Teaterchefernas ansvar att sätta stopp för männens sexuella trakasserier

Bra att det berättas om dubbelmoralen i film och teaterbranshen, där det ska moraliseras/uppfostaras för folket om accepstans jämnlikhet, sexuel frigörelse, humanism, kärlek. Hur trovärdigt är då dessa konstnärliga skapelser, när de kommit till under förtryck och sexuellt utnyttjade av kvinnor.

"Genusvetare och jämställdhet." Jo man tackar! Den här artikeln säger i princip ingenting. Den stödjer sig uteslutande på svensk statstfeministisk enögdhet. Dvs, det ständigt faktiskt upprepade. "Kvinnor har problem. Problemet är männen!" (Punkt slut!)
Hur skulle det vara om vissa, som här ovan, kollade hur kvinnorna själva uppträder? Vilka signaler de ger, vilka män som får uppmärksamhet? "Oskydliga kvinnor." Hyckleri är bara förnamnet!

Klokt! Och viktiga lärdomar för många branscher!

"du kan bli bortvald för ingenting". Självklart, livet är inte en skyddad verkstad! All verksamhet har en form av "evolution". Vems vilja skall råda? Speciellt inom filmbranschen är det talang som gäller. Bedömningen av någons förmåga att plattsa som rollinnehavare måste naturligtvis ligga hos regisören.

Jag håller inte alls för osannolikt att filmbranchen håller sig med auktoriteter som beter sig som sexistiska svinpälsar på grund av den ställning de besitter. Dock undviker författaren att nämna något om de kvinnor som troligen hjälper till att befästa deras ställning. Jag vill betona att jag här tänker och spekulerar utan fakta. Har jag fel är vem som helst välkommen att vederlägga mina spekulationer.

Männens ansvar att sätta stopp för kvinnors hänvisande till genusvetenskap?
Jag tycker det är beklagligt att genusvetenskap fått en plats
vid universitet och högskolor.
Det enda man är intresserad av tycks vara att bekräfta sina egna åsikter och inte att ha en öppen debatt vilket är nödvändigt för att vetenskapen skall leva och utvecklas.
"Så här är det!" tycks vara mantrat.

Så männen har inget ansvar? "Nä, hon hade tajta jeans, därför är det OK för mig att smeka henne över rumpan." Usch för sådant resonemang. Nej, det är alltid den som utför handlingen som bär ansvaret.

Genusvetenskapens vara eller icke vara är en helt annan debatt och skall föras på akademisk nivå. Den genusvetenskapliga forskning som sker skall bedömas som vilken annan humanistisk vetenskap som helst.

Bra artikel, för övrigt.

Håller helt med Vanja och det är bra att detta belyses. Det blir då lättare för enskilda kvinnor att göra något åt det, för tidigare trodde en del kanske att det bara drabbade dem. Kvinnorna måste också själva ta ett större ansvar och säga nej och berätta om det eller anmäla det som är övertramp eller övergrepp. Jag blir lite trött på när kvinnor bara framställs som offer… vi kan själva välja något bättre!

Det är modigt att ta den här debatten på ett forum som annars nästan uteslutande ringaktar feminister och den manliga arrogansen är här mer legio än undantag, tvungen att säga det. Men det är här som överallt annars, kvinnor är räddare för att säga sånt, varför vet jag inte riktigt. Det borde ju inte vara det med tanke på att vi har en så jämställd grund att stå på. Vi kvinnor får helt enkelt vara lite tuffare tillbaka. Tyvärr. Jag tror inte att vi förlorar vår kvinnlighet på det förresten, vi har inget att förlora på det. Män liksom kvinnor i maktpositioner vänjer sig vid sin priviligierade ställning, tills det är någon som sätter gränser. Och någon kan ju vara av båda könen, eller hur? Visst vill vi väl alla leva i en mer mänsklig värld, inte bara systrar, mödrar och väninnor, utan även männen? Skärpning, med andra ord, det är vad genusforskningens resultat uppmanar till.

