När jag började som kulturjournalist var sextrakasserier vardag

Som man känner jag mig väldigt kluven när jag läser denna text. Mycket på grund av att jag i mitt snart 40-åriga liv själv aldrig har sett eller varit med om situationer där kvinnor sextrakasserats.

Bland mina kvinnliga vänner och kollegor har jag heller aldrig hört talas om detta. Istället brukar kvinnor ofta säga följande: jag har själv aldrig blivit utsatt för sexuella trakasserier, men jag har hört att det är vanligt.
De har alltså ”hört att det är vanligt”

Vart vill jag då komma med detta resonemang? Jo, precis som att kvinnor har skrämts upp av media och inbillade att de kan bli våldtagna närhelst de lämnar hemmet (trots att det är extremt ovanligt) så har de också fått för sig att sextrakasserier är vardagsmat överallt.

Jag tror helt enkelt att det Åsa Moberg beskriver är ett ovanligt fenomen i det stora hela, men eftersom det inträffar mycket bland just mediefolk så får det ett väldigt stort genomslag.

Problemet uppstår sedan när feminister och kvinnor med inflytande och makt använder detta för att skuldbelägga hela det manliga könet. De kopplar alltså samman vanliga män som aldrig någonsin sextrakasserat med en lite klick störda personer.

För övrigt kan jag inte låta bli att undra hur ofta Åsa Moberg under sin karriär har koketterat och utnyttja sin kvinnlighet för att skaffa sig fördelar. Hon skriver ju själv att hon blev positivt särbehandlad på grund av att hon var en ung tjej. Personligen tror jag att Åsa Moberg avsevärt oftare hade nytta av att vare en ung tjej och det hade varit intressant att se en artikel om alla de gånger hon som kvinna dragit fördelar av sitt kön.

Men det är klart, det skulle ju kunna framställa Åsa Moberg som en person med makt som använt sitt kön för att manipulera omgivningen och skaffa sig fördelar. Och det passar såklart inte in i den feministiska analysen. Det gäller ju att upprätthålla den kvinnliga offerrollen.

Talar du verkligen sanning Åsa Moberg? Jag har också hört talas om hur det var på Aftonbladet, men överdriver du inte en smula.

Det låter som om det du skriver ingår i Roks och Fi:s beskrivningar av män, som är födda till våld och till att ta för sig medan kvinnor är födda till offer, hukande och underdåniga och på knä.

De är det bara av födsel och ohejdad vana. Båda könen. Och det verkar aldrig ta slut med den världsbilden. Den stämmer inte.

Alltså på DN vid ungefär samma tid (jag jobbade där från -74) så var det tvärtom så att tjejerna hade makten. Så uppfattade jag det. Tjejligan hade fixat så att de hade högre löner än killarna.

Och jag skällde ut en kille på redaktionen, som pratade om sitt förhållande bredvid frun. Sin älskarinna alltså. Han kom faktiskt och tackade mig lite senare, röd i ansiktet och sa att det var bra att jag hade sagt det där.

Om det verkligen är sant det du säger om hissen, så undrar jag ju verkligen varför du inte sade ifrån. Så farligt kan det väl inte ha varit. En spark mellan benen på karlsloken skulle väl ha varit passande.

Ett rötägg, en alkis satt på en middag på en konferens med facket och trakasserade mig. Han sa ungefär att jag minsann inte skulle kunna lämna honom om jag en gång hade haft honom i sängen. Nuförtiden skulle det omedelbart ha klassats som trakasserier förstås. Då tyckte jag bara att han var en riktig dumskalle.

Alltså min pappa var också journalist och på den tiden var det ett så hårt jobb att gubbarna dog när dom var 50 ungefär. Jag tror knappt att de hade så mycket ork att trakassera damer samtidigt.

När jag började på DN, så satt de äldre gubbarna med spritflaskan i skrivbordslådan och tog sig en hutt. Det var ett hårt slit på natten. Alkoholen hjälpte mot stressen. Likadant var det i sätteriet.

Varför gick du med på att bli så trakasserad? Om det nu är sant? Jag fattar det verkligen inte.

