Ett dödssjukt barn och Migrationsverket

Den 19 mars 2010. Ett döende tvåårigt barn i en sjukhussäng. Livet hänger på en skör, skör silvertråd. En förtvivlad, skräckslagen ung mor. En scen som kan utspela sig varsomhelst: Haiti, Palestina. Sorgen är densamma, förtvivlan lika djup.Men denna scen utspelar sig inte ett land härjat av krig och miljökatastrofer; den utspelar sig i på Örebro Universitetssjukhus. I Raoul Wallenbergs land, Astrid Lindgrens och Olof Palmes land. Sverige. Mamman heter Manal, flickan heter Rim. De ska utvisas. Beslutet har vunnit laga kraft.

Manal flydde från Sverige med sina två döttrar från Libanon i februari 2007. Hon visste inte då att i hennes mage fanns början till ett nytt liv. Väl i Sverige lämnades en asylansökan in; Manal bosatte sig i Vivalla där hennes två systrar bott sedan länge. Tiden gick, graviditeten förtlöpte, men Manal gick inte upp i vikt som hon skulle, det var en konstig graviditet. Tillslut födde hon dottern Rim, en visserligen liten men till synes frisk flicka. Hos Migrationsverket malde byråkratins kvarnar.

Några månader efter födseln blev Rim sjuk. Hon fick febertoppar, kräkningar och diarréer. Rim låg inne på sjukhus i två månader. Manal och de andra två döttrarna bodde på sjukhuset tillsammans med Rim. Rim lider av familjär medelhavsfeber, en normalt sett inte dödlig sjukdom, men Rims variant är mycket ovanlig och särskilt allvarlig. Under tiden för Rims sjukhusvistelse får Manal avslag på sin asylansökan. Tiden tickar på, Rim blir allt sjukare. I maj 2009 får Migrationsverket information on att det finns hinder för utvisningen, Rim har blivit sämre. Hindret ansågs inte som tillräckligt, utvisningen stod fast. Rims sjukdom blir alltmer allvarlig. Manal förstår inte att en försämring av Rims hälsotillstånd kan stoppa en utvisning. Migrationsverket undvikit att upplysa henne om detta, då de menar att detta kan inge falska förhoppningar om att utvisningen ska uppskjutas. Manal blir alltmer desperat. Hur ska hon betala för dotterns vård i Libanon? Hon är ensamstående med tre barn och har inga pengar. Förra helgen var Rim nära att dö.

23 mars 2010. En svensk kvinna bosatt Oslo tittar igenom sin facebooksida innan datorn stängs av för kvällen. Ännu vet hon inte att hennes öde ska sammanflätas med en libanesisk kvinna i Örebro hon aldrig träffat. Ögonen fastnar på en länk till en artikel från Nerikes Allehanda om ett utvisningshotat barn utlagt på en väns vägg. Hon läser artikeln och livet stannar plötsligt av. Detta är fel. Något måste göras. Snabbt. Hon tänker att eftersom hon hittat artikeln på facebook är det där det måste börja. Ovan vid detta mediums finesser lyckas hon starta en grupp; alla dessa grupper, kommer någon bry sig? Egentligen tycker hon allt detta facebookande är fånigt. Är hon bara sentimental? Hon brukar ju inte vara det.

Det var mitt liv som stannade av. Kvinnan i Oslo är jag. Till trots för att fallet med utvisningshotade Rim Al Amin inte fått något utrymme i rikstäckande media, har facebookgruppen jag startade fått över 2600 medlemmar. Vi har i skrivandets stund mer än 650 namn på petitionen jag startade i samband med gruppen.

Genom gruppen har jag lärt känna Manal. Kommunikationen är svår då vi inte talar samma språk, men det har fungerat till trots för detta. Sedan den 23 mars har all min lediga tid gått åt till att lusläsa Migrationsverkets snåriga regelverk, kontakta jurister och vädja till media om att uppmärksamma detta fall. Jag är inte jurist eller erfaren människorättsaktivist, bara en alldeles vanlig människa som drabbades av ilska och sorgsenhet över ett omänskligt utvisningsbeslut.

Ibland måste man lita på sin magkänsla om att något är fel. Ibland måste man agera.
Annars är man bara en liten lort.

Ida Kock

Stöd vårt försök att stoppa utvisningen av Rim Al Amin genom att skriva på vår petition och gå med i vår facebookgrupp:

http://www.gopetition.com/online/35028.html
http://www.facebook.com/group.php?gid=103165116387229&ref=ts