"Hur har du mage, Mats Gerdau? Hur fan har du mage?"

Roligaste minnet jag har av min sons småskola är nog "katastrof" läraren, den som snackade mest skit om icke närvarande föräldrar till andra närvarande föräldrar utan att rodna, vid utflykter eller andra begivenheter-
Lärarinnan gjorde ett frågeformulär till barnen att fylla i dagarna innan en diger utomhusutflykt, med frågor kring vad de åt hemma och när.
Frågorna kunde kryssas mellan nyttig mat på givna tider och/eller godis, chips, glass och annat onyttigt. Min son fyllde i ALLT som var onyttigt, INGET nyttigt, som om han somnade med en glass i munnen, hahaaa.
Inget av detta visste jag om när jag gjorde matsäcken till utflykten, jag gjorde som vanligt. Jag älskar nämligen matsäck.

Efter denna heldagsutflykt mede skolan kom min son, 9år, hem och berättade att fröken beslagtog hans matsäck för att se vad som fanns i. Bara hans, ingen annans.
Jag skrattade mig fördärvad när jag fick veta hela historien bakom, för grabben har humor och visade det när han fyllde i vår nitiska lärares blankett, för inget var naturligtvis sant, hehe.

Matsäcken...ja den bestod av hemgjorda kalla pannkakor med liten burk hemgjord sylt av egenplockade lingon. Hemrullade kalla köttbullar. Gurk-och morotsstavar. Liten youghurt. 1 mandarin och en liten ask russin, liten baugette och vtn + juice.

Sen talade aldrig lärarinnan mer med mig eller andades "barnmisshandel" angående maten, hahaaa.

Jag reagerade på precis samma sätt, möjligen att jag blev lite argare.

Som om föräldraskap skulle defineras av hur mycket tid man spenderar på skolans aktiviteter.
Som om det skulle innebära att man struntar i sina barn för att man inte vill ställa upp på allt vad skolan hittar på.

Att ta ledigt för att gå på öppet hus är inte det enda eller det bästa sättet att visa kärlek. Och att skuldbelägga ensamstående mammor är totalt okonstruktivt. Det gör bara saken värre.

Sanningen är väl att Gerdau skriver en artikel mest för att få chans att pusha ut lite moderatbudskap inför valet. Frågan som Helene tar upp tycks inte vara speciellt intressant för honom.
Det säger en hel del att han lyckas få med ROT-avdrag, påminna om att de rödgröna tänker höja skatten och använder frasen "pengar kvar i plånboken" i en text som egentligen borde handla om småbarnsföräldrars svårighet med att få tiden att räcka till.

Vad skönt att se att det fortfarande finns människor med sunt förnuft! Kan inte annat än hålla med dig på varje punkt. Tack!

Poängen i din artikel är enl min mening skuld- och skamfrågan.
Skuld och skam känner vi när våra handlingar brister i relation till vad vi förväntar oss av oss själva, vilket i någon mån också stämmer överens med vad omgivningen förväntar sig.
Att känna skuld och skam är därför en sann människas ventil till att ifrågasätta sig själv och utvecklas.
Den som är fullständigt likgiltig inför sina egna handlingar känner ingen skuld och skam.

Hur bristfälligt får vi då bete oss innan omvärlden reagerar? En del tycker att man ska acceptera allt, men det tycker inte jag. Det finns vissa fundamentala grundbultar i vuxenansvaret som vi måste axla och en av dem är de barn vi frivilligt skaffar oss.
Det bara är så, du kan inte vara ensamförälder och göra kometkarriär samtidigt om du inte har råd att engagera en nanny. Du är skyldig, inte minst dig själv att dra ner på farten under några år. Hur mycket det än svider. Det är det pris du får betala för att ha satt ett barn till världen
Helen Sigfridssons familjepussel svider. Hon är missnöjd med att barnen kräver sitt och det i min värld är skamligt.
Kritiken uteblev heller inte.

Ingen kan göra mer än sitt bästa men om prioriteringarna inte ligger på att få ihop familjepusslet och åtminstone ha ambitionen att tillgodose sina barns behov under några år, så kan jag inte annat än fråga varför man skaffar barn.
Man borde under året kunna plocka ut ett antal halva semesterdagar för att bjuda sitt barn på närvaro vid en sommarfest, eller lucia. Med lite framförhållning är det ingen omöjlighet och vinsten på sikt är avgörande. Att man uteblir någon gång kan inte heller vara hela världen.

