Som man hade Thorvall blivit hyllad från början

Så sant som det är sagt!
Men vänta bara, snart inträder manskommentarerna och det blir väl som vanligt, uttråkningssyndromet
Tasken mot Fnasken
Där besticken i lådan för länge sedan tagit till flykten utan att ägaren till lådan ens uppmärksammat det.
Blir intressant att läsa.

Som kvinnor, har vi mycket att lära av hennes MOD bl.a att våga stå upp för oss själva med all vår styrka och våra svagheter.

Ibland tycker jag synd om er författare. Det verkar som om ni bryr er om vad recensenterna tycker. Som om det var dom ni skrev för.

Kerstin Thorvall var min granne på Maria Prästgårdsgata kring 1970. Mitt i min känsligaste pubertetsperiod. Mamma beundrade henne. Jag var mest fascinerad och förbryllad av en sån komplicerad person. Men hon berättade i sina böcker något som jag inte fattat. Kvinnor kan också vara besatta av kåthet. Oj, så skönt att få reda på för en ung man. Jag trodde först det var nån sjukdom jag fått som straff för självbefläckelse:-)
Många var tacksamma för Kerstins mod och för hennes böcker. Det visste hon hela tiden.

Ursäkta, men jag kan inte se någon större höjd i Thorvalls litterära verk och att jmf Ulf Lundell med Kerstin Thorvall verkar oerhört sökt i mina ögon.
Lundells Jack är en kåt unghingst, Thorvalls alter ego är en kåt halvgammal kvinna med fem barn som bankar på sönernas kompisar. Till sönernas skam för sin mamma. Ett tillstånd det tog många år att reparera.

Så vad jmf dem emellan skulle handla om är svårt att se. Jag tror inte heller att en halvgammal kåt karl som raggade på sina döttrars väninnor skulle röna så stor respekt.
Alltid detta genusperspektiv. Jag blir så suuuur.

Som modetecknare var dock Kerstin Thorvall suveränt skicklig.

Här har vi en sammanblandning av saker. En man som skriver om sig själv som en "traditionell" man är ingen utmaning. En kvinna som skriver om sig själv som "traditionell" kvinna är ingen utmaning. Men en man som skriver om sig själv som kvinna' blir en utmaning lika mycket som en kvinna som skriver om sig själv som man blir.

De människor som befinner sig långt från samhällets jämnvikt tenderar att få betala ett högt pris. Om det är värt priset är något de måste komma till klarhet med själva.

Det här med Kerstin Thorvall som så utskälld känner jag inte igen. Tvärtom har jag betraktat henne som mycket uppskattad, inte minst på grund av sina raka bekännelseromaner. Men själv läste jag bara hennes tonårsromaner, decennier sedan. De var utmärkta, även om människorna i dem är känslomässigt förtvinade, och författaren inte verkar vara så värst frisk heller. Men det är sådant som gör bra litteratur, och skriva det kunde hon.

Åja, Thorvall vann välförtjänt respekt boch framgång. Jag träffade henne på en skrivarcirkel för många år sen. Hon var mycket sympatisk. Och en bra författare. Att hon skulle vara utskälld ocjh mariginaliserad är en myt, just som Mats Forssblad framhåller. Tvärtom nichade hon ju in sig på ett mycket produktivt sätt.

en man, en torsk, som köper sex avskys och är dessutom kriminell.
En kvinna, en torsk, som åker söderöver och köper sex av unga män är beundransvärd och tar för sig.

Om en man betett sig som Kerstin T så vet alla vad Unni skulle skriva om honom det skulle inte bli någon hyllnings text tänk att man kan vara så sexistisk å hycklande varför inte säga rätt namn tantslem

#5
Christina, du använder du själv ett genusperspektiv när du kritiserar Drougge. Även #9 och #10 använder sig av ett kritiskt genusperspektiv.

Vi kan aldrig bli för många genusvetare, så ni är varmt välkomna i gänget.

Vet inte om synen på Kerstin Thorvall hade så mycket med jämställdhetsspöken (eller vad man ska kalla det) att göra, faktiskt. Jan Myrdal har ju också fått utstå mycket spott och spe för att han hackade på sin mamma - trots att han är man. Fröding fick mycket skit för en erotisk dikt - trots att han var man o.s.v..

