Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Kvinnornas val 2010

Foto: Scanpix
Ebba Witt-Brattström om Kvinnornas val 2010

"En gång rödstrumpa, alltid rödstrumpa"

"Så hör här alla kära bitterfittor, silikon feminister, arga gussar, queerpersoner och anarkistaktivister, här kommer feminismens urgamla paradox: ingen individuell frigörelse är möjlig innan hela gruppen kvinnor har frigjort sig!/.../ Formera er ni också! Gråt inte, kämpa! Och minns: statlig jämställdhetsfeminism i all ära, men utan kvinnofrigörelsefeminismen som blåslampa slumrar den till." Det skriver EBBA WITT-BRATTSTRÖM i sin nya bok "Å all kära systrar" som Newsmill publicerar ett exklusivt utdrag ur.


Om författaren

Ebba Witt-Brattsröm är författare och litteraturvetare. Sedan 70-talet är hon en av den svenska feministiska rörelsens förgrundsgestalter. Hon var bla aktiv i Grupp 8 och senare en av initiativtagarna till Stödstrumporna. Texten är ett utdrag ur hennes nya bok "Å alla kära systrar", en inifrånskildring av den så kallade "andra feministiska generationens" framväxt och kamp.

Så blev det 1980, och jag befann mig i den tredje utvecklingsfasen för en kvinnoaktivist enligt Drude Dahlerup i hennes studie Rødstrømperne I-II: »den feministiska specialiseringens tid«. Att döma av Drudes intervjumaterial, 3 000 gamla rödstrumpor, var det nästan omöjligt att inte bli påverkad för livet. I synnerhet om man hade varit aktivist i tre faser: startat med »de politiska aktionernas tid« (1970-1974), fortsatt med att bygga »en feministisk motkultur« (1974-1980), och sedan toppat med att specialisera sig: som feministisk politiker, lärare, konstnär eller forskare. För mig och för många, många av mina kära systrar gäller mantrat »en gång rödstrumpa, alltid rödstrumpa«.

Det finns ett frimurarskap mellan oss veteranfeminister som tiden inte rår på. Plötsligt, på gatan, träffas jag av en blick av samförstånd. Ett speciellt, underfundigt leende spricker ut i våra numera rätt rynkiga kvinnoansikten. Oavsett om jag direkt minns namnet på vederbörande åtta, drabbas jag av en flash back. Simsalabim! Nu är det 1975 och min kära syster, vars namn jag glömt (för att min hjärna är en fullmatad hårddisk på väg att haverera), står i Grupp 8:s lokal på Odengatan 102 och textar slagord på plakat: »Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!«. Hon kan heta Vera, Tilda, Barbro, Ingrid, Kicki, Maria, Cathrine, Lena, Agneta, Jane, Britta, Anna, Joan, Kerstin, Francine, Carolina, Fanny, Boel, Siv, Eva, Britt- Inger, Anneli, Helene, Tuva-Stina, Anita eller Monika. Tillsammans förbereder vi 8 mars-demonstrationen. Lukten av spritpennorna vi använde, och dammet i vår ständigt lika ostädade lokal sticker i näsan och får mig att nysa. Tiden står still, och det svindlar för mig. O ljuva sjuttiotal, du var din egen värld. Du var vår värld där vi trodde oss timra en stadig grund för kommande generationer att stå på, så att de kunde »ta det sista steget - fram till rosor och bröd« (Jösses flickor, f'låt). Men så rullade åttiotalet in och vårt utopiska kvinnofrigörelseprojekt sjönk som Atlantis ner i glömskans djup. Inte ens i skolans läroböcker har det överlevt.

Åter i 2010 grips jag av gammfeministens ruelse: Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. Du kunde ha gjort mer (tänker jag när jag ser unga kvinnor förtvivla i sköt-dig-själv-ochskit-i-andra-samhället, när de knäcks av aningslösa killar som påverkats av nätets råa porr). Om inte vi gamla kvinnokämpar vittnar, så vem ska göra det? Så hör här alla kära bitterfittor, silikon feminister, arga gussar, queerpersoner och anarkistaktivister, här kommer feminismens urgamla paradox: ingen individuell frigörelse är möjlig innan hela gruppen kvinnor har frigjort sig! Sjuttiotalets utomparlamentariska kvinnokamp gjorde kvinnor till en politisk kategori att räkna med, det är bara att tuta och köra. Låt inte Stödstrumpeaktionen 1994 (som tvingade fram varannan damernas i politiken och gjorde Sverige till det första verkligt demokratiska landet i världen) bli majoritetsfeminismens sista stora suck! Formera er ni också! Gråt inte, kämpa! Och minns: statlig jämställdhetsfeminism i all ära, men utan kvinnofrigörelsefeminismen som blåslampa slumrar den till.

