Gåtorna Stieg Larsson och Sjöwall & Wahlöö.

Märklig övergång från de lätt konspiratoriska tankarna kring Stieg Larssons skrivande till resonemanget om Sjöwall/Wahlöö. Vart vill han komma? Utifrån det enkla konstateradet att Wahlöö var en väletablerad författare före "romanerna om ett brott" och att Sjöwall inte verkat som författare varken förr eller senare kan väl alla lite till mans dra slutsatsen att hennes bidrag till romanserien säkerligen inte var en lejonpart. Men på vilket sätt är det intressant att veta exakt hur perifer hennes roll var? "Läsarna har rätt att få veta vem som har skrivit det de läser." Nä, faktiskt inte. Är användandet av pseudonym också per automatik förkastligt?

HALLÅ där Trygve! Tänk att vi hamnade på samma sida du och jag. Då får vi väl åtminstone kommentera varandras inlägg och gå in på det så många gånger att vi kommer i topp på listan.

Alltså katastrof att de inte ens vet vem Stieg Larsson är. De har ju satt in en bild av Stig Larssson över min artikel.

MONA-PÅNA har tagit över istället och Reinfeldt. Förvisso är det valår men va tusan. Stieg Larsson lever! Det gör tammesjutton inte Stig Larsson. Även om han finns på bild.

Ha en trevlig fredagkväll!

Om en bok skrivs av någon annan än författaren bör man väl fråga läsarna vad de tycker. När Trixa Marklund skrev Gömda & Asyl hette det att de var sanna, direkt ur verkligheten och Mia Erikssons historier. Det var inte sant! De inom media som visste teg som muren!

Alla som är något så när insatta i litteraturens värld vet numera att Monica Antonssons bok Mia sanningen om Gömda ströp Trixa Marklunds lögner. Efter detta fortsatte Mia Eriksson skriva den ena lögnaktigare boken efter den andra och alla med hjälp av Aftonbladets journalist Kerstin Weigl, som inte vill vara med på bild.

Men om detta skrivs knappt en rad, däremot ser jag fortfarande alla dessa böcker i affärer, bokhandlare med mera och med samma omslag, förutom Gömda, där Trixa Marklund numera skyller allt på mytomanen Mia Eriksson. Just snyggt!

Ta tag i Trixa Marklunds, Kerstin Weigls och Mia Erikssons mytomaniska beteende innan du hoppar på en död man. Det vore faktiskt anständigare och betydligt mer trovärdigt. Men det törs du väl inte bäste Trygve Bång, eller gör du?

Påhoppen på en död man gäller väl huvudsakligen Stieg Larsson?

Det var ju detta med research - Per Wahlöö dog 1975 (samma år som den sista boken i serien "Roman om ett brott" släpptes). Dessutom utgavs det tio böcker i denna serie och inte elva som artikelförfattaren säger.

Angående Sjöwall & Wahlöö, några av de första böckerna var storartade, men efter Den vedervärdige mannen från Säffle blve de bara sämre och sämre. Jag tror det sammanföll med Wahlöös sjukdom, ju mer Sjöwall det blev, desto sämre blev böckerna. Dessutom, på slutet annonserades en bok, Calle batong tror jag den skulle heta, men den kom aldrig ut. Var den för dålig ??

/Harald

#5 alla behöver vi vardagens små triumfer, men det blev tio böcker om Martin Beck & Co samt en elfte bok med tidigare opublicerade texter: "Sista resan och andra berättelser" (tillsammans med Maj Sjöwall) gavs ut 2007 av Piratförlaget.
#6 När du skriver Calle Batong associerar jag bara till Carl Lidbom.

Ja själv har jag tyvärr aldrig orkat igenom dem... men jag såg förstås Carl Gustaf Lindstedt som kommissarien i Mannen på taket och den där spektakulära helikopterkraschen på Odenplan.

Carl Gustaf Lindstedt var en fin gubbe. Jag minns när jag intervjuade honom sista gången, då hade han som en gloria runt sig på DN:fotogragens foto. Man såg hans själ så tydligt.

Äsch DN-fotografens ska det förstås stå... ibland går det lite fort :)

Vardagens små triumfer är inte att förakta, bäste herr Bång! Dessutom tycker jag inte att man rätteligen kan kalla en samling "opublicerade texter", utgivna mer än 30 år efter en författares död, för ett samarbetsprojekt. Att Per Wahlöö var en stor författare är dock ställt utom tvivel; han hade dessutom ett välutvecklat sinne för humor (läs avsnittet om fotbollsmatchen i "Hövdingen") så förstår ni vad jag menar!

Herr Eriksson: Jo jag måste protestera mot det där du säger om att "vardagens små triumfer är inte att förakta". Jo det är de verkligen.

Talesättet lyder: små sår och fattiga vänner ska man inte förakta. Och det är sant.

Men om man gillar små vardagstriumfer över andra människor då tyder det endast och allenast på att man är en omogen och icke utvecklad människa. Fy fasen vad det finns gott om dem på internet.

En annan sak är om du uttrycker ett sakförhållande utan att ta en poäng genom att trycka ned en annan människa. Det går att göra det. Om man är tillräckligt utvecklad.

Jag har förstått att det där förhållandet att det ska tryckas till här på Newsmill och annorstädes beror av den personen känner en eller flera av de sju dödssynderna.

glömde det lilla ordet "att" ser jag: beror av att den personen känner...

Ibland går det en aning fort :) det är mänskligt...

Per Wahlöö dog i juni 1975. Jag skrev felaktigt 1972 i min artikel.
Förlåt Per!

Bing Bång! Vilket jävla skitsnack. Läsaren har inte den minsta rätt att få veta vem som skrivit det dom läser. Det är ett jävla integritetskränkande krav som du kommer med.