@Joakim: "Problemet uppstår sedan när feminister och kvinnor med inflytande och makt använder detta för att skuldbelägga hela det manliga könet. "
Fel - problemet uppstår direkt när någon, oavsett kön, blir sextrakasserad, inte senare. Som också snart 40-årig man har jag varit med om ett antal situationer (i dataspelsbranschen) där kvinnliga medarbetare fått utstå sexistiska kommentarer och allmänt rutten kvinnosyn - som jag fått reagera på i egenskap av arbetsledare.
Det är helt enkelt en fråga om hur beredd du är att uppfatta varje enstaka tillfälle som det sker - men om man som du är färgad av ett uppenbart förakt och misstro för "feminister och kvinnor med inflytande och makt" så lär du ju aldrig uppmärksamma tillfällena och därmed fortsätta tro att de aldrig inträffar. Jag hoppas verkligen att du inte arbetar inom skolan, för isf har du väl heller aldrig hört någon flicka bli kallad hora?

@Daniel: Nej, jag har inte fel. Problemet FÖR MIG uppstår exakt i samma ögonblick som en grupp människor (som jag tillhör) kollektiv skuldbeläggs för enskilda individers felaktiga beteende enbart för att de delar könstillhörighet. Det är exakt de mekanismer rasismen bygger på. Känns det fräscht?

Jag vet inte hur det är i dataspelsbranschen, kanske drar den till sig sexuellt omogna killar och män, men i de yrken jag varit verksam under mina över 20 år i arbetslivet så har jag aldrig varit med om ett enda fall där någon kvinna sextrakasserats. Däremot har jag stöt på drösvis med bittra och sexistiska kvinnor födda på 40-talet som föraktat mig enbart för att jag är man.

Angående tjejer som kallas för hora i skolan så borde du ge dig ut till en skola och ta reda på vad killarna får höra, det har jag gjort. Då upptäcker du kanske också att tjejerna använder ”horstigmat” mot varandra på samma sätt som killarna kallar varandra för nedlåtande saker som bög, med mera. Men det får du dock aldrig höra eller läsa om i våra medier. Det passar nämligen inte in i den feministiska mallen att tjejer faktiskt förtrycker varandra.

@Jakob: Du nämner genuskunskap. Vet du att genuskunskapen har blivit totalsågad ur ett vetenskapligt perspektiv av seriösa forskare. Därför kan du lika gärna hänvisa till rasbiologi och mätandet av skallar, det har ungefär samma bäring.

Visste du förresten att i en nyligen genomförd och mycket omfattande amerikansk studie på barnhem i USA (gjord av US Department of Justice) kom man fram till att 95 procent av förövarna var kvinnor? Hur passar det in i genusanalysen?

För övrigt påstår jag inte att sexuella trakasserier inte existerar. Jag är också övertygad om att många kvinnor får stå ut med skit bara för att de är kvinnor. Det finns såklart idioter därute. Jag påstår bara att fenomenet är kraftigt överdrivet.

Och det beror enligt min mening på medielogiken, det vill säga att allt som är spektakulärt och får människor att reagera uppförstoras i våra medier och skapar en buzz, särskilt om det är kvinnor som drabbas. Därför är det också lätt att få personlig uppmärksamhet och läsare genom att skriva om sådant. Och där har du pudelns kärna.

Sexuella trakasserier ?

Jag ÄLSKAR att bli sexuellt antastad av kvinnor oavsett deras ålder, utseende eller egenskaper i övrigt ... nu är jag visserligen man ... men skulle min smak vara unik för det manliga könet ?

Det tror jag inte utan jag vill inbilla mig att vad som är "sexuellt trakasseri" varierar mellan olika kvinnor.

Du säger ju själv i artikeln att "Kladdandet minns jag snarare som vänlighet, om än klumpig och ovälkommen."

Så kanske vi har ungefär samma perspektiv på "sexuellt trakasseri" ? ;-)

Jag är 53 och arbetat inom en mängd olika yrken, både kvinnodominerade, mansdominerade och blandad kompott. Sisådår femton arbetsplatser har jag betat av. Visst, män har stött på mig och under min ungdom( då jag var ung och snygg, nu bara snygg, hahaha)hände det att jag fick inviter. Men om de gick för långt, alltså längre än vad som passade mig, såg jag till att avbryta väldigt kvickt.