Behöver ni hjälp så tveka inte att dra in oss sjuttiotalsfeminister. Vi är oldies but goldies. Vi finns kvar på jordskorpan, de flesta av oss. Lite tilltufsade är vi, men vi glöder fortfarande. Under åren som gått har vi, precis som Drude Dahlerups rödstrumpor, omsatt feminismen i våra yrken och i föreningslivet. 84 procent av de danska kvinnoaktivisterna anser sig fortfarande vara feminister, 75 procent är också socialister och 16 procent är ännu kvinnopolitiskt aktiva. 96 procent deltar regelbundet i olika gräsrotsaktioner. Vi är kort sagt prima medborgare av ett slag som är livsviktiga för en demokrati; kritiska och aktiva. Knappast någon kvinna tar avstånd från sin tid i kvinnorörelsen. Och varför skulle hon? Grupp 8 var en eminent demokratiskola!

Till skillnad från vänsterorganisationerna bestod inte kvinnorörelsen av elitärt sekteristiska föreningar för inbördes beundran utan kontakt med verklighetens människor. Många skulle hålla med den rödstrumpa som beskriver hur hon får »köldrysningar« av att minnas den mycket kroppsliga eufori som utmärkte tiden: »den starka energi vi delade«. Man kunde precisera: energin alstrades av känslan att det gick att försätta berg, nämligen att förändra definitionen av kvinna från passivt offer till kvinna-som-tar-upp-kampen. En svensk undersökning av sjuttiotalets kvinnoaktivister skulle ge liknande resultat. Så här beskriver Eva Schmitz i sin avhandling Systerskap som politisk handling kvinnoorganiseringen i Sverige 1968 till 1982: »Flera av mina informanter berättade gärna om hur engagemanget i kvinnorörelsen innebar ett nytt sätt att tänka, ett försök att skapa något nytt, antingen i kvinnogruppen, på arbetsplatsen och/eller i privatlivet. För en del betydde engagemanget även ett nytt sätt att umgås med andra kvinnor. De berättar också att engagemanget i kvinnorörelsen kom att förändra deras liv.«
Under åttio- och nittiotalens backlash tröstade vi feminister oss med att vårt nytänkande skulle överleva i kvinnoforskningen. »Gråt inte, forska!« blev vårt nya slagord. Men för att kunna förändra patriarkatets historieskrivning, tvingades vi inta de akademiska bastionerna.

Vi var väl rustade. Som jag redan påpekat omfattade sjuttiotalsfeminismen ett seriöst kunskapsprojekt, enligt tankemodellen att om vi inte vet hur kvinnor levt och tänkt före oss, hur kan vi föreställa oss framtidens kvinna? Vi läste löst och fast, det vill säga både skönlitteratur och fackböcker. Det var inte bara litteraturstudenter som såg skönlitteraturen som komplement till teorin, det gjorde alla kvinnoaktivister. Var skulle vi annars finna kunskap om kvinnor? I historieböckerna? Ja, där fanns en och annan drottning Kristina, en och annan Jeanne d'Arc. Men för att ta reda på hur kvinnor upplevt att reduceras till »det andra könet«, hur de skapat sina strategier av motstånd från medeltiden och framåt, fick vi gå till den kvinnolitterära traditionen. Där fanns våra medsystrar, historiens arga, ledsna, passionerade kvinnoröster. Vi var inte först med att skapa en kapabel, och framför allt kvinnosolidarisk kvinnotyp! Jag slår på måfå upp mitt tummade exemplar av Elin Wägners rösträttsroman Pennskaftet från 1910, och hittar genast en mening, kraftigt understruken med kulspetspenna: »Kraften att hålla ut i arbetet, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.«

Det var så vi använde oss av historiens skrivande kvinnor. De blev våra kunskapare i gångna tider. I likhet med våra samtida kvinnoförfattare avläste de kvinnans position i det patriarkala klassamhället, de vittnade om inre och yttre kvinnoförtryck, men också om glädjen i att vara kvinna, och gav sin syn på mannen i hans olika stadier av (o)medvetenhet. Skönlitteraturen hade en oerhört viktig funktion, den kompletterade och övertrumfade det »vetenskapliga« tänkandet om kvinnan. Min kalender från 1980 har ett motto hämtat från Virginia Woolfs feministiska essä från 1929, A room of one's own (Ett eget rum): »Fiction contains more truth than facts«. Med vilket menas att fiktionslitteraturen sedan Sapfo (och Homeros, för att vara rättvis) har haft mer att säga om människan och mänskliga relationer än filosofin, psykologin, sociologin, psykoanalysen och så vidare.

