Jag tror inte alls Olof Palme skulle betraktat enhetsskolan som misslyckad.
Det är ett system som idag slagit igenom i de allra flesta länder med moderna utbildningssystem och goda resultat i internationella jämförelser (som man dock av olika skall vara försiktig med).
De pedagogiska experimenten som man ofta talar om från 70- och 80-talen hade med största sanolikhet inget större genomslag på skolans verksamhet,
Lärarna var ju fortfarande av den gamla skolan och även om många av mina vänner (jag var likgiltig) minns 70-talets mängdlära med fasa är det inte troligt att den i sig signifikant försämrade matematikresultaten. Mängdläran försvann ju också efter några få år.
Det riktigt intressanta är att svensk skola låg på den internationella toppen under 80-talet, efter två decennier av stadigt utbyggd enhetsskola och överlag stabil blocköverskridande skolpolitk. Det var en verksamhet som i stort var präglad av politisk uppskattning av både elever och lärares arbete.
Dagens problem med skolan står alltså inte att finna i den tidens politiska vägval för skolan. Det är synd att så många med makt att forma människors tankar, gång på gång upprepar dessa osanna floskler om skolan. Skolan behöver positiva tillrop. Jag tror Olof Palme med sin intellektuella skärpa fått stopp på till exempel Jan Björklunds och andras djupt ologiska och lögnakitga excesser om skolan.
Permalänk | Anmäl
Jens Rosbäck, 2010-05-21, 18:08
Vågar nästan inte skriva något om Palme. Det är något skumt med honom. Vem var han? Ingen som socialdemokratin lyfter fram i alla fall. Rörelsen verkar inte vilja hylla honom. Det är tyst. Är det sant att han skulle till Sovjet på ett tre veckor långt besök innan han blev mördad? Vad skulle han där och göra. Varför umgicks han med Rotschilds? Var han en Varg i Veum?
Är det sant att han sagt att om Sverige blev invaderat av den röda makten så skulle vår polismakt gå med den makten. Hemska tider! Hemska saker!
Palme var från början en borgare som gick över till sossarna. Kanske för att makten fanns där. Hans mamma fick locka honom med kola för att han skulle sitta i hennes säng om söndagmorgnarna.
Jag tycker bilden av Palme och Elander är kul! Elander stor och i släptåg en liten man i hatt. Bilden på bröderna Palén är också kul (Palme och Helén under en hatt).
Permalänk | Anmäl
Helena Palén Olofsson, 2010-05-21, 19:50
Sorry men Tage stavade sitt efternamn med ett r också. Inte ens det kan vän av ordning anmärka på.
Tage Fritiof Erlander, född 13 juni 1901 i Ransäter i Värmlands län, död 21 juni 1985 i Stockholm. Han minns man som en landsfader. Men Palme - som ändå styrde och ställde med Sverige under en lång tid framstår här som en nolla. Som inte gjorde någonting bra. Kan det stämma?
Permalänk | Anmäl
Helena Palén Olofsson, 2010-05-22, 11:43
Det var Palme som skapade den överdimensionerade, planekonomiska offentliga sektorn, samtidigt som han avskaffade tjänstemannaansvaret. Han stod för monopolpolitik, politisk indoktrinering i grundskole- och högskolesystem. Han var så undfallande mot öst att man ibland undrade var hans lojalitet egentligen låg. Hans arroganta översittarpersonlighet gjorde det inte heller lättare att fördra hans politiska stollerier.
Palme, ett kapitel i svensk samtid som man helst skulle vilja förtränga, om det inte var så att det svenska samhället fortfarande befinner sig i en obalans (politiskt,ekonomiskt) som gör det svårt att utvecklas på ett konstruktivt sätt.
Permalänk | Anmäl
Jörgen Trauner, 2010-05-22, 12:08
Tänk så rött Sverige var och är. Den som studerar hur företagaren framställs i skolböckerna t ex får svart på vitt. Det är på den offentliga sektorn man ska leva.
Företagaren som skapar beskattningsgrunden för den offentliga sektorn framställs som en parasit. En tjock jävla direktör i kritstecksrandig kostym med en fet cigarr i handen. Tänk så fel det kan bli när författarna har röda glasögon på sig. Så förvridet och förljuget. Det kallas för indoktrinering.
En eloge till alla företagare som orkat skapa och driva sina företag under såna betingelser. Slita dygnet runt. Skapa jobb åt andra. Försäkringar och avtal och hög skatt. Och ändå bara få skit för det. Ve och fasa.
Permalänk | Anmäl
Helena Palén Olofsson, 2010-05-22, 15:12
Eklund: Talskrivare och rådgivare åt Palme. Det måste ju innebära att du var med och bidrog till Palmes röda gärningar som du nu sammanfattar. Och sen bli bankman på det. Vilken mix!
"Han attraherade intresse som ingen annan - naturligtvis på grund av sin position, men också på grund av sin karisma."
Ja, alla hade synpunkter på Palme när han levde. Men här vill inga skriva kommentarer. Märkligt! Antingen är man helt enkelt blasé eller så är man rädd om sin position.
Tycker också att enhetskolan blev bra. Att sen inte alla är lika begåvade är en annan sak. Fast det får man ju inte säga i ett socialistiskt land.
