På en flexibel arbetsmarknad får facket en starkare roll

Skribenten känner alltså till att sysselsättninggraden ligger på 70 % vilket betyder att ungefär var 3:e person i arbetsför ålder inte jobbar. Men de höga ersättningnivåerna skall ändå kunna finnas kvar. Slutsatsen måste bli att skribenten kalkylerar med något i stil med världskriget som skall återge Sverige de konkurrensfördelar som förelåg när den arbetsmarknadspolitik vi ännu har sjösattes.

Om facken ska stärkas för att hjälpa individen kanske det är lämpligt att individen alltid är med i samma fack oavsett vilken bransch han för tillfället arbetar inom. Annars är risken stor att fackföreningarna gärna snor fördelarna från sin kolleger, men skjuter över problemen. Exempelvis kan man inte få hjälp av sitt nya fackförbund att driva fråga om arbetsskadeersättning om man bytt jobb och bransch efter skadan. Inte heller kan man få hjälp av sitt gamla fack, för där är man ju inte med längre.
Att tillhöra samma fack hela livet skulle också tydliggöra nödvändigheten för varje fack att att vara på tårna för att hjälpa sina medlemmar att hela tiden uppgradera och inhämta aktuell och relevant kompetens.

Braunerhjelm har vettigt inslag i sina förslag. Flexicurity med snabba och odramatiska avskedanden rör om i grytan och gör att rätt person hamnar på rätt plats snabbast möjligt. Men här har facket knappast någon roll, speciellt inte med en obligatorisk A-kassa, som Braunerhjelm förespråkar. Någon slags minidomstol typ en nämnd som avgör om det finns inslag av godtycke vid avsked verkar byråkratiskt och skulle förmodligen skapa osäkerhet och planeringssvårigheter för företagaren. Det blir nästan som idag och ingen riktig flexicurity. Det ska vara pang, bom, där är dörren.

Undersökningar i öresundsregionen visar en enorm skillnad i sysselsättningsgrad för de upp till cirka 35 år mellan Danmark och Sverige. Förklaringen är bland annat flexicurity och lärlingssystem. Affärsmässigheten ligger långt före i Danmark. Här finns bromsarna inom bland annat fack, storföretag och överskolade pedagoger.

http://www.tendensoresund.org/sv/arbejdsmarkned/sysselsattningsgraden

Förslaget om subventioner till utbildningssparande med ett skattefritt konto verkar inte så genomtänkt. Utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster är ju redan idag avdragsgilla. Det är svårt att se ett behov av en ny byråkrati. Är det meningen att gymnasier, universitet, folkhögskolor, arbetsmarknadsutbildningar med mera ska ta betalt av de studerande? Så kanske det borde vara över en viss ålder.

Förslaget om att låta arbetsförmedlingar och liknande upphandla utbildningar och koppla betalningen till resultatet mätt i hur många som senare anställs verkar vara att gå över ån efter vatten. Mer rimligt är att den utbildade har tillgång till tydlig statistik över hur många som får jobb och lönerna. Den som funderar att studera kan då göra ett förhållandevis rationellt val. Skulle färre få arbete så minskar ju värdet av den utbildning som företaget tillhandahåller.

Diskussionen om alternativ till jobbavdraget och de 100 miljarderna mindre skatt leder ingen vart. Det hade varit bättre att ta bort 3:12-reglerna för en bråkdel av detta. En ny högsta skatt för ägaren av ett företag på 48 % är ändå ganska mycket. USA och de flesta länder ligger lägre. För att det ska bildas och utvecklas företag på ett effektivt sätt utan byråkrater så är det viktigt med stora privata förmögenheter och naturligtvis att det lönar sig rejält lokalt att äga något och slå ut andra företag. Avundsjuka, lagomtänkande och millimeterrättvisa har kommit att dominera.

En obligatorisk A-kassa måste falla med arbetslöshetens längd och med tiden omvandlas till rent försörjningsstöd. Ingen bör tvingas att delta i utbildningar. De som har kommit in i arbetslivet behöver sällan mer utbildning än korta kurser. Ju äldre någon är ju mindre kostnadseffektiv är en utbildning. Och de äldre har svårare att lära. Dyra utbildningar till äldre leder till att ungdomarna leker för mycket och hoppar och börjar arbeta. De kan fara runt utomland under flera år. Varför ska de studera när de senare kan kontakta byråkrater och få utbildning gratis och till och med få betalt? Ungdomarna är ju inte korkade.

