Historiskt har staten spelat en avgörande roll för svensk industri

För inte så länge sedan gick statsminister Fredrik Reinfeldt ut och meddelade media att han var oroad över att Frankrikes regering ville ge stöd till franska bilföretag. Vad fransmännen hade beslutat var att de franska biltillverkarna Citroën och Renault skulle få femåriga lån på vardera 3 miljarder euro till förmånlig ränta om företagen förband sig att inte avskeda personal eller stänga fabriker i Frankrike. I Reinfeldts ögon var detta liktydigt med protektionism.

Frankrike har inte varit ensamt med denna typ av industristöd till en bransch i kris. Exempelvis har man även i Tyskland och USA diskuterat och sjösatt liknande åtgärdspaket.

När det gäller EU-länder är detta problematiskt och borde legalt sett egentligen knappt vara möjligt eftersom medlemskapet starkt begränsar möjligheter till industripolitiska stödåtgärder. Utifrån maktpolitiska överväganden har det dock visat sig möjligt att genomdriva generella stödåtgärder som avser en hel industrisektor. Däremot ska det i princip inte vara möjligt att inrätta riktade stöd för speciella branscher eller företag.

I den bästa av världar och i nationalekonomins "benchmarkmodeller" - där marknadsmisslyckanden lyser med sin frånvaro - är det alltid bättre ur allokerings- och effektivitetssynpunkt om man har ett fritt utbyte mellan ekonomins aktörer utan offentlig inblandning eller styrning. Ingen ekonom - och härvidlag utgör jag inget undantag - tycker i grunden att det är bra med "protektionistiska" stödåtgärder.

Men det finns likväl lägen då det är försvarbart med "protektionism" även ur ett ekonomiskt perspektiv. Man kan inte hävda att det alltid och undantagslöst är fel med offentliga engagemang i ekonomin. Det finns situationer då man övertygande kan argumentera för och berättiga offentliga stödåtgärder. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att vi - som Paul Krugman uttrycker det - lever i en "nästbästa värld" där frihandel och laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

När det gäller handel - och industristöd handlar enkannerligen om att se till att det egna landets företag får avsättning för sina produkter på den internationella marknaden - har den så kallade strategiska handelsteorin på senare år kunnat visa att mer realistiska modeller (som tar sin utgångspunkt i imperfekt konkurrens och skalfördelar snarare än perfekt konkurrens och avtagande avkastning) kan ge hållbara och principiella argument för att stater genom att intervenera kan förbättra situationen för det egna landets företag och sysselsättning.

När marknadsmisslyckanden föreligger - och det gör de nästan undantagslöst i verkligheten - kan stöd av internationellt konkurrensutsatta företag och industrier ha välfärdshöjande effekter totalt sett. Vinsten av den förda politiken kan samhällsekonomiskt vara större än de kostnader eventuella snedvridningar och effektivitetsförluster ger upphov till.

Detta sagt, får vi likväl inte glömma att det alltid är viktigt - även när vi befinner oss mitt uppe i efterdyningarna av efterkrigstidens värsta finansiella härdsmälta - att först och främst anlägga ett långsiktigt och dynamiskt perspektiv på frågan om offentliga industristödsåtgärders vara eller icke-vara.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Kunskap har alltid till viss del karaktär av kollektiv nyttighet som alla - mer eller mindre - kan konsumera även om man inte har betalt för den. Skapandet av ny kunskap i ett företag har positiva externa effekter på andra företags produktionsmöjligheter eftersom kunskap inte helt kan hemlighållas eller patentskyddas. Spillover-effekterna från forskning och utvecklingsarbete spelar stor roll.

Den ekonomiska tillväxten är en läroprocess där förmågan att kombinera och använda produktionsresurser skapar tillväxtens grundläggande drivkraft. Ny kunskap skapar tillsammans med bättre hushållande av begränsade resurser ekonomisk tillväxt.

För att få en kontinuerlig och hög tillväxt är det av avgörande vikt att skapa ett slags balans mellan innovationsdrivkraft och spridning av ny kunskap. För ekonomin i stort är det bra om så många som möjligt använder kunskapen. Men om ingen får betalt för att plocka fram den saknas incitamenten. Ekonomisk utveckling handlar till dels om att hitta en optimal avvägning mellan dessa motstridiga krafter. Att detta skulle kunna ske på ett bra sätt utan offentlig inblandning är svårt att se.

Eftersom idéer och kunskaper spelar en så avgörande roll för långsiktig tillväxt och välfärd borde också betydligt mer av den offentliga debatten handla om strategiska offentliga framtidssatsningar på utbildning, forskning och industriutveckling. Att kunna hantera spänningen mellan att skapa kunskapsbefrämjande institutioner och samtidigt se till att så många som möjligt får nytta av kunskapen borde vara en av politikens främsta uppgifter.