To reach an enduring end you must be aware of your mistakes at the beginning. (Lao Tse)

Det tycks som att Gerdaus träffade en ganska öm tå hos Helmerson. För det första "skaffar" man inte barn, man får dem. För det andra så är det ett ansvar att vara förälder.

Då jag var grabb hade jag min mor hemma. Min far hade en undanskymd ställning i kommunen. Vi höll oss med lägenhet i stan, sommarställe och bil - på EN lön. Det gör inte många i dag.

Människan lär sig genom imitation och barnens första tre år är avgörande eller åtminstone ytterst viktiga för utvecklingen. Ändå kräver vi dagis så att alla kan arbeta heltid. Vi "har inte råd" att låta mamman stanna hemma dessa första år, vi offrar våra barn för att ha samma standard som grannen eller helst snäppet bättre. Det är inte att pengarna inte räcker till det nödvändiga, det är det att det blir inte semester på Kanarieöarna och det blir en gammal bil eller ingen alls. Men hellre än att avstå det så offrar man sina barn och förväntar sig att skola/dagis ska ta hand om dem. På kvällen kan man lägga en timme på dem innan det är dags för nästa viktiga aktivitet.

Som gammal lägger jag märke till att det driver omkring barn i centrum även sent på kvällarna. I deras ålder skulle jag vara hemma sju på kvällen. Var fanns föräldrarna? Visserligen var det (är det) inte många barn men de som finns där är på gränsen till missbrukarland.

Skolan ska lära barnen det som skolan är ålagd att lära barnen, de ska inte fostra barnen. Gränsdragningen kan vara besvärlig men skolan får inte bli ersättare för föräldraskap. Som det gamla skämtet "Men farmor, hur fan har du fostrat dina barnbarn".

Stannar mamman hemma - pappor kan stanna hemma men det är en teoretisk/politisk tankelek som inte har med verkligheten att göra - dessa första tre år så har barnet en bättre start.

Till slut står var och en med problemet att kompromissa ihop vad man själv vill göra och vad omständigheter plus föräldraskap tillåter. Framför allt de egna resurserna. Jag har för mig att det var Strindberg eller möjligen Lars Norén som sade att "familjen står mellan mannen och han verk". Det gäller även kvinnor.

Tack Erik! Du har så rätt!

Skönt att Helmersson inte låter Gerdaus förolämpningar stå oemotsagda här på Newsmill! För övrigt så finns det medelklassfundamentalistiska områden långt utanför Stockholms södra förorter (Orust t.ex.) där liknande skam- och skuldalstrande processer florerar bland föräldrar. Så det är bra att snabbt skaffa sig förmågan att vägra låta någon annan förälder ge en dåligt samvete. Ungarna är om inte annat mer betjänta av att ha föräldrar som står på benen vid sidan av dem än att ha dem stapplande efter sig, hålögda av utmattning!!

Men Gud vad du brusar upp Erik.

Din uppfattning är att "När jag var liten gick mina föräldrar på ett föräldramöte per termin."
Just det, när du var liten så träffade föräldrrana barnen varje dag, var en del av deras liv på ett naturligt och mångfalt sätt.
Då behövdes inga påtvingade möten.
I vårt höghastighetssamhälle träffar många föräldrar bara sina barn när de sover, så samhället måste skrika efter deras närvaro.
Det är bra tycker jag, barnen är värda att man inte skiter i dem.

Det har jag fan-i-mig mage att tycka, fast att jag har annan åsikt än du.
http://soldatmamma.blogspot.com

*klapp*, *klapp*, *klapp*

Utmärkt skrivet.

Det är enkelt. Att välja att skaffa barn är en mänsklig rättighet. Det är inte fråga om att ha råd eller tid. Sådana anklagelser hör inte hit överhuvudtaget. Samhället ska möjliggöra för alla att få skaffa barn. Inte bar dem som har råd och tid att avvara till skolaktiviteter.

Mycket "skuld" och "vrede" i samvetet hos denna skribent. Och den skulden kommer inte från något kort inlägg som någon annan här skrivit. Den kommer från den svenska modellen där man ska jobba heltid och ha sina barn 9-5 på dagis. Med fullservice från samhället. Men i det perfekta samhället tar man hand om sina egna barn när de är små, utan att efteråt känna skuld och bitterhet. Mitt råd till alla som känner skuld. Tänk på ditt barn innan du tänker på jobbet. Där är du helt utbytbar, En tegelsten. Men dina barn har bara dig.

