Årets viktigaste journalistik bedrevs inte av journalister

I förra veckan publicerade Sydsvenskan en intressant artikel av Leif Norrman om hur gruvgruvarbetarna i Wales mindes de våldsamma konflikterna med Thatcher-regeringen. Exakt hur stora motsättningarna var, visas av det ord som de forna gruvarbetarna i dag använder när de talar om strejken 1984-85: "krig".
"Alla jobbade i gruvan. Det var dit man gick när skolgången var över. I hela rugbylaget var det bara en eller kanske två grabbar vars fäder inte jobbade i gruvan. Gruvan var livets mittpunkt" säger förre gruvarbetaren Brian Rees i reportaget.
När konflikten var över fick gruvarbetarna försöka klara sig bäst de ville. Många blev arbetslösa, några fick understöd, andra fick nya jobb på pendlingsavstånd eller tvingades bryta upp och flytta. Men identiteten som gruvarbetare försvann inte.
"Fabriksjobb var något man ofta talade nedlåtande om. Det var gruvjobbet och sammanhållningen som var det riktiga, som man ville ha tillbaka", skriver Leif Norrman.
Yrkesidentiteten var så stark, och så betydelsefull, att männen såg sig som gruvarbetare långt efter det att jobben hade försvunnit.

Det här - att man hänger sig kvar vid en jobbidentitet, oavsett vad som händer runtomkring en, är varken ovanligt eller konstigt. Vår tid, våra tankar, våra relationer och vårt sociala liv kretsar oftast i snäva cirklar runt arbetet. Längre tillbaka förhöll det sig delvis annorlunda: då arbetet var just arbete - och det sociala livet hade sina bestämda knutpunkter utanför arbetsplatsen, till exempel i församlingen eller det lokala stads-, eller bylivet. Numera koncentrerar vi så mycket av våra liv kring arbetet att vi riskerar att känna oss fullständigt rotlösa om vi lämnar våra jobb.
Samtidigt befinner sig yrkesidentiteterna i en ständig förändring. De påverkas hela tiden av samhället runtomkring. Och förändringen är inte alltid smärtfri.
En grupp som går en synnerligen problematisk framtid till mötes är journalisterna.
Tidigare i år publicerade medieforskaren Gunnar Nygren boken "Yrke på glid - om journalistrollens de-professionalisering", där han hävdade att journalisterna håller på att tappa makten över sina arbeten. Den tidigare så tydliga journalistrollen med ett "uppdrag" som parades med en yrkesetik, är på väg att försvinna. Kvar finns en stressad multitask-människa med en mängd nya uppgifter och svagt inflytande över sitt arbete.
Tidigare har journalistik varit något som journalister skapat. Men vad är det idag?
Det är inte helt lätt att avgöra.
Var går gränsen mot pr och information?
Är det fortfarande ett journalistiskt arbete om man allt mer sysslar med teknik, ekonomi och marknadsföring av den egna produkten - oavsett om det rör sig om en papperstidning, en sajt eller en Twitterkanal?

