Igår slet jag rätt hårt för att få ut lämplig kvinna som apropå "polischefens" vidrigheter vågade skriva det som uppenbarligen ett gäng feminister just nu tänker: Dags att återta radikalfeminismen. Sakernas Tillstånd talar för att det är lika bra att skita i männen. Det är ju ett krig därute.

Nej, det var ingen som vågade. "Jag vill, men det går inte. Frågan är fortfarande för känslig", som en namnkunnig ordförande uttryckte sig. Jag förstår henne.

För det finns absolut ingen feministisk ideologi som spöats lika omsorgsfullt som den radikalfeministiska. Inomfeministiskt var hela 00-talet som en enda lång identitetspolitisk bashing av allt som luktade radikalfeminism. Radikalfeministerna var heteronormativa (fast ändå manshatande), sexualfientliga och malliga gamla Grupp 8:or, sådeså. Mot slutet av decenniet fick man dessutom duktig draghälp av en offentlighet som tröttnat på statsfeminism och Fi:s framgångar. Så blev radikalfeminister såna som tycker att män är djur med hela svenska folket.

Som Millanredaktör och när jag var Bangchef har jag verkligen haft anledning att sörja detta. Varenda kvinna har ju erfarenheter som bekräftar den radikalfeministiska våldsanalysen (läs Eva Lundgren i ämnet!) Vad är det som skaver så - och därför inte får uttalas? Antifeminister som Pär Ström må förkasta radikalfeministiska begrepp (tex könsmaktordning) som nonsens, men sanningen är ju att rätt många svenska självklarheter aldrig hade kommit till stånd utan ideologisk input från just radikalfeminismen: kvinnors rösträtt, rätt till utbildning, en utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkringen, u name it.

Utgår från att ni är många som inte håller med mig. Skriv gärna och förklara varför.

Kommentera