Christina Lundqvist, du fattar ingenting. Det handlar inte om en sommarfest och lucia.
Det handlar om ett flertal knytkalas per termin, dropin-kaffe, utvecklingssamtal, föräldramöte, överlämningssamtal.
Det handlar om att dagis och fritids stänger tidigare eller inte har öppet alls minst 6 - 8 gånger per året, (per barn!). I "vår skola" krävs att en förälder följer med en gång i veckan, dagtid, till badhuset, annars blir det ingen simning för barnen.
Det handlar om att en förälder förväntas köra barnens bagage när de åker på skolresa, mitt på dan 20 mil fram och tillbaka.
Det är inte barnen som kräver detta, det är lärare, personal och hemmafruar med all tid i världen som har trissat upp föräldratävlandet till dessa absurda nivåer. Bara för 6 - 7 år sen var det betydligt lugnare och barnen mådde inte sämre då
Hade man barn i skolan för trettio år sen tycker jag inte att man ska uttala sig för det är så stor skillnad att det inte går att jämföra.

Det säger sig självt att det finns en gräns för vad heltidsarbetande föräldrar hinner och orkar med. Dels ska de "brinna" för sina jobb och klara av att "hålla tio bollar i luften" och dels ska de vara engagerade i barnens skola och fritid. Om inte annat för att slippa bli stämplade som oengagerade av andra föräldrar.

Jag minns hur en gammal man som till sin son som skulle ta ledigt för att stressa till ett föräldramöte föraktfullt sa: "Men har du inte en fru!?"

Jag tänker på alla heltidsarbetande lärare som också är föräldrar. Hur orkar de själva? Oron för att att inte räcka till för alla barnen i vare sig skolan eller i det egna hemmet. Alla kontakter med barnens föräldrar, som ibland ringer på kvällarna. Det har jag sett att det frestar på att vara spindeln i nätet som folk drar i från alla håll och kanter och samtidigt vara den som ska motivera andra.

Jag tänker också på deltidsarbetande eller arbetslösa ensamstående föräldrar som dessutom ska dras med dålig ekonomi ovan på det övriga.

Språkbehandlingen hos skribenten tycker jag strider emot god ton. Ibland är redaktionen på Newsmill verkligt ömtåad. ibland verkar man släppa fram vad som helst. Det beror väl på ämnesvalet kan man tänka.....

Ja det beror väl på vilken sida av stängslet man står på och som sagt barnperspektivet saknas i både din och Helenes artikel. Idag med den oro och mobbing som finns i skolan, så tycker jag att det är bra att föräldrarna involveras i aktiviteter ibland, att de får vara delaktiga i sina barns vardag och komma och träffa deras kamrater och andra föräldrar - när de kommer för att se uppträdanden. Ensamma mammor.... var är papporna? Finns det ensamstående pappor? Eller är skild lika med att mammorna i fortsättningen ensamma har ansvaret. Oftast så samarbetar väl föräldrarna även efter en skilsmässa och delar på engagemanget i skolan. Har följt mina egna barn genom många år i skolan och märkt att en del föräldrar under alla dessa år varit helt osynliga, när det handlar om att göra aktiviteter och få in pengar till klasskassan. Någon gång borde väl alla kunna ställa upp. Aktiviteter och gemensamma mål svetsar samman klassen och det är en lycka att se barnens glädje när de ser att vuxna bryr sig och vill dem väl. Det är alldeles för lite barnperspektiv i den här debatten. Kolla BRIS hemsida, hur många barn som ringer dit och som bara skriker efter mer vuxenkontakt. Jag ser många sårade vuxenegon här men vem ger barnen en röst och berättar saker ur deras perspektiv? Mats Gerdaus artikel är superbra, han beskriver det som livet handlar om när man blir vuxen - att ta ansvar.... själv.

Fattar inte riktigt problematiken......Skam och dåligt samvete, för vad? Man är väl med det man kan och orkar. Barnen är väl så kloka och förstår att man som förälder är med på det man kan. Har man en god harmoni med sina barn och sållar i alla aktiviteter, så ordnar det sig.

Men visst ska man va med på 5 olika sporter och körer i veckan, sen ha de finaste kläderna som Odd Molly kärringarna sätter på sina ungar blir allt jobbigt....då lär inte skolan aktiviteter högt på listan.

