Behoven av krafttag kvarstår

Det här var en betydligt bättre artikel med större konkretion än den förra, som var för oprecis och allmänt hållen. Det är först nu som fruktbar debatt är möjlig, om jag får låta högtravande.

Men seriös debatt förutsätter att andra parter är intresserade av sådan, vilket inte hör till vanligheterna här inne.

Jag hoppas Anna König kan ge precisa svar på vad Regeringen använt miljardsatsningen till.

En kvinna anmäler sin man efter ett gräl. Hela tiden vet hon att hon ljugit men eftrsom att hon som brottsoffer får så mycket stöd och dessutom blir hotad av polisen att hon riskerar att förlora sina barn om hon ändrar sig historia så tar hon tillbaka först i hovrätten. Vad anser Amensty om att detta stöd till förmodade brottsoffer leder till att kvinnor som kastar ur sig anklagelser i affekt under ett gräl känner sig tvingade att hålla fast vid anklagelserna trots att de inte är sanna. Jag skulle bli mycket tacksam för ett svar.
"Kvinnan har senare sagt att hon var upprörd när hon pratade med poliserna och att hon ångrat sig kort efter förhören. Under hovrättsförhandlingarna berättade hon att hon fick så mycket hjälp och stöd att hon inte vågade berätta att hon ljugit." http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/02/Svea-hovratt-oenig-om-va...

Ett mycket effektivt sätt att minska problemet med våldtäckter vore att
skicka tillbaks alla så kallade "flyktingar" från norra afrika samt somalia och Sudan.
Dessa grupper är fruktansvärt överrepresenterade i våldtäcktssammanhang, speciellt så kallade gruppvåldtäckter samt annan brotslighet.
Svenska BRÅ gör vad de kan för att försöka dölja faktum medan man i Norge o Danmark publicerar fakta om detta.

Finns väl ingen rimlig anledning att tro att invandrare från dessa länder blir hederligare bara för att de bor och får sina bidrag i Sverige

Jag tror tyvärr inte det blir något större nationellt engagemang mot våldtäkter av den enkla anledningen att det är politiskt tabu. Anledningen till det är att en mycket stor andel av alla sexualbrott i landet begår av invandrare, och dom får man ju inte jaga - då kan dom bli kränkta och vi blir kallade rasister och islamofober. Så tyvärr Amnesty, det blir inget av det....

Jag tror tyvärr inte det blir något större nationellt engagemang mot våldtäkter av den enkla anledningen att det är politiskt tabu. Anledningen till det är att en mycket stor andel av alla sexualbrott i landet begår av invandrare, och dom får man ju inte jaga - då kan dom bli kränkta och vi blir kallade rasister och islamofober. Så tyvärr Amnesty, det blir inget av det....

Lise Bergh har helt rätt i att Polisen inte klarar av sitt jobb. Om Polisen ska kunna bekämpa den brottslavin (som vi alla vet orsaken till) måste Polisen förstärkas mycket kraftigt.

Bra! Fortsätt så!

Har Lise Bergh någon gång varit på Liseberg?

Andra områden är viktigare

Visst går det alltid att satsa mera i den miljardrullning som finns kring mäns våld emot kvinnor. Sverige är förmodligen det land som har gjort mest på detta område redan. Men som alltid måste ju någon form av avvägning göras. Här har jag några forskningsområden och myndighetsprioriteringar som jag också tror många Amnestumedlemmar kan tycka är långt viktigare än de som Bergh har i sin politiskt korrekta agenda:

1. Kvinnors våld emot män. Kvinnor begår mera våld emot män i nära relationer än tvärtom. Varför är ämnet tabu i Sverige? Här behövs både politiskt nytänkande och forskningspengar.

2. Falska anmälningar. Varför lämnas det in så många falska anmälningar om våldtäckter i Sverige? Kan det ha att göra med vår vårdnadslagstiftning? Eller att falska anmälningar så sällan lagförs. Detta är ett viktigt forskningsområde.

