När Maria kör en Alf

Det är höst 1991. Ett ganska stort antal studenter har samlats i ”Grottan”, Föreningen Heimdals lokal på St Larsgatan i Uppsala. Stämningen är förväntansfull och positiv. Kvällens gäst är Alf Svensson, KDS:s redan då populäre ledare. Han leder ett parti som äntligen tycks vara på väg in i riksdagen – som en del av en fyrpartikoalition. Problemet är att KDS:s politik inte riktigt hängt med. Efter att äntligen ha valt sida i politiken har man fått problem med programtexter som svårligen kan karakteriseras som borgerliga. Dessutom har inte partiet riktigt hängt med. Åtminstone inte hela partiet.

För Alf Svensson är det dock inget problem den där trevliga kvällen i Uppsala. Den inre uppgörelsen med dem som faktiskt brann för det som stod i det aktuella partiprogrammet skulle komma först senare. Kvällens frågeställare var vänliga. Ett antal av åhörarna hade nog lite i hemlighet längtat efter den dag då just KDS skulle bli ett parti som man både kunde och vågade rösta på. Var den stunden inne nu? I september 1991 skulle kanske ”fromhetsvallen” sprängas och KDS bli ett av många etablerade kristdemokratiska partier i Europa. Partiledarens huvudspår var att trycka väldigt hårt på vad han själv tyckte. Han, Alf Svensson, var inte någon varm anhängare varken av statstelevisionen eller förmyndarsamhället. Han var inte heller tveksam till privatiseringar i stor skala, skattesänkningar eller EU-samarbete. Det mesta i den borgerliga garderoben passade alldeles utmärkt. Kanske inte partiet men väl den jovialiske och vältalige partiledaren. Alf Svensson vann definitivt publiken den där kvällen i ”Grottan”.

Vi älskade nästan denne företrädare för det senaste tillskottet till den borgerliga partifloran. Det var ju så rysligt svårt att besegra socialdemokratin – det skulle knappast bli svårare med ett parti till. Vi ville väldigt gärna tro på att Alf Svenssons privata tolkning av partiets vilja nog var det viktiga – inte vad ett otal partikongresser slagit fast genom sina beslut. Maria Wetterstrand gör ofta på samma sätt. Samtidigt som hon representerar ett parti som har ett antal mycket originella åsikter – och nyligen allierat sig med (s) och det gamla kommunistpartiet – så försöker hon ihärdigt teckna bilden av ett ganska liberalt parti som passar alla. När det bränner till blir det lätt som för Alf Svensson i Uppsala – det blir Marias åsikter och inte partiets som förs fram. Det finns en stor och viktig skillnad mellan de här politiska ledarna.

Alf Svensson visste att om de borgerliga vann valet skulle hans parti mer eller mindre mot sin vilja tvingas att gå åt höger och bli ett betydligt mer liberalt parti. Oavsett styrkan i det interna motståndet skulle regeringssamarbetet ge det resultatet. Huruvida Alf Svensson var ärlig när han sålde ett budskap som han egentligen inte kunde stå för kan diskuteras. Däremot gav han en någorlunda rimlig bild av vilken politik som en röst på KDS 1991 skulle leda till. Maria Wetterstrand bluffar konsekvent. Hon vet att hennes parti inte alls är så liberalt och välanpassat som det hon själv beskriver. Miljöpartiet har ända sedan sin födelse sakta men säkert glidit vänsterut på den politiska skalan. Numera är stödet för friskolor bara halvhjärtat och vårdnadsbidraget uppenbarligen en styggelse. Martia Wetterstrand vet också – och det är ännu viktigare – att den röda allians hon ingått innebär att liberalismen kommer att sitta trångt.

För många miljöpartister kommer det dessutom att kännas som en befrielse att på allvar kunna driva den vänsterlinje de länge drömt om. I alltför många kommuner är det redan på gränsen till omöjligt att se skillnad på (mp) och (v). Min hemkommun Tyresö är ett sådant exempel. Nu finns det nära samarbetet med vänsterpartiet på riksplanet som ursäkt när de egna partikamraterna vill bromsa vandringen åt vänster.

Det mest originella inslaget i Wetterstrands argumentation är talet om att ett av hennes mål är att bryta socialdemokratins dominans i svensk politik. Att det mest logiska i det läget är att göra Mona Sahlin till statsminister bygger på en logik som nog bara hon själv förstår. Svensk politiks mest uppskattade partiledare är samtidigt den som saluför det mest falska budskapet. Ett budskap som hon mycket väl vet inte kommer att klara mötet med verkligheten om den rödgröna alliansen mot förmodan skulle vinna höstens val. Det är inte för mycket begärt att Maria Wetterstrand tänker igenom konsekvenserna av sitt sätt att driva årets valrörelse. Väldigt många av dem som ser henne som ärlig och rak riskerar en rejäl baksmälla. Att media inte på allvar ifrågasätter miljöpartiets budskap är ingen ursäkt. Mats Fält (m) Riksdagskandidat Stockholms län