man i min ålder, med bakåtslickat hår. Som redan vid vakten lät ängslig och sa att han ville slippa. Jag himlade med ögonen och tänkte att han kunde spara det till psykologen, istället för att hindra kön. Jag hade läst på brevet som skickats till mig att ta med mig ombyte och mina gymnasiebetyg.

Vi väntade, några var sena på grund av tågen. Vi satte oss i ett rum tittade på film om försvaret. En skåning talade att vi skulle göra vårt bästa och att de var väldigt hårda. Vi fick gå in i en datorsal och göra olika inskrivningsprov. Sedan delades vi upp. Jag gick till en läkare som sa att jag var fullt frisk. Väntande, fick sedan dra i stången, isokai-maskinen. Jag fick prova två gånger och drog en två. Jag hade fel teknik var svaret. Systern sa dessutom att jag skulle slippa få cykla och hon uppskattade en siffra. Redan här började jag tvivla på hårdheten som skåningen hade talat om. Ännu mer väntande och det blev syn- och hörselundersökning till slut. Jag har både felfri syn och hörsel så det var nog det enda jag hade MVG på den dagen. Sedan blev det en ännu längre väntan på psykologen. Väl där fick jag prata om saker i mitt liv, att jag inte var allt för pratglad, rent av en enstöring. Mer en lönnfet datornörd och antihjälte, bara de tjocka glasögonen som fattas. Jag tycker inte om att skada människor och var djupt ångerfull över att golvat min mobbare i sjätte klass. Jag är lugn som en filbunke och jag sa att jag inte var så sugen på lumpen. Men i en följdfråga poängterade om jag inte visste om det var bra eller ej. Samtalet hos psykologen drog ut på tiden och jag var hungrig.
Sedan var det en ytterligare väntat tills jag fick komma till inskrivningsförrättaren. Jag hade inga högre tankar och ville bara äta. Hon var dock eld och lågor och sade att hon hittat den perfekta tjänsten för mig. Jag tvekade och undrade vad som fanns att välja på. Hon visade lite snabbt och sa att de absolut inte var något för mig. Jag fastnade för en tjänst, menig i Armén. Som lät väldigt mycket MacGyver. Hon sa, nej du ska till flygvapnet och bli furir. Jag insisterade igen men hade inget annat att göra än att ge upp så jag nickade instämmande. Gick ut därifrån. Fick en lunchkupong till pizzerian mitt emot, åt och tog tåget till Stockholms östra.

Nere i tunnelbanan gick jag förbi pressbyrån, jag stannade till och tänkte. Då det inte riktigt gått upp för mig att jag var myndig. Jag är arton nu, ska in i flygvapnet och skjuta ak. Jag kan gå in på pressbyrån och köpa mig en folköl. Som någon slags ironiskt firande. Jag lät bli och vandrade vidare. Jag hade svårt att smälta beslutet, särskilt när jag var så otränad och gjorde dåligt ifrån mig på de fysiska testerna. Jag ville gärna tro att min begåvning överskuggade detta.

Terminerna införs

Mina gymnasiekamrater hade också fått sina befattningar. En överklagade sitt beslut, en annan tänkte göra det men hans regemente han skulle till lades ner. En tredje blev flottist och hamnade på Berga. Flottisten och jag fick våra inryck framskjutna ett halvår. Egentligen skulle vi ha börjat efter gymnasiet. Men efter försvarsbeslutet 2004 skulle värnpliktsutbildningen hamna i "terminer" för att passa det civila samhället. Ironiskt nog blev det tvärtom för vår del. Istället för att börja efter skolan som tänkt fick vi vänta ett halvår.
Jag gick således till arbetsförmedlingen efter mitt sista sommarlov. Ingen ville anställa mig som skulle rycka in om ett halvår. Kommunen satte mig på praktik hos en stormarknad och gav mig 2000kr i bidrag varje månad för besväret. Lagom till praktiken skulle övergå i en anställning var det dags för mig att sluta, för att rycka in. Det kanske var bra det för att stapla varor på en stormarknad fem dagar i veckan var det absolut tråkigaste jag gjort i hela mitt liv.

Dagen D kom i mitten på januari. Tåget till Uppsala, bussen därifrån till garnisonen som var en flottilj till 2003. Snö och kallt. Jag språkade med en annan inryckande när vi gick med tunga steg mot gymnastiksalen. Det skulle senare visa sig att han hamnade i en pluton med nära band till min. Den första tiden var riktigt tung för de flesta. Särskilt de som jag inte ännu funnit glädjen i värnplikten ännu. Men det var nog som tyngst för dem som längtat hit.
Ständigt stå och gå, rätt. Göra om, göra rätt. Detta gnatande om att inte slicka på lyktstolpar när det är kallt. Fältmössa, manöverdon, pistong, ruska lång, gång på gång. Stå upp, sitt ner.
Sova fem timmar, marschera, äta gröt, marschera, skura golv och uppställning. Skidor, GAAASLAAARM!!