3. Felaktiga anmälningar. Att beteendestörda kvinnor etc lämnar in felaktiga, grundlösa anmälningar, i vissa fall hundratals, är ett hos polisen ett väl känt problem. Ändå fortsätter polisen och åklagarna att jobba med dessa anmälningar som om ingenting hänt med en arg ultrafeministisk minoritet i hasorna. Vad kan göras åt detta problem?

Andra områden är viktigare

Visst går det alltid att satsa mera i den miljardrullning som finns kring mäns våld emot kvinnor. Sverige är förmodligen det land som har gjort mest på detta område redan. Men som alltid måste ju någon form av avvägning göras. Här har jag några forskningsområden och myndighetsprioriteringar som jag också tror många Amnestumedlemmar kan tycka är långt viktigare än de som Bergh har i sin politiskt korrekta agenda:

1. Kvinnors våld emot män. Kvinnor begår mera våld emot män i nära relationer än tvärtom. Varför är ämnet tabu i Sverige? Här behövs både politiskt nytänkande och forskningspengar.

2. Falska anmälningar. Varför lämnas det in så många falska anmälningar om våldtäckter i Sverige? Kan det ha att göra med vår vårdnadslagstiftning? Eller att falska anmälningar så sällan lagförs. Detta är ett viktigt forskningsområde.

3. Felaktiga anmälningar. Att beteendestörda kvinnor etc lämnar in felaktiga, grundlösa anmälningar, i vissa fall hundratals, är ett hos polisen ett väl känt problem. Ändå fortsätter polisen och åklagarna att jobba med dessa anmälningar som om ingenting hänt med en arg ultrafeministisk minoritet i hasorna. Vad kan göras åt detta problem?

Det finns ingen i det här landet som frågat sig om det kanske kan vara sexköpslagen som gör att våldtäkter ökar, I de euroeiska delar där det är lagligt att gå på bordell är det färre Våldtäkter. Kan vara intressant om någon faktiskt undersöker den biten.

Jag tycker nog att sifferexcersisen i den här debatten blir mer och mer fånig. Alla vet att sexualbrottslagen ändrats vilket lett till uppsamling av flera handlingar som tidigare rubricerades annorlunda. De är omdöpta helt enkelt. Och det är klart att folk blir förvirrade eftersom siffror och ord inte betyder samma sak i dag som de gjort i hundratals år.

För det andra. Rättssäkerhetsaspekten tas nästan aldrig upp när det ställs krav på bättre utredningar. Det handlar ju inte bara om att offer ska ha sin rätt. Även misstänkta är offer om de inte är skyldiga. I kravretoriken behandlas ofta de misstänkta som skyldiga fast inte bevisat skyldiga.

Jag skulle gärna vilja se lite högre grad av transparens - statistik på våldtäktsanmälningarna och hur de kodats efter anmälan och utredning - för allas skull.

Hur många (fullbordader) våldtäkter har konstaterats av våldtäktsanmälningarna?
Hur många misstänkta gärningsmän har identifierats/inte identifierats?
Hur många nedlagda/frikännande mål pga bristande stödbevisning men i övrigt övertygande scenario?
Hur mång dito när ord står mot ord och målsäganden inte är tillräckligt övertygande?
Hur många dito då målsägaren visat sig ljuga om händelsen?
Hur många dito då målsägaren troligtvis upplevt sig våldtagen trots att ingen våldtäkt kan konstateras?
Hur många dito då målsägarbiträde eller åklagare "prövar" med våldtäktsrubricering trots att det är ett mer "ringa" sexuell kontakt?

Det fanns för ett par år sedan en kartläggning av våldtäktsanmälningarna (eller var det fällande domar) i Stockholms city. Jag minns inte men det var en ganska liten andel som faktist var genomförda våldtäkter. Majoriteten handlade om försök, ofredanden eller hot. Ändå skriver tidingarna att kvinnorna "blev våldtagna" vilket ju är mer upprörande men inte helt sanningsenligt. Jag tycker det skadar debatten och vissa aktörers trovärdighet.