Skönlitteratur strukturerar alla slags mänskliga erfarenheter i ett historiskt perspektiv. I kvinnolitteraturen tillkommer det något ytterligare, något förbjudet som bara kan sägas där. »Sanningen om mig själv som kropp«, kalllade Woolf det. Simone de Beauvoir talar i Det andra könet om att kvinnan måste få vara »universell«, det vill säga tillåtas representera Människan som kvinna (vilket ger mannen toppenerbjudandet att slippa vara normen för människa). I kvinnolitteraturen är problemet löst. Där är kvinnans kropp, för att fortsätta Beauvoirs resonemang, »en situation, vårt grepp över världen och utkastet till våra projekt«. Ta Doris Lessing, som vi var så besatta av på sjuttiotalet. Hennes kvinnogestalter Anna Wulf eller Martha Quest är universellt mänskliga utan att en sekund ge avkall på sig själva som kvinnor. Hur knepiga deras liv än ter sig så nog är de stolta över att ha en kvinnas varma kropp och en kvinnas kallt tickande hjärna!

Förutom kvinnornas litteraturhistoria, som vi själva vaskade fram på biblioteken och läste i våra studiegrupper, fanns det på sjuttiotalet så lite feministisk forskning att vi vassego fick lov att forska fram själva vad vi ville veta. Så det gjorde vi. Och blev »experter« på stört eftersom publiken skrek efter kunskap om kvinnor. Knappt hade jag publicerat min första artikel om Moa Martinson 1976 så blev jag nedringd av ABF, PRO, bibliotek och diverse bokcaféer för att jag, 23-åringen, skulle komma och föreläsa! Jag höll hundratals föredrag om Moa under åren jag skrev Moa Martinson: skrift och drift i trettiotalet. Utan kontakten med Moas trogna läsare, många i sjuttio- eller åttioårsåldern, hade jag aldrig blivit färdig med min avhandling. På universitetets högre seminarier lutade sig bleka män bekymrat över mina kapitel och undrade huruvida min beskrivning av hur Moa höll kvinnoställningarna i det sexualprimitiva trettiotalet kunde kallas vetenskap. Det feministiska forskningsperspektivet var uppfunnet men gilldes inte förrän Birgitta Holms Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse (1981). Om jag inte hade haft mina två ben stadigt förankrade i kvinnoverkligheten utanför universitetsmurarna och i den svenska folkbildartraditionen, skulle jag ha tystnat på direkten. (Det var det många som gjorde, kan jag upplysa om.)

En gång rödstrumpa, alltid rödstrumpa. En gång feminist, alltid feminist. Har man väl lärt sig att analysera kvinnoförtryckets olika framträdelseformer (ständigt nya varianter tillkommer och håller en alert), så kan man inte blunda mer, med mindre än att man vet att det är vad man gör (och ser till att hålla blicken skarp bakom de tillfälligt slutna ögonlocken). Till min död kommer jag troligen att vara samma ständigt ifrågasättande kvinnofrigörelsefeminist. Ränderna går aldrig ur. Så vad ska jag avslutningsvis säga om mitt sjuttiotal som jag inte redan har sagt? Tack alla kära systrar för att ni fanns! Och finns kvar, många av er. Tillsammans fixade vi nästan att göra Sverige till ett feministiskt land. Bra jobbat!

P.S. Om allt skulle gå åt skogen och kvinnorna trots feministernas vedermödor utplånas symboliskt i kulturen (eller slutgiltigt stöpas om till manliga önskedrömmar à la Lisbeth Salander eller hollywoodfruar), så kan jag åtminstone säga med Edith Södergran: »Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit - vägen till landet som icke är.«

 





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/21946

20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ebba Witt-Brattström,

Den här artikeln känns ju mer som 1910 än 2010. Att kvinnor ska ha medborgerliga rättigheter är ju inget debattämne längre. Det hade varit intressantare om du tagit upp vad som hände i FI strax före du lämnade in." Alla kvinnor som ligger med män är könsförädare." Var det så FI-Tiina sa?

