Kvinnor i Gällivare går inte längre ut ensamma

Jag vet inte om jag fick reda på nyheten om Carolins försvinnande samtidigt eller efter alla andra, men för mig var det bara en helt vanlig dag; Jag satt och läste lite nyheter på Internet och reagerade när jag såg namnen Gällivare och Stenbron i en rikstäckande tidning. Jag läste några artiklar om försvinnandet men la ändå inte ner så mycket energi på det just då, det var mest en konstig känsla att någon kunde vara borta i lilla Gällivare. 

På måndagen när jag kom tillbaka till mitt dåvarande jobb på LKAB var försvinnandet på Carolin Stenvall självklart ett av de stora samtalsämnena. Alla hade sin egen teori och det spekulerades om huruvida försvinnandet var frivilligt eller om det handlade om kidnappning, om hon ramlat i vattnet vid Stenbron eller om någonting annat hänt efter vägen men jag tror inte att någon anade hur stort fallet Carolin skulle bli.

Personligen är jag en tjej som försöker hålla mig till fakta och inte tro på skvaller lösrykt ur sitt sammanhang men självklart påverkades jag av allt prat om fallet på tv, radio och ute i samhället. Det var inte så att jag kände mig direkt rädd men jag blev nog ändå försiktigare när jag rörde sig ute om kvällarna, hade mobiltelefonen nära till hands eller pratade i den när jag rörde mig ute kvällstid bara för att inte känna mig så ensam.

Jag vet däremot många som kände ett stort obehag över att över huvud taget vara ute ensamma och som hela tiden ville ha sällskap av någon, var inte detta möjligt så ringde de alltid och berättade var man befann sig och vilka kläder man hade på sig ifall någonting skulle hända.

När spekulationerna om att det skulle vara en liftare inblandad i Carolins försvinnande pratade jag och mina vänner en del om "hur korkad man som ensam tjej måste vara för att plocka upp någon efter vägen". Ingen av oss trodde egentligen på den teorin men när alla medier skrev/pratade om det så funderades självklart det en del om den möjligheten också.

Det var först 2-3 veckor efter försvinnandet som jag för första gången verkligen trodde på mig själv när jag tänkte tanken att Carolin kunde vara död. Jag vet inte om det var en trygghetskänsla att tänka att hon försvunnit frivilligt och säkert snart skulle komma tillbaka, eller att jag helt enkelt hade svårt att tro att någon skulle kunna dö och bara försvinna helt spårlöst. Det känns mer som att sånt händer på film eller kanske i storstan men inte här hemma i mitt lilla samhälle.

Under hela tiden har jag och mina kompisar pratat mycket om hur hemsk det måste kännas för Carolins familj att inte veta om hon är död eller levande, var hon finns och vad som kan ha hänt henne, och jag tror inte att det är någonting som man i sin värsta mardröm kan föreställa sig. Att inte veta om man ska fortsätta hoppas eller börja sörja måste vara fruktansvärt och trots att jag efter ett tag trodde att Carolin var död så ville jag verkligen inte sluta hoppas att hon fortfarande var vid liv och allt skulle få ett lyckligt slut. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar människan och jag håller nog med om det påståendet, jag hoppades i alla fall in i det sista.

Som jag har upplevt det hela gick det relativt snabbt för polisen att till sist gripa en misstänkt för Carolins försvinnande efter att de fått ett avgörande tips från några fiskare utanför Gällivare. Man kanske borde känna lättnad när polisen äntligen gör framsteg och lyckas gripa någon men jag kände mest att det var tragiskt.
Att bo på en ort där de flesta känner eller känner till varandra skulle jag säga är på både gott och ont. Positivt för det kan inge en känsla av trygghet och kanske gemskap men också väldigt jobbigt då en persons privatliv kan anses vara allmän egendom och ryktena sprider sig otroligt snabbt.

Flera dagar innan tidningar och tv offentliggjorde mannens identitet så visste alla här hemma vem det var de tagit in som misstänkt och spekulationerna var vilda, och enligt mig många gånger helt förskräckliga och osannolika. Jag kände att jag varken orkade eller ville spekulera utan bara vänta på fakta. "Stackars hans familj" tänkte jag. "Hoppas att de slipper utstå mer hemskheter än de redan går igenom och att folk inte behandlar dem illa och dömer dem för någonting de inte kan göra någonting åt eller har med att göra."
Nu när det kommit ett erkännande och Carolin är återfunnen med hjälp från den misstänkte mannen så hoppas jag verkligen att allt är över. Att mannen får hjälp och att hans familj ska kunna bo och leva här i samhället och att Carolins anhöriga ska få vara i fred och sörja och sen gå vidare med sina liv.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1801

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Efter att mina tankar var it hos Carolins familj, var de hos förövarens. Jag hoppas att de får förståelse av sina närmaste grannar och att barnen inte blir utsatta, för vad deras pappa har gjort. Barnen är alltid oskyldiga offer i sådana här sammanhang. Jag tänker på familjen i Umeå, tror jag det var, med mannen som våldtog och nästan slog ihjäl ett av sina offer. Den mannen hade också familj med barn. Ingen vet vad det är som slår slint i huvudet på dessa män, det är trots allt oftast män.