Tagga ner och njut tillsammans med era barn! (oavsett politisk hållning)

Tack Erik! Tack! Du har så rätt när du skriver att vi glömmer ett annat, kanske större, problem för dagens småbarnsföräldrar: Mats Gerdau och personer med hans åsikter

Tror grundproblemet handlar om att vi har ett väldigt reglerat samhälle.

När jag var liten så var det ovanligt med säkerhetsbälte, hjälm när man cykla fanns inte på kartan o.s.v. Folk kunde göra lite som de tyckte var bäst utan att oroa sig för att någon annan skulle stå där och skrika "vad fan gör du, är du inte rädd om dina barn".

Idag behöver man tänka till i nästan allt som görs så man inte gör fel med tanke på alla regler. Eller så gör man som en del (inkluderat mig), man skiter i en hel del regler.

Skuld slipper man genom att vi ser till att ALLA föräldrar varje morgon tryggt kan lämna sina barn till en bra och pedagogisk förskola/skola där de kan tillbringa dagen med att lära sig nya saker och utvecklas i samspel med andra människor medan föräldrarna arbetar med något som känns betydelsefullt i ett rimligt antal timmar för en rimlig lön som man kan försörja sina barn med, och sedan kunna lämna jobbet i god tid för att hinna med både föräldraaktiviteter i skolan och familjeaktiviteter på hemmaplan. Inte genom att välja barnen framför jobbet, utan genom att kunna välja BÅDA. Det är det som kallas välfärd, och alla har rätt till det. Till och med ensamstående föräldrar med besvärliga arbetstider. Det är skamligt att ifrågasätta föräldrars kärlek till sina barn. Skamligt att insinuera att de som har råd att jobba mindre älskar sina barn mer.

Du har så rätt så, det är föräldrar som Mats Gerdau som borde lära sig att hålla inne med sin prudentliga och egocentriska attityd. Förädrarskap och uppforstran sker naturligtvis inte i skolan utan handlar om en daglig interaktion mellan föräldrar och barn.
Helenes artikel handlar ju om att kraven från förskolor och skolor att föräldrar skall delta i olika aktiviteter på dagtid har eskalerat och inte om att hon inte skulle ta sitt föräldraransvar eller inte vilja uppforstra sina barn.

Jag skulle också vilja lyfta fram den osäkerheten som man som förälder ofta känner och som skolpersonal och beskäftiga föräldrar som Mats inte är sena att utnyttja. Så här i efterhand, när mina barn är stora och visat sig bli trevliga ansvarstagande individer som kommer att klara sig fint, kan jag se mitt eget dåliga självförtroende i föräldrarrollen. Detta dåliga självförtroende öppnade vägen för de beskäftiga föräldrarna och den pedagogiskt utbildade personalen att väcka diverse skuldkänslor om jag inte hann med. Jag var ändå hyfsat stark men jag vet att hade jag vetat det jag vet idag så hade jag låtit mig påverkas ännu mindere. Jag gör som jag vill utifrån mina förutsättningar, det skall ingen jävel komma med dåliga pekpinnar och försöka ändra på eller försöka skuldbelägga mig.
Nej, prioritera tillsammans med barnen vilka aktiviteter som de tycker är det viktigaste, köp kanellängden på ICA och gör för övrigt så som du finner bäst, det är nämligen förmodligen det bästa för just dig och ditt barn.

Tomas Karlsson,
Nu har jag bara dagiskontakt en gång per vecka, men jag har ju kontakt med min dotter varje dag. Jag kan inte se att det är som du beskriver. Någon gång, ibland och mer nu före avslutning och jul. Och det anser jag man kan bjuda på som förälder.

Om det är som du beskriver tycker jag att det är bra att den här debatten kommit igång för så kan det inte vara. Så var det absolut inte när jag var småbarnsmamma. Min dotter blev helt OK ändå.

Jag förstår inte riktigt hur du tänker. Även fast man har ett heltidsjobb som tar upp mycket av ens tid, vill man ändå inte se vad sina barn har gjort i skolan, se hur de har slitit och övat inför exempelvis ett luciatåg? Jag minns själv hur glad jag blev när mina föräldrar kom på alla våra luciatåg och fiolkonserter eller när min pappa följde med på utflykter i skolan. Jag vet att jag skulle ha tyckt att det var jättetråkigt om föräldrarna aldrig hade varit med i skolan, man vill ju att de ska få träffa alla ens klasskamrater, träffa lärarna. Man ville att de skulle vara delaktiga i ens vardagliga liv, på samma sätt som man tyckte att det var roligt att få följa med dem till jobbet och se vad de gjorde om dagarna. Självklart kan man knappast vara med varje dag, men på dig framstår det som att du helst skulle låta bli att sätta din fot i skolan om det gick.