Däremot tror jag att många retade sig på Kerstin Thorvall för hennes sätt. Jag blev rejält sårad av henne en gång, när jag som ung journalist skulle bevaka ett evenemang där hon var med. När jag gick lite närmare henne för att ta några foton, så blev hon arg och otålig och fräste åt mig på ett sådant där överlägset, "divigt" sätt.

OK att det kanske är jobbigt med fotografer, men jag var som sagt bara en ung tjej ute på ett av mina första jobb för en lokaltidning. Och det var inte som att jag hade smugit runt i hennes trädgård och tagit paparazzibilder på hennes privatliv, utan hon var ju där som författare...

Jag tappade faktiskt respekten för henne efter det.

Vill lägga till (synd att det inte går att redigera sina egna inlägg här): Det var just KONTRASTEN mellan att Kerstin Thorvall skrivit så stöttande och förstående till unga tjejer i sina böcker. Och så hennes beteende emot mig, när jag - en ung tjej - korsade hennes väg i verkligheten. Det var DET som var så sårande, och det påverkade tyvärr hela min människosyn i negativ riktning för en tid, eftersom Thorvall varit en viktig inspiratör för mig i fantasin.

Hade Thorvall varit man hade han betraktats som en gubbsjuk sexturist. De ivrigaste kritikerna hade säkert varit de som nu är Thorvalls största tillskyndare. Att hon skulle vara så utskälld är något som jag har missat, jag har nog mest uppmärksammat hyllningarna. Kvinnor *måste* inte alltid vara offer. Konstigt nog tror jag att just Thorvall tillhör de (få?) kvinnor som inte ser/såg sig som ett offer.

Är det synd om de kvinnor som beter sig destruktivt mot sina närmaste? Är det ännu mer synd om dem när de blir kritiserade för detta? Och är det tröstlöst synd om dem när de inte oemotsagda får vända sådan kritik mot män, istället för att inse och ta itu med sina egna problem? Är den viktigaste frågan denna: Vem vinner i kampen mellan man och kvinna? Eller är den möjligtvis: Hur ska vi bli bättre människor? Jag respekterar människor som vågar kalla ett uselt beteende för dess rätta namn, och som strävar efter att bli bättre själv.

Det kommer alltid att vara fult när äldre tanter (vi kvinnor över 40...) tar oss unga älskare, vi ska ju sluta vara kåta när barnen kommit och sedan ägna oss åt att leva enbart för dem. Fy på oss som haft älskare som varit 15 år yngre! Det är fortfarande enbart männens rätt att kvinnan skall vara den yngre. Thorvall blev uthängd för hon tog striden och kampen och ingen kritiker i världen vet hur hennes sorg egentligen såg ut. Att behöva välja mellan att hänge sig åt antingen barnen eller de egna (sexuella) känslorna är inget lätt vilket ingen som inte varit med om det kan förstå. Den förföljelse hon blev utsatt för är inget unikt tyvärr.

Så du Maria försvarar en mamma som ligger med sina söners kompisar en som åker utomlands å ligger med pojkar om en man gjort så då hade man sagt att han var pedofil det finns betydligt fler kvinnor som är det men som ingen talar om p.g.a såna som dig.Finns det någon som ställt den frågan om Kerstin hur såg det ut igentligen denna fråga skulle kunna bli en revolution i denna fråga vågar någon ställa den i dagens sverige vågar man se eller ska vi fortsätta att blunda

Håller med Michael Lilja. Min uppfattning är att få människor höjer på ögonbrynen över ett förhållande med en 15-årig åldersskillnad idag. Vare sig kvinnan eller mannen är den äldre.

Det var OMSTÄNDIGHETERNA kring Thorvalls förhållanden med yngre män som var så stötande. Prostituerade pojkar i U-länder och sönernas kamrater, som sagt. De som fördömer henne fördömer en man som gör samma sak. (Fast med prostituerade flickor i U-länder och dotterns tjejkompisar, då...)

maria rosander,
Jag är 60+ och jag garanterar det "rycker fortfarande i baguetten" som en karl skulle sagt, "tickar ännu i frallan" kanske är ett bättre uttryck, när rätt karl stiger in i rummet.
Dock skulle min självbevarelsedrift när jag var 45 år ha stoppat mig från att ragga på min dåvarande 20-åriga dotters killkompisar.

Kerstin Thorvall var kreativ, begåvad, intelligent men hon saknade omdöme och det var därför hon fick sådan massiv kritik.