Skulle en mindre del av befolkningen vara utslagen och inte anställningsbar så har det mindre betydelse för landets ekonomi. De med minst kompetens bidrar med en bråkdel av vad genomsnittspersonen gör. Systemet måste vara affärsmässigt i grunden. Annars kan man inte konkurrera med kineser och inte ens med danskar. Om man tittar på utvecklingen i verkligheten så ser det illa ut för Sverige.

http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Ekonomi/Tillvaxt/BNP---Bruttonationa...

Ha, ha, ha, jag ser att Braunerhjelm var kanslichef och huvudsekreterare i Globaliseringsrådet, med hela gänget i salig förening. Så då kan man inte säga något fult om facket. Vinner sossarna i höst så får det inte vara kört i konsulteriet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Globaliseringsr%C3%A5det

Arbetslöshetsfrågan kan inte lösas inom den av fackföreningsrörelsen angivna ramen. Produktivitetskraven är för högt uppdrivna i förhållande till befolkningsunderlaget. Det enda en skribent som Braunerhjelm tar upp är nygamla förslag på hur övertalig arbetskraft ska gömmas. Utbildning? Till vad? Hur ska ha med planekonomiska förslag lösa problem som kräver en fri marknads dynamik?

Den svenska modellen byggdes på lösan sand och det fuskbygget är vad den svenska välfärden nu vajar betänkligt av. Modeorden har växlat bara, annars är det samma slags undangömmande av de gamla konflikterna mellan facket/arbetaren och arbetsgivaren/industriherren. Båda parter sk förhandlingspart ska ta lika del av samhällsansvaret, men det svenska samhället är nu inte en enskildhet för svenska förhållanden, utan något mer och större, globalisering nämns oftare än EU, vilket borde ligga närmare. Är det inte fler regleringar inom EU som påverkar vår svenska modell? Eller varför vågar ingen debattera arbetsmarknadspolitik inom en EU-parlamentarism som vi nu ingår i? Det måste väl ändå vara den viktigaste reformen sen efterkrigstiden. Den fria marknaden är ju bara en skrivbordsidé och planekonomi är något som den lever vidare av. Konkurrens är så väl omhuldat som en marknadsstrategi så att ingen längre märker när den upphört i ett stort monopol. Fackföreningarna är branschorganisationer och representerar väl allas intressen utan att ha maktmonopol. Däremot staten har maktmonopol, oavsett hur representationen ser ut i Regering och Riksdag. Något som omhuldas är samhällsnyttan, men den kallas lite olika bara beroende vilken politisk ideologi som makten påstår sig tillhöra. Folket bockar och bugar, därför det är vi så illa tvungna till. Men folket har glömt sina rötter. Det är fortfarande herrarna som styr. Och det lär de fortsätta att göra. Arbeten har de bara för dem som de kan manipulera. Ett självständigt fack är den vitala del som med den svenska modellen som mest gick förlorat. Nu kanske tiden har hunnit ikapp och att respekten för de som faktiskt utför arbeten här kan få en välförtjänt löneförhöjning. Allt prat om samhällsansvar, ... det har makthavarna visat sig inte vara dugliga till. Tycker jag. Men vem bryr sig om en pensionerad kärring.

Är det inte snart dags att inse att de som lämnar skolan utan godkända betyg, och de är många, oftast gör så därför att de skolkat och tjafsat sig igenom skolåren? Det huvudlösa beslutet att ingen skall lämnas efter (kvarsittning), eller sättas i annan skolform (hjälpklass), ligger bakom grundskolans och gymnasiets förfall och orsakar de problem med bristande grundkunskaper som blir allt mer uppenbara inom den postgymnasiala utbildningen. Kunskapslöshet och brist på motivation medför att mängder av ungdomar helt enkelt inte är anställningsbara, särskilt inte till de ingångslöner som facket fordrar. Givetvis blir de då arbetslösa! Reglerna måste stramas upp, och rättigheter knytas till tydliga skyldigheter. Inga studiebidrag åt dem som inte varje termin visar acceptabla resultat! Återinför kvarsittning och skärp studiekraven, särskilt för de riktigt unga och ännu formbara. Stimulera till att barn börjar i första klass redan vid sex års ålder, då de flesta barn är snälla, formbara och nyfikna. Inse att alla inte vill eller har fallenhet för att studera under lång tid!. Differentiera därför skolgången så den passar alla, även de verkligt studiebegåvade som gott kan få arbeta i särskild ordning som man gör i Australien där det finns skolor för "Gifted Children". Inför yrkeslinjer och mycket mer yrkespraktik för de som vill arbeta med sina händer och bli skickliga hantverkare komma ut i yrkeslivet lite snabbare och slippa alltför mycket teoretiska studier. Kräv dock av alla goda basala kunskaper i svenska språket, historia, geografi och matematik samt möjlighet till viss kommunikation på engelska. För de som nu har svårt att finna några jobb måste lågbetalda temporära arbeten utan nämnvärt anställningsskydd, typ springpojke/barnflicka/gårdskarl återinföras. Bättre tjäna 6.000 kronor i månaden under några tuffa år med chans att arbeta sig upp via hårt arbete, visad pålitlighet och egenfinansierade studier vid aftonskola, när man väl börjat inse livets realiteter, än att driva runt arbetslös. Kan man inte hitta normal bostad inom en trång ekonomisk ram bör enkelt barackboende tillhandahållas. Att låta unga arbetsföra människor gå utan vettig sysselsättning är förödande för dem, deras utveckling och för samhället. Sådant bör helt enkelt inte tillåtas. Arbetsföra ungdomar skall inte få parasitera på skattebetalarna och ynkas för vad de själva ofta är skuld till. Människan har ett eget ansvar. Snällism och för mycket förståelse hjälper ingen.
Tjelvar.