Permalänk | Anmäl #1 Arvid Andersson, 2010-05-05, 15:04

Ebba är saltaste bönan i stan, en millefeuille av mod inspiration och häftiga formuleringar. Salut l´artiste!
Emellertid är den bästa boken om de hemliga band som förenar kvinnor generationer emellan fortfarande inte översatt till svenska och man undrar hur det är möjligt: den l977 utgivna Literary Women av den för tidigt bortgångna amerikanska tillika frankofona litteraturhistorikern Ellen Moers. Hennes grepp om den hemliga kvinnokultur som förenar Frankrike England och USA från 1700-talet och framåt är också det sammanhang där svenska kvinnor hör hemma - de verkade aldrig i ett tomma intet.
Den nära europeiska gemenskapen bland kvinnorna som blommade över alla geografiska gränser under 1800-talet och
framåt ägnar svenska rödstrumpor aldrig någon tanke.
Som om Moers epokgörande analyser inte vore allmänt kända.
Boken är inte ens översatt till svenska.
Vilket land. Vilket klimat. Dags börja studera Ebba.

Permalänk | Anmäl #2 manon buttan, 2010-05-05, 16:32

Jag arbetade en gång i livet med datorer. Det var högteknologi och både jag och mina arbetskamrater läste manualer, böcker och artiklar för att kunna hantera maskinerna.
Jag bytte av olika anledningar arbete och var borta några år från datorerna men återvände och fann att allt det jag tidigare lärt var kuriosa, sådant som man kunde roa de nya i branschen med.
Jag träffade några gamla arbetskamrater som blivit gruppchefer och liknande. De begrep ingenting av den nya teknologin utan satt mest och drömde om "hur det var förr".

Det känns som att Ebba Witt-Brattström inte vill inse att utvecklingen lämnat "kvinnofrigörelsefeminimen" bakom sig, precis som moderna datorer lämnat gammal teknologi bakom sig. Kvinnofrigörelsen var ett felaktigt resultat av en alltför svepande analys.

Permalänk | Anmäl #4 Sune Svensson, 2010-05-05, 17:19

Tack Ebba för den historiska genomgången, så glad och upplyftad har jag inte känt mig sen då, på 70-talet. Jag var sent väckt och kom inte med förrän det nästan var försent, men hann ändå att få känna känslan av "kan vi, vill vi, törs vi" och "bella ciao", och det fina med den tiden var att vi kvinnor sågs på med stolthet av de män som fanns med, åtminstone var det så inom folkbildningsrörelsen och vänstern, att grupp 8-orna var självklara. Det var inte vi och dom, det var vi tillsammans. Tråkigt att den epoken verkar för alltid har försvunnit, men det var härligt att ha fått vara med, det håller jag med om. Och ränderna går aldrig ur. Nu mer än någonsin skulle grupp 8's anda behövas. Men mansrörelsen kanske har något att tillföra, de har också fått erfara könsmaktsordning, som det vittnats om här. De kan få slippa en del objektivering och sexprestationsångest, manligheten är inte kvinnornas sak att rädda, och det skulle vara det sista vi gav upp, erkänna att mammornas tid är förbi.

Permalänk | Anmäl #6 Birgitta Måhl, 2010-05-05, 18:52

Ja Ebba, så är det :-)

När fjällen en gång fallit från ens ögon är det omöjligt att limma tillbaka dem.

Jag minns ännu när jag 1964 på mitt första jobb fick se lönetarifferna i två kolumnaer - en för män och en för kvinnor. Det är ju orättvist! sa jag, en upptuperad 16-åring. Och jag minns hur fackrepresentanten snällt förklarade för mig att jag ju inte skulle försörja nån familj och att det ju var killen som betalade när vi gick på bio. Joooo, sa jag, men...

Det tog ytterligare två år innan jag blivit så klok att jag med bestämd röst KRÄVDE att få betala min egen öl på krogen. Så att killen skulle begripa vilken sorts tjej jag var.

Men leendet mot män, huvudet på sned med rar blick sådär liksom underifrån - det tog längre tid att jobba bort. Till förmån för en rak blick och ett frimodigt leende.

