Oroa dig inte, Bildt

Carl Bildt framstår som något bekymrad över den rödgröna utrikespolitiken. Jag är dock övertygad om att jag kan lugna utrikesministern.

Det finns ingen brist på rödgrön EU-politik. Våra partiledare och språkrör har redan gett tydliga besked om den frågan i en gemensam debattartikel i somras. Måhända var utrikesministern på resande fot och uppmärksammade därför inte artikeln.
När det gäller Afghanistan är det knappast någon nyhet att vi inte riktigt är framme i frågan, men vi kommer att ge väljarna besked.

Jag deltog själv i utrikesdebatten i riksdagen och ett bestående intryck var utrikesministerns vägran att svara på frågor om den borgerliga regeringens politik på centrala områden som Nato - här öppnade han snarare för mer osäkerhet efter debatten genom att gå Folkpartiet till mötes i deras krav på att utreda ett svenskt Natomedlemskap - eller vilken Rysslandspolitik regeringen egentligen har. Från Carl Bildts sida var det också en talande tystnad om kvinnornas roll i utrikespolitiken.

De rödgröna partierna har med sju månader kvar till valet redan lämnat besked på en rad områden, inte minst för utrikespolitiken och säkerhetspolitiken.

De borgerliga partierna hade fyra olika säkerhetspolitiska linjer i 2009 års utrikesdebatt där man spänner över hela spektrat från att förespråka fortsatt militär alliansfrihet, förbigå frågan med tystnad till att kraftfullt driva på för ett svenskt Nato-medlemskap. Väljarna har inte fått något mer tydligt besked efter årets utrikesdebatt.

Splittringen i säkerhetspolitiken är allvarlig. Allianspartierna är oeniga även i många andra frågor, till exempel försvarsbudgeten, nivån på biståndet, euron som valuta, FN:s betydelse, nedrustning, synen på Irakkriget och folkrätten och vapenexport samt passivitet kring brist på mänskliga rättigheter som Bushadministrationens skendränkningar.

Situationen liknar läget inför 2006 års val. Allianspartiernas gemensamma arbetsgrupp om utrikespolitiken gav få konkreta besked i sin rapport, som presenterades på konferensen Folk och Försvar i Sälen i januari 2006. De borgerliga partierna nämnde inte centrala frågor som Nato-medlemskap, EMU eller nivån på biståndet. Alliansens valplattform som presenterades en månad före valet innehöll inte heller någon gemensam linje om Nato, euron eller biståndet. Texten om utrikespolitiken omfattade endast två sidor med vaga formuleringar.

Visst är det så att partier i en koalitionsregering måste ge och ta i förhandlingar för att sedan hålla ihop utåt. Men i vissa centrala frågor måste en regering vara enig. Säkerhetspolitiken är en sådan.
Därför är utrikesministerns brist på besked i dessa centrala frågor under utrikesdebatten oroande.

Socialdemokraterna har presenterat en rapport som går igenom den borgerliga oenigheten i dessa frågor och som visar hur den "borgerliga kannibalismen" skapar osäkerhet och brist på besked.

I rapporten tas bland annat upp:

Splittrade i säkerhetspolitiken:
De fyra regeringspartierna är djupt oeniga i den avgörande frågan om militär alliansfrihet eller Nato-medlemskap. Även om enskilda internationella insatser som Afghanistan är viktiga ämnen, så är Sveriges säkerhetspolitiska linje en fråga av helt annan dignitet.

Folkpartiet vill att Sverige snarast går med i Nato. Moderaterna menar att Sverige bör söka medlemskap, men anser att det kan ske först när det finns bred politisk enighet. Centern vill behålla den militära alliansfriheten. Kristdemokraterna säger nej till Nato-medlemskap, men företrädare för partiet uttrycker sig ibland svajigt om den militära alliansfriheten. Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte nämnt den militära alliansfriheten i sina två senaste regeringsförklaringar.

En annan central fråga för varje svensk regering är den säkerhetspolitiska bedömningen av Ryssland. Även på denna punkt har de borgerliga partierna skilda uppfattningar. Så här skrev Folkpartiets ledning i Svenska Dagbladet den 14 januari i år: "I stora kretsar av det ryska samhället finns en ny Stalinkult som skrämmer. Det aggressiva maktspråket mot små grannländer är oroande, inte minst invasionen av Georgien överraskade omvärlden genom sin brutalitet." Jan Björklund och hans partikollegor menade att Rysslands utveckling motiverar en upprustning av den svenska nationella försvarsförmågan.