Jämför med andra våldsbrott: Slagsmål med kniv inblandad betyder inte att någon blivit knivstucken. Mordhot betyder inte att någon faktiskt är död.

Är det inte bättre att vara öppen och redovisa saker som de är istället för att bära plakat med stora men luddiga bokstäver?

Att politisera våldtäkter får väl närmast ses som ren idioti. Drivkrafterna är ju starkare än vad nån resolution eller platakpolitiskt dravel kan påverka. Vi tror idag, nådane år 2010 att vi kan kontrollera allt. Och speciellt i Sverige, detta utredningars och statliga påbuds förlovade land. Vet ni vad - människan är ett djur som styra av instinkter mycler starkare äm M eller S.

Amnesty har haft som regel att inte arbeta
med det egna landets problematik.
Istället har ett annat land bevakat tex Sverige.
Varför har man frångått detta?

Häpnadsväckande, igen, fortfarande! Amnesty skall enligt sitt ursprungliga scenario arbeta för politiska fångar, mot tortyr och dödsstraff. Dett är mycket angelägna frågor, som inte på långt när är lösta, och om oftast drabbar män. Är det där felet ligger enligt Amnesty idag? FEL KÖN!?
I stället har nu radikalfeministerna dragit in i lokalerna, och i en slags nationalistisk genusanda gång på gång börjat prioriter helt andra frågor. Med lobbying i specifika "kvinnofrågor", på nationellt plan! Sådant som de dessutom inte har någon specifik kunskap på, mer än sedvanliga feministattityder om män, frågor som andra sköter bättre.
Liksom Amnesty en gång var bättre och unika på sina ursprungliga frågor: För hjälp till politiska fångar, mot tortyr och dödsstraff! Så blir organisationen nu alltmer ointressant på flera plan, i takt med ledningens alltmer inskränkta perspektiv. Förutom att man de facto sviker alla de som drabbas järnhårt av en orättfärdig politik, främst män.
Till Amnesty: Att ni inte skäms!!!

Är det bara kvinnor som räknas? Tydligen, ända in på newsmill. "Vi skiter i männen!" (Räddaktionen)

Ang. våldtäktsdebatten återger jag mitt anförande i Riksdagen den 2 feb om bl.a. "Mäns våld mot kvinnor":