Kära syster...stå på! Våra döttrar gör det!

Permalänk | Anmäl #8 Gunnel Gomér, 2010-05-05, 20:19

Jag tyckte det låg något löjeväckande över dessa grupp 8-rödstrumpor som var tvungna att starta en Kvinnor Kan-mässa, som om det någonsin tvivlats på att kvinnor INTE kan. Kvinnor har alltid kunnat. Rena cementeringen av den underdogmentalitet som feministerna alltid erkänt sig till.Tänk om män hade startat en mässa, Män Kan.
Precis som det ligger något löjeväckande i att kalla sig Fia för att man är med i Fi. Fiorna i Värmland. Gäsp.

Jag är definitivt ingen Fia (det låter som något litet och dumt) och ingen feminist. Jag är en stark kvinna som utifrån min natur tar för mig av livet och kämpar med, eller mot människor med mina givna attribut som kvinna.

Permalänk | Anmäl #9 Christina Lundqvist, 2010-05-06, 05:36

Den gamla reliken har vaknat! Jag förstår inte varför feministerna utmålar sig som offer. Statsfeminismen är ett faktum. Ni har ju redan vunnit. Det finns inget kvar att göra i Sverige för feministerna med ett enda undantag: lika lön för lika arbete. Sen är allt klart.

Du framstår som en pajas när du pratar om "medborgerliga rättigheter". Välkommen till verkligheten, om du någonsin befunnit dig där.

Permalänk | Anmäl #10 Anna Hellsén, 2010-05-06, 06:24

Som vanligt saknar feministerna empati med "dom andra". Det är bara jag, jag, jag, i en aldrig sinande ström.

Och, #8 Gunnel Gomér, jag tvingades utföra 11 månaders värnplikt 1985-86 och lönen var 26 kr per DAG. Hur många gjorde du och vad tjänade du under samma period?

Permalänk | Anmäl #11 Bo T, 2010-05-06, 07:59

Det är du & andra feminister som bär förtryckets ansikte idag heliga kor vilket feminismen varit länge ruttnar alltid innefrån allt från feministiska frimurarorganisationer som har möten utan innsyn där man ska bestämma vem ska bli dommare med rätt kön å rätt åsikt.Skolan som slår ut pojkar på löpande band till våld brott å droger där en klass med många pojkar ses som en problem klass bara p.g.a det ingen säger wow här finns möjligheter där en pojke som tar för sig & är framåt ses som en del av det patriarkala förtrycket & måste tryckas ner men tjej som gör likadant är en hjälte.Där ungdomsstyrelsen som får pengar av staten till jämnställdhet men endast tjejer kan söka bidrag detta är feminismens rätta ansikte könsrasism alla ismer som delar upp människor i vi & dom leder alltid till förtryck & vi som genomskådat er känner en allt större vrede mot er där ni sitter självgoda å pekar finger på oss jag är solidarisk med mitt kön alla pojkar som skadar sig själva som ingen talar om alla pojkar som tar livet av sig som ingen talar om alla pojkar som säljer sexuella tjänster å förnedrar sig som ingen talar om dom som får höra hela tiden att dom är skit dom som har fel kön för att någon ska bry sig

Permalänk | Anmäl #12 michael lilja, 2010-05-06, 08:10

Ebba,
-
Det finns ett ställe som heter Rosengård.
-
Där har du något att bita i.
-
Vågar du det?

Permalänk | Anmäl #13 Tom Croker, 2010-05-06, 08:12

Visst är det bra att känna till vad som förevarit. Men vad har kampen lett till? Vem fick ta smällen när kvinnor skulle bli som män, Jo, barnen som är instoppade på daghem 10-12 timmar om dan. Kvinnans frigörelse gick med andra ord ut över barnen som inte har någon som helst talan. Så sorgligt! Alla vet att det är fel så nu är det inne att skryta med att man hämtar redan klockan tre. Stress! Stress! Stress!

Kvinnan är dessutom dubbelt lurad. Hon ska jobba heltid och ändå sköta hemmet i den ljuva ordning som tidningarnas reportage så nogsamt beskriver i artikel efter artikel. Stress! Stress! Stress!

Den sista bastionen i kvinnans upphöjelse lämnade rödstrumporna dessvärre därhän. Och dom har inte tagit i frågan än. Undra på att det inte blir något mer än ett evigt gnäll.