Att teater och kultur drar till sig dysfunktionella människor är väl ingen nyhet, därav så begås många övergrepp och många män och kvinnor låter sig utnyttjas i hopp om karriär och bekräftelse. Men att framställa en ensidig värld där kvinnor är offer och män förövare är bara dumt. Genusvetare vill så gärna läsa in könskrig i allt maktmissbruk, kvinnliga regissörer och producenter är kapabla att begå samma övergrepp som män och gör det. Henry Bronett är den som kommer närmast pudelns kärna när han tar upp ett det accepterade missbruket i kulturvärlden. Förändringar sker men tar tid..... Med en minskad tolerans mot missbruk inom teatervärlden kan man också angripa osunda könsstrukturer men inte tvärtom.

Det verkar som att mitt första försök blev censurerat, så jag försöker igen, men något "nedtonat"... Tack Newsmill... Inte.

Heh, av kommentarsnumreringen att dömma censureras det väldigt friskt i den här tråden...

------

Den här artikeln anspelar nästan uteslutande på fördomar om både män och kvinnor; män är idioter och förövare, medan kvinnor är godhjärtade/känsliga/lättlurade/viljesvaga offer. Svart och vitt.

Hade den påstådda situationen varit den omvända hade den säkerligen hyllats av genusmaskineriet, såsom den i överigt gör; som när kvinnor hamnar i majoritet någonstans, är det bra, önskvärt och visar hur långt "jämställdhetsarbetet" har kommit, men om män är i majoritet är det dåligt och måste korrigeras med kvotering; eller som när kvinnor tar för sig, är det bra och bevis på hur frigjorda och jämställda de är, men männen i samma ekvation är utnyttjande grottmänniskor med tveksam kvinnosyn; eller som när det kommer till kvinnliga chefer som domderar och beter sig som svin, är helt i sin ordning för att de är så förtryckta av sina manliga kollegor eller jobbar dubbelt (lögn), men män som beter sig på samma sätt är inte bättre än våldtäktsmän. Hyckleri.

Eftersom kvinnor alltid är offer enligt genusmaskineriet, så skall de ha allt stöd, och de har aldrig heller något ansvar, ty de är alltid utsatta för mäns rov, och förövare förtjänar varken empati eller stöd. Män bär också alltid på skulden. Till allt. Oavsett. Alla män är ju våldtäktsmän, om man exempelvis skall tro ROKS.

Jag har inget som helst förtroende för sådana som titulerar sig "genusvetare", och om möjligt än mindre för sådana som också kallar sig journalister. Vår journalistkår kan knappast anklagas för att vara neutral, eller ens objektiv, men detta är ju löjligt. Genusvetare och journalist, jomenvisst; ideologiskt motiverad propagandist vore en ärligare beskrivning.

Genus-"vetenskap" är i min mening enbart ett verktyg för feminismen, som den använder för att på ett "vetenskapligt" sätt rättfärdiga ideologin; en ideologi som förövrigt inte är att förväxla med någon som helst strävan efter jämställdhet.

På grund av det ovan nämnda, och mycket mer därtill, har jag mycket svårt att ta den här artikeln på något större allvar. Den verkar mest bara försöka utnyttja läsarens sinne för empati och medlidande. Betänk detta:

Bara för att någon tycker synd om sig själv och känner sig förorättad, betyder det inte nödvändigtvis att det är synd om denne, eller att den ens är förorättad. Med det har jag inte sagt något om möjligheten att personen faktiskt är förorättad, eller att det faktiskt är "synd" om denne. Däremot har handlingar en tendens att följa känslor, och vice versa; känslor följer även handlingar.

Känner man sig som ett offer, eller om man för den delen tror att man är ett (som många kvinnor verkar tro att de är, för att media säger det), så kommer man sannolikt bete sig som ett sådant, och då kommer man också bli behandlad som ett. Är detta rättvist? Nej, säkerligen inte, men livet är inte rättvist, och kommer aldrig att bli det.

Detta gäller även åskådaren; Bara för att man känner empati för någon, eller en grupp, så betyder det inte att det är berättigat, lämpligt, eller ens önskvärt. Empatin kanske till och med missgynnar målet för emaptin. Empati leder inte till ökad objektivitet. Empati kan vara, och är ofta missriktat.

Hursomhelst:

Ansvaret ligger hos individen; det går faktiskt att påverka den egna självuppfattningen och det egna beteendet, även om genusmaskineriet på ett nästan religiöst vis vill få kvinnor att externalisera allt personligt ansvar, och skylla alla personliga tillkortakommanden och verkliga eller fantiserade orättvisor på män och "patriarkatet."