Om vi ur detta perspektiv exempelvis ser på svensk bilindustri i dag kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor (fordonsindustrin i sin helhet står för mer än tio procent av vår export) har en internationellt sett mycket hög och ökande FoU-intensitet. Även om detta förvisso inte hindrat den från uppenbara strategiska felinvesteringar, har bilindustrin på det hela taget länge varit motor i ett framgångsrikt utvecklingsblock med starka regionala spillover-effekter på industriutveckling och sysselsättning.

Men dess glansdagar är över och behovet av omstrukturering är uppenbart. Det har stått klart ganska länge nu att många klassiska svenska industrier - liksom i andra ledande transatlantiska ekonomier - har svårt att konkurrera med billigare produktionsländer.

De kommande åren kommer vi att se en kraftig omdimensionering av dessa industrier. Men man kan inte bara sätta hundra tusentals människor på gatan över en natt. Övergångsmedel behövs även om de på sikt inte utgör någon lösning.

Det är nödvändigt och önskvärt med offentliga ingrepp i denna process. Om vi i dagens och den snara framtidens ofrånkomliga "reningsbad" ska kunna få till stånd en optimal omdimensionering och omställning är det viktigt att staten främst slår vakt om sysselsättningen och låter kapitalintressena huvudsakligen själva stå för omstruktureringskostnaderna. Offentliga stödåtgärder är alltid ett uttryck för att det offentliga är villigt att ta risker tillsammans med företag för att infria samhällsekonomiska mål. Självklart måste då stödet utformas så att risken också bärs av de stödmottagande företagen. Rent budgetmässigt bör man kunna rättfärdiga statliga subventioner när utsikterna är goda för att dessa hamnar på lägre nivå än kostnaderna för en ökad arbetslöshet.

Till detta kommer att vi idag är i ett läge där många länder för att slå vakt om sysselsättningen försöker ta sig ur finanskrisens efterdyningar med hjälp av protektionistiska åtgärder av allehanda slag. Detta sänder signaler till andra länder om att också sätta in protektionistiska åtgärder för att värna om arbetstillfällen. Om alla andra ser om sina hus så måste vi också se om vårt hus.

Om Sverige ensamt för en laissez-faire-politik får vi en situation som påminner om spelteorins fångarnas dilemma, där vi blir "suckers" och förlorar på att samarbeta när alla andra hoppar av.

Historiska erfarenheter kan också vara vägledande. Sveriges ekonomiska historia ger goda exempel på hur staten på ett aktivt och konstruktivt sätt bidragit till en nödvändig strukturomvandling av ekonomin. När Sveriges infrastrukturella system via järnväg, telegraf, telefon, vägar, vatten- och energiförsörjning genomgick en monumental omvandling från mitten av 1800-talet och en bit in på förra århundradet, spelade staten överallt en positiv och helt avgörande roll. Den svenska industrialiseringen var i stor utsträckning ett resultat av statens framsynta agerande och intensiva samarbete med banker och företag. Stambanenätet för järnvägar, det nya bank- och finansväsendet, kapitalimporten, kanalbyggena, elektriciteten, utbildningsväsendet - över allt bidrog offentligt engagemang och stöd till förnyelse och framgångar.

Allt detta ska ingalunda tolkas som ett carte blanche för allehanda varianter av protektionism. "Man ska aldrig kasta goda pengar efter dåliga", som min mentor Erik Dahmén brukade säga. Även om jag ovan främst anfört framgångshistorier finns det också avskräckande exempel. Försöken att på 1970-talet med hjälp av statliga produktionsstöd rädda en dödsdömd varvsindustri är kanske det man först kommer att tänka på. Detta visar bara hur nödvändigt det är att i varje epok och varje enskilt fall noga överväga och analysera förutsättningarna för att bedriva en sund omvandlings- och industripolitik. Men om så skett och man kommer fram till att offentliga subventioner, skatterabatter, sysselsättningsstöd eller rabatterade lån på både kort och lång sikt kan vara till gagn för välfärd och sysselsättning, så bör inga ideologiska skygglappar avhålla oss från att gå vidare.

Att som vissa mediedebattörer okvalificerat och svepande döma ut all form av offentligt industristöd som "curlingekonomi" för oss inte en millimeter framåt i denna viktiga och svåra diskussion (om inte annat så visade väl också de nyligen timade svenska framgångarna vid de olympiska vinterspelen att aktiva curlingkvastar kan vara nog så effektiva ...)