Sen kan jag inte heller minnas att Gerdau har skrivit någonstans i sin text att man MÅSTE köpa alla dyra saker och prylar till sina ungar, de som har råd och lust att lägga pengar på sådant får väl göra det och de som inte har det behöver inte köpa en massa märkesgrejer till sina ungar som de ändå kommer att växa ur om en månad. Jag har själv sysslat med både de ena och de andra aktiviteterna där man måste köpa exempelvis skydd och skor och sådant, men jag har aldrig fått eller behövt de dyraste på marknaden.

Och med det säger jag tack och adjö från Mats Gerdaus något upprörda dotter. Ni får honom att framstå som en hemsk far, men han är och kommer alltid vara den bästa pappan som finns.

Jag fick en dålig smak i munnen av språket. Det där med solvarma lår var inte kul. Det sänkte hela skiten.

Fråga er istället varför skolan lägger över så mycket arbete och förpliktelser på föräldrarna?

Palmes kollektivistiska enhetsskola lägger sig nu som en rotvälta över mammorna och papporna. Som lämnat bort sina battingar för att göra karriär. Och möter sen en skola med lärare som inte orkar med sin börda. Som vill ha lite avlastning och hjälp i ekorrhjulets osmorda järn. Eller, hur ska man se på det hela?

Jag bor också i söderort. Men känner inte igen Helmersons beskrivning av skolans krav på föräldranärvaro. I den skola mina barn gått och går följs Stockholms stads regler om att inga orimliga insamlingsbelopp får tas upp. Dessutom är det ett högst moderat och legitimt krav på föräldranärvaro. Någon gång ibland behöver man hjälp vid utflykter och andra liknade aktiviteter utanför skolan. Kan komma på att jag eller min fru deltagit ett par gånger under snart femton års tid. Och visst, utvecklingssamtalen läggs ut på föräldrars och lärares arbetstid - men det ser jag som naturligt. Jag anser samtidigt att inget var bättre i skolan jag gick i jämfört med dagens. Det fanns ingen personal istället för föräldrarna. Därför kan jag inte se något samband mellan en ”ekonomiskt pressad skola” och krav på föräldranärvaro. Jag bedömer att det problem som tas upp i artikeln mer kommer ur ett internt föräldratryck, lokalt förekommande i en viss typ av bostadsområden som domineras av övre medelklass. Det är väl bara att exempelvis lägga ner skolans traditionella valborgsfirande om man tycker trycket är för mycket. Vad är alternativet? En total respekt för skylten var god stör ej?

#27 Helena Palén Olofsson;
-Håller med dig fullständigt, båda artikelförfattarna verkar inte dra sig för att skjuta mygg med kanoner i sin iver att övertyga.
Jag har en annan bild som småbarnsförälder på 70-talet, då fanns det inte mycket att hämta hos de sociala myndigheterna, ledigt från jobbet för att lämna barn på dagis eller hämta fanns inte, det var arbetsgivarnas villkor som gällde och det betydde tidiga morgnar och sena kvällar. Att äktenskapet inte höll var bara en naturlig följd av kraven och påfrestningarna.
-Jag tycker att man i dag har för stora krav på samhället, en del är säkert motiverade men långt ifrån alla. Jag vänder mig också mot uttrycket att man skaffar barn, det låter som någon slags uppfödningsfabrik som ger väntad output, barn är en gåva inget annat.

Julia: Med min text ville jag bara kritisera Mats Gerdaus åsikter och att han uttrycker dem på ett sätt som är okänsligt och sårande mot många föräldrar som känner att de inte riktigt räcker till.
Jag vill verkligen inte nedvärdera honom som person, och ännu mindre som pappa. Jag förstår att du uppfattat det så och ber uppriktigt om ursäkt för det.

Bra skrivet. Blev arg av Gerdaus tonfall, men jag hittade inget artigt eller ens tryckbart sätt att uttrycka det på.

Tack för en mycket bra artikel Erik Helmerson! Underhållande och djupt allvarlig med mycket klokskap.