Permalänk | Anmäl
Helena Palén Olofsson, 2010-05-23, 08:54
Palme var en riktigt skum figur. Mäklade fred i Iran på fm och sålde vapen gnm Bofors till Indien på em. Omgav sig med Arafat, Ortega och Noriega, tre av världens största banditer som han stödde ekonomiskt.
Noriega bodde på Grand Hotel och det bjöds in snygga tjejer till middag för att underhålla honom.
Och ingen journalist vågade på allvar gräva i den dynga som spreds med Palme.
Och så försökte man få oss att tro att en ensam galning mördat honom. Nej, nej, nej!
Det var en skymningstid i svensk historia.
Permalänk | Anmäl
Christina Lundqvist, 2010-05-23, 10:21
Olof Palme, -en oförlöst mystik vilar över det namnet.
Han bekämpade det totalitära våldet sådant det utövades av "maktens kreatur", ett farligt yttrande som gav honom mäktiga fiender utomlands.
I Sverige rådde en nästan törnrosaaktig sömn, allt gick på räls, tågen gick och kom i tid, Upmark hade hand om de horisontella transporterna de andra sköttes av prästerskapet, arbete fanns det gott om, lönepåslag var rimliga, Palme balanserade väl mellan företagare och fack, det gick att leva på sin lön.
När Palme blev mördad försvann framtidstron i Sverige, han gav människor ett hopp.
opolitisk
Permalänk | Anmäl
Ebbe Cederblad, 2010-05-23, 10:30
Människan behöver historiska hjältar och skurkar och Eklund försöker bedöma Palme. Min kyliga distans till saker gör att jag inte svävar ut i sådant löst tyckande. Mitt intresse är mer att analysera och se bredare förlopp med personerna som kompletterande. Många är som besatta av att exempelvis värdera amerikanska presidenter, som de tror bestämmer. De som försöker bedöma Palmes gärning får svårt därför att slutet på Sveavägen var planerat och frivilligt och att politiken var en teater. Konstigt? Det är det minsta man kan säga.
Hans Holmér med sin placering och sina kontakter inom polisen drog sitt strå till stacken. Dödandet i sig var enkelt. Det var mer komplicerat att se till att ingen som hade fått information gav kulten trassel på aktuell tid och plats. Därför observerades många walkie-talkie-män. Man kan säga att många gjorde det bästa för att lösa problemet så smidigt som möjligt och även för största möjliga politiska vinning för partiet. Sedan dess har alla haft ett intresse att lägga locket på.
Valet av plats gjordes därför att hans farfar, Sven Palme, byggde upp försäkringsbolaget Thule med början omkring sekelskiftet. Företaget slogs ihop med Skandia på 60-talet, varvid Thulehuset användes av det sammanslagna företaget. Tiden valdes de sista minuterna den dags som förlängs var fjärde år och vissa hundrade år (dödförklaring sex minuter efter midnatt). Utifrån detta kan man argumentera på vissa sätt, som jag inte behöver gå in på, om man vill stoppa in en pinne i hjulet för världens etablerade religiösa sällskap.
Redan år 1982, alltså fyra år innan, med romanen ”En socialdemokrats död” skrev kvällstidningsjournalisten Dieter Strand om planerna. Strand var en av många i kulten som stödde honom. Romanens berättande figur är som Strand politisk journalist. Namnen på verkliga politiker blandas med påhittade. Socialdemokraten som dör heter Hans Olofsson. En vändning av orden ger Olof hans son. Olofsson är industriminister och samarbetar med amerikanarna om en vapenfabrik.
När Olofsson försvinner ur handlingen gör han en nattlig tågresa med berättaren. Olofsson inleder en kort diskussion med att säga ”Jag skulle vilja åka hem.” Sedan direkt efter i nästa kapitel kör Olofsson, efter att han ensam har lämnat tåget mitt i natten, oförklarligt och utan senare utredning in i en kyrkas stenmur med sin bil. Olofsson omkommer. Kapitlet är ett av sex och heter Sveavägen. Dagen ges på slutet i samband med partiets rutiner och Olofssons begravning. I berättelser nämns protokollbilaga nummer 26 och 27, som tar upp oväsentligheter och vikten av korrekta protokoll i partistyrelsen. Strand redogör inte för nummer 28. Sen är det ytterligare en historia och det sista ordet i boken är ”bilaga 29”. Slutligen då året, som sägs med en strejk i Olofssons vapenfabrik: ”Det höll i fyra år sen small det. De satte sig ner i fabriken i vintras. 800 man satte sig ner i hans fabrik.” Och så längre ner på sidan: ”Hans Olofsson fick ta smällarna.”
Strand inleder med vad han kallar en reservation:
”Personerna är fiktiva i denna berättelse om svenska politiker. Eller kanske hellre: Om makt och maktlöshet. Däremot har de fått låna drag av levande och döda statsministrar, finansministrar, industriministrar och andra politiker.
Efter två årtionden som så kallad politisk journalist (finns det opolitiska journalister) har jag funnit det allt svårare att se en tillräckligt klargörande gräns mellan så kallad fiktion och så kallad verklighet.
Det uppstod en allt starkare misstanke om att de fiktiva politikerna kan vara lika sannolika som de verkliga.”