Fredrik Reinfeldt (M) tog avstånd från Folkpartiets analys av Ryssland vid sitt framträdande på Folk och Försvar i Sälen den 18 januari 2010: "Jag har i alla fall inte fått belagt att det finns någon typ av kvardröjande stalinism och ideologisk idé om världsherravälde som driver den ryska statsledningen och som ju skulle grunda en del påståenden, återigen, om att det fanns en militär aggressionsidé riktad mot Sverige och Sveriges territorium."

Säkerhetspolitik handlar både om principer och om verkligt agerande under en internationell kris. Folkpartiet har utmärkt sig genom snabba uttalanden om att sätta in svensk militär. Inställningen skiljer sig från Centerpartiets betoning av konfliktförebyggande, medling, politisk dialog med mera, med militära FN-insatser som sista utväg.
Idag kräver Folkpartiet att Sverige bidrar med egna stridsflygplan till Natos luftövervakning av Baltikum. Skulle en allvarlig kris inträffa i Sveriges närområde måste en regering hålla samman och avstå från ogenomtänkta offentliga uttalanden. I detta avseende är det stor skillnad mellan Jan Björklunds brådstörtade agerande och Centerpartiets ansvarstagande vid tidigare kriser.

Gasledningen Nord Stream genom Östersjön har vållat stark debatt bland annat av säkerhetspolitiska skäl. Folkpartiet sade nej till gasledningen före valet 2006. Den borgerliga regeringen godkände gasledningen den 5 november 2009, trots Folkpartiets aktiva och öppna motstånd.

Oeniga om utrikespolitiken
När allianspartierna presenterade sitt gemensamma valmanifest 23 augusti 2006 skrev man att den svenska rösten skulle höras tydligare i FN-samarbetet. Kontrasten är stor mot hur Carl Bildt hanterat FN under sin tid som utrikesminister. Arbetet för att stärka FN har prioriterats ned av den moderata ledningen för utrikesdepartementet. FN-byrån finns inte längre kvar som en självständig enhet på UD. Bildt håller inte Sveriges officiella tal i FN:s generalförsamling, till skillnad från sina företrädare. Utrikesministern hade annat för sig både år 2007 och 2008 (år 2009 höll Fredrik Reinfeldt tal som EU-ordförande).

Tidskriften Fokus har beskrivit Carl Bildts omläggning av svensk utrikespolitik så här: "Sverige har blivit mer Nato-vänligt och mer kritiskt till Ryssland, medan FN-reformer och klimatfrågor kommer långt ned på agendan". I samma artikel citeras Expressens förre politiske redaktör PM Nilsson:
"Carl Bildt står för en mer krass säkerhetspolitik à la Henry Kissinger som med vapenmakt främjar den egna nationens intressen. Det synsättet står mot en mer idealistisk hållning där världssamfundet ska lösa konflikter via FN."

Sveriges arbete för nedrustning har tappat fart under den borgerliga regeringen. Blixkommissionens förslag från år 2006 har inte följts upp i någon större omfattning. Det svenska ledarskapet i Ny Agenda-koalitionen är "som bortblåst", skriver forskaren Johan Bergenäs. Han konstaterar också att Sverige inte prioriterade nedrustning inför EU-ordförandeskapet och att regeringen var passiv inför beslutet i Nuclear Suppliers Group att Indien ska få tillgång till kärnbränsle och kärnteknik, trots att landet inte är medlem i ickespridningsavtalet NPT.

Det moderata ointresset för nedrustning har varit tydligt även när det gäller arbetet mot klustervapen. Carl Bildt talade förringande om Osloprocessen, det norska initiativet för ett förbud mot klustervapen, trots att samtliga partier i riksdagens utrikesutskott var eniga om att Sverige skulle verka för ett sådant förbud.

Skillnaden mellan de borgerliga partierna är stor. Nyblivna EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) har till skillnad från sin moderate kollega drivit förbudet mot klustervapen hårt. Hon jublade när riksdagens utrikesutskott ställde sig bakom ett förbud i maj 2007. "Folkpartiet är pådrivande i och med att vi har en stark hållning mot klustervapen och den segrade, vilket gläder mig otroligt mycket. Det är en stark utrikespolitisk liberal seger." Den dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg (M) gjorde en annan tolkning och menade att den svenska linjen inte hade förändrats.

När det gäller Mellanöstern har Carl Bildt också haft en annan linje än Folkpartiets representanter.

