Vad hände med Sveriges politik för global utveckling?

Världens länder har i den så kallade Millenniedeklarationen[1], som Sverige undertecknade 2000, enats om åtta millenniemål för global utveckling. Målen är mätbara och tidsbundna, och innebär att:

• 1 Fattigdom och hunger ska halveras till 2015
• 2 Alla barn ska gå i grundskola 2015
• 3 Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas
• 4 Barnadödligheten ska minska med två tredjedelar till 2015
• 5 Mödradödligheten ska minska med tre fjärdedelar till 2015
• 6 Spridningen av hiv/aids, tbc, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015
• 7 En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas till 2015
• 8 Globalt samarbete genom ökat bistånd, rättvisa handelsregler och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna

Så vad gör Sverige för att uppfylla målen?  Sveriges politik för global utveckling ska bygga på att fattigdomsbekämpningen ska engagera alla, myndigheter, kommuner, enskilda organisationer, näringsliv och fackföreningsrörelsen, och att det inte bara ska skötas av biståndet. I såväl den proposition[2] som utgör underlag för riksdagsbeslut i december 2003 som i den nuvarande regeringens beskrivning av sin politik för global utveckling [3] betonas behovet av samstämmigt agerande. Alla politikområden och policyinstrument som står till regeringens förfogande måste användas på ett samlat och samstämmigt sätt, och synergier mellan politikområden ska främjas.

Så hur fungerar då detta i praktiken? Vad gör myndigheter och departement? Låt oss ta det sjätte milleniemålet, som går ut på att spridningen av hiv/aids, tbc, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015. Sverige ska bidra till detta genom att "tillsammans med andra länder intensifiera kampen mot smittsamma sjukdomar och andra växande hälsohot, genom bl.a. ökat globalt samarbete, system för tidig varning och stöd till nationella insatser för att bygga upp hälsosystem. För att förbättra fattiga människors hälsa krävs också åtgärder för att utveckla globala nyttigheter såsom vaccin och läkemedel mot hiv/aids, tuberkulos och malaria." [3]

Vad gör då de närmast berörda departementen, d.v.s. utrikesdepartementet och socialdepartementet, för att uppfylla det sjätte milleniemålet? Och hur samverkar de för att nå målet? Som ett led i att uppfylla det sjätte målet beslöts i december 2005, efter ett enhälligt riksdagsbeslut som skar över såväl block- som partigränser, att under perioden 2006-2008 varje år avsätta drygt en halv miljard till ökade och nya insatser för den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Den svenska resursbasen skulle tas till vara, vilket innebär att stödet till forskning i Sverige med potentiellt stor betydelse för utvecklingen i fattiga länder måste utvecklas vidare, och att det var viktigt att bibehålla och utveckla en svensk nationell forskningskompetens inom området, bl.a. med tanke på eventuella uppkommande nya hot mot folkhälsan. Det låter bra, men tyvärr har det inte blivit något alls av denna "satsning". Regeringen har trots upprepade uppmaningar inte lyckats redovisa vart pengarna tagit vägen.  I stället minskar i år UD kraftigt forskningsbiståndet inom området fattigdomens infektionssjukdomar (http://www.newsmill.se/artikel/2009/11/13/dags-en-mer-uppriktig-bistandsminister).

En av de få myndigheter som åtog sig att arbeta för att uppfylla det sjätte millenniemålet var Smittskyddsinstitutet (SMI). År 2004 deklarerade SMI stolt att: "SMI stödjer FN:s millenniemål genom framgångsrik och viktig forsk­ning i den globala kampen mot smittsamma sjukdomar" [4]. Som exempel på sådant forsknings- och utvecklingsarbete kan nämnas kompetensuppbyggnad i fattiga länder, utveckling av nya vacciner och diagnostika för HIV/aids, tuberkulos och malaria. Av det åtagandet återstår idag inte mycket mer än ord.  I stället pågår just nu vid Smittskyddsinstitutet en nermontering av forskning och utveckling som rör fattigdomens sjukdomar. Professurerna avslutas, inga fler doktorander får anställas och möjligheten att ta emot forskningsanslag begränsas. Nedskärningarna bygger på ett utredningsförslag[5] som initierades av folkhälsominister Maria Larsson. I utredningen saknas helt förslag på hur den nya myndigheten i fortsättningen ska arbeta när det gäller det sjätte (och därigenom det fjärde och femte) millenniemålet. Det enda som sägs är att den nya myndigheten i det internationella samarbetet bör beakta regeringens målsättningar för den svenska politiken för global utveckling genom att Myndigheten bör kunna bistå Regeringskansliet med analysstöd inför beslut som kan ha betydelse för den globala utvecklingen när det gäller smittsamma sjukdomar och andra hälsohot. Man hade så bråttom att besluten fattades redan innan remisstiden gått ut.