Filmen Offret av den kultförklarade ryssen Andrej Tarkovskij spelades in 1985 med svensk finansiering från Filminstitutet. Eftersom Tarkovskijs engelska var dålig användes tolkar. Han hade lämnat Sovjetunionen permanent. Vid inspelningen hade han utvecklat lungcancer och han dog något år senare. Här följer något om den excentriske och dominerande regissören, som kom till ett främmande land för ett viktigt uppdrag.
http://www.vk.se/Article.jsp?article=340773
Den symboliska filmen Offret var och är ett viktigt konstverk för kulten. Kameran i undergångsscenen står nära offerplatsen i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Bilvrak och annan bråte är utspridd på Tunnelgatan och i trapporna. I slutet av tagningen zoomas betongplattorna in med himlen i en samtidig reflex över hustaken. En sinneförvirrad man och framgångsrik före detta teaterskådespelare, spelad av Erland Josephsons, har dåligt samvete av att det pratas för mycket. Filmen utspelar sig under ett dygn på hans födelsedag. Han tänder eld på sitt hus och lovar att aldrig mer säga något, varvid en abstrakt undergång stoppas. Men undergången finns mest i den sinnesförvirrades huvud. På slutet förs han bort frivilligt i en ambulans.
Filmen verkar inte vara klickbar på nätet. Det andra klippet nedan saknar en sekundkort plötsligt inlagd sekvens på Tunnelgatan när han råkar slå den ovilligt lyssnande gossen. I det tredje klippet finns inte slutet med himlen och hustaken i en reflex mot Tunnelgatans betongplattor. Uppenbart har detta klippts bort. Det finns på min gamla TV-inspelade kopia. Att det klipps borts saker så här är lite märkligt.
http://www.facebook.com/video/video.php?v=101124619918399
http://www.youtube.com/watch?v=R8XVayMChGc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=kK9pHTyyKA4&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=ahxujJlYwZU&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=k4izcNMy4rY&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=Mr5cYiRPf3E&feature=related
I den kvicka och roliga romanen ”Kameleonterna” från 1987, av samme Josephson, vandrar Olof Palme runt som ett spöke på Stockholm gator och pratar med gamla bekanta, bland annat med Holmgång (Hans Holmér), som ”räddar kulturen”. Där finns också Liljeström, den döende arbetarrörelsen. Följande text utgör slutet:
”Jag heter Alvar Valentin Hult. Jag har varit nyhetsproducent. Jag har hjälpt till att producera den verklighet som döljer skeendet. Jag har uppgått i den. Jag trodde att du skulle hjälpa mig att plocka fram mig ur den.
Jag får börja om igen. Jag är född i Stockholm. Jag bor i Stockholm. Jag är svensk. Stockholm är en underbar stad i ett underbart land. Jag har rätt att ogilla regeringen. Jag har alla möjligheter. Även godhetens. Jag har antagligen åtskilliga år kvar. Jag måste ha ambitionen att lära mig tycka om dem.
Jag vänder mig till dig för att du gör mig tjänsten att förakta mig. Bara genom att bemöta ditt förakt kan jag göra mig tydlig.
Gud, låt mig komma till mognad innan jag dör! Använd dig gärna av Gottfrid Maria Nilsson (Lisbet Palme, min kommentar).
Jag ska berätta för dig vem jag har vänt mig till. Du kommer att säga att Gud åter har blivit aktuell på nyhetssidorna och att jag har kvar mitt sinne för nyheter.
Gata upp. Gata ner. Sveavägen. Kungsgatan. Sturegatan. Karlavägen (dödsplatsen-uppväxtplatsen, min kommentar). Låt mig hålla på några år. Jag kommer att känna igen människor. Människor kommer att känna igen mig. Jag uppgår i staden. Jag är en del av den. Men är jag delaktig?
Du ser mig ibland. Ni ser mig ibland. Men ni tittar förbi mig.”
Jag kom på detta själv för många år sedan i samband med den så kallade vapenexportbyken, som ju skulle tvättas. Född 1957 i Karlskoga och uppväxt runt Bofors, i slutet av storhetstiden för företaget och stan, förstod jag att det inte stod rätt till när företagsledningen inte försvarade sin sak och agerade efter sitt intresse. Eftersom intresset inte ljuger. Detta var en förändring från de tidigare direktörerna. De nya var på så kallade fredskonferenser och sa ungefär samma sak som ”fredsexperterna”. Regeringen kan få direktörerna att säga en hel del eftersom de har inflytande över både inrikes och utrikes försäljning. Vapenaffärerna konstruerades med Palme som företagets förlängda arm med kanske två syften, dels för en möjlig argumentation i en senare tid och dels för att sprida villospår. Bofors hade aldrig gjort dessa affärer på egen hand och det behövar man inte vara Einstein i Karlskoga för att förstå. Affärerna kan jämföras med hans avsiktliga skattefusk (tjänstebyte) och harvardaffären, som också gjordes för en möjlig argumentation (behöver inte göras). Det var stiligt med inbrottet på Länsrätten samma kväll och förövrigt även med förseningen av polislarmet i sambandscentralen med sex minuter. Senare när jag hade sett konstverken och Palmes tänkande sattes i centum förstod jag mer hur det hängde ihop. Efter det minskade intresset och spenderad tid till närmast noll och förståelsen stagnerade. Jag har inte tittat i facit och kan ha missat något.