Ibland förstod inte mannen ett rakt nej, då var jag tydligare. Jag har ALDRIG känt mig som ett offer eller tillåtit män att se på mig som ett sexobjekt om jag inte själv ville. Svårare än så var det inte för mig i vuxen ålder. Men å andra sidan har jag inte vuxit upp med curlingföräldrar eller andra vuxna som gullat, mer tvärtom. Jag lärde mig väldigt tidigt att INGET är gratis!

Har man inte läst den här artikeln innan, en snarlik? Hur länge och hur mycket "redaktionella trackasserier" skall vi män behöva utstå från kvinnor, fel, från feminister? Orsak-verkan ingår väl kanske heller inte i genusvetenskapen?

Bra att detta debatteras men jag ser fram emot den dagen när vi män och kvinnor ser oss som de människor vi är bakom allt det där yttre. När vi kan kan vara de kvinnliga eller manliga individer vi är utan att behöva olika maktspråk, dominanser eller underkastelser (intelligenta kvinnor som spelar dummare eller mindre kapabla). När vi är fria att leva utifrån de väsen vi verkligen är och kan möta varann på samma nivå.
Vi är sexuella varelser, sex är viktigt och en stor källa till inspiration och kreativitet (inkl barn). Men än viktigare är den vi egentligen är, den människa vi är djupt bakom allt – vare sig vi är män eller kvinnor. Jag ser dig – ser du mig?

@ Ugglan: Kan det kanske bero på att feministerna (personer som Åsa Moberg) under årtionden har pekat fingret mot oss män och kollektivt anklagat oss för precis allt de inte gillat? Har den tanken slagit dig?

Din kommentar är helt enkelt otroligt dum. Vi har en grupp feminister, de flesta födda på 40-talet, men också yngre förmågor som inte missat ett enda tillfälle kasta skit mot manskollektivet. Är det då konstigt att vi tillslut tröttnar och säger ifrån? Tycker du verkligen det?

Fortfarande sprider personer som Gudrun Schyman manshat så fort hon hittar något att dra växlar på. Lyssnar man på henne får man ju känslan att nästa steg i Sverige är att sätta män i koncentrationsläger.

För övrigt kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger jag träffat män som inte tagit avstånd från sexuella trakasserier eller våld mot kvinnor. Där ute bland majoriteten av oss vanliga män är det helt enkelt inte okej att kränka kvinnor. Tvärtom så är föraktet mot män som kränker kvinnor djupt rotat i manskollektivet. Dessa män ses som svaga, ynkliga och avskyvärda. De är inga förebilder.

Men feministerna har under de senaste decennierna spridit bilden att den gemene mannen är ett svin som tar varje tillfälle i akt att kladda på en kvinna. De har solkat ner bilden av manligheten. Därför tar jag mig friheten att protestera. Den bilden är spridd av mediefeminister som Åsa Moberg. En person som haft otrolig makt under sitt liv och oemotsagd fått propagera ut sitt budskap i landets största medier.

Jag har växt upp med 68-rörelsen och rödstrumpornas manshatarsamhälle. Jag är spyfärdig på att behöva be om ursäkt för att jag är man och jag tänker inte göra det mer.

23 Eva: " Åsa Moberg på den tiden det begav sig fungerade hon som en intellektuell sexsymbol?" Precis, och vad fikar egentligen artikeln efter? Kolla in fotot på författarinnan här ovan. Sensuellt minst sagt, svartvitt, öppen mun, uppspärrade ögon. Att kvinnor även är sexsubjekt, och inte främst sexobjekt, borde väl vara en "jämställd" insikt idag? Men viss rätt, (som man blir man ju ständigt omgärdad av denna västerländska sexighet) men då skall det också kunna nämnas. OCH att män skall kunna få vara det, på sitt sätt! Och att vi reagerar, på våra villkor.
Och sedan är det väl rätt klart att en del blivit värre, förhållandet mellan könen, i spåren av ett statsfeministiskt samhälle som gör allt för att polarisera, ömkansvärda kvinnor mot skurkaktiga män. Vilket skapar reaktioner även hos de senare, vad väntar man sig?
Könsrelaterade problem och kriminalitet ökar, flickor mår enligt rapporter allt sämre, hur pojkar mår får vi nästan inte veta alls!
Men än idag är visst kvinnor blott oskyldiga, genomgoda, sockersöta varelser som (fortfarande) inte har något inflytande på hur män bete sig. Är det ett steg framåt i någon slags påstådd "jämställdhet"? Att ständigt förklara kvinnan som obetydlig till sakernas tillstånd? Fnys!
J.S. "På båda könens villkor, för båda könens bästa"!