Just nu pågår en väldig samhällsförändring som påverkar maktstrukturer på alla nivåer. Journalister är inget undantag.
Media omdanas i en takt som formligen rycker bort mattan under fötterna på journalisterna. Yrvakna börjar redaktionerna få upp ögonen för att ickejournalister i fall efter fall bidrar med en samhällsbevakning och opinionsbildning som inte bara är behövd, utan som många gånger också är mycket bättre än det som de professionella journalisterna presterar.
Och visst, det händer väldigt mycket på dagens redaktioner. Men motståndet mot förändringarna i yrkesidentiteten är samtidigt starka (av fullt förklarliga skäl).
Detta betyder att den tongivande journalistiska modellen bland traditionella medier är just traditionell: med presskortet i bakfickan jobbar man efter broadcastmodellen, där en sänder till många och ingenting eller mycket lite strömmar tillbaka från mottagaren till avsändaren.
Under det senaste året har den här modellen visat sig duktig på att svika det "uppdrag" som journalisterna ofta säger sig ha.
Ta fildelningsfrågan, FRA-debatten, Telekompaketet, Ipred-diskussionen - gång på gång har ett stort ickejournalistiskt kollektiv haft större framgångar än yrkesmännen och inte bara presterat rena scoop, utan också drivit en opinionsbildande verksamhet som i stort sett saknar motstycke i mediehistorien.
Medan landets betalda journalister ignorerade FRA-frågan under hela våren 2008, lyckades ett brokigt amatörkollektiv totalt förändra samhällsdebatten och påverka en hel generations politiska och ideologiska inställning.
Den politiska bloggosfären lyckades med detta tack vare att dess grundläggande principer är transparens, deltagande och ickehierarkisk tvåvägskommunikation.
Den här utvecklingen hotar antagligen journalistrollen mycket mer än den kommersialisering som Gunnar Nygren tar upp i sin bok, eftersom det nu börjar bli en rätt delikat fråga att avgöra vem som överhuvudtaget är journalist.
För att bara bedriva journalistik räcker väl inte?
I så fall skulle Piratpartiets Rick Falkvinge vara en av årets viktigaste journalister efter sina undersökande blogginlägg kring FRA-frågan, där han utrustad med dold mikrofon försökte ta redan på om FRA brutit mot lagen.
Naturligtvis ser vi inte Rick Falkvinge nominerad till Stora Journalistpriset, som presenteras klockan 18 i dag. Ingen annan bloggare heller.
Journalistik ses nämligen fortfarande som något som endast utövas av journalister - och därmed måste Journalistpriset gå den bakvända vägen för att visa att man har noterat att något håller på att hända.
Så i stället för att nominera någon av dem som faktiskt förändrat något och spelat en stor roll för hur journalistiken kommer att utvecklas, nomineras tre personer som implementerat små delar av de sociala medierna på traditionella redaktioner.
Inget fel med detta. Personligen har jag till exempel följt Fredrik Strages utmärkta serie "De 100 största rockögonblicken på YouTube" med stor glädje, men måste ändå säga att den sociala utvecklingen I SIG är både större och mer betydelsefull än att DN i en artikelserie började att länka till bråkdelar av den.
Och att Svt släpper lite på förlåten och inleder en pyttediskussion om det egna arbetet kommer naturligtvis att ha stor inverkan på det egna bolaget - och ä‘r ett viktigt steg i rätt riktning, åtminstone i en förlängning - men kan heller inte jämföras med de faktiska journalistiska resultat som uppnås på de platser där Svt har hämtat sin inspiration till projektet - det vill säga bloggosfärerna.
Det här är inte första gången som Journalistpriset nosar på deltagandekultur.
Förra året nominerades till exempel Aftonbladet.se för bloggar och chattar från Irak. Möjligen kommer vi att se ännu fler nomineringar av den här typen framöver.
Men något slags spel för gallerierna är det ändå, hur Journalistpriset än vrider och vänder på sina formuleringar.
För vi vet redan var den här utvecklingen kommer att sluta. Amatörer och proffs, elit och gräsrötter, kända och okända - alla kommer att arbeta tillsammans. Framtidens medier handlar inte om uteslutning, utan om att öppna upp och släppa in ALLA.
De medier som kommer längst, arbetar redan idag kollaborativt - om något lärde väl ändå FRA-debatten oss detta. Men för att vi ska nå resultat och kunna bedriva en bättre journalistik än vi gör i dag, måste något hända med synen på yrkesidentiteten. Alternativet är att hamna i en situation där vi bara går och längtar tillbaka till en svunnen tid, ungefär på samma sätt som gruvarbetarna i Wales.
Just den känslan antar jag att det redan finns gott om anställda som upplever. Helt i onödan.

Det första steget måste därför vara att inse vad den stora förändringen egentligen ÄR. För det här handlar inte ett dugg om teknik eller nya tjänster - utan om vad stora grupper av människor kan åstadkomma när man river hierarkierna och låter dem arbeta tillsammans på sina egna villkor.
Ingenting visade FRA-debatten tydligare än att de gamla mediekonsumenterna nu har förvandlats till producenter. Vill man göra det lätt för sig skulle man därför kunna säga att det är en liten, liten skandal ett ingen bloggare nomineras till Journalistpriset. Vill man komplicera verkligheten ännu lite mer kan man diskutera om inte de enda rättmätiga pristagarna faktiskt är läsarna, tittarna och lyssnarna. Att totalt förändra själva grundförutsättningarna för en hel medieindustri är ju faktiskt inte så illa jobbat.
Ett sådant pris skulle också ge en fingervisning om exakt hur mycket vi journalister har att fundera över.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] beteendemönster på internet och möjlighet att skapa opinion bloggledes. Bonniers har startat Newsmill, och i mossmedia lyfts bloggare fram som aldrig förr. Bloggen har blivit ett politiskt vapen, men [...] Blogg:Psykbryt | Mossmedia: nyord , 2008-12-08, 19:10

[...] skriver om journalistikens avprofessionalisering. Det har han en poäng i, och det nämns av Anders [...] Blogg:Varning för amatörerna- veckans skifte « Skiften, 2008-12-06, 10:59

[...] Mildner har skrivit att årets viktigaste journalistik inte bedrevs av journalister. Martin Jönsson tycker att det är skandal att inte någon bloggare var nominerad. Rolf van der [...] Blogg: Veckan som gick - vecka 47 at Same Same But Different, 2008-11-23, 23:07

[...] såklart finns det andra som sätter ord på detta bättre än jag [...] Blogg:min lilla hyllning till rikard palm (och så journalistpriset, 2008-11-20, 21:20

[...] Martin Jönsson och Anders Mildner tycker att det är synd och skam att inte bloggosfären finns i medvetandet när man väljer ut de [...] Blogg:opassande » Blog Archive » Flippar och f, 2008-11-20, 19:25

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2186

16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tyckare kan man nog kalla bloggare. Men journalister är att gå för långt. Bloggningen har karaktär av PR-kampanjer och hör snarare till den kategorin

Permalänk | Anmäl #1 Erik, 2008-11-20, 18:20

Erik där. Du missar att många som bloggar är journalister.

Jag återtar nu min gamla journalistidentitet och utser min blogg till min egen lilla tidning...