Sedan länge har det uppstått etablerade socialpsykologiska fenomen, så kallade religioner, med heliga gubbar och stora brister i konsekvens och logik. Framgång kom ofta med en påhittad hjältefigur och ett underlägset folk. De nämnda konstverken har visats i TV eller finns på biblioteken och detta är viktigt. Allt ska vara tydligt för dem som öppnar ögonen. Bakom allt finns hjälten och de som inte begriper. Konstverken är många fler än så. Lösningen finns således inte bland vapen och kulor, betalda mördare, A-lagare med mera. Och naturligtvis inte bland villospåren, som gjordes för nästan varje tänkbart motiv, för att det ska kunna fantiseras på olika sätt och tills alla bara blir uppgivna. Utpekade och drabbade personer och grupper var föraktade och kunde inte försvara sig. Man kan säga att polisens utredning och rättsprocessen i övrigt gjordes till ett konstverk. Och mästerkonstnären själv gjorde sitt eget liv till ett konstverk. Försök inte placera honom i en färdig låda. Det går inte. Höll han inte benen och åtminstone fötterna i kors när han talade? Koden som gör det tillåtet att ljuga. Att värdera en sådan persons politiska gärning blir ganska svårt, för att inte säga meningslöst. Det var en riktig teatergubbe, eller nyhetsproducent, som i konstverken. Är det konstigt?
Enskilda poliser och i praktiken polisen som myndighet hjälpte till med konstverket och har fått stå i skottgluggen. Oförtjänt kan man tycka. En 45 minuter lång tysk dokumentärfilm från ett par år tillbaka med en mängd detaljer kompletterar.
http://video.google.com/videoplay?docid=-8055010193712898676#docid=-4217...
Ovan nämnda konstverk är exempel på uttryck från kulten. Det mest intressanta för någon som tvivlar är uppenbart det som gjordes före. En mängd konst har gjorts efter. Kulten behåller den för sig själv och får gärna göra så för min del. Att den inte missionerar är kanske en styrka. Med tiden kan en mer öppen fas komma. Kanske är det en gräsrotsrörelse, eller en ogräsrotsrörelse. Det stora flertalet blir blåsta och jag lägger ingen värdering i det. Så har det alltid varit och kommer det alltid att vara.
Förr i tiden var många vidskepliga och trodde på tomtar, troll och spöken. Idag finns en mer organiserad vidskepelse med en tro om ett klimathot med tillhörande aktiviteter. Många är rädda för att dö. De kan tro att det finns en styrande högre makt som kan skicka en son. Figurens uppkomst i Sverige gör att man kan ställa frågor. Hur väl fungerar den svenska författningen och det demokratiska systemet? Om man ska klandra honom, vad är det då för? Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram så kommer den skaka Sverige i sina grundvalar, lär Hans Holmér ha sagt. Är det så? Eller kan allt förträngas som om det aldrig har hänt? Man kan tycka att han var en stor olycka, men handlar det inte också om orsak och verkan? En majoritet av svenskarna hjälpte ju till. Vad jag vet har ingen tidigare presenterat det så här tydligt i ett offentligt sammanhang.
Var Palmes gärning ett misslyckande? Nej jag vill snarare säga att det har rullat på ganska bra. Men jag har inget större behov av historiska hjältar och skurkar. De som har detta blir oundvikligen lurade. De skräms av olika saker. De går på allt möjligt. Det skulle vara intressant att se en specifikation över råden som rådgivaren Eklund gav och i vilken mån dessa bidrog till misslyckandena. Vad skrev han om den ekonomiska politiken i talen som han filade på? Det är så lätt att glömma.
Din fiendes fiende kan vara din vän och kanske därför har jag svårt att säga något negativt om Palme. Vad man än säger är ändå som att hälla vatten på en gås. Sedan är det historia och irrelevant. Man bör helst inte kritisera utan att komma med konkreta förslag. Makthavarna är inkompetenta och korrupta och svenskarna är fanatiker med hybris. Det svåröversatta ordet lagom använder de för att de är allt annat än lagom. Med Palme fick de vad de förtjänade. Ta nu allihop och ät upp den här soppan.
Permalänk | Anmäl
Urban Persson, 2010-05-23, 12:22
The first thing you notice about this shoe is bright red top. footwear upper also includes money in detail. White is put into use on the inner wall, Nike swoosh, sole, laces, and other regions around the sneaker.
shoes sneakers Dhaka, the capital of Bangladesh,
nike sneakers are Cole Haan, which designs,despite their ban in 2002.
cheap jordans is one of the world's cities most polluted by plastic bags,
asics running shoes
Permalänk | Anmäl
liumang, 2010-07-22, 11:49
17 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
"Inte heller den ekonomiska politiken var särskilt lyckad."
Nej... - Klas Eklund - och det kan det ALDRIG bli heller - så länge som nationalekonomin styrs = slaviskt underordnar sig RÄNTEBLUFFEN, tyvärr tyvärr... :cry: - "vet" Josef B.
Jag tror inte alls Olof Palme skulle betraktat enhetsskolan som misslyckad.