Herr talman
I detta betänkande har vi ett flertal motioner som handlar om sexuellt våld mot kvinnor. Jag har bidragit med en med rubriken ”Kemisk kastrering som påföljd till våldtäkt och försök till våldtäkt”. Den har underrubriken ”Vi får inte glömma Engla”. Låt mig läsa inledningen:
”En blott tioårig flicka miste livet 5 april 2008. Glad i hågen cyklade hon för första gången själv hem efter en fotbollsträning. Hon hade kontakt med sin mamma via mobiltelefon flera gånger under cykelfärden. Hon kände sig trygg. Samtidigt på samma vägsträcka fanns en man som åter brottades med sina impulskontroller. En vuxen man som sedan dryga tio år vid upprepade tillfällen tappat kontrollen över sina handlingar och våldfört sig på kvinnor. Han har dömts i domstol flera gånger men ständigt återfallit i brott.”
Herr talman, den vecka som följde efter den 5 april innan Engla kunde hittas har hennes mamma Carina Höglund skrivit om i boken ”Älskade Engla Du saknas oss”. På ett högst gripande sätt får man ta del av invånarnas engagemang i Stjärnsund i letandet efter Engla och framförallt hennes mammas oerhörda vånda och förtvivlan om vad som komma skulle och som exploderade i upptäckten av Englas misshandlade kropp. Jag fick vid flera tillfällen stanna upp i texten och ta djupa andetag för att kunna fortsätta. På ett ställe skriver hon så här:
”Medan hysterin och förnuftet kämpar mot varandra kommer jag på ett mantra som egentligen inte betyder något för stunden. När hysterin och förståndet är på väg bort mumlar jag för fullt ”tomte, tomte, tomte, tomte, tomte” tills jag hittar fotfästet igen. Det är ett sätt att i några sekunder vila hjärnan på något obetydligt. När mina släktingar och vänner kommer för att trösta och hjälpa till och börjar flippa ut säger jag åt dem att bara tänka ”tomte, tomte, tomte”.. De tror nog att jag blivit helt galen. Men mantrat hjälper mig att hitta fokus igen. Den starkaste tanken i mitt huvud är hitta Engla, hitta Engla, hitta Engla…”
Herr talman, Engla hade, eller riktigare är att säga, har en mormor och morfar också. Som nybliven morfar sedan två år får jag kalla kårar ner för ryggraden när jag tänker på hur det måste kännas för Englas morfar. Min kärlek till min underbara lilla tös är oinskränkt och får mig att lyfta i tillvaron. Denna kärlek är något som jag vill hålla fast vid i många år fram över men tänk om den plötsligt en dag, om åtta år, skulle få sig en törn för att en man inte kan kontrollera sina impulser utan förgriper sig på henne. En man som dömts för flera våldtäkter och avtjänat straff men likväl upprepar sitt patologiska mönster. Hemska tanke! För det är så här, herr talman, att den dömde har själv rätt att välja att ingå i något av de rehabiliteringsprogram som finns, även om de är obligatoriska, exempelvis ROS-programmet som står för Relation och Samlevnad. Vidare har den dömde fri tillgång till sin egen sexualitet under fängelsetiden. Kan fortsätta att leva i sin fantasivärld om töser, flickor, kvinnor och tillfredsställa sig själv. Gärningsmannens integritet och motivation framhålles som en förklaring till att man inte kan tvinga någon till terapi. Detta är förvisso sant men om den intagne nu inte vill så borde ändå deltagande i något program under fängelsetiden vara en förutsättning för frigivning.