Jag likt de flesta andra skulle nog kunna skriva en bok om våra egna erfarenheter om detta och det som följa skall. GSU, upphör!

Nu började det hända saker. Befattningsutbildning mot FMTS i Halmstad. Vilket jag tror var det bästa under hela min värnpliktstid. Jag började känna att detta var något viktigt och jag började tycka om det. Jag hade utvecklat en medkänsla med min kidnappare, staten. Vi fick läsa om radiosystem, transmissionsteknik osv. Kvällarna spenderades nere i staden, äta glass, spana damer. Ett dopp i Tylösand, nästintill iskallt i vattnet visserligen. Men jag fick uppleva en stad jag aldrig satt min fot i tidigare. Det var inte bara denna tekniska utbildning som varit mig till gagn personligen. Utan vi fick vara soldater på riktigt, vi ålades ansvar, fick gå skarp "berto". Vakta förråd i mörka småland, leta försvunna personer. Inga befäl som skrek, vi kunde ägna oss åt vår uppgift på vårt sätt men även lära känna varandra bättre. Vi var greppbara direkt och gjorde helt enkelt något produktivt, vi hjälpte samhället.
Vi var inte de ända i där utan vi delade kasern och hade utbildningar med värnpliktiga från andra flottiljer. Även Marinen var med på ett hörn. Som en följd av nedläggningen av verksamheten i Östersund hade all utbildning centraliserats till Halmstad. Logementet brevid vårt huserade flottisterna och vi umgicks en hel del med dem. Även vi flygare, några skulle jag få återse längre fram i "karriären".
Vår plutonchef tittade ner från Uppsala och talade om det nya Nordic Battlegroup eller NBG. Han ville att vi skulle skriva på och det var inte bindande på något sätt. Verkar helt ok tyckte jag och bad om mer information.

Efter sex veckor bar det hem till Uppsala, genast ut på övning. Det var bara att hämta ut väskorna från Halmstad från godsexpeditionen och in med dem i gruppens släp. Detta blev vår första övning i våra befattningar med soldatprov inbakat, visade det sig senare. Två veckor blev det sammanlagt. Lite föda, lukta illa och allmän mental nedbrytning. En i min grupp kastade sitt vapen och slogs med träd, han ville bara hem. Jag satt lugnt på en stubbe med mitt finska manér, beskådade detta och funderade. Vi gick och gick. Gjorde mer än vad jag trodde jag kunde. Jag, killen som alltid blev vald sist i skolgymnastiken. Stånkade på envetet.
Nu var vi riktiga soldater, gruppcheferna befodrades och vi grillade korv. Jag har aldrig sovit så gott.

Efter detta följde en rad övningar på olika nivåer. Jag började tröttna. Vi fick inte göra något utan blågul i krokarna. Pågrund av säkerhetsföreskrifter någon byråkrat på HKV tagit fram. Det spelade ingen roll om vi kunde det vi gjorde bättre än närvarande blågul. De skulle vara där punkt slut, vilket ledde till onödiga enerverande väntetider och spräckta tidsscheman.
Vi värnpliktiga tekniker fick dessutom sitta telefonsupport åt våra befäl som skickats utomlands. De fick inte sakerna att fungera. Vi fick dock inte skickas utomlands för att hjälpa till, även fast vi frågade. "Försäkringsfrågor" var svaret. Det var mycket vi inte fick göra och det kallades "grå arbetskraft". I detta läget tyckte jag det hela var patetiskt och jag gör det fortfarande. Vi fick inte ta eget ansvar för det vi gjorde och vi blev alltid tillsagda var, när och hur något skulle göras.
Efter alla dessa övningar över hela Sverige blev det äntligen muck i december.