Vad boken behöver är vad Duchamp var för konsten. Svenska författare verkar ha fastnat i det alltför mystiska, dolda rummet, kanske att de stora förebilderna ger en för stor skugga så att de nya skotten inte får tillräckligt med ljus och syre. Se på Japan, före oss i mycket, varför har vi inte kunnat utnyttja vårt svenska försprång när det gällt tekniken, mobiltelefonin, sms, bloggen, där finns redan en ung generation med sms-litteratörer. Här handlar debatten om vem som spökskrivit åt vem. Lämna rum åt de nu så levande medierna! Gå och dra något gammalt över er alla ni skumma journalistspöken! Inkluderande Röda Rummets författare och alla de senare journalister som livnärt sig på författaryrket! Vardagen är nu i fokus, Inte den drömda då. Utan den nära verkligheten som vi kan ta på. Mobiltelefoner, datorer, nätverkande, internet, låt de få ta plats och skapa något nytt, det är vad svensk litteratur behöver, inga fler spökskrivare här. Det är lite mörkt på det här halvklotet kan man tycka. Men man ska väl inte överdriva mer än nödvändigt i mörkerjournalistik.

#15 jag skall svara dig om du talar om vad du heter.

Och jag är så fräck att jag kopierar mina kommentarer från min egen artikel där du också gick in till #14 och trycker in dom här också. För du kör samma stereotypa propaganda som sd-människorna fast tvärtom tycker jag:

Amer Al-bayya: Och varifrån är du? Saudi- Arabien och vilka företräder du? Är du islamist?

Själv åkte jag buss häromdagen med en stor vit sjal på huvudet (kallt) och alla behandlade mig så himla artigt. Till slut slog det mig att dom nog inte visste om jag var muhammedan eller inte.

Och det minsta lilla man gör mot en muhammedan så kan man bli anmäld som rasist. Så kanske var det därför jag helsvenska kvinna blev så artigt behandlad. Religiös är jag inte heller. Religion är kass i sig tycker jag, vilket sort det än är.

Man klarar sig bra ändå.

Permalänk | Anmäl #17 Ann Helena Rudberg, 2010-01-23, 17:46
Alltså jag slog upp dig Amer Al-bayya och du är väl alltså sosse från Nyköping? Stämmer det? Är du född här eller någon annanstans?

Och du är alltså islamist? För min personliga del så tycker jag att vi borde gå vidare och utvecklas så mycket som människor att vi inte tror på tomtar och troll längre och inte heller jultomten, men att vi gärna har kvar dessa figurer, som något slag kulturarv. Precis som julgranen och midsommarstången för att det är så trevligt.

Ha en god lördagkväll! Själv ska jag ta mig ett glas vin eller två och umgås med min sambo. Inget av detta finns väl i den islamska världen? Vin eller sambosar? Det är väl exotiskt? Eller hur är det?

Permalänk | Anmäl #18 Ann Helena Rudberg, 2010-0

Vad är viktigast göt att vara författare, att man har de tekniska färdigheterna för att behärska språket eller att man har något intressant att berätta.

Det är ju löjligt att försvara ett oerhört förnedrande uttalande och går inte att förvara med "... orsakats av djup frustration hos en språkkonstnär, som anser sig psykiskt och orättvist misshandlad av en kritiker". Om man är språkkonstnär vet man att yttrycka sig. Det är inte ett sätt att försvara sig på om man är utsatt för en konflikt som Tryggve vill göra gällande. Dylika uttalanden är ack så vanligt förekommande från männens sida när de får mothugg. Vissa män har svårt att ändra sig. Förändringarna går tydligen för fort.

Intressant. Men jag har läst Per Wahlöös egna böcker och de saknar helt en del av de saker som var typiska för "Sjöman-Wahlöö". Prosan är sig lik, det sociala engagemanget också, samt de politiska åsikterna. Men karaktärsskildringarna är annorlunda (och sämre), och den värme som återfinns hos parets gemensamma böcker fanns inte alls i Wahlöös egna. Det är inte ett dugg konstigt att hans böcker inte sålde i närheten av lika bra som de gemensamma böckerna.

Kanske var det Per som skrev, men uppenbarligen innebär inte detta att Maj inte deltog. Utan Maj ingen succé. Helt enkelt.

Under en fjortondagarsperoid har jag nu plöjt igenom sju av Sjöwall-Wahlöös polisromaner i kronologisk ordning. I början reagerade jag inte så mycket på den mångomtalade samhällskritik som finns i böckerna, men efterhand blev faktiskt denna kritik mer och mer irriterande. Av det enkla skälet att kritiken upprepades i all oändlighet i bok efter bok, sida upp och sida ner. Visst fanns det när romanerna skrevs (och finns f.ö. fortfarande) missförhållanden i samhället, men allt var inte så uselt som det framställs och allt var inte samhällets fel.

För mig framstår stora delar av kritiken som ett evigt gnällande. Det gnälls inte bara på samhällssystemet, diverse myndigheter och tråkiga bostadsområden från miljonprogrammets dagar. Det gnälls på skövling av naturen, på färdigmaten och t.o.m. på de nybyggda flygplatserna. Tyvärr mister kritiken stora delar av sin udd i och med det ständiga upprepandet.

Utan att på något sätt hävda riktigheten, känns det som om paret Sjöwall-Wahlöö var ett bittert och av samhället illa tilltufsat par. Kanske var och en på sitt håll, kanske tillsammans. Det skulle vara intressant om någon med god personkännedom om denna författarduo kunde bekräfta eller förkasta min misstanke. Då kanske jag bättre skulle förstå deras i grunden enkla men ytterst samhällskritiska böcker.