Ödets vagn löper förvisso inte på skenor. Men kunskap är likväl det lokomotiv som driver den ekonomiska tillväxten och människors välfärd framåt. Stat och kommuner kan med en framsynt och aktiv industripolitik bidra till att tillvarata kompetenser och kunskaper som kan stärka Sveriges komparativa fördelar på en global marknad och skapa en långsiktigt uthållig sysselsättningsnivå inom industrin.

Lars Pålsson Syll (29 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/19472

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Så länge en marknad är dominerad av karteller och oligopol på flera områden samtidigt är det närmast löjeväckande att prata om "fri marknad".
Konkurrens är, liksom elden, en kraftfull princip som måste riktas för att inte bli destruktiv. I sund konkurrens tävlas i kvalitet, inte i pris.
Protektionism finns överallt och det är inget att vara rädd för. Höjningen av mjölkpriset med 1 kr litern på konsumentinitiativ i Sverige var protektionism. Problemen uppstår när någon får för sig att det finns ett mystiskt, heligt "rätt marknadspris" skrivet i stjärnorna, som man "stör" genom skatter, subventioner, tullar och dylikt. Om det så vore, varför fluktuerar priserna då som en jojo i en avreglerad marknad? Om marknaden nu är "fri" måste det ju även stå nationer "fritt" att sätta priser till sina medborgares fördel.

Permalänk | Anmäl #1 Elias Dottemar, 2010-03-09, 18:40

Det är intressant att reflektera över näringslivets levnadsregler.
I händelse av vinst skall den delas ut bland aktieägarna.
I händelse av förslut ska den socialiseras.
Hur mycket riktat exportstöd krävs innan industrin är nöjd och kan stå på egna ben?

Volvo flygmotor levde gott på försvarsbeställningar, men ser nu en obefintlig marknad runtom hörnet. Förf nämner varvsstödet som något vi bör minnas och ta lärdom av.
Förstatligandet av järnvägen vill jag minnas hängde samman med bristande överblick från privata aktörers sida, eller var pappa staten en bättre företagare? Man undrar....

Permalänk | Anmäl #2 Frank, 2010-03-09, 18:53

Merkantilismen handlar väl om att handelshinder inte ska få finnas.
Hur kan då artikelförfattaren ropa efter statligt stöd?
Förnyar du dig och håller hög kvalitét säljer du.
Förnyar du dig inte och ropar på hjälp kommer du att gå under...

Permalänk | Anmäl #3 Hans, 2010-03-09, 19:07

Bra artikel! Den visar tydligt på skillnaden mellan teori och praktik, där "vetenskapliga" ekonomiska teorier visar sig vara just... världsfrånvända ad hoc-teorier som utgår från ett orealistiskt idealtillstånd.

Kul med alla som automatiskt tycker att staten är ond också, oavsett hur denna stat ser ut... Stat=kommunism och förtryck. Eller inte nödvändigtvis...

Permalänk | Anmäl #4 David Tingsgård, 2010-03-09, 23:35

JÄRNVÄGEN, EN FRAMGÅNGSHISTORIA?

Syll nämner stambanenätet i Sverige för järnvägen som ett exempel på en lyckad statlig satsning, en framgångshistoria. Syll påstår att den svenska industrialiseringen i stor utsträckning var ett resultat av statens framsynta agerande. Hur är det med det? Stambanan mellan Göteborg och Stockholm öppnades 1862. I England och USA var tekniken ungefär 20 år före. År 1840 fanns exempelvis i USA cirka 440 mil järnväg. Den svenska järnvägen var en fråga om att kopiera något självklart, något som saknade konkurrens och var lönsamt. Lån togs utomlands.

Jag nämnde här bredvid satsningar inom solenergi som Sverige gjorde inom det byråkratiska IEA för 30 år sedan i Spanien och som kom att bli bortkastade. Liksom inom flygmotorteknik var det mekaniska konstruktioner. Då satsades 10 milj kr, vilket idag är ungefär 30 milj. kr. Nu vill Clean Sky att Sverige finansierar liknande projekt. Att pengarna fås tillbaka måste ses som mindre sannolikt. Att jämföra stambanorna på 1800-talet med pengar till Clean Sky och Volvo Areo är lika irrelevant som jämföra detta med vägnätet på 1600-talet eller vägnätet i Rom.

Argumenten för och emot protektionism stöds av politiska teorier. Det klart att det finns situationer där den som skyddar sin verksamhet drar fördelar. Men det finns också det omvända och det är förmodligen vanligare. Verkligheten är komplex och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för makthavare att bedöma saken. Villkorslösa gåvor med obetydlig kontroll av denna typ är förkastliga. Att bara skicka iväg pengar till EU-projekt och till EU i allmänhet för att inte vara protektionistisk fungerar inte.