Nordic Battlegroup

Första januari började min anställning i NBG. Vilket jag sökt i brist på något bättre att göra.
Jag och alla de andra var del i ett stort experiment. Vi var anställda soldater. Nu var jag med i ett fackförbund för första gången i mitt liv. Vi hade generös lön, bra tillägg under övningsdygn och övertid. Jag fick träffa några av de värnpliktiga jag mötte i Halmstad, igen. De var mina kollegor nu. Detta var en upplevelse likaså. Jag träffade en del "yxor". Som närmast försörjt sig på att åka utomlands genom åren. Hittar de ingen för utlandstjänst, ja då ringer de dem. Jag fick även ta lastbilskort. Men i ärlighetens namn så gick vi mest och drog fötterna efter oss. Dessutom hade vi en rad semesterdagar ingen kunde tvinga oss att ta ut. Under denna tid fick värnpliktskullen efter mig mucka efter halvtid. Bara för att Försvarsmakten skulle ha råd att betala vår semester. Personligen skämdes jag över detta, jag tyckte inte det var rätt på något sätt. Vi gjorde inget ändå och fick betalt för det. Vi kunde inte heller tvingas arbeta med sådant som inte var vår uppgift. Dels var det "grå arbetskraft" för det andra fanns det fast anställd personal som skulle sköta de uppgifterna. Anledningen till NBG överhuvudtaget fanns till var att EU ska ha en snabbinsatsstyrka som skulle kunna sättas in lite varstans i världen. Någon snabb insats var det dock aldrig tal om, då det skulle gå genom ett ormbo av politik innan startskottet skulle gå av. Det skedde inte heller, det var tal om Tchad men amfibie åkte istället.
När detta var slut stod vi alla i en lågkonjunktur. Mina sammanlagt tre år i Försvarsmakten var över. Från att ha sett till att information kommit fram genom elektromagentisk strålning, koaxialkabel och ljusledare. Började jag dela ut morgontidningen.

Pussel och fyrfärgstryck

Hela tiden har jag fått vräkiga påkostade brev i flerfärg från Försvarsmakten om rekrytering, utlandstjänst, ja till och med ett pussel. Beryktade "ÖB the movie" damp ner i brevlådan likaså. Jag tröttnade på detta. Så jag sökte en befattning som specialistofficer. Mot Enköping för diverse prov. Jag fick vatten på kvarn i mina misstankar men jag trodde aldrig det skulle vara så illa. Det var en till person i hela Sverige som sökt samma befattning som jag. På mitt andrahandsval var det sju personer, det räckte inte ens till att fylla hälften av platserna. Det såg riktigt illa ut på många befattningar. Iväg till fystesterna. Klarar man inte 8-8 på beepen är det som sitter ovanför axlarna inget att ha. Vidare till det militära högskoleprovet, MHS-testet.
De har inte hört av sig efter detta och jag hoppas innerligt att jag hamnat i en olämplighetsdatabas någonstans. Så slipper jag all skräppost i framtiden.

Jag vill inte heller vara del av en Försvarsmakt som lägger miljoner på meningslös reklam. Jag vill inte vara del av en Försvarsmakt som marknadsför sig som stekare som åker motorbåt eller poserar framför en skogsbrand. Jag vill inte vara del av en Försvarmakt som får sitt framtida underlag av personal McDonalds ratat. Jag vill inte vara del av en Försvarmakt som gör flash-sidor inte ens de senaste hemdatorerna klarar av. Så jag låter tangenterna gå varma här istället, ty åsikter har jag.
En yrkesarmé har inte visat sig bra någonstans. En fransman jag talade med sa att de funderade på att återinstifta värnplikt i Frankrike. Huruvida detta är sant eller inte, har jag ingen aning om. Uppenbarligen dras man dock med stora vakanser, så även i Sverige. Frågan om man kan införa yrkesarmé på ett "bra sätt" är tämligen omöjlig uppgift. Ingen vet hur det skall göras då det aldrig har gjorts. Att genomföra harakiri utan att det gör allt för ont är en tämligen jämförbart uppdrag. Jag tror ingen har lyckats med det heller.

Jag vill ha en Försvarmakt som är representerad av Sveriges medborgare, män som kvinnor. Jag vill ha en Försvarsmakt som finns tillgängligt i hela riket. Jag vill ha en Försvarsmakt som kan försvara landet i krig och kris. Jag vill inte ha något daltande om grå arbetskraft. Jag vill ha riktig praktik i befattningarna. Jag vill att alla unga skall få möjligheten att växa, känna sig stolta och få en gedigen utbildning. Vad är det för fel på lite tecknat i Anslagstavlan när allmänheten skall informeras? Ett försvar behövs inte endast för väpnade angrepp utan är stor hjälp i katastrofer. I vår nutid har vi sätt hur sårbart vårt samhälle egentligen är. Detta skall genomsyra hela samhället, med skyddsrum, ledningscentraler, livs- och drivmedelslager.

Jag skrattade så jag fick ont i magen när Banverket hade värnpliktiga som skottade spåren. Precis som i forna Sovjet. Libertarianism leder till kommunism uppenbarligen. Detta är ett sätt försvaret skall nyttjas, stöd till samhället. När privata företag åtagit sig uppgiften och misslyckas står vi dock inför ett moraliskt dilemma. Force majeure har blivet mode efter avregleringar.