Det är just den här typen av mobbning, som man ser uttryck för när man läser förnumstiga, "lyckade" föräldrars inlägg, som förskola och skola inplanterar i oss redan från tidig ålder. Det ligger i sakens natur. Det finns ett helt obegripligt motstånd från vänster- och feministhåll, gentemot rimliga möjligheter för föräldrar att få ta ett helhjärtat föräldraansvar. Tyvärr även från borgerligt håll. Självklart måste det finnas möjligheter att själv under rimliga ekonomiska förutsättningar ta hand om både omsorg och bildning av sina egna barn. Det behövs en förnyad föräldrarörelse som ser problemen och motverkar politikerstyrning och expertvälde! Först och främst måste det nya skollagsförslaget stoppas!

Håller med Erik Helmerson. Skolan har svårt med sina roller och sitt självförtroende. Någonstans under slutet av 70-talet - början av 80-talet började barnuppfostran dvs värden ochg normer ersättas av ett rent omvårdnadstänkande. Barnets rent fysiska väl blev det viktiga. Det var då AKTA spred sitt budskap om barnsäkerhet: du är väl rädd om dina barn? Eller "våra" barn som det hette.

Den förälder som inte ser det som absolut nödvändigt att barnet alltid cyklar med hjälm. Som inte självklart tycker att barnen ska ha idrottströjor för 1000 kr har svårt att argumentera för sig. Idag ska det vara så präktigt. Men det är bara att stå på sig mot alla präktiga medelklass-kravställare: jag är INTE materialist, jag tycker det är viktigt hur vi bemöter barnen -inte det materiella. Jag älskar mina barn men jag är inte överbeskyddande. Barn klarar mer än man tror. Det är bara att stå på sig. Lycka till. Våga säga nej till kravställarna. Håll medelklasspräktigheten stången!

Erik Helmerson #30: Du skriver "jag vill verkligen inte nedvärdera honom som person". Du förstår, nu, att dottern Julia uppfattat det så. Bra att du ber henne om ursäkt.
Själv tycker jag, utan att känna Mats Gerdau, att formuleringar i din artikel just ger intryck av att nedvärdera personen.

Kanonkul artikel, pa pricken!

Till er som blandar ihop detta med hemmafru-debatten: Dessa gerdau-typer blir aldrig nojda. Oavsett var "normal-nivan" for foraldraengagemang ligger, sa kommer de forhava sig sjalva och forsoka framsta som battre foraldrar. De blir aldrig nojda, och det ar val det som ar vitsen.

Ack ja, när det gäller barnen är det viktigare för en del (främst mödrar, men jag ser att jämställdheten gör sitt intåg här också) att synas än att verka. Det handlar om en kvinnlig motsvarighet till kukförlängare. Istället för att bräcka grannen med en dyrare bil och snyggare fru vill man platta till sin nästa med senaste nytt i barnens-bästa - paradigmen du jour. Strunta i de trångbröstade bigotterna som inte fattar att barnuppfostran inte är en tävling. Eller, om det är en tävling är vinnaren the biggest loser....

#14 Tomas Karlsson, 2010-05-28, 10:01
Mina ungar är i nedre tonåren och jag ser på våra vänner hur det har förändrats de senaste 8-10 åren. Vi hade "närvaroplikt" tre, fyra gånger per termin. Våra vänner i grannskapet som har barn på dagis och fritids har en helt annan situation.

Under Helene Sigfrigssons artikel skrev jag om en nypuritansk föräldraroll där andra föräldrar anser sig ha tolkningsföreträde framför mina barn huruvida jag är en bra förälder eller ej. Det jag glömde var att även andra anser sig ha rätt att döma mig om jag t ex inte kränger på mig och mina ungar cykelhjälm när vi ska trampa upp till Konsum.

Det bästa förhållningssättet är att intala sig själv - om det inte kommer naturligt - att man är en bra förälder och skita i konvenansen.

#6 Christina Lundqvist, 2010-05-28, 06:51
Varför skaffar man barn? Ja, hade jag vetat att andra människor skulle ta sig rätten att sätta sig till doms över hur jag och min fru väljer att fostra våra barn hade jag nog låtit bli. Alla andra försakelser har varit värda det, men att jag inte lämnade jobbet för att kunna vara med på föräldrafikan kl 15 skulle ge andra rätten döma ut mig som dålig förälder har definitivt inte varit värt det.

Mina barn har inte mått dåligt av att bli hämtade kl 17 på dagis och jag har kunnat spendera hela kvällen med dem efter det som en harmonisk förälder och harmoniska föräldrar skapar harmoniska barn. Beviset för det sitter just nu bredvid mig i soffan.