Innan järnvägen hade makthavarna byggt Göta Kanal, ett väl känt misslyckande, som knappat kan ingå i de framgångsrika kanalbyggen som Syll nämner. Vid denna tid var landet fattigt och allmänt efterblivet. Men besluten togs ändå rationellt jämfört med idag, när det finns hur många inkompetenta makthavare som helst. Järnvägen är ett samhällsekonomiskt spektakel utan motstycke i historien. Bara driftkostnaderna för banorna är tio gånger större än banavgifterna. Internet är däremot lönsamt, på likande sätt som järnvägen en gång var.

Professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin, en kollega till Syll, propagerar ofta för åtgärder mot klimathotet och missar sin roll som forskare. Historikerna i Sverige borde lyfta fram tänkvärda misstag så att de inte upprepas, men fungerar istället som påhejare åt makthavarna. I deras värld är makthavarana framsynta och de skapar framgångshistoria.

Permalänk | Anmäl #5 Urban Persson, 2010-03-10, 01:02

Det går naturligtvis inte att sätta ifråga att staten har varit och är avgörande inom industrin. Därutav kan man dock inte dra slutsatsen att det skulle vara något genomgående positivt.

Merparten utav vad svenska myndigheter hittat på med världens högsta skatter och fruktansvärt omfattnde barnarov och bland annat omfattande ingrepp i den personliga integriteten kan ingalunda betraktas som positivt för den enskilda individen.

Vad som är önskvärt är en mindre stat och ett större individuellt bestämmande över sin egen tillvaro.

Något annat lär ingen vettigt funtad person hävda om de inte räknar med att vara härskarna vill säg.

Permalänk | Anmäl #6 Mikael Forsberg, 2010-03-10, 04:39

#6 Fruktansvärt omfattande barnarov? Kan du förklara och exemplifiera vad du menar med det?

Permalänk | Anmäl #7 David Tingsgård, 2010-03-10, 09:18

VAD SKA NÄSTA GUBBE SÄGA?

Först kom en gubbe från en industi och ville ha pengar. Sedan kom en annan gubbe och ville ha pengar. Därefter kom en gubbe och ville ha förtroende. Men gubben visste inte vad denne ville och detta komplicerade. De som vill ha pengar är lätta att placera. Intresset ljuger inte, som Carl Marx sa. Därefter kom en lärd gubbe. Den lärde, som var skeptisk till Marx men inte någon extremskeptiker, stödde gubben som ville ha förtroende och avlönades av denne. Man kan säga att ingen vet vad de håller på med men att systemet ändå roterar.

Uppfinnaren John Ericson var trött på alla gubbar och drog utomlands med sina planer inom järnvägstekniken, som senare blev en framgångshistoria. Idag bör de som har något vettigt också flytta utomlands. Man får där betydligt mer betalt för innovationer och kompetens. Skatterna på sådant är i särklass världens högsta. De som förstår och kan är underbetalda. Det är bättre att sitta framför datorn än att arbeta. Man kan studera hur lustiga fenomen som helst. Vad ska nästa gubbe säga?

Permalänk | Anmäl #8 Urban Persson, 2010-03-10, 10:09

Skillnaden mellan en framgångsrik affärsman/kvinna och en underbetald städare/städerska är inte så stor. De är beroende av en inkomst och de måste ha någon som är villig att betala för deras tjänster. Framtidens arbetsmarknad är på samma sätt beroende av starka investerare och någon som är villig att satsa på arbetsintensiva sektorer. Ser vi inte resultatet av hur en ren spekulationsmarknad på börsen har varit den mest lukrativa och mest kapitalstarka under de senaste 25 åren? Att se tillbaka på historien är bara en återblick på något som för alltid har passerat. Det är nu och framtiden som gäller, och som vi kan påverka. Hur vill vi att våra ungdomar ska ha det egentligen? Resor, nöjen, snabba cash eller ett fast jobb, trygg inkomst och en familj. Den offentliga ekonomin är naturligt en del av samhällsekonomin. Har svårt att förstå uppdelningen, men det kan bero på en brist på insyn, makt och kapital, en ganska vanlig kvinnlig utgångspunkt. Den demokratiskt uppbyggda samhällsekonomin stöder mest familj, barn, vård, omsorg, tjänstesektorn däribland. Men jag saknar ibland den gamla traditionella kommunala service som underhåll av vägar och trottoarer, tog man alltför självklart bara skulle fungera. Men nu är det inte så, tyvärr. Skulle vilja klaga hos någon myndighet, men det finns ingen.

Permalänk | Anmäl #9 Birgitta Måhl, 2010-03-18, 13:02