Det är ett system som idag slagit igenom i de allra flesta länder med moderna utbildningssystem och goda resultat i internationella jämförelser (som man dock av olika skall vara försiktig med).
De pedagogiska experimenten som man ofta talar om från 70- och 80-talen hade med största sanolikhet inget större genomslag på skolans verksamhet,
Lärarna var ju fortfarande av den gamla skolan och även om många av mina vänner (jag var likgiltig) minns 70-talets mängdlära med fasa är det inte troligt att den i sig signifikant försämrade matematikresultaten. Mängdläran försvann ju också efter några få år.
Det riktigt intressanta är att svensk skola låg på den internationella toppen under 80-talet, efter två decennier av stadigt utbyggd enhetsskola och överlag stabil blocköverskridande skolpolitk. Det var en verksamhet som i stort var präglad av politisk uppskattning av både elever och lärares arbete.
Dagens problem med skolan står alltså inte att finna i den tidens politiska vägval för skolan. Det är synd att så många med makt att forma människors tankar, gång på gång upprepar dessa osanna floskler om skolan. Skolan behöver positiva tillrop. Jag tror Olof Palme med sin intellektuella skärpa fått stopp på till exempel Jan Björklunds och andras djupt ologiska och lögnakitga excesser om skolan.
Vågar nästan inte skriva något om Palme. Det är något skumt med honom. Vem var han? Ingen som socialdemokratin lyfter fram i alla fall. Rörelsen verkar inte vilja hylla honom. Det är tyst. Är det sant att han skulle till Sovjet på ett tre veckor långt besök innan han blev mördad? Vad skulle han där och göra. Varför umgicks han med Rotschilds? Var han en Varg i Veum?
Är det sant att han sagt att om Sverige blev invaderat av den röda makten så skulle vår polismakt gå med den makten. Hemska tider! Hemska saker!
Palme var från början en borgare som gick över till sossarna. Kanske för att makten fanns där. Hans mamma fick locka honom med kola för att han skulle sitta i hennes säng om söndagmorgnarna.
Jag tycker bilden av Palme och Elander är kul! Elander stor och i släptåg en liten man i hatt. Bilden på bröderna Palén är också kul (Palme och Helén under en hatt).
Bilden på bröderna Palén finns i Gösta Bohmans bok Maktskifte från 1984 (sidan 91). Det är Martin Lamm som ritat den. Vem minns Bohman idag?
Palmes politik var i stort ett misslyckande. Han stod för tanken på ett samhälle där större och större delar skulle socialiseras och monopol var en komplimang. Privatskolor ströps, apoteket socialiserades, tanken på bryggerimonopol var levande. Samtidigt skulle alla reformer betalas genom ett evigt devalverande. Minns själv hur man i skolan ständigt blev itutad vårt unika tredje vägens system. Hade Palme inte olyckligtvis blivit mördad hade han förfallit till politikens glömda.
Sorry men Tage stavade sitt efternamn med ett r också. Inte ens det kan vän av ordning anmärka på.
Tage Fritiof Erlander, född 13 juni 1901 i Ransäter i Värmlands län, död 21 juni 1985 i Stockholm. Han minns man som en landsfader. Men Palme - som ändå styrde och ställde med Sverige under en lång tid framstår här som en nolla. Som inte gjorde någonting bra. Kan det stämma?
Det var Palme som skapade den överdimensionerade, planekonomiska offentliga sektorn, samtidigt som han avskaffade tjänstemannaansvaret. Han stod för monopolpolitik, politisk indoktrinering i grundskole- och högskolesystem. Han var så undfallande mot öst att man ibland undrade var hans lojalitet egentligen låg. Hans arroganta översittarpersonlighet gjorde det inte heller lättare att fördra hans politiska stollerier.
Palme, ett kapitel i svensk samtid som man helst skulle vilja förtränga, om det inte var så att det svenska samhället fortfarande befinner sig i en obalans (politiskt,ekonomiskt) som gör det svårt att utvecklas på ett konstruktivt sätt.
Tänk så rött Sverige var och är. Den som studerar hur företagaren framställs i skolböckerna t ex får svart på vitt. Det är på den offentliga sektorn man ska leva.
Företagaren som skapar beskattningsgrunden för den offentliga sektorn framställs som en parasit. En tjock jävla direktör i kritstecksrandig kostym med en fet cigarr i handen. Tänk så fel det kan bli när författarna har röda glasögon på sig. Så förvridet och förljuget. Det kallas för indoktrinering.
En eloge till alla företagare som orkat skapa och driva sina företag under såna betingelser. Slita dygnet runt. Skapa jobb åt andra. Försäkringar och avtal och hög skatt. Och ändå bara få skit för det. Ve och fasa.
Eklund: Talskrivare och rådgivare åt Palme. Det måste ju innebära att du var med och bidrog till Palmes röda gärningar som du nu sammanfattar. Och sen bli bankman på det. Vilken mix!
"Han attraherade intresse som ingen annan - naturligtvis på grund av sin position, men också på grund av sin karisma."
Ja, alla hade synpunkter på Palme när han levde. Men här vill inga skriva kommentarer. Märkligt! Antingen är man helt enkelt blasé eller så är man rädd om sin position.
Tycker också att enhetskolan blev bra. Att sen inte alla är lika begåvade är en annan sak. Fast det får man ju inte säga i ett socialistiskt land.