Kerstin du har en stor poäng där!
För visst handlar det om ett sätt att förhäva sig i flocken.
Upplever det som ett stort fenomen i lite bättre villa förorter och innerstaden. Är du inte där för dina barn så är du ingen bra förälder.
Testa på "fika" rasten på jobbet och tala om att du tycker det är helt onödigt med bilbälten på barnet eller att du tycker det är okej att ungarna för börja att testa alkohol redan som 15åring.
Garanterat blir det helt tyst och alla tittar på varandra och byter samtals ämne :).
Just nu råder det en hysteri i curling av barnen och föräldrar tror att om jag inte ställer upp eller inte uppfyller alla krav som förmedlas av kvällspressens taffliga bloggare så är man en skit förälder.
Nya tider, nya moraler, med dessa nya moraler kommer nya revolter från vår frigörande tonåringar.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur nästa "revolt " från dagens curlade barn kommer att se ut?
Eller börjar den redan skymta?
Provokation genom ytterlighet och själv destruktion?

Varför har ni låtit det gå så långt? Det är ju ni som är köpare av tjänsten.
Men, jag vidhåller. Den som inte har tid att ta, säg tre semesterdagar/2 om året för att bekräfta att barnet finns, den borde inte ha skaffat barn. Det barnet blir inte lyckligt.

...Ursäkta? "Hur har du mage?"... att ...ha en åsikt??? Herregud, vad en del har känsliga tår idag. Det är bara att inte hålla med! Numera är det tydligen kränkande att inte tycka som någon annan. Vad ska man säga...

Christina Lundqvist #41
Om du tror att barnens liv = skolan så tycker jag att du inte skall skaffa några barn. Beskäftigheter som att skriva hur många semesterdagar man skall ta ut för att tillbringa i skolan blir dessutom bara pinsamt.
Själv hade jag semester när jag tog semester och tillbringade den med mina barn, det tror jag att de uppskattade betydligt mer. Dessutom är det så att om man gör någon större aktivitet med dem så svetsas man samman som familj ännu mer och då finns det inget annat som stör heller. Man kan åka utomlands om man har råd men annars kan man gå sörmlandsleden eller whatever det spelar ingen roll VAD man gör är inte det viktiga utan ATT man gör något tillsammans med sina barn.
Att barnet inte skulle tro att det finns för att man väljer att göra saker med dem på sin semester istället för att tillbringa den i skolan är så fånigt så jag vet inte vad. Skärpning!

För mig är det viktigaste, maten, vi ger våra barn.
Jag tycker inte att det är okey med snabbmat och halvfabrikat. Kroppen är det viktigaste vi har och naturligtvis knoppen, så artificiell dynga ska undvikas så mycket som möjligt att stoppa in i denna kropp, stor som liten.
ALLA bör lära sig att laga mat av riktiga råvaror, det är förbanne mig vår mänskliga skyldighet, dels till oss själva men framförallt till och för våra barn.

#41 Christina Lundqvist, 2010-05-29, 09:05
Och hur har DU mage? Du påstår att mina och mina vänners barn "inte är lyckliga" utan ha den minsta aning ens om vilka de är!!! Ditt förhållningssätt visar inte bara du är en typisk nypuritansk förälder, det är också oerhört kränkande mot alla hårt arbetande föräldrar som dagligen kämpar för att vardagen och ekonomin att gå ihop.

Dessutom, om vi som är tvingade att göra andra val än de du godkänner skulle låta bli att skaffa barn skulle den demografiska kurvan se ut som ett Y istället för en pyramid och du skulle antagligen inte få nån pension i slutet av livet. Speciellt som din livsinkomst antagligen kommer vara ganska låg - för jag antar att du jobbar nånstans 50-60%? Men att svälta på ålderns höst är väl ett ganska lågt pris att betala för att få sitta och rita streckgubbar och kritisera grannarna?

Alltså, ursäkta en lantis. Men vilket j*vla Stockholmsproblem detta är. Ni borde landa, eller helt enkelt lämna den där stan. Ni mår ju inte bra.

Theo Hogman,

Ledsen men jag är en mormor som haft min dotter hos dagmamma och nu har mitt barnbarn på dagis. Jag hämtar honom en gång i veckan och farfar hämtar en gång i veckan så att föräldrarna kan stanna längre på jobbet de dagarna.
Hela sta'n är full med russin (pensionärer) som drar på barnvagnar vid 3-tiden.

I Aftonbladet ojade sig en mamma över det faktum att hon alltid hämtade sist och var förbannad på dem som hämtade tidigare, här ojar sig en mamma över att barnen kräver sitt.