Värnplikt är ondska?

Något mer som är mycket som är ironiskt med värnplikt. Att tvinga folk till tjänstgöring även om det till och med strider mot FN-stadgar. Kan föra så mycket gott med sig? Jag har inte stött på någon officer som tyckt värnplikt varit av ondo. Istället är det de som aldrig tjänstgjort som inte tycker om det. Liksom jag som finnig tonåring ville ingenting hellre än att värnplikten skulle gå i graven innan det var min tur. Så här i efterhand förstår jag inte hur dum jag kunde vara då. Värnplikten var ett av de bästa sakerna som hänt i mitt liv. Denna ärketyp för ondska, is, hat, gyttja, död och våld är egentligen den bästa vägen för fred. För vem vill bli tvingad ut i krig? Kommer våra framtida politiker tro att det är lika enkelt som datorspelen de växte upp med? Efter påbörjad värnplikt slutade jag fullständigt med Counter Strike, jag vill aldrig se smörjan igen.

Det är dessutom en bro folk emellan. Jag blev själv förbluffad av hur folk av olika ursprung och nationaliteter gärna talar om sina erfarenheter. Bara de senaste dagarna har vi haft amerikaner hemma på besök. De förundrades över vår (numera fd.) värnplikt och talade om hur det var på deras tid i Förenta Staterna. Därtill otaliga gubbar på järnvägsstationer och flygplatser som delat med sig av sina erfarenheter. Även den lokale pizzabagaren från Turkiet fick en drömsk blick när jag sa att jag gjorde lumpen. En lumparepolare berättade även en anekdot när han var till New York på språkresa. Han umgicks inte mycket med fransoserna eller spanjackerna, utan koreanerna. Vilket kan te sig konstigt nu när vi alla ska vara européer och så väldigt lika varandra. Koreanerna hade genomfört sin värnplikt hemma i Sydkorea och han i Sverige. De hade således material till timtals med samtal och utbyta erfarenheter.

Koka kaffe på Skatteverket, inte grå arbetskraft?

Jag har sett en hel del av folk som tycker saker, lattepappor eller vad man nu skall kalla dem. Att värnplikten inte är något bra rent ekonomiskt. Att de som pliktas istället kunde ha arbetat och betalat skatt. Nu är detta helt felaktigt. Många av mina skolkamrater läser på komvux, är arbetslösa, går på bidrag osv. En annan läste en kurs i hela fyra år på universitetet. Mot fyra kurser på ett år, som är den normala studietakten. Vad kostar inte det samhället? All denna ungdomsarbetslöshet hade kunnat stävjas med värnplikt. Då ger man dem erfarenheter, kanske ett körkort eller kunna ta till vara praktik till elektriker, brandman etc. Istället för att ha dessa människor till att koka kaffe på skatteverket.
Så får de lära sig vad de går för, samarbeta, lära sig hjärt-, lungräddning och folkrätt. En rejäl spark i baken och kanske även ett par nya insikter och karriärvägar. Jag vet att många i min ålder och även äldre som skulle behöva detta. Jag vet att jag gjorde det.

Slopandet av plikten var sista spiken i kistan. Nu är det inte bara Moderaterna och alliansen som är skyldiga till detta. Utan även Socialdemokraterna som infört någon form av marknadsekonomi inom försvaret under 90-talet. De har varit nyliberala och konterar runt pengar i ett slutet system.
Försvarmakten är tydligen ett statligt företag eller dylikt, som talar om "kunder" när den säljer sina tjänster till sig själv. Som vanligt, ironiskt nog framstår Vänsterpartiet som försvarspartiet nummer ett. Jag vet dock att jag har större delen av befolkningen delar min åsikt. Även om inte partierna verkar göra det.
Jag läser många av de anonyma bloggare som skriver om Försvarsmakten och kan inte annat än hålla med. Jag är inte anonym och är inte längre en del av Försvarsmakten. Jag är inte heller någon politiker eller mediamogul. Jag har bara tröttnat och kan inget annat göra än att spy galla.

Riksdagsvalet i höst blir blankt, för första gången.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25907

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra skrivet jag känner igen mig i det du säger.

Permalänk | Anmäl #1 johnhenry, 2010-07-21, 07:58

Skall värnplikten återinföras så måste den ju bli allmän för alla. Dvs båda könen. Annars är den ju inte allmän!

Permalänk | Anmäl #2 Inge-mar, 2010-07-21, 22:21