Jag började skriva till min arbetsförmedlare som är en kille med ovanlig nyfikenhet i samhällsfrågor, han röstade inte på SD och ifrågasätter mitt val. Då han också har ett rörligt intellekt och har ett intresse av att verkligen förstå olika människors tankar, har vi mailat mycket fram och tillbaks och lärt av varann på så sätt. Alltid nyttigt att kunna byta åsikter och tankar med en oliktänkande som trots olikheterna också möter med respekt och förståelse och inte bara kommer med floskler. Eller hur? Jag ser att mitt svar till honom utlöpte i ett ganska bra personligt brev där jag förklarar varför jag valde som jag gjorde. Jag tänkte att mitt mail kunde funka i ett annat sammanhang också och mailar därför över det i förhoppning om att kunna publicera det nånstans. Jag har försökt nå ut med mitt budskap till allmänheten men inga tidningar tar emot mina åsikter eller erfarenheter som de faktiskt är. Jag tror Sverige är en bra bit på väg till ett tysklands arbetsmarknad där vissa yrken är öronmärkta åt vissa nationaliter. En skrämmande utveckling!

Klistrar in det ganska så långa mailet här under och usäktar för vissa stavfel och outtänkta benämningar. Jag har hela tiden fokus på min son som sittar bakom och har långa "bråk" och utläggningar i fantasins värld som den snart 4-åring han är och extra aktiv...

Jag kan faktiskt inte fatta hur det kan ha blivit så svårt för just min grupp att få jobb. Lyssnade på p1 i går och en muslimsk kvinna i min ålder beklagade sig över att hon som kvinna 40+ och nyligen utbildad till undersköterska fick nej överallt. Hon var övertygad om att det var pga sitt namn och sin slöja (man skickar väl inte med bild i sitt cv?) som hon fick idel nej. Hon hade sökt i 2 år. Jag vet ju att så inte är fallet. Jag är svensk kvinna 40+ med adekvat utbildning och dessutom över 2 decenniers vårderfarenhet. Jag har sökt jobb sedan 2006... Sedan dess har jag hoppat runt som timmis lite här och lite där. Ungefär en vecka sammanlagt per månad. Jag återknyter till en del av dessa erfarenheter senare i min berättelse.

Jag har ju märkt hur man systematiskt utesluter just kvinnor över en viss ålder inom vården oavsett ursprung då man vet att det händer en massa i en kvinnas kropp efter 40 år särskilt om man nämner att man har barn. Förslitningsskador och vab. Det är därför som man bara anställer unga och eftersom det inte har funnits ngt omvårdnadsprogram rent allmänt som AF bjuder på på länge eftersom AF också vet om den höga arbetslösheten så utbildar ju inte AF till arbetslöshet. So far soo good.

Men samtidigt så slänger ju SFI in invandrare till omvårdnadsprogrammet på löpande band. Därav att det bara utbildas invandrare i dagens sverige. Av dessa anställs i stort sett bara de yngre. Acklimatiserade svenskar eller invandrare som är acklimatiserade och talar god svenska sedan länge, behagar icke besvära sig om att ansöka med andra ord. De unga är billigare och man vet att de har 10 år på sig innan de blir utslitna de med. Fiiin arbetsmarknadspolitik- eller hur? Det är pinsamt att man i ett land som Sverige inte kan med lagar påverka arbetsgivare och kan ställa krav på hur deras rekrytering går till. Jag vet av erfarenhet att det är stört omöjligt att anmäla missförhållanden som uppstått pga dåliga chefer. Arbetsplatser som systematiskt utnyttjar jobbtorgare som ersätter ordinare personal osv osv. Vem kollar upp arbetsplatserna ordentligt? Ingen! Jag har själv suttit bredvid cheferna på dessa avdelningar , och vet hur det resonerar. Det är som att riktigt ser hur pupillerna byts ut mot tecknet för krontecken! Jag ringde till den högste chefen där och talade om hur det gick till eftersom ingen av de invandrartjejer som jobbade där ville eller trodde sig kunna göra sig förstådda. För det är nämligen så att de invandrartjejer som jobbar med äldre med psykiska funktonsnedsättningar (gamla beckispatienter/karsudden) egentligen bara säger hej och godmorgon på svenska till de äldre, sen skrattar de bara när de äldre säger något. Resten av tiden pratar de med varandra, och så fortgår det år efter år. I en sån miljö lär man sig inte svenska och det krävs inte heller att man ska prata med patienterna.

