Slopa 15 timmars förskola för de minsta barnen

Nyligen kom boken ”Förskolan för de allra minsta – på gott och ont” av Magnus Kihlbom, Gunilla Niss och Birgitta Lidholt. Författarna diskuterar kring förskolans grundläggande problem och dess negativa effekter på framför allt de minsta barnen, de under tre år. De tar bland annat upp separation och anknytning samt barngruppernas storlek i den svenska förskolan. De ser flera problem med förskolan som den ser ut idag.

En av författarna, Gunilla Niss, sträcker sig så långt som att i Psykologtidningen (nr 4, 2010) omtala förskolan för de minsta som strukturell misshandel. Nu skulle vi kunna fortsätta att argumentera fram och tillbaka och på tvären för att avgöra förskolans positiva eller negativa effekter på barnen. Vad de allra flesta dock verkar överens om är att resurserna är för små och barngrupperna för stora. Alldeles för stora. En förskollärare sa till mig att det inte spelar någon roll hur många pedagoger som arbetar på en avdelning med 23 barn. 23 barn i samma lokaler är alltid för många barn. Förskolan diskuteras flitigt och hett i media och politikerna ställs mot väggen. Vad tänker de göra åt situationen i förskolan? Hur ska det bli med de stora barngrupperna? Men det är ingen som vågar nämna den största anledningen till gruppernas storlek, 15-timmarsregeln. Den innebär att barnen behåller sin plats i förskolan trots att någon av deras föräldrar är hemma. En stor grupp barn som omfattas av 15-timmarsregeln är alla de barn vars föräldrar är föräldralediga med yngre syskon. Alla Sveriges kommuner är sedan 2002 skyldiga att erbjuda föräldrarna minst 15 timmar förskoletid per vecka åt storasyskonet när bebisen kommer. I vissa kommuner erbjuds fler timmar och till exempel Stockholms kommun erbjuder 30 förskoletimmar per vecka. Och 30 timmar är just vad Mona Sahlin vill att alla Sveriges kommuner inom en snar framtid ska bli skyldiga att erbjuda. Mer eller mindre en heltidsplats med andra ord.

I Sverige får de flesta föräldrar barn relativt tätt. Många barn blir storasyskon när de är två år gamla, några är ett och ett halvt eller till och med yngre. 1,5-åringar som får småsyskon vistas alltså uppemot heltid i förskolan medan mamma och/eller pappa är hemma med den lilla. Det är just de små barnen under tre år som Kihlbom, Niss och Lidholt menar lider allra mest i förskolan. Ändå har politikerna infört ett system som innebär att dessa barn vistas i förskolan trots att de inte behöver, ibland så länge som sex timmar om dagen. Och genom att de vistas i förskolan får de barn vars föräldrar arbetar lida av onödigt stora barngrupper. Är det rättvist mot de barnen? Vidare bör man fråga sig om det är ekonomiskt försvarbart att skattebetalarna ska betala föräldrapenning för att föräldern är hemma med det ena barnet och samtidigt betala en förskoleplats för det andra barnet. En förskola som från början varit till för och finansieras av föräldrar som arbetar. Ett barn inskrivet i kommunal förskola i Sverige kostade enligt Skolverket 2008 i snitt 116 000 kronor per år. Skolverket gör inte skillnad på heltids- och deltidsbarn då de antar att skillnaderna i kostnader är försumbara. Hur stor del av alla barn som är inskrivna i förskolan som är så kallade 15-timmarsbarn finns i dagsläget inte registrerade eftersom regeringen inte efterfrågar detta.

Jag anser att det är hög tid att någon tar tag i det här absurda systemet och tar bort möjligheten till 15 timmars förskola för barn under tre år vars föräldrar är hemma med yngre syskon. En sådan reform kostar ingenting. Tvärtom sparar den pengar genom att färre barn vistas i förskolan. Här vill jag understryka att det inte handlar om att spara pengar på barnens bekostnad. Det handlar om att spara skattekronor och samtidigt göra de små barnen en tjänst. Och dessa skattekronor kan i sin tur användas till andra ändamål som gynnar barnen. Varför inte låta hälften av dessa 116 000 kronorna finnas kvar i förskolan trots att barnet istället är hemma med föräldern och syskonet och på så sätt satsa extra på de barnen som måste vistas i förskolan. Och om vi nu kan vara överens om att barngrupperna i förskolan är för stora är vinsterna för de små barnen uppenbara. Både barnen som får vara hemma och de barnen som fortfarande vistas i förskolan får en lugnare miljö med lägre ljudvolym samtidigt som de kan få mer uppmärksamhet och tid av vuxna. Trots detta kvarstår systemet och inget politiskt parti verkar våga ta i frågan.

Är de rädda för att förlora småbarnsföräldrarnas röster? Småbarnsföräldrar som politikerna tror vill ha sina barn i förskolan trots att de är föräldralediga. Enligt min erfarenhet är det många föräldrar som har kvar sitt barn i förskolan på grund av att de tror att det är i barnets intresse. De är inte medvetna om det som Kihlbom, Niss och Lidholt nu för fram i sin bok. Det vill säga effekterna av låg personaltäthet, bristande anknytning, barngruppernas storlek et cetera. De, föräldrarna, lever i föreställningen om att samhället alltid vet vad som är bäst. Och om kommunerna erbjuder 15 eller 30 timmars förskola till mitt barn även när jag är hemma så måste det såklart vara något positivt för barnet. Dessutom har alla andra sina barn i förskolan. Och alla andra borde ju veta, eller hur? Och det är väldigt svårt att stå emot något som blivit så etablerat bland dagens småbarnsföräldrar.