Att det skulle vara omöjligt för en 60-årig kvinna att ha en 10-15 år yngre man är helt fel. Det är inte alls ovanligt. Så se du framtiden an med tillförsikt.
Det är t o m inne med GILF (googla)...hahaha, tro mig.
Så vill man så visst finns möjligheten, men man är fanemig skyldig att undvika att genera sina barn.

Fanns det någon manlig svensk författare som var lika ärlig med sina brister som Thorvall var på 70-talet?

Men det kan ju naturligtvis vara så att ingen svensk manlig författare på 70-talet gick till prostituerade eller övergav sin familj. Ett föredöme för oss alla är de, de svenska manliga kulturgiganterna!

Jag ser fram emot Åsa Mattssons bok om Thorvall. Jag tror den kommer att ha viktiga saker att säga om samhällsandan då och nu.

Niclas, tror du att en medelålders svensk man som köpt sex av prostituerade i u-länder hade beskrivits som "ärlig med sina brister"?

Hur många manliga författare på 70-talet skrev om det Thorvall skrev? Hur många av dessa blev isåfall kritiserade på det sätt Thorvall blev?

Ingen aning. Men eftersom dessa manliga författare tydligen hade blivit hyllade för det så borde det varit ganska många.

Nina Lekander om Thorvall
http://www.expressen.se/kultur/1.1948034/kerstin-thorvall-one-of-a-kind

"Samma år hade Sven Lindqvist med En gift mans dagbok, uppföljaren till 1981 års En älskares dagbok, i princip avslutat bekännelsetrenden och visat var det sexuella skåpet skulle stå: hos de heterosexuella männen. Alla applåderade uppriktigheten, det mest förbjudna och privata, i dessa självbiografiska – och djupt allmänmänskliga – romaner."

Tiina Rosenberg om Thorvall
http://www.bang.se/artiklar/2009/nodvandigheten-i-att-dansa-och-skratta-...

"Alla har inte heller gillat att Thorvall lämnat barnen på hotellrummet för att dansa disco, rumba och tango. Hon njuter av det försvinnande korta ögonblicket av frihet som bara den dansande och öppna kroppen kan uppleva. Thorvall skriver i "Nödvändigheten att dansa" om hur hon en gång twistade loss hemma när en av sönerna satt och läste Camus "Pesten". Irriterat hade sonen då sänkt boken och sett på moderns höftsvängningar och vispande, svischande ben. "Mamma", sa han chockerat, "det där får du aldrig göra så att någon ser. Du får inte bli en skam för familjen."

Nej, just det. En skam för familjen. Men sonen hade ingen koll på hur livet såg ut ur moderns perspektiv. Vad visste han om

en småbarnsmamma i förorten, isolerad, livegen med en ettåring och en fyraåring och en sexåring. Eller en dubbelarbetande, ensamstående kvinna som lämnar in barnet på daghem en kvart i sju, som handlar mat på lunchrasten, sitter på tunnelbanan i rusningstid, hämtar barnet på daghem, kommer hem, lagar mat, diskar, torkar golv, läser sagor. Äldre överviktiga kvinnor som ingen bryr sig om, som tar sig en kopp kaffe med bulle, fastän de mycket väl vet att de inte borde. Och som inte vågar klä av sig och visa sig i gymnastikdräkt bredvid andra yngre kvinnor som de inte känner.

Thorvall vill inte ha ett liv där allt är stilla, moget och tråkigt. Hon åker hemifrån. På äldre dar rymmer hon från psyket. Hon står inte ut. "Jag blir alltid frisk när jag kommer in på en sån där avdelning. Jag blir nämligen så arg över attityden till oss. Vi halvgamla, nergångna, frångådda, missbrukande självmordsbenägna tanter som utgör kärntruppen i patientledet, åtminstone på denna avdelning", skriver hon i "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig". Läsaren måste förstå utgångsläget:"

Ledsen Kuoppa,
men, det räcker inte för att bli upphöjd. Du får ha mer närvaro än så. Är man så frisk så att man blir frisk när man hamnar på psyket, då är man i någon mån frisk. Och kan hämta hem sina hästar och inse att man även har en skyldighet som förälder.
Någonstans måste daltet sluta och kravet på att vara vuxen och ta ansvar börja. Annars är man ju bara en vindflöjel, falskt bejakad av omvärlden, för deras egen skull, helt ute och seglar.