Även när det gäller mänskliga rättigheter är skillnaderna inom alliansen tydliga. Både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har varit försiktiga till exempel när det gäller att kritisera USA:s övergrepp under "kriget mot terrorn". Sverige har legat lågt när det gäller inhumana förhörsmetoder och stängningen av Guantánamo-lägret. Carl Bildt vägrade exempelvis i utrikesdebatten år 2008 att ta avstånd från Bushadministrationens skendränkningar. Det skiljer sig kraftigt mot bland andra folkpartiets och Centerns starka engagemang.

Modern utrikespolitik handlar även om frågor som kvinnors rättigheter och hållbar utveckling. Organisationen Kvinna till Kvinna har i två undersökningar visat hur lite uppmärksamhet Carl Bildt ägnat åt kvinnors situation. Även miljöfrågorna har inneburit ett sent uppvaknande för delar av borgerligheten.

När det gäller biståndet slutade de borgerliga regeringsförhandlingarna med att övriga borgerliga partier fick igenom sin linje om enprocentmålet för den här mandatperioden och moderaterna fick ge sig. Vad som händer under nästa mandatperiod om regeringen sitter kvar är en öppen fråga. Gunilla Carlsson (M) har beskrivit enprocentmålet så här: "En del skulle säga att det är ett privilegium. Jag skulle kalla det en förbannelse". Allianspartierna har också olika uppfattning vad gäller den samlade politiken för global utveckling. När elva svenska folkrörelser utvärderade politiken för global utveckling år 2008 konstaterade de att den borgerliga regeringens politik skilde sig från vad vissa av allianspartierna sagt i valrörelsen.

"Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning. Det fanns då en betydande osäkerhet kring de ekonomiska ramarna." Sten Tolgfors, försvarsminister

Vare sig den utrikespolitiska rapporten i januari 2006 eller valmanifestet i augusti 2006 gav besked om vilken försvarspolitik alliansen tänkte föra. Bristen på konkreta överenskommelser bidrog till det kaos som uppstod efter valet. Turbulensen kring försvarets ekonomi ledde bland annat till att Tolgfors företrädare Mikael Odenberg avgick.

Oenigheten om försvaret har fortsatt. Folkpartiet driver en egen försvarspolitisk linje trots tidigare uppgörelser inom den borgerliga regeringen. Jan Björklund förklarade sig beredda att ta beslut om höjda försvarsanslag och utspelet möttes av irriterade kommentarer från andra allianspartier.
Fredrik Reinfeldt markerade avstånd från folkpartiartikeln när han framträdde på Folk och Försvar 18 januari. Ställd inför frågan om borgerlig splittring hävdade statsministern att regeringen slagit fast hur försvaret ska se ut till 2014. Han kommenterade inte att folkpartisterna i artikeln skrev om "beslut under nästa mandatperiod".

Carina Hägg (33 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/18712

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag kan inte rösta på ett vänsterblock som vill skapa en allians med den palestinska terrorgruppen Hamas, och där Mellanösternpolitiken dikteras av Palestinagruppernas ordförande Per Gahrton (som skrev vänsterns utrikesdeklaration och program).

Permalänk | Anmäl #1 TaryTu, 2010-02-22, 19:28

Att man släpper fram en person som Carina Hägg, att uttala sig, då hon är antidemokrat. Hon ringer runt och hotar folk och företag som har affärer med meningsmotståndare. Socialdemokraterna borde skämmas att ha en sådan representan.

Permalänk | Anmäl #2 Kriitisk, 2010-02-22, 20:05

Gääääääääääääääääässp!

Permalänk | Anmäl #3 BluePrint, 2010-02-22, 23:10

Tja, inte mycket att hänga i granen men slår moderaterna och deras "enhällighet" med häst längder.

Permalänk | Anmäl #4 Tor, 2010-02-22, 23:46

Bra att ni själva uppfattar enigheten.
Min största oro och första fråga:Kommer Lars Ohly att bli utrikesminister?
Kan du svara på det så hjälper du många väljare att fatta beslut innan valet.
http://soldatmamma.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #5 Carina Nordén Åkerlund, 2010-02-23, 08:17

Vänsterpartiet och Lars Ohly är helt klart det största problemet för De rödgröna. Utrikespolitiken är kanske det område där det syns tydligast och det hade varit otäckt om V fått makten över denna.

Permalänk | Anmäl #6 ÄRRHÅ, 2010-02-23, 10:50