Tolgfors nya försvarsplan passar bara vänsterpartiet

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på DN-debatt idag att vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige. Från vilket militärt angreppshot då, undrar vän av ordning och läsare av samstämmiga bedömningar av hela skalan från den Militära underrättelsetjänsten till Svenska Freds?
Så sent som december 2007 lämnade en enig Försvarsberedning en rapport som utgick från nödvändigheten och önskvärdheten i att dimensionera det svenska militära försvaret "utifrån och in". Detta innebär att utgå från behovet, vilket i rådande säkerhetspolitiska miljö är att genomföra internationella insatser som både är snabba och uthålliga. Genom denna förmåga kan man naturligtvis också försvara Sverige, om så skulle behövas. Förmågan att verka upphör som bekant inte när man skall korsa svensk territorialgräns, på väg hem från en internationell insats.
Hittills har det från alla politiska håll utom från Vänsterpartiet (och lite motvilligt från Socialdemokraterna) framhållits att förmågan att genomföra internationella insatser i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.
Sedan kom Georgienkrisen. Och med den anade kramare av det svenska territorialförsvaret morgonluft, i skön förening med Jan Björklund och Folkpartiet som i sin tur såg sin chans att bryta in bland moderata kärnväljare. Försvaret av Sverige måste för bövelen vara viktigare än att skapa säkerhet i långtbortistan, nu skulle det bli räfst- och rättarting!
Och det blev det, visade det sig. För nu vänder regeringen på argumentationen och säger att det viktigaste är att "skapa ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög" (ur dagens DN-debattartikel, min kursiv.).
Tolgfors pre-Georgien hade förmodligen istället uttryckt sig ungefär såhär:
Vi ska ha ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.

Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen verkar definitivt utfallit till territorialförsvarskramarnas fördel. Jag beklagar det. Jag hade hoppats att regeringen hade orkat hålla i den helhetssyn som både Försvarsmakten och Försvarsberedningen har försökt framhålla viken av, nämligen att det är ett militärt försvar som skall kunna agera alldeles oavsett var man behöver agera, hemma eller borta.
Istället ger regeringen och försvarsministern alla rätt till de som med alla medel vill hålla kvar i uppdelningen internationellt/nationellt. Och det beror ju i sin tur på att man då kan fortsätta med tyngdpunktsdiskussionen; vi måste prioritera försvaret av Sverige, som om det stod i motsatsförhållande till internationella insatser. Sten Tolgfors har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).

Frågan är nu hur regeringen med en sådan retorik kommer att kunna motivera och i förlängningen tilldela resurser bland annat för svenskt deltagande i NRF (Natos snabbinsatsstyrka, som jag själv inte stödjer svenskt deltagande i, är bäst att tillägga), de kommande stridsgrupperna inom EU:s ram och för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också inom kort i en kommande proposition avser att förstärka den svenska truppnärvaron).

Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen. Inkluderat socialdemokraterna.

I DN-debattartikeln skriver Tolgfors kaxigt ungefär att regeringen nu kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop, annars går man fram själv. Detta sägs om en inriktningsproposition lämnas ett och ett halvt år före valet 2010. Det kan vara inledningen på en ny tradition. Växelvis framryckning för en helt ny innebörd och bäva månde Försvarsmakten om vi nu skall skapa förutsättningar för så tvära kast i och med regeringsskiften att bläcket inte hinner torka i propositionerna innan det är dags för omtag.
Det är intressanta skiljelinjer som uppenbarar sig i svensk försvarspolitik. I och med den nya betoning av det nationella militära försvaret, som regeringen gör, är det till synes mindre skillnader mellan regeringen och delar av socialdemokraterna samt hela vänsterpartiet, än mellan regeringen och miljöpartiet samt andra delar av folkpartiet. Sånär som i Natofrågan då, där känner vi fortfarande igen oss.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2039

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ärligt talat, Annika Nordgren Christensen, är Tolgfors intresserad av krigsfrågor? Är det inte där skon klämmer? Vad jag minns så var han tidigare intresserad av inlärningsbekymmer i skolan? Eller har lilla jag fel där?

Sedan borde det heta krigsminister etc. För har du tänkt på att alla länder, tror jag, har försvarsdepartement. Ingen anfaller, alla försvarar sitt land. Hur kan det då bli krig?

Permalänk | Anmäl #1 Tommy Wingren, 2008-11-07, 16:59

Har "Försvarsmakten" ännu någon trovärdighet i riksdagen efter veckans totalsågning i form av den doktorsavhandling som presenterades på DN debatt i torsdags undrar man ju.