#25

kritken om min närvarobrist hade varit betydligt lättare att ta på allvar om den befunnits i samband med en argumentation som åtminstone försöker ta sig an Lekanders och Rosenbergs huvudpoänger.

Men andra intresserade kan med fördel läsa Lekanders och Rosenbergs texter i sina helheter på respektive länkar.

Hej Unni.

Antar att du har sett detta:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/12/kerstin-thorvall-uppforde-sig-...

Vidrigt, i mitt tycke. Vad tycker du?

Det finns en liten paradox som jag tycker skymtar i bemötandet av Thorvall.

Under en ofattbart lång tidsrymd har kvinnans roll som en mor som inte under några som helst omständigheter får försumma sin plikt inpräntats i henne. Ofta med våld, även om det skedde oftare förr än nu. När så en ensamstående kvinna inte orkar med detta blir fördömandet av en helt annan sort än om en man flyr sitt faderskap. Det finns ordspråk, t ex på napolitanska ,som förringar en man som inte tar hand om sin familj, men det är en promenad i parken jämfört med hur kvinnor som försummar sitt moderskap bemöts och beskrivs. En mor får inte misslyckas!

Så kommer en ny tid när en del män vill vara pappor på lika villkor. En del av dem beskyller matriarkatet för att stå i vägen för pappornas rättigheter. I vissa fall har de rätt i att kvinnor och rättsstaten orättvist begränsar dessa pappors rättigheter. Men dessa män kunde med fördel fundera på vilka som genom historien tagit det övergripande ansvaret för, eller rättare sagt tagit makten över, byggandet av de samhällsstrukturerna, inklusive könsrollsuppfattningarna och normer som när så varit nödvändigt med våld inpräntats i kvinnor och män från de att de varit barn. Ve den som avek! Straffen kunde handla om allt från evig skärseld, fängelse, grov misshandel, eller död. Vi lever ännu med spåren av detta.

Thorvall var en individ som råkade vara kvinna. Det glädjer mig att hon så småningom var föga road av att få judaskyssen av den till radikalfeminism förvandlade eller förgiftade "mekanismen". Thorvall ägs inte ens av radikalfeminismen. Det förblir en olycklig från den senares sida kärlek - lyckligtvis.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1947444/forfattaren-kerstin-thorvall-a...

"I sitt författarskap var Kerstin inte rädd för att visa sin sårbarhet - och hon berättade öppet om allt från sexualitet till dödsångest.
Under nästan hela hennes liv var just ångesten hennes följeslagare.
- Hon var en skadad människa som hade en svår barndom bakom sig, det berättade hon om i sina böcker. Ångesten hade hon alltid med sig, hon levde på den och skrev på den, säger väninnan Anita Dorazi som känt Kerstin ända sedan i slutet av 70-talet./.../

I en intervju i Svenska Dagbladet har hon berättat om vad hon vill ha ingraverat på sin gravsten: "Hon som ville säga som det var - inte som det borde vara".
- Jag vet att hon vill bli begravd bland sina föräldrar, säger Eva Engström, 47, som tidigare var gift med Kerstins son Anders.
Hon fortsätter:
- Det var väldigt speciellt att ha henne som svärmor. Kerstin var väldigt färgstark. Det var ganska mycket som var tufft att ha henne så nära, men när man kommer lite längre ifrån så tycker jag att hon var jävligt cool. Hon vågade säga vad hon tyckte, och var väldigt modig. Hon är en förebild nu för mina döttrar, som har blivit starka.

Per-Axel Engström levde med Kerstin under sju år på 60-talet.
- Min son Anders ringde och berättade att min förra fru Kerstin har avlidit.
Om att leva med henne säger han:
- Det var på gott och ont och mycket intressant. Hon var en orolig själ. Det var nog ganska bra att det fick gå så fort."

Bra inlägg, men jag har två invändningar. Den första är att jämförelsen med Ulf Lundell inte är Unnis egen utan gammal skåpmat från 70- eller 80-tal. Man ska inte göra andras tankar och slutsatser till sina egna – var generös mot upphovskvinnan! Och den andra är att det sena erkännandet (som kom med När man skjuter arbetare) inte förringar Kerstin Thorvalls betydelse för kvinnor. En fulländad sorti för ett storslaget författarskap som varit ett lyft alla slags kvinnor, även arbetarkvinnor!