Permalänk | Anmäl #4 mary, 2008-11-20, 22:32

Bra Mary! Det är så man ska se det hela.

Permalänk | Anmäl #5 Helena Palén Olofsson, 2008-11-20, 23:25

Ja, Erik, vad sjutton har bloggar mer PR-kampanjer att göra? Alla skriver inte om smink och mode. Det trodde jag alla visste. En blogg är ett medium, inte ett innehåll.

Permalänk | Anmäl #6 Johan, 2008-11-21, 00:29

Erik har alldeles rätt, journalistik kan bara bedrivas av folk som gått journalistutbildning och fått rätt skolning. Bloggare skriver om vad som helst, som till exempel att Borrelius fuskat med redovisningen, men det blir inte journalistik förrän någon som är anställd på en tidning får samma nyhet tryckt på döda träd. Först då når det verkshöjd, och förtjänar ett journalistpris.
De här bloggarna som skriver gratis och utan att behöva ta hänsyn till vad annonsörerna tycker tar ju maten ur munnen på oss hårt arbetande fastanställda journalister. Pirater är vad de är.

Permalänk | Anmäl #7 Daniel Wiigi, 2008-11-21, 00:40

Men vem har sagt att tyckare i en spalt (om så än på nätet) helt plötsligt skall betraktas som journalister? Tidningsjournalistiken är ju inte ett tyckande utan ett rapporterande. Bloggandet är ju per definition ett tyckarforum. Om ni bloggare tycker att ni skall ha journalistpris för ert tyckande, så är det sannerligen minst sagt naivt.

Permalänk | Anmäl #8 Erik, 2008-11-21, 08:36

Erik: Fredrik Strage har tyckt 100 gånger och fått ett Stort Journalistpris för det. Så visst går det.

Permalänk | Anmäl #9 Tobias, 2008-11-22, 00:43

Med tanke på bloggarnas ständiga påpekande om hur nyaskapande och annorlunda de är blir man lite förvånad över att dom suktar efter ett så gammaltdags och trist pris som detta. HEMSKA TANKE - kanske bloggarna bara är som murvlar i alla tider varit. Kåta på makt och uppmärksamhet.

Permalänk | Anmäl #10 Mike Rossi, 2008-11-22, 18:13

Problemet med journalister är deras förmenta ställning som särskild samhällsmakt med ett särskilt "uppdrag" I Sverige kallas medierna av sig själva för "tredje statsmakten" , medan de, som bekant, är "fjärde" i stora världen där konstitutionell maktdelning råder.

"Uppdraget" är en tydlig vänsteruppgift ( bestyrkt av återkommande mätningar som visar att journalister som grupp står långt till vänster om väljarkåren) vilket förstås präglar urvalet av vad som förs upp på dagordningen.

Journalisthögskolarna, de som enligt Assar Lindbecks m.fl punkter när det gällde att förra gången (1992) rädda landet ur ekonomisk kris skulle avskaffas (p 113), blir snart överflödiga ändå - men nu genom att just bloggosfären suddar ut och vidgar gränserna vad avser mediemakten. Tur är det.

Och det är ingen tillfällighet att journalister tävlar med politiker om att i allmänhetens ögon ha särdeles lågt förtroende. Folk är inte fullt så korkade som makthavare ( av alla schatteringar) tror...

Permalänk | Anmäl #11 christina wegel, 2008-11-23, 16:42

"Bloggandet är ju per definition ett tyckarforum."

Bloggande är egentligen att på en webbsida referera till sajter man besökt sedan förra inlägget ("web log", 'blog) med länkar till dem, gärna i form av länkade ord i löpande text. För att tipsa andra eller som källhänvisning, och helst med en kommentarsfunktion.

De gratis publiceringssystem som de senaste åren dykt upp för att underlätta för bloggare har inneburit en explosion av antalet bloggare, och många av dem har visat sig helst vilja uttrycka åsikter eller berätta om sig själva. Men en blogg definieras inte av sitt innehåll, utan just av referenserna och länkarna till andra sajter.

Permalänk | Anmäl #13 Daniel, 2008-11-25, 17:08

Gammelmedia har skämt ut sig!

Alla såg hur de korrupta spelarna samspelt flyttatde sina positioner och täckte upp varandras ryggar under "Gömda skandalen".Det blev då väldigt tydligt hur korruptionen lögnerna de gemensamma affärsintressena styr publicering och granskning.
Att de mest korrupta samtidigt är tjenis och hej med partitoppen inom sossarna så blir eftersmaken än bittrare.

Medias granskning av sig självt är ett klart efterblivet område.Tack Expressen för ert avslöjande av janne G som en simpel KGB spion.
Tack Monika Antonnsson för att du hjälpte Osama Awad (mannen med de svarta ögonen) att återgå från monster till människa.
Vem litar på den manipulativa gammelmedian idag??

Vad gäller SVT så litar jag inte ens på deras matchresultat på sporten..man får liksom kolla med säkra källor först??
vann verkligen Assyriska borta igen??? Eller är det en "vinkling"?+

Permalänk | Anmäl #16 Tjenamoss!, 2009-10-31, 04:27