Förälskad är lika med urblåst hjärna.

Ja, herregud, när man är nykär, är man som en galenpanna. Ingenting är fel, allt är bara spännande, kittlande och alldeles, alldeles underbart. Man studerar sin partner i detalj, ögonen, munnen, händerna, mimiker, skrattet och kropprörelser. Allt är fantastiskt och ingen person i hela världen är bättre än just den personen du har framför dig.

Men så går åren, plötsligt är skrattet, du först föll som en fura över, det mest enerverande du hört i hela ditt liv. Din partners sätt att sitta vid köksbordet och sleva i sig CornFlakes, är något du åser med krypningar i håret. Allt, och jag menar allt, som du en gång älskade, blir plötsligt något du retar dig på. Nu kommer det svåra. Är detta övergående eller är du helt enkelt ihop med fel person?

Om barnen kommer in i familjen finns det kanske inte ens tid att fundera över vad som är fel. Allt går som på ett rullband. Men plötsligt en dag, kommer allt som ett överraskande ösregn. Grälet stiger upp i taket, dörrar slås igen, i samma takt som tallrikarna och glasen går i krasch i golvet. Nu eller aldrig! Finns det en chans att rädda förhållandet? Ja, ibland, men naturligtvis inte alltid, det vet vi av skilsmässostatistiken. Nu gäller det att hitta en familjerådgivare.

Just det, vad kostar en privat familjerådgivare? Dyrt, jättedyrt, och om ekonomin redan är ett problem i förhållandet, vilket inte alls är ovanligt, är det gamla talesättet, att när fattigdomen kommer och knackar på dörren, försvinner kärleken ut genom skorstenen, inte alldeles missriktande.

Vad är det som gör att vissa människor lyckas med att hålla ihop ett äktenskap i fyrtio år eller mer? Ja, en del säger att de aldrig grälar. Nehej, men är det bra? Vem av dem är det då som alltid ger ifrån sig sin vilja?

I mina ögon är ett förhållande, ett givande och tagande. En enda livslång kompromiss, och samtidigt en glädje i att få vara tillsammans med en person som får dig att skratta, som du kramas med, äter goda middagar, reser och få nya upplevelser tillsammans med. För att nå dit, måste du vara lite av en FN ambassadör i diplomati. Inte alltid ge efter, men ändå vara beredd på att ge efter på dina egna önskningar.

Det eller ensamhet, och när jag väljer, vill jag gärna vara ensam, ibland, men då vill jag vara det i en tvåsamhet, där jag vet att det kommer hem en person till och ligger bredvid mig i sängen, och som jag kan kramas med.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1718

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det har sagts att förälskelse är en sinnessjukdom och sedan övergår den förhoppningsvis i kärlek - frisk och sund.
Det är då det faller - vi saknar förmåga att hantera detta friska, sunda ansvarstagande för varandra. Man måste ge upp sitt ego för förhållandet.

Permalänk | Anmäl #1 Greger Morin, 2008-10-17, 09:33

Ja, det är ett livslångt lärande, även i det förunderliga tillstånd, som kallas kärlek.

Permalänk | Anmäl #2 Ramona Fransson, 2008-10-17, 09:45

Kära Ramona, tack för underhållande läsning! Du skriver enastående roligt, med ett språk som en tioåring med någon bokstavsdiagnos och ungefär lika stor insikt om livet. Fortsätt att förgylla mina dagar med dina så kallade visdomsord! Nästa vecka: Så smakar ett glas vatten.

Permalänk | Anmäl #3 Heidi Norman, 2009-03-12, 15:12

Jag tycker att det är fascinerande att det endast är en kärlekspartner som räknas - har man inte en sådan så antas man vare ensam. Jag skulle vilja låta ordet ensam när det beskriver hela en persons liv vara dedikerat till när man verkligen inte har någon i sin närhet. Inga vänner, ingen kontakt med någon. Alls. Det är ensamhet och det är oftast inte så pepp (även om jag tror att vissa kan trivas helt ok med det också - inget är hugget i sten).

Men, man är alltså inte ensam om man inte har någon som man kallar kärlekspartner. Om man har flera vänner med vilka man kan ha djupa samtal - om man har behov av det - så är man inte ensam. Om det är sex man vill ha så är det inte heller något som måste finnas inom ramen för tvåsamheten för att vara bra.

Det jag reagerar på är att detta med tvåsamhet verkar vara så väldigt jobbigt, det kräver så mycket av en och är så påfrestande, men ändå alltid självklart värt det. Tänk om det går att leva på andra sätt som inte tär så mycket och som samtidigt är givande och djupa?

Permalänk | Anmäl #4 Elin Olson, 2009-07-18, 01:20