Jag läser vidare i motionen:
”Det fattas en straffpåföljd som får dessa män att inte gång på gång hamna i situationer där deras impulser och sexuella drift tar kommando. Det måste vara en mänsklig rättighet för våra kvinnor, döttrar och barnbarn att vistas ute i samhället och känna sig trygga, att inte på något sätt bli antastade för sitt kön, att bli respekterade som individer oavsett klädsel eller stämningstillstånd, att kunna lita på att ett nej alltid är ett nej och respekteras för detta, att en tös, en flicka, aldrig skall behöva tänka tanken att någon av det motsatta könet har dolda motiv vid en eventuell kontakt.”
”Det måste finnas en påföljd som är starkt integritetskränkande för den som tänker stiga över gränsen. Något som är ett hot mot det egna könet och framförallt den sexuella driften. Jag menar att kemisk kastrering, eller tillfällig nedsättning av potensen, är den straffpåföljd som kan få varje grabb eller man att tänka både en eller två eller tre gånger innan han förgriper sig på en person.”
Herr talman, självklart skall kemisk kastrering, ett tillfälligt nedsättande av potensen, alltså ett reversibelt tillstånd där testosteronnivån trycks ner till noll, kombineras med terapi. Problemet är, som jag sagt, att motivera den intagne att deltaga i terapi. Den kemiska kastreringen skall dock vara en påföljd och initieras fr o m dag ett under strafftiden. Som med all behandling finns det de som är för och de som är emot. De senare framhåller biverkningar av behandlingen och vad händer när behandlingen upphör. Som jag sagt skall den kompletteras med ngn form av terapi och behandlingen och strafftiden får väl helt enkelt anpassas till hur den dömde lyckas i detta avseende.
Avsikten med kemisk kastrering skall framförallt vara preventiv som jag nyss berört. I motionen skriver jag att,
”Jag är övertygad om att det fattas något självklart i vår uppfostran idag – ett axiom som säger att varje individ har bestämmanderätt till sin kropp och själ. Och att detta inte är förhandlingsbart! Ett nej är alltid ett nej!”
Herr talman, hur kan detta axiom implementeras? Jag besökte nyligen Norrtälje anstalten och en kvinnlig personal på paviljong A, där 31 våldtäktsmän finns, sa att exempelvis ROS-programmet borde alla redan gå igenom i sjuan på högstadiet, åldersanpassat förstås tillade hon. Hon har så rätt! Det är lite sent att vid 42-års ålder och efter fyra våldtäkter och två mord genomgå ett program som skall lära dig hur livet skall levas. Vi släpps inte ut i trafiken utan körkort eller dristar oss ut på nattgammal is. Men det komplicerade livet förutsätter vi att våra ungdomar skall fixa på egen hand med trial and error metoden. Jag blev därför väldigt glad när jag läste i en av våra dagtidningar i förra veckan om ett projekt på Valhallaskolan i Oskarshamn. Från sjuan och hela högstadiet har eleverna två dagar i veckan livskunskap på schemat. Ett projekt som utarbetats av psykologen Yvonne Terjestam. Detta resulterade i boken ”Mindfulness i skolan” och handlar bl.a. om reflekterande samtal. Studien visade att eleverna bl.a fick en bättre självbild och att välmåendet generellt ökade. ”Tonåringarna behöver verktyg för att hitta sig själva”, säger hon. Förutom minskad mobbning och annan psykisk ohälsa ser man positiva effekter på inlärningen av kunskap, och det är ju inte helt fel. Jag blev dock ngt desillusionerad av Skolinspektionens nya granskning av femtio skolor som presenterades igår om kränkande behandling. Bara en skola, Fribergaskolan i Danderyd fick godkänt. Här diskuterar man varje månad om olika värdegrundsfrågor, har kompisstödjare, antimobbningsgrupper och gör många aktiviteter tillsammans för att skapa en social gemenskap.
Herr talman, är det inte hög tid att göra ngt radikalt åt ökningen av våldtäkter. När skall vi få se en knick på kurvan som pekar stadigt uppåt? Kemisk kastrering finns som frivillig behandling i Sverige och som komplement till ex ROS-programmet och som behandlingsmetod i flera europeiska länder. I USA finns det i fyra stater som påföljd för återfallsförbrytare. Jag är fullt medveten om att män med psykiatriska diagnoser svarar mindre bra på kemisk kastrering som prevention och detta gäller självfallet också psykopater. Dock skall de inte få möjlighet att upprepa sina handlingar direkt efter en frigivning. Vi har en skyldighet gentemot Engla att något liknande ej sker igen. Vi får inte längre ducka för att en straffpåföljd som kemisk kastrering är integritetskränkande för den personen som utsetts för den. För vad är detta i jämförelse med den våldtäkt som tösen, flickan, kvinnan utsetts för? Det livslånga lidandet som en dylik kränkning innebär är oerhört svårt att sätta sig in i. Att få sin sexualitet så besudlad och vanhedrad måste vara det värsta man kan vara med om.
Herr talman, riksdagen har att stifta lagar som skyddar medborgarna. Det är dags att sätta fokus på brottsoffren. Ökningen av våldtäkter och försök till våldtäkt tycks inte klinga av med den lagstiftning vi nu har. Det är då samhällets skyldighet att pröva nya vägar och hitta metoder som tidigt kan identifiera individer med avvikande beteende och på så sätt förhindra att töser, flickor, kvinnor skall få sina liv förstörda. Vi kan inte slå oss till ro med förklaringen att kemisk kastrering inte fungerar preventivt eller som behandlingsmetod. Herstedvester anstalten i Danmark lär ha liten återfallsfrekvens efter kemisk kastrering. För att få ett trendbrott och en minskning av dessa brott måste vi se hur denna metod som påföljd fungerar under svenska förhållanden.
Avslutningsvis herr talman, det är alldeles för sent att sätta in åtgärder när en våldtäkt är fullbordad. Varje grabb måste ta med sig ut i livet en respektfull hållning till det motsatta könet. Detta kan endast bli verkligt, från samhällets sida, med en diskussion i skolan om relationer och samlevnad. Förhoppningsvis får vi då större möjligheter att identifiera grabbar med avvikande beteenden och sätta in adekvata resurser. Kemisk kastrering skall fungera som ett rött ljus som man inte går emot. I denna internetvärld med obegränsad tillgång till allehanda sexuella böjelser måste vi hjälpa grabbarna att värna om sin egen och andras sexualitet.
Englas mamma, Carina Höglund, säger med en förhoppning om sin bok att den blir ”en bok som jag önskar att det skall tas lärdom av”. Läs den!