Palme var en riktigt skum figur. Mäklade fred i Iran på fm och sålde vapen gnm Bofors till Indien på em. Omgav sig med Arafat, Ortega och Noriega, tre av världens största banditer som han stödde ekonomiskt.
Noriega bodde på Grand Hotel och det bjöds in snygga tjejer till middag för att underhålla honom.
Och ingen journalist vågade på allvar gräva i den dynga som spreds med Palme.
Och så försökte man få oss att tro att en ensam galning mördat honom. Nej, nej, nej!
Det var en skymningstid i svensk historia.
Olof Palme, -en oförlöst mystik vilar över det namnet.
Han bekämpade det totalitära våldet sådant det utövades av "maktens kreatur", ett farligt yttrande som gav honom mäktiga fiender utomlands.
I Sverige rådde en nästan törnrosaaktig sömn, allt gick på räls, tågen gick och kom i tid, Upmark hade hand om de horisontella transporterna de andra sköttes av prästerskapet, arbete fanns det gott om, lönepåslag var rimliga, Palme balanserade väl mellan företagare och fack, det gick att leva på sin lön.
När Palme blev mördad försvann framtidstron i Sverige, han gav människor ett hopp.
opolitisk
Människan behöver historiska hjältar och skurkar och Eklund försöker bedöma Palme. Min kyliga distans till saker gör att jag inte svävar ut i sådant löst tyckande. Mitt intresse är mer att analysera och se bredare förlopp med personerna som kompletterande. Många är som besatta av att exempelvis värdera amerikanska presidenter, som de tror bestämmer. De som försöker bedöma Palmes gärning får svårt därför att slutet på Sveavägen var planerat och frivilligt och att politiken var en teater. Konstigt? Det är det minsta man kan säga.
Hans Holmér med sin placering och sina kontakter inom polisen drog sitt strå till stacken. Dödandet i sig var enkelt. Det var mer komplicerat att se till att ingen som hade fått information gav kulten trassel på aktuell tid och plats. Därför observerades många walkie-talkie-män. Man kan säga att många gjorde det bästa för att lösa problemet så smidigt som möjligt och även för största möjliga politiska vinning för partiet. Sedan dess har alla haft ett intresse att lägga locket på.
Valet av plats gjordes därför att hans farfar, Sven Palme, byggde upp försäkringsbolaget Thule med början omkring sekelskiftet. Företaget slogs ihop med Skandia på 60-talet, varvid Thulehuset användes av det sammanslagna företaget. Tiden valdes de sista minuterna den dags som förlängs var fjärde år och vissa hundrade år (dödförklaring sex minuter efter midnatt). Utifrån detta kan man argumentera på vissa sätt, som jag inte behöver gå in på, om man vill stoppa in en pinne i hjulet för världens etablerade religiösa sällskap.
Redan år 1982, alltså fyra år innan, med romanen ”En socialdemokrats död” skrev kvällstidningsjournalisten Dieter Strand om planerna. Strand var en av många i kulten som stödde honom. Romanens berättande figur är som Strand politisk journalist. Namnen på verkliga politiker blandas med påhittade. Socialdemokraten som dör heter Hans Olofsson. En vändning av orden ger Olof hans son. Olofsson är industriminister och samarbetar med amerikanarna om en vapenfabrik.
När Olofsson försvinner ur handlingen gör han en nattlig tågresa med berättaren. Olofsson inleder en kort diskussion med att säga ”Jag skulle vilja åka hem.” Sedan direkt efter i nästa kapitel kör Olofsson, efter att han ensam har lämnat tåget mitt i natten, oförklarligt och utan senare utredning in i en kyrkas stenmur med sin bil. Olofsson omkommer. Kapitlet är ett av sex och heter Sveavägen. Dagen ges på slutet i samband med partiets rutiner och Olofssons begravning. I berättelser nämns protokollbilaga nummer 26 och 27, som tar upp oväsentligheter och vikten av korrekta protokoll i partistyrelsen. Strand redogör inte för nummer 28. Sen är det ytterligare en historia och det sista ordet i boken är ”bilaga 29”. Slutligen då året, som sägs med en strejk i Olofssons vapenfabrik: ”Det höll i fyra år sen small det. De satte sig ner i fabriken i vintras. 800 man satte sig ner i hans fabrik.” Och så längre ner på sidan: ”Hans Olofsson fick ta smällarna.”
Strand inleder med vad han kallar en reservation:
”Personerna är fiktiva i denna berättelse om svenska politiker. Eller kanske hellre: Om makt och maktlöshet. Däremot har de fått låna drag av levande och döda statsministrar, finansministrar, industriministrar och andra politiker.
Efter två årtionden som så kallad politisk journalist (finns det opolitiska journalister) har jag funnit det allt svårare att se en tillräckligt klargörande gräns mellan så kallad fiktion och så kallad verklighet.
Det uppstod en allt starkare misstanke om att de fiktiva politikerna kan vara lika sannolika som de verkliga.”