Helt sjukt. Då är det fanimig ingen vård! Bara för att det rör sig om äldre i kombination med psykiska diagnoser, har patienterna ingen laglig rätt till god omvårdnad. De har varit så länge i utanförskap (som det så fiiint heter) att deras anhöriga inte för deras talan längre. Det de får är städning, medicin (neddrogning är en bättre benämning) och personlig hygien. Jag fick inte jobba där mer då jag satte mig och pratade med patienterna istället för med kollegerna. Man skulle jobba undan av bara helskotta, ta de på löpande band, för att sen ta en timmas fika och snacka skit eller sitta och lyssna på tjatter på språk jag ändå inte hajjade, eller så skulle man städa. Prata med patienter ingick INTE i jobbet. Så jävla fucked up är det i dag att försöka jobba med äldre psyk-kroniker också "vanliga" gamla är drabbade av detta. Det är en del av varför jag valt att rösta in SD.

Jag ser att det egentligen rör sig om ett strukturfel. Men ett strukturfel som jag vet är gjort med flit. Jag är inte alls politiskt begåvad och jag hade önskat att jag kunde svänga mig med termer som mer skulle visa på kunnighet och inte bara magkänsla och personliga erfarenheter, men jag ser mer och mer också behovet av en öppenhet som INTE innebär att man ska vara vidöppen och slopa gränserna typ, utan jag ser ett behov hos gemene man att faktiskt få vädra sina erfarenheter och där man har RÄTT att ifrågasätta politiska beslut som man ser innebär katastrof för hela det svenska samhället. En riktig öppenhet innebär att också grannen i huset bredvid, som är gift och har barn med en Gambianska, vågar skylta med att både hon och han röstat in SD. Det är många som är invandrare eller har barn med invandrare som också ifrågasätter varför i helvete man vill ha in så många fler invandrare när de vet att de därmed puttas ut ännu mer ifrån arbetsmarknaden. Jag vågar stå upp för mitt val. Men det gör inte de vilket är synd, för ju fler invandrare som vågar stå upp för att man röstat in SD ju snabbare inser gemene man att SD inte handlar om Rasism utan om att upprätthålla jämvikt i ett land som tippat över och som gjort ett f.d jämlikt land mer och mer till ett ojämlikt land som mer och mer liknar ett klass-samhälle där överheten är nöjda så länge deras jobb inte hotas och de har billig arbetskraft i form av pigor och barnflickor. Strunt samma sen om dessa barnflickor måste lämna sina egna barn pga att inget jobb finns att få i deras egna hemländer.

Nej, den enda riktigt solidariska lösningen vore om alla politiska partier och alla vid makten i europa skulle slå sig samman och istället skulle ta itu med de förtryck som sker både inom som utom europa, att folk kunde stanna i sina egna hemländer och inte skulle behöva fly från förtryck. Jag som är en vanlig naiv, fast med synnerligen rörligt intellekt, kan inte för mitt liv fatta hur det kommer sig att man inte kan ta itu med krig och förtryck i världen. Det ÄR ju ändå, trots allt 2010! Eller är vi tillbaks i medeltiden??? För ju mer Islam får sprida ut sig, ju mer tillbaks till medeltiden kommer vi ju. Sen skiter jag högaktligen i alla dessa människor som vill bevisa hela tiden hur det bara är VISSA grupperingar, fundamentalisterna, som utgör ett hot. Säg som det ÄR istället: att om man gör som Lars Vilks och ironiserar om islam som vilken annan religion som helst så vet man att bomberna kommer att detonera, att just VI kan dödas av bomber och inte bara DE på andra sidan jordklotet. Ändå bjuder man in de, krigsförbrytare och allehanda skít. Det måste ju ändå vara ett tecken antingen på extrem dumhet eller extrem feghet. Eller?

Vänligen, Sara Bengtsson

In my opinion a flexibel arbetsmarknad / flexible situation is very important for all european countries