Ursäkta, men något är fel. Om inte annat så visar Bris telefonjour att något är fel. Vuxenkontakten är för svag, en del försvarar t o m detta faktum. Alldeles för många ungdomar går på Prozac. Kommer de någonsin ut i arbetslivet så de kan betala din pension exvis?
Se det hela i ett bredare perspektiv än bara ur din egen synvinkel som verkar mycket korsiktig.

Christina Lundqvist
Ursäkta men det verkar som att du har fastnat i din beskäftighet så till den milda grad att du inte kan se och förstå det skrivna ordet. Helene i den utsprungliga artikeln ojade sig inte för att barnen krävet sitt utan för att skolan kräver för mycket enligt hennes uppfattning.
Ödmjukhet är en bra sak och jag tycker att det verkar som att du skulle behöva jobba lite på den biten. Helene har en upplevelse, dvs i det här fallet upplever hon att skolan och beskäftiga föräldrar kräver mer än vad hon själv upplever sig ha tid med. Du måste till att börja med försöka respektera hennes upplevelse. Den är inte din, hur du upplevde dina barns skoltid är en helt annan sak, den är hennes för dig att ödmjukt försöka förstå istället för att sätta dig på dina höga hästar och utbrista att om man inte är i skolan X antal timmar så skall man inte ha barn.

Min mamma var hemmafru men inte tusan var hon i skolan för det. Det var inte så det var på 70-talet och det fungerade utmärkt för det. Vad jag försöker säga är att jag inte tror att det finns några exakta mått och jag tror inte heller att det finns någon exakt tid. Tillbringar du ex en halvtimme med att promenera och prata med ditt barn så kan den halvtimmen vara värd 3 timmar mot att bara vara hemma.

Framför allt är det inte för dig att bestämma och bedöma hur andra får ihop sin vardag. Jag vet inte varför jag blir så upprörd när jag läser dina dumheter för det är ju många som skriver dumheter men jag tror att det är just det där bedömandet och att du verkar tycka att du är så mycket bättre än alla andra så att du vet vad som är rätt och fel för alla andra. Din brist på ödmjukhet är minst sagt frapperande.

Lena Krantz,
Nu är inte jag här på Newsmill för att bemöta dina synpunkter på mig som person (de struntar jag fullständigt i) utan jag vill prata sak.

Skola/förskola har sitt pedagogiska program som väl, får man förmoda, är baserat på barns behov. Alltså försöker man tillgodose barnens behov av viss föräldranärvaro. Förskola/skola har inget egenintresse i att ha föräldrar häckandes på dagis, utan det är en aktivitet för att ge barnen föräldrarnas bekräftelse, något nödvändigt i en liten människas liv. Detta är dock mer än vad Helene Sigfridsson "tycker sig ha tid med" och det är klandervärt, tycker jag oberoende av vad du tycker.

Har man inte tid med barn ska man väl för helsicke inte skaffa några? T o m en hund ingen har tid med blir en förlorad hund.
Det handlar i slutänden om vilket jobb vi gör i mänsklighetens tjänst..

Christina Lundqvist
Om du är så angelägen att prata sak så är det väl på sin plats att bemöta just sakfrågan.
Men jag får väl skriva det självklara ännu en gång. Helene Sigfridsson skrev aldrig att hon inte ville lägga någon tid alls på aktiviteter i skolan på arbetstid (dvs att hon måste ta ledigt från sitt arbete), hon skrev att hon upplevde det som att det har eskalerat och blivit för mycket. Till och med du måste väl hålla med om att lagom är bäst eller?
Sedan kan jag för mitt liv inte förstå hur du kan likställa barnens behov av bekräftelse med att det bara är i skolan de får de från sina föräldrar. Som jag har skrivit förut så är det väl (förhoppningsvis) i hemmet som de för den bekräftelsen av sina föräldrar i första hand.

Sist men inte minst så är det inte för dig att avgöra hur stor föräldrarnärvaro i skolan skall vara för andra än dig själv, det bestämmer man själv i samtal med barnen och lärare etc.

Egentligen förstår jag inte vad du menar med "Har man inte tid med barn ska man väl för helsicke inte skaffa några?" så det får du gärna förklara. Innebär "att ha tid" enbart att medverka i diverse skolaktiviteter? Ärligt så förstår jag inte vad du menar med detta. Tycker du verkligen inte att föräldrarna väljer själva hur mycket de kan/vill/orkar delta utifrån sina egna förutsättningar?