Filmen Offret av den kultförklarade ryssen Andrej Tarkovskij spelades in 1985 med svensk finansiering från Filminstitutet. Eftersom Tarkovskijs engelska var dålig användes tolkar. Han hade lämnat Sovjetunionen permanent. Vid inspelningen hade han utvecklat lungcancer och han dog något år senare. Här följer något om den excentriske och dominerande regissören, som kom till ett främmande land för ett viktigt uppdrag.
http://www.vk.se/Article.jsp?article=340773
Den symboliska filmen Offret var och är ett viktigt konstverk för kulten. Kameran i undergångsscenen står nära offerplatsen i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Bilvrak och annan bråte är utspridd på Tunnelgatan och i trapporna. I slutet av tagningen zoomas betongplattorna in med himlen i en samtidig reflex över hustaken. En sinneförvirrad man och framgångsrik före detta teaterskådespelare, spelad av Erland Josephsons, har dåligt samvete av att det pratas för mycket. Filmen utspelar sig under ett dygn på hans födelsedag. Han tänder eld på sitt hus och lovar att aldrig mer säga något, varvid en abstrakt undergång stoppas. Men undergången finns mest i den sinnesförvirrades huvud. På slutet förs han bort frivilligt i en ambulans.
Filmen verkar inte vara klickbar på nätet. Det andra klippet nedan saknar en sekundkort plötsligt inlagd sekvens på Tunnelgatan när han råkar slå den ovilligt lyssnande gossen. I det tredje klippet finns inte slutet med himlen och hustaken i en reflex mot Tunnelgatans betongplattor. Uppenbart har detta klippts bort. Det finns på min gamla TV-inspelade kopia. Att det klipps borts saker så här är lite märkligt.
http://www.facebook.com/video/video.php?v=101124619918399
http://www.youtube.com/watch?v=R8XVayMChGc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=kK9pHTyyKA4&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=ahxujJlYwZU&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=k4izcNMy4rY&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=Mr5cYiRPf3E&feature=related
I den kvicka och roliga romanen ”Kameleonterna” från 1987, av samme Josephson, vandrar Olof Palme runt som ett spöke på Stockholm gator och pratar med gamla bekanta, bland annat med Holmgång (Hans Holmér), som ”räddar kulturen”. Där finns också Liljeström, den döende arbetarrörelsen. Följande text utgör slutet:
”Jag heter Alvar Valentin Hult. Jag har varit nyhetsproducent. Jag har hjälpt till att producera den verklighet som döljer skeendet. Jag har uppgått i den. Jag trodde att du skulle hjälpa mig att plocka fram mig ur den.
Jag får börja om igen. Jag är född i Stockholm. Jag bor i Stockholm. Jag är svensk. Stockholm är en underbar stad i ett underbart land. Jag har rätt att ogilla regeringen. Jag har alla möjligheter. Även godhetens. Jag har antagligen åtskilliga år kvar. Jag måste ha ambitionen att lära mig tycka om dem.
Jag vänder mig till dig för att du gör mig tjänsten att förakta mig. Bara genom att bemöta ditt förakt kan jag göra mig tydlig.
Gud, låt mig komma till mognad innan jag dör! Använd dig gärna av Gottfrid Maria Nilsson (Lisbet Palme, min kommentar).
Jag ska berätta för dig vem jag har vänt mig till. Du kommer att säga att Gud åter har blivit aktuell på nyhetssidorna och att jag har kvar mitt sinne för nyheter.
Gata upp. Gata ner. Sveavägen. Kungsgatan. Sturegatan. Karlavägen (dödsplatsen-uppväxtplatsen, min kommentar). Låt mig hålla på några år. Jag kommer att känna igen människor. Människor kommer att känna igen mig. Jag uppgår i staden. Jag är en del av den. Men är jag delaktig?
Du ser mig ibland. Ni ser mig ibland. Men ni tittar förbi mig.”
Jag kom på detta själv för många år sedan i samband med den så kallade vapenexportbyken, som ju skulle tvättas. Född 1957 i Karlskoga och uppväxt runt Bofors, i slutet av storhetstiden för företaget och stan, förstod jag att det inte stod rätt till när företagsledningen inte försvarade sin sak och agerade efter sitt intresse. Eftersom intresset inte ljuger. Detta var en förändring från de tidigare direktörerna. De nya var på så kallade fredskonferenser och sa ungefär samma sak som ”fredsexperterna”. Regeringen kan få direktörerna att säga en hel del eftersom de har inflytande över både inrikes och utrikes försäljning. Vapenaffärerna konstruerades med Palme som företagets förlängda arm med kanske två syften, dels för en möjlig argumentation i en senare tid och dels för att sprida villospår. Bofors hade aldrig gjort dessa affärer på egen hand och det behövar man inte vara Einstein i Karlskoga för att förstå. Affärerna kan jämföras med hans avsiktliga skattefusk (tjänstebyte) och harvardaffären, som också gjordes för en möjlig argumentation (behöver inte göras). Det var stiligt med inbrottet på Länsrätten samma kväll och förövrigt även med förseningen av polislarmet i sambandscentralen med sex minuter. Senare när jag hade sett konstverken och Palmes tänkande sattes i centum förstod jag mer hur det hängde ihop. Efter det minskade intresset och spenderad tid till närmast noll och förståelsen stagnerade. Jag har inte tittat i facit och kan ha missat något.