Kvinnans underordning är inskriven i vår religions urkund Bibeln. När Birgitta Onsell knackade på Domkyrkans port för att få in ett Brandbrev i den nya bibeln som skulle se dagens ljus i det nya millenniet - var var ni rödstrumpor då? Hon fick stå där ensam. Ett förklarande Brandbrev som uppvärderar kvinnan. Och var är ni nu i den frågan? Ingenstans kära Ebba & Co.

Du kan med andra ord föreläsa och skriva hur många böcker du vill. Det eviga gnället kommer med andra ord att bestå. För att komma vidare måste man ta i den heta päran.

Permalänk | Anmäl #14 Helena Palén Olofsson, 2010-05-06, 08:42

"silikon feminister"
En professor i litteraturvetenskap som särskriver. Det är lite fascinerande faktiskt.

Permalänk | Anmäl #15 Fia Eriksson, 2010-05-06, 12:20

Jag kommer från en tid långt efter den du beskriver och det skrämmer mig lite att det faktiskt har varit som det har varit och att denna Ebba och för att inte tala om Gudrun Schyman, fortfarande är aktiva. Problemet hör nämnligen inte till kön eller kultur i samma utsträckning som det är en generationsfråga. Med 70- och 80-talisterna kommer oliktänket raderas till det obefintliga hur mycket det än lagstiftas för jämställdhet.

Permalänk | Anmäl #16 Viktor Andersson, 2010-05-06, 14:10

Hej! Hur blir det med min kommentar? Passar den inte in?

Permalänk | Anmäl #17 Helena Palén Olofsson, 2010-05-06, 18:36

#16
Hej Viktor!

Ebba & Gudrun och alla vi andra äldre feminister, nu i mormorsåldern, får allt fler efterföljare. De unga såklart...de är så mycket vettigare än den värld Gudrun & Ebba & jag var unga i.

Feminismen är en världsomspännande befrielserörelse i en värld, där kvinnor bara äger 5% av jordens samlade förmögenhet. Men gör 60% av allt produktivt arbete. Nästan allt är kvar att göra.

Glöm inte att kvinnorna i Schweiz fick rösträtt först på 80-talet.

Jag är stolt att säga att vi vunnit våra segrar utan att skjuta en endaste liten granat :-)

Permalänk | Anmäl #18 Gunnel Gomér, 2010-05-06, 21:47

Skulle egentligen publicerat en krönika i vederbörande ämne, men det är givetvis okej att didiskriminera och neka om det är en man som vill skriva. Undrar vad som hade hänt om förhållandet var det motsatta? In och läs!

http://mattiaswallentin.blogspot.com/

Permalänk | Anmäl #19 Mattias Wallentin, 2010-05-07, 11:45

#11

Det här med värnplikt Bo T...

Jag hör till de feminister som vill ha allmän värnplikt i ett folkförsvar, alltså hela folket, inte bara den manliga halvan av befolkningen. Detta folkförsvar behöver utformas på ett helt annat sätt än den traditionella soldatens utbildning. Vartenda kompetensområde i samhället behöver rekryteras till modern värnplikt.

När det gäller inkomster så är väl 26 kronor om dagen i 11 månader av livet inte så mycket att beklaga sig över? Du hade ju mat, husrum, kläder och läkarvård gratis. En del resor också.

Jag avstod inkomster i 11 år...för att ta hand om livet, alltså barnen. Hur mycket? Tja...minst 20% av en ordinär månadslön. I elva år. Ingen betalade min mat, husrum, kläder och läkarvård. Jag försörjde barnen också. Det blir pengar, stora pengar Bo!

Snyftar jag över min stora uppoffring? Näääää. Men om du frågar så tycker jag att barn borde vara både mäns och kvinnors angelägenhet. Inte bara kvinnors.

Permalänk | Anmäl #20 Gunnel Gomér, 2010-05-08, 10:35

#19
Hej Mattias!
I din krönika skrev du: "Den könsseperatism och kollektiva särskiljningen som görs från medialt och politiskt håll är det absolut största hotet mot jämställdheten. "

Jag håller med. Men jag grubblar över varför du tror att det är kampen för jämlikhet som skapat denna könsseparatism? Varför du tror att feminismen bär ansvaret för detta sakernas tillstånd?