@ Ugglan och Eva: Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna bemöta det ni skriver eftersom det uppvisar en sådan naivitet att man faktiskt tappar hakan.

Om jag ständigt och jämt skulle kritisera alla utländska människor i Sverige, tillskriva dom nedvärderande egenskaper som grupp, anklaga dessa människor för mer eller mindre allt som är negativt eller fel i vårt samhälle – ja, då skulle jag med all rätt kallas rasist.

Ingen sund människa skulle heller ifrågasätta om utländska människor som grupp började protestera och tycka riktigt illa om mig eftersom jag faktiskt pekar ut varje individ i mitt kollektiva skuldbeläggande. Det jag i så fall sysslade med skulle också definieras som hets mot folkgrupp enligt lagboken, något som är brottsligt.

Men när feminister år ut och år in anklagar manskollektivet för precis allt negativt de kan komma på, när de säger att män är talibaner, att alla män är våldtäktsmän, att män bär skulden för alla krig, klimatförändringarna och att män borde dödas för detta (enligt feministernas guru Solana), då är allt givetvis i sin fulla ordning. Och när jag som man protesterar mot denna förenklade, fördomsfulla och könsrasistiska bild får jag slängt i ansiktet att det är mitt eget problem!

Det kan knappast bli tydligare hur det fungerar i dagens statsfeministiska Sverige där en politisk vänsterideologi fått hela samhället att kollapsa intellektuellt. Om en kvinna drabbas av något så är det utom hennes kontroll och alltid en mans fel. Kvinnan är i alla lägen ett offer. Om en man drabbas av något så är det alltid hans eget fel. Mannen själv bär skulden.

Men jag förstår varför detta rör upp starka känslor och aggressioner hos många kvinnor. Det är inga dåliga privilegier som står på spel här. En del feminister har också byggt hela sina karriärer och tjänat grova pengar på att kämpa mot ”patriarkatet” och att måla ut män som svin.

Vi har med andra ord mycket, mycket, mycket långt kvar till ett jämställt samhälle.

Och slutligen. Vi är ganska många män som reagerat på detta, här är ett exempel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17689...

Till Newsmills forumvärdar: Detta är TREDJE gången jag försöker publicera detta svar. Om ni nu ännu en gång väljer att inte släppa igenom inlägget så bör ni mejla eller ringa mig och ge en förklaring. Mitt inlägg är ett fullt legitimt svar på ovanstående diskussion och bryter inte mot några som helst regler, vare sig etiska, lagliga eller era egna . Tack!

Ratt leken ? Är detta verkligen sant. Gubbar som sprungit omkring och knådat denna kvinnas bröst mest varje dag i 12 år på en tidningsredaktion. Och denna varelse lät detta pågå ? man häpnar .
Måste nog säga att ansvaret för denna dåliga arbetsmiljö beror på alla inblandade, både förövare som gör detta och offret som tillåter detta

Har aldrig upplevt detta, trots mina 48 år. Är det mig det är fel på eller...Har aldrig någonsin blivit antastad på en arbetsplats eller någon annan "offentlig" plats.

Vad jag kan se beskriver Åsa Moberg händelser hon själv varit med om, gör en liten historisk återblick kring fenomenet sexuella trakasserier, samt avslutar med att det förmodligen faktiskt gått framåt på området (dvs trakasserier på det sättet ser man inte nu) sedan sjuttiotalet.

Var kom anklagelser om vad "alla män" gör?

Personligen tycker jag påståendet om att alla absoluta genier är män, som finns här bland kommentarerna, är betydligt mer generaliserande (om män) än denna artikel. Rent upprörande med sådana generaliseringar, faktiskt.