Ansvaret för den totala kollaps som uppenbarligen drabbat Försvarsmakten faller onekligen tungt på riksdagen. Att en organisation inte fungerar kan hanteras, men att beställaren och ytterst ansvarigt organ är så inkompetent att detta fått fortgå år efter år är mera svårsmält.

Permalänk | Anmäl #2 Mikael Severin, 2008-11-08, 02:08

Jag förstår inte den med förlov sagt röriga artikels logik. På sikt behöver vi väsentligt öka vår försvarskraft i närområdet. Då behövs miltär kompetens från skarpa förhållanden (NRF skall vara aktuellt av exakt detta skäl),. Det kan vi inte här hemma. Där har vi koppling och motiv för framtida internationell medverkan. Dessutom förbigår skribenten det väsentliga, nämligen vår totala framtida styrka, vilket kräver en säkerhetspolititsk prognos; så vad kom vi fram till, egentligen? Just ingenting, vad jag kan se.

http://www.newsmill.se/artikel/2008/11/04/forsvarspolitisk-u-svang

Permalänk | Anmäl #3 Peter Ingestad, 2008-11-09, 00:49

Sverige behöver ett nationellt försvar och ingen lydarmé till USA-imperialismens utflykter.

Permalänk | Anmäl #4 Anton, 2009-09-19, 22:47

Vi medborgare väljer våra politiker, politikerna arbetar för oss. Vi vill bli respekterade för våra direkta eller möjligen indirekta val. Under åtminstone en fyraårsperiod förtjänar därför politikerna respekt - en respekt som indirekt också är respekten för oss väljare.
Vem tusan är Annika N C? En granskare eller en av alla dessa verbala klottrare? Vad har hon för status och mandat att lägga sig i? Är hon möjligen "oberoende liberal" eller någonting sådant? Ja, endast fan vet, antar jag. Och varifrån kommer journalisterna och jornalisternas löner? Några avlönas från Norge, har jag förstått. Den tredje statsmakten borde garanskas. Det är särskilt viktigt nu när den krympande kåren förbereder sig för sin "varvskris". Vilka får
överleva och vilka får stanna i Sverige och vilka ska följa med till Kina? På tal om vårt försvar, alltså.

Permalänk | Anmäl #5 Stig Bergman, 2009-09-20, 08:28

Den mest röriga artikel jag läst på länge.Vad vill människan,om något?

Permalänk | Anmäl #6 Jan Forsberg, 2009-09-20, 09:30

All nedrustning spelar NATO/EU-Arme anhängare i händerna alla som bryr sig vet att läget i vårt närområde har ändrats och vi är illa rustade för att ens hävda oss politiskt, Den kortsiktiga lösning som borgarna säkerligen vill ha är uppgivning av allians frihet till för "beskydd" av antingen NATO/USA eler en EU motsvarighet något som starkt begränsar vår utrikespolitik (i EU fallet blir det bara en förvärring) när vi tvingas följa de "stora pojkarnas" politik.

Lösningen kan bara vara en Svenskt upprustning som tillåter fortsatt självständig utrikes politik och "håller vargarna borta" eller åtminstone på armlängds avstånd. Vår egen utrikes såväl som inrikes politik är alltför viktig för att "anförtros" till andra med egna agenda som går stick i stäv med egna och förhindrar riktigt demokratiskt självstyre.

Kapaciteten vi har nu är obefintlig men vi har fortfarande lager med modernt material och viktigare en krigsindustri som utveckla utrustning anpassade till våra behov.

Permalänk | Anmäl #7 Tor, 2009-09-20, 12:35

Någon större begåvning har ju Tolgfors aldrig framstått att vara.

Göran Persson brukar beskyllas för att omge sig med svaga
medarbetare numera kan även Reinfeldt anklagas för detsamma.

Nedläggningen av värnpliktsförsvaret kommer med tiden att framstå som det största sveket i Sveriges historia.

Än värre är synismen, att på försvarfrågan vinner man inga val.

Försvaret var en av komponterna som gjorde att jag lade min röst på moderaterna i förra valet. Med svek och omoral kommer man tydligen långt.

Permalänk | Anmäl #8 Robert Barun, 2009-09-21, 09:31

Håller inte med det här är ju borgarnas regerings period så de har ju alla kommit överens om den, alltså samtliga borgliga partier tycker att försvar planen är idealisk för Sverige. Kanske är det idealisk för Sveriges nya roll som EU provins utan självbestämmande och utrikespolitik.

Permalänk | Anmäl #9 Tor, 2009-11-04, 17:45