Permalänk | Anmäl #21 Gunnel Gomér, 2010-05-08, 10:44

Jag tror att många unga tjejer/kvinnor idag som inte begripit vad de sk. "rödstrumporna" gjort och gjorde som blev en mycket bättre "värld" för just kvinnokönet och banade väg för mycket som tidigare inte var tänkbart.
Många har inte förstått hur det tidigare varit och sett ut för kvinnor till och med i Sverige. Tyvärr ser vi nu en tillbakagång av respekten för kvinnokönet. Det märks inte minst på okvädningsorden kring kvinnlighet på internets anonyma möjligheter för män att uttrycka sig fritt.
Otäckt visar det sig också på alla de våldtäkter som numera sker dagligen runt om i landet på oskyldiga flickor/kvinnor, överfallsvåldtäkter med flera män inblandade, som för livet skadar dessa flickor/kvinnor. Ändå kan många otäcka kommentarer läsas på nätet att dessa offer får skylla sig själva.
Attityden bland våra män, våra friska icke våldtäktsbenägna män, vore en attityd att vilja gå till försvar, att ta avstånd från det sjuka, vilja hjälpa. Men icke!
Vart är vi på väg?
Varför detta hat?

Permalänk | Anmäl #22 Pia "Vilda" Nordin, 2010-05-10, 21:11

Bra artikel, även om den ibland känns lite 1925....men själv är jag borgerlig och Man...men trots det tycker jag Ebba för fram en mängd viktiga saker, framförallt som kapitalist så sörjer jag att många kvinnor inte kommer fram i företagen...NI som skriver negativt om henne..och tjafsar om " de onda feminsterna" tänk er själv att som man har du inte samma chans som kvinnorna , din lön er 10% lägre för vad du har mellan benen...tragiskt....jag är säkert inte överens om mycket med Ebba, vi skulle säkert bråka länge om politik...men här är hon spot on!! mer starka kvinnor och ge dom chansen!!....Att se alla dessa oftast trötta gubbar med hängbuk sitta och sova på styrelsemöten, är bara tragiskt...Ebba försöker ändra det och jag trots att jag är Moderat och finansnisse, så stödjer jag henne i hennes jobb....Kämpa på Ebba!

Permalänk | Anmäl #23 Jesper Jespersson, 2010-05-13, 20:08


annons:
annons:

Dagens populäraste artiklar


  1. Imamerna upplyser om tron, inte om lagarna
  2. Varför nonchaleras muslimer som vill ha jämställdhet?
  3. Toppmoderater: Vi stödjer Loreens kamp mot diktaturen
  4. Newsmill fyller en viktig funktion för sakkunniga röster
  5. Tar Newsmill ansvar för yttrandefriheten?
  6. Med RFSU:s retorik kan abort tillåtas fram till födelsen
  7. Kalifornien kan bli USA:s Grekland
  8. Azerbajdzjanska Riksförbundet bör ta avstånd från regimen i Baku
  9. En bokstavstroende muslims svar till Uppdrag Granskning
  10. Stryp inte mångfalden i den svenska skolan, MP
  1. Imamerna upplyser om tron, inte om lagarna
  2. Varför nonchaleras muslimer som vill ha jämställdhet?
  3. Med RFSU:s retorik kan abort tillåtas fram till födelsen
  4. Tar Newsmill ansvar för yttrandefriheten?
  5. Newsmill fyller en viktig funktion för sakkunniga röster
  6. Klimatpolitiken gör mer skada än nytta
  7. Stryp inte mångfalden i den svenska skolan, MP
  8. Toppmoderater: Vi stödjer Loreens kamp mot diktaturen
  9. En bokstavstroende muslims svar till Uppdrag Granskning
  10. Stora risker med MP:s energipolitik
  1. Stoppa bojkottsförsöken mot Israel
  2. Vad gjorde Jan Björklund på Bilderberg-gruppens möte 2009?
  3. För terroristen i Norge var svenska SD ett ljus i mörkret
  4. Reaktionerna på den ekonomiska krisen hotar EU:s existens
  5. Dags för ett nytt svenskt förhållningssätt till EU
  6. Tack vare SD har vi nu en kritisk debatt om mångkulturen
  7. Missnöjda soldater blir dyrt för Försvarsmakten
  8. Länderna måste undvika protektionism
  9. Censuren på arbetsplatser är ett demokratiproblem
  10. Dagstidningarna märkligt lågmälda om nya klimatfynd

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.