En av föräldrars största rädslor är att barnen ska hamna utanför kamratgruppen eller inte utvecklas som alla andra. Därför känns det säkrare att göra som den stora massan. Och hur ska man kunna låta sitt barn träffa jämnåriga när man är föräldraledig om alla andra storasyskon är på förskolan? Sen finns det såklart föräldrar som lämnar barnet på förskolan eftersom det är bekvämt. De som varken orkar eller tror att de klarar av att vara hemma på heltid med fler än ett barn. Och visst är ett heltidsjobb och lite till för en vuxen att ta hand om två små barn. Men en vuxen per två barn är ändå tre gånger mer än en vuxen per sex barn som det ofta är i förskolan. Dessutom måste vi fråga oss om det är föräldrarnas rädsla eller bekvämlighet som ska avgöra barngruppernas storlek och barnens dagliga miljö i förskolan. Slutligen vill jag hylla alla fantastiska föräldrar därute. Ni ska veta att ni är tillräckliga för era barn och att ni klarar utmärkt att ta hand om dem samt tillgodose deras behov. Våga bryta normen och ge era barn all tid ni kan medan de fortfarande vill spendera den med er. /Caroline Elfors Tvåbarnsmamma

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25573

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det bör nämnas att kombinationen av hög individuell beskattning utan avdragsmöjligheter för försörjningsbörda och kraftigt skattesubventionerad kommunal barnomsorg gör att varken rika eller fattiga småbarnsföräldrar tycker att de har råd att själva ta hand om sina barn när de är små.

Det är denna kombination som gör att stat & kommun aldrig kan bygga ut barnomjsorgen så att den motsvarar denna manipulativt upphaussade efterfrågan på tjänsten.

Denna politiskt skapade beteendemanipultation hör inte hemma i ett medborgarfritt samhälle!

Läs mer här: http://www.barnensratt.se/

Permalänk | Anmäl #1 Bo C Pettersson, 2010-07-16, 08:43

Så sant,så klokt! Äntligen någon som sätter ord på mina tankar. Skriver under på varenda rad. Har arbetat som förskollärare i 32 år.

Permalänk | Anmäl #4 Kristina Wirén, 2011-01-17, 19:44

Ja, ett viktigt och bra inlägg!
vad kommer det sig att politiken nuförtiden är så hysterisk och trubbig? Oftast "slänger man ut barnet med badvattnet", med nästan allt man gör; man tar i för mycket och man ska bestämma, med spetsiga formler som oftast blir trubbiga och missar sitt mål i praktiken. Det börjar mer och mer att kännas som att förnuftet har försvunnit. Din artikel är ett förnuftets röst i öknen.
Publicera den på DN!

Permalänk | Anmäl #5 Bernt Johansson, 2011-01-18, 01:02

Önskar att sådana artiklar hade kommit långt tidigare. Har själv kämpat mot dagishysterin i många år och gick aldrig på den niten själv, att lämna mina barn där. Ur ett kvinnligt perspektiv har jag inte förstått att man frivilligt avstått sitt pirivilegium att själv få ta hand om sina egna barn.
Att skylla på att man inte har råd är både fegt och dumt. Tror säkert de flesta kan klara det ekonomiskt under barnens första år om man sänker sina egna materiella krav.
Tycker inte alls det är konstigt att barn och ungdomar har ätstörningar, självskadebeteenden m m. Det finns ju aldrig någon vuxen människa i hemmet!!!
Jag tycker visst att man kan vara både bankchef och mamma men inte samtidigt.

Permalänk | Anmäl #6 Marguerithe, 2011-01-19, 16:47

Såååå klokt, så klokt, skriver under på varenda rad av inlägget!!!!!!!!!!!!!

Permalänk | Anmäl #8 Chinor Kader, 2011-04-06, 00:54

Fegt och dumt? Sänka sina materiella krav? Man får föräldrapenning i 390 dagar, ett år och några veckor. Sedan blir det 180 kr per dag eller 3800 kr per månad efter skatt. I ett halvår - sedan blir det sociala, och så måste man säga upp sig från sitt arbete och sälja allt man äger. Det låter ju jättesmart, att jag inte har tänkt på det!

Men det kanske är så att bara rika människor ska skaffa barn? Föräldraförsäkringen och dagis tillsammans är ju det som gör det möjligt för de flesta att skaffa barn över huvud taget. I Marguerithes perfekta värld bor kanske alla i en fin villa med tomt och kan lulla runt med sina barn och vara hemmafru, men så ser inte verkligheten ut för de allra flesta.

Jag väljer inte att sätta mina barn på dagis för att jag tycker att det är kul, jag gör det för att kunna jobba och bygga en bättre framtid för mina barn, eftersom jag inte har lyxen att vara försörjd av en man.

Sedan är det många som har äldre syskon på dagis, och det är väl inte så konstigt. Jag har äldre syskonet hemma, och jag kan säga att det finns *ingenting* - inga barn att leka med, lekplatserna är tomma, öppna förskolan nedlagd, badhuset stängt för reparation. Han har tjatat på mig i ett halvår om dagis. Mamma, jag har inga vänner, mamma alla vännerna är borta, mamma får jag gå till dagis idag.... det är helt enkelt skittråkigt att vara hemma med mamma och en bebis. (Han var 2,5 när hon kom.)

Permalänk | Anmäl #10 Åsa Rosenberg, 2011-08-17, 14:07