Sedan länge har det uppstått etablerade socialpsykologiska fenomen, så kallade religioner, med heliga gubbar och stora brister i konsekvens och logik. Framgång kom ofta med en påhittad hjältefigur och ett underlägset folk. De nämnda konstverken har visats i TV eller finns på biblioteken och detta är viktigt. Allt ska vara tydligt för dem som öppnar ögonen. Bakom allt finns hjälten och de som inte begriper. Konstverken är många fler än så. Lösningen finns således inte bland vapen och kulor, betalda mördare, A-lagare med mera. Och naturligtvis inte bland villospåren, som gjordes för nästan varje tänkbart motiv, för att det ska kunna fantiseras på olika sätt och tills alla bara blir uppgivna. Utpekade och drabbade personer och grupper var föraktade och kunde inte försvara sig. Man kan säga att polisens utredning och rättsprocessen i övrigt gjordes till ett konstverk. Och mästerkonstnären själv gjorde sitt eget liv till ett konstverk. Försök inte placera honom i en färdig låda. Det går inte. Höll han inte benen och åtminstone fötterna i kors när han talade? Koden som gör det tillåtet att ljuga. Att värdera en sådan persons politiska gärning blir ganska svårt, för att inte säga meningslöst. Det var en riktig teatergubbe, eller nyhetsproducent, som i konstverken. Är det konstigt?
Enskilda poliser och i praktiken polisen som myndighet hjälpte till med konstverket och har fått stå i skottgluggen. Oförtjänt kan man tycka. En 45 minuter lång tysk dokumentärfilm från ett par år tillbaka med en mängd detaljer kompletterar.
http://video.google.com/videoplay?docid=-8055010193712898676#docid=-4217...
Ovan nämnda konstverk är exempel på uttryck från kulten. Det mest intressanta för någon som tvivlar är uppenbart det som gjordes före. En mängd konst har gjorts efter. Kulten behåller den för sig själv och får gärna göra så för min del. Att den inte missionerar är kanske en styrka. Med tiden kan en mer öppen fas komma. Kanske är det en gräsrotsrörelse, eller en ogräsrotsrörelse. Det stora flertalet blir blåsta och jag lägger ingen värdering i det. Så har det alltid varit och kommer det alltid att vara.
Förr i tiden var många vidskepliga och trodde på tomtar, troll och spöken. Idag finns en mer organiserad vidskepelse med en tro om ett klimathot med tillhörande aktiviteter. Många är rädda för att dö. De kan tro att det finns en styrande högre makt som kan skicka en son. Figurens uppkomst i Sverige gör att man kan ställa frågor. Hur väl fungerar den svenska författningen och det demokratiska systemet? Om man ska klandra honom, vad är det då för? Om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram så kommer den skaka Sverige i sina grundvalar, lär Hans Holmér ha sagt. Är det så? Eller kan allt förträngas som om det aldrig har hänt? Man kan tycka att han var en stor olycka, men handlar det inte också om orsak och verkan? En majoritet av svenskarna hjälpte ju till. Vad jag vet har ingen tidigare presenterat det så här tydligt i ett offentligt sammanhang.
Var Palmes gärning ett misslyckande? Nej jag vill snarare säga att det har rullat på ganska bra. Men jag har inget större behov av historiska hjältar och skurkar. De som har detta blir oundvikligen lurade. De skräms av olika saker. De går på allt möjligt. Det skulle vara intressant att se en specifikation över råden som rådgivaren Eklund gav och i vilken mån dessa bidrog till misslyckandena. Vad skrev han om den ekonomiska politiken i talen som han filade på? Det är så lätt att glömma.
Din fiendes fiende kan vara din vän och kanske därför har jag svårt att säga något negativt om Palme. Vad man än säger är ändå som att hälla vatten på en gås. Sedan är det historia och irrelevant. Man bör helst inte kritisera utan att komma med konkreta förslag. Makthavarna är inkompetenta och korrupta och svenskarna är fanatiker med hybris. Det svåröversatta ordet lagom använder de för att de är allt annat än lagom. Med Palme fick de vad de förtjänade. Ta nu allihop och ät upp den här soppan.
Urban: Det är lite Wag the dog över din soppa.
Helena, jag kom på att så är det nog. Om man tar ett rejält tag i svansen på en hund och böjer den hårt fram och tillbaka så kan man få hela hunden att vifta, varvid den blir på bra humör. Men det är ingen vanlig hund, ty när den har blivit tillräckligt glad kan den att spotta ut 50 miljoner.
Cheap and high quality Louis Vuitton,louis vuitton,LV bags,louis vuitton luggage,chanel handbags,gucci handbags,LV Discoutn Replica Handbags On ...Louis Vuitton replica
lv
vitton
replica handbags
Cheap and high quality Louis Vuitton,louis vuitton,LV bags,louis vuitton luggage,chanel handbags,gucci handbags,LV Discoutn Replica Handbags On ...Louis Vuitton replica
lv
vitton
replica handbags
The first thing you notice about this shoe is bright red top. footwear upper also includes money in detail. White is put into use on the inner wall, Nike swoosh, sole, laces, and other regions around the sneaker.
shoes sneakers Dhaka, the capital of Bangladesh,
nike sneakers are Cole Haan, which designs,despite their ban in 2002.
cheap jordans is one of the world's cities most polluted by plastic bags,
asics running shoes