Så när det gäller det sjätte millenniemålet och myndigheters samverkan kan man sammanfattningsvis säga att Socialdepartementet under det gångna året har lagt ner verksamheten vid en av de få institutioner som långsiktigt arbetat för global hälsa, och UD har drastiskt dragit ner anslagen som till delar varit en förutsättning för samverkan mellan de två departementen och deras myndigheter.

Ser det likadant ut när det gäller de andra millenniemålen, och andra politikområden? Trots att varje statlig myndighet är ålagd att årligen redovisa på vilket sätt man uppfyller PGU-målen, finns det ytterst sällan inskrivet i enskilda verks och myndigheters regleringsbrev vad myndigheten ska göra. Mest anmärkningsvärt är att det i myndigheternas budget inte finns öronmärkta pengar för PGU. I Vägverkets regleringsbrev står: "Inom ramen för politiken för global utveckling (PGU) får Vägverket utföra uppdrag utanför Sverige. Sådana uppdrag finansieras av Sida och ska utföras i samråd med Sida", och det är det närmaste jag lyckats komma till ett besked om vad ett enskilt verk "får" göra, och hur det ska finansieras.

Så allt tal om samarbete mellan politikområden för att uppfylla PGU-målen, är det bara vackra ord? Om det varken finns definierade mål, instruktioner eller resurser, hur ska arbetet gå till?  Vad säger folkhälsominister Maria Larsson och vad säger biståndsminister Gunilla Carlsson?

[1] http://www.sweden.gov.se/sb/d/2355/a/30775

[2] Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling prop. 2002/03:122, bet.2003/04:UU3, rskr.  003/04:112

[3] Sveriges politik för global utveckling 2008 , Skr. 2007/08:89

[4] Smittskyddsinstitutets Verksamhetsberättelse 20045[5] Ett effektivare smittskydd (SOU 2009:55)

Gunilla Källenius (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/17909

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Visst kan PGU vara mer än bara vackra ord!
Gunilla Källenius efterlyser i sin artikel en politik som tar sig an det sjätte millenniemålet med begränsning av smittsamma sjukdomar. Hon uppmanar socialdepartementet och utrikesdepartementet att agera i frågan, men visst finns det fler som berörs och PGU behöver inte begränsas till ett samarbete mellan dessa två departement. Smittsamma sjukdomar berör många fler än så: svensk militär på plats i oroshärdar utomlands utsätts hela tiden för risk att insjukna i infektionssjukdomar, överföring av sjukdomar mellan djur och från djur till människa berör i hög grad lantbruket, Sveriges historia av framgångsrik forskning och utveckling inom smittsamma sjukdomar bör vara av stort intresse både för utbildningsdepartement och näringsdepartement. Smittsamma sjukdomar begränsas inte heller till malaria, tuberkulos och HIV/AIDS; antibiotikaresistens utgör ett exempel på ett växande problem både i fattiga och rika länder. Utan väl fungerande antibiotika blir det svårt att behandla tuberkulospatienter, HIV-infekterade eller inte, liksom att behandla cancerpatienter.
Att det går att göra departementsöverskridande satsningar inom området smittsamma sjukdomar är den utlysning som försvarsdepartementet och utrikesdepartementet gemensamt gjort ett bevis på http://www.msb.se/sv/Start1/Nyheter-fran-MSB/Nyheter/MSB-och-Sida-i-geme.... Nu väntar vi bara på att de andra departementen och myndigheterna ansluter sig till denna satsning mot bakgrund av den insikten att forskning och utveckling för att begränsa spridningen av smittsamma sjukdomar är något som berör oss alla.

Olle Terenius

Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet
f.d. forskningssekreterare vid Sida och initiativtagare till det gemensamma forskningsprogrammet om smittsamma sjukdomar
en av grundarna till Världsinfektionsfonden och tidigare koordinator för svenska malarianätverket

Permalänk | Anmäl #2 Olle Terenius, 2010-02-12, 11:24