Jag hoppas för allas skull, att familjerna kommer över detta fasansfulla med stärkta själar, efter begravningen.

Permalänk | Anmäl #1 Ramona Fransson, 2008-10-23, 14:20

Om en skribent exempelvis hade millat "invandrare" i en artikel om ett brott som en invandrare begått, eller "homosexuella" i en artikel om ett brott som en homosexuell begått, då hade folk säkert ropat "rasist". Men nu när du millar "män" utan att motivera varför gärningsmannens kön är relevant, så är det ingen som lyfter på ögonbrynen. Tänkvärt.

Permalänk | Anmäl #2 Glenn Lacrosse, 2008-10-23, 18:56

Det är nog bra om man försöker att inte vara mer rädd än man behöver.

Permalänk | Anmäl #3 Gunnar Bergquist, 2008-10-24, 01:46

Ramonas tankar går nästan direkt till förövaren och dennes familj. Groteskt.

Permalänk | Anmäl #4 GunnarBergquist@hem.utfors.se, 2008-10-24, 02:13

Ja, det var en välvillig betraktelse. Naiv, men välvillig. ”Vi ska kunna.” Jo. Men vi kan inte.

Daniel: Jag vill inte avvärja någonting alls. Jag vill inte befinna mig i den situationen; jag vill inte få mardrömmar för en lång tid framöver; jag vill inte bli paniskt rädd för att gå ut om jag verkligen måste (nu är jag inte paniskt rädd, jag känner bara stort obehag som jag helst undviker för nöjet i den känslan förstår jag inte alls). JAG VILL INTE HA AVVÄRJNINGSSKADOR! Herregud! Ta bort dem som kan tänkas ge mig sådana så ska jag börja gå ut mer.

Anders B Westin: Trafikmiljön demoniseras till viss del, men f a så tillåts dödligheten där diskuteras. Så fort den risk kvinnor löper enbart av att befinna sig i mäns närhet tas upp så ställer ni er upp som En Man och skriker ”tänk om man hade satt in ordet INVANDRARE i det du just sade!!!”. Allt med syftet att få oss att bortse från att ni faktiskt utgör ett reellt hot. Jag känner få kvinnor som aldrig känt sig direkt hotade när de varit ute. Att bli förföljd av män från krogen på kvällen; i tunnelbanan vilken tid på dygnet som helst; att undkomma våldtäkt genom list; en man som smyger tyst bakom en för att plötsligt snabbt gå förbi en med effekten att skrämmas; en taxichaufför som tittar på en på ett mycket obehagligt sätt i backspegeln, kanske kryddat av ett märkligt vägval, allt för att känna sin makt att KUNNA göra något, om han skulle ha lust. Allt det där har jag varit med om och jag kan nog inte komma på någon tjej jag känner som inte haft liknande upplevelser. Må så vara att de flesta män är snälla och beskedliga: en alltför stor andel är det inte och de är ofta ute på natten.

Tro mig, och lyssna nu noga, ett ”Hej!” mitt i natten kan orsaka dig tillfällig blindhet. Vill du få hennes ”ångest att släppa” skall du gå över till andra sidan gatan. Orkar du inte det? Då är du med och bidrar till den fortsatta terrorn vi lever under. ”Oron finns i hjärnan.” Sådant skitsnack! Jag bor på Gärdet. Vi har haft en våldtäktsman här (kan ju vara fler än en i o f s så att de tagit fast en misstänkt är inga garantier för att vi nu kan tryggt kan gå ut) och en eller flera rånare som rakryggat siktat in sig på kvinnliga offer. Oron är HÖGST befogad!

Permalänk | Anmäl #5 Maria, 2008-10-26, 18:39

Den kommtar som kom in här nyss hamnade fel, den skulle in under artikeln "Vem tog min trygghet?". Om den ändå kommer in här, vv bortse från den och vill ni svara, gör det då under den andra artikeln.

Permalänk | Anmäl #6 Maria, 2008-10-26, 18:43

Känns som att Maria beskriver kvinnans eviga dilemma medan män har andra problem. Vad skall vi göra åt detta?

Permalänk | Anmäl #7 Gunnar B, 2008-10-30, 02:52