Jag yrkar bifall till min motion Ju377.
Göran Thingwall
Riksdagsledamot (-)

Ang rubriken om "Behoven av krafttag kvarstår".
Hur tror ni det gick vid voteringen om min motion ovan?
Göran Thingwall
Riksdagsledamot (-)

#16 Göran Thingwall, 2010-02-07, 20:37

"Varje grabb måste ta med sig ut i livet en respektfull hållning till det motsatta könet."

Det är ju i skolan så att många pojkar inte blir respekterade pga sin könstillhörighet, eftersom de i olika sammanhang blir kollektivt beskyllda och belagda med skam för både det ena och det andra.

Planerna och teoriernas namn kan variera. Men när radikala feminister har varit med och påverkat innehållet eller formuleringarna resulterar det ofta i ren mobbning av pojkar - inte för något de gjort - utan för något som någon eller några andra gjort. Varje människa har rätt att bli respekterad, och det gäller inte bara flickor - och det gäller i största synnerhet barn.

Det är en farlig väg att träna lärare och unga flickor i konsten att inte respektera pojkar i skolan. Ingen vettig människa kan tro att det blir bra människor av de som upplever hela uppväxtsystemet som ett slags bestraffningsexpedition redan från barnsben. De flesta människor som växer upp i Sverige - och även barn - har ungefär samma inställning till mänskliga rättigheter i stort. Det är ett otyg att sortera barnen efter kön och påstå att alla flickor omfattas av en värdegrund och alla pojkar omfattas av en annan (felaktig) värdegrund. Sånt är rent galet och det borde även politiker reagera på.

Barn är känsliga. De behöver kärlek, respekt och självförtroende - vissa mer än andra. Vissa pojkar behöver mer än vissa flickor. Enligt de flesta "genushandböcker" är det dock endast flickor som ska få förståelse och positivt stöd medan pojkar endast ska få skuld, pekpinnar och stängsel. Många av dem mår bara dåligt av det och det kan istället generera frustration och dålig inställning till både det offentliga systemet och det motsatta könet.

I integrationssammanhang talas det ofta om att just "integration" är viktigt för att minska spänningar. I detta könskollektivistiska pajkastningstidevarv används istället uppifrån pådyvlad segregation mellan könen som ett verktyg. Läs genushandböcker och vissa jämställdhetsplaner kritiskt - ni som tror att de handlar om jämställdhet och ömsesid respekt - så får ni se att det är handböcker av enögda tanter som betraktar alla småpojkar som små elaka monster som måste hindras, stoppas, tystas - (ja helst försvinna?)

Varför behövs FI? - vi har ju nya (m)

Göran Thingwall,

Jag blir allt mera bekymrad över moderaterna som parti. En mera enögd syn på könsrelationerna i vårt land får man leta efter. När du börjar tala om kvinnors våld emot män - som är vanligare än tvärtom i nära realtioner - då förtjänar du respekt. Det partiet presenterar idag är både ensidigt och rättsfientligt.. Varför behövs FI? Vi har ju redan nya moderaterna.....

Våldtäkt kan man bara skydda sig mot innan det händer. Denna häxjakt på män har bara ett syfte: att göra även den här lagstiftningen till ett effektivt vapen för förtryck av män. Feminister och totalitära krafter jobbar ihop för att skapa ett förtrycks- och övervakningssamhälle. Se på perfektionen i det förtryck som möter pappor som vill fortsätta vara föräldrar efter en separation. Det är ren perfektion. Som Kafkas Processen, fast mycket mycket värre, för offren är ens barn.

Motarbeta allt feministiskt!