Tänk på det nästa gång ni läser en artikel där huvudpremissen är "det är synd om kvinnor, därför att de är offer för män."

Alla sammanskutningar där det förekommer makthierarkier är väl värda att undersökas.

Hur ser det ut inom skola, omsorg och vårdyrkena. Hur ser det ut i familjerna? Hur ser det ut inom genusforskningen? Vilken typ av trakasserier förekommer där mot män? Krossa matriarkatet inom genusforskningen.

Vanja Hermele är ett skräckexempel på hur män förföljs idag.

Manlig heterosexualitet förtrycks på alla sätt. En genusforskare efterlyser fler åtgärder för att kuva manligt sexuellt intresse. Mäns sexuella intresse av kvinnor framställs som jämställdhetens stora fiende.

Manlig heterosexualitet benämns som "övergrepp", "sexuella trakasserier" och "kränkningar". I samband med manlig heterosexualitet nämns även "maktmissbruk" och givetvis "misshandel".

Kvinnlig sexualitet benämns med ord som "erotik" och "passion".

Kronan på verket är när en "rådgivare" på Alla kvinnors hus berättar om "förnekelsemekanismerna".

Kan inte låta bli att förundras över den exceptionellt låga nivån på de senare kommentarerna här...
Tack Vanja för en riktigt bra och välformulerad artikel!
Jag ser även fram emot att läsa Wennstams bok.

Intressant att Hermele inte nämner att det är kvinnorna som är i majoritet bland teatercheferna idag (till stor del som resultat av Hermeles egen propaganda). Så mycket för det "patriarkala förtrycket".

Hermele har allvarligt skadat kulturklimatet inom scenkonstens område (musik och teater) genom att hon har varit med om att genomdriva den ojämlika situation som råder idag. Inom scenkonsten utsätts män idag genomgående för negativ särbehandling i form av statlig anslagsfördelning, kvotering, repertoarsättning, medierapportering mm.

Det finns en rädsla bland män att öppet gå ut och berätta om detta idag, därför att det kan leda till att man får ännu svårare att få jobb. Jag känner precis igen mig i det Hermele skriver om kvinnors rädsla för att berätta, fast med motsatta förtecken.

Utmärkt beskrivet 27& 29! Men sorglig brist på både positiv och negativ argumentation 31!
"Genusvetenskap" är ett desperat försök att göra feminismen rumsren utanför populismen i media och politik.
Och rubriken i denna artikel ligger inte långt ifrån den politiska och högst lögnaktiga: "mäns våld mot kvinnor."

Intressant att Hermele inte nämner att det är kvinnorna som är i majoritet bland teatercheferna idag (till stor del som resultat av Hermeles egen propaganda). Så mycket för det "patriarkala förtrycket".

Hermele har allvarligt skadat kulturklimatet inom scenkonstens område (musik och teater) genom att hon har varit med om att genomdriva den ojämlika situation som råder idag. Inom scenkonsten utsätts män idag genomgående för negativ särbehandling i form av statlig anslagsfördelning, kvotering, medierapportering mm.

Det finns en rädsla bland män att öppet gå ut och berätta om detta idag, därför att det kan leda till att man får ännu svårare att få jobb. Jag känner precis igen mig i det Hermele skriver om kvinnors rädsla för att berätta, fast med motsatta förtecken.

Jag vill begrunda vad John K skriver:
"Det verkar som att mitt första försök blev censurerat, så jag försöker igen, men något "nedtonat"... Tack Newsmill... Inte."

Om en kommentar inte blir publicerad, kan man då se huruvida problemet ligger i tekniken eller censuren? Nu blev min kommentar publicerad. Men innan man ser sin kommentar publicerad, kan man då veta vad som har hänt?

Redan när jag skrev min kommentar första gången, var det ganska sent på natten, och jag förstår att censorerna inte kan arbeta hela dygnet. Av någon anledning fanns dock andra kommentarer godkändes vid sen tidpunkt. Hur ska det tolkas? Jag begär inte att censorerna ska vara omedelbart tillgängliga dygnet runt. Men däremot kan det vara bra att veta vad som har hänt.

Ska jag misstänka tekniskt fel, och upprepa kommentaren? Eller ska jag avvakta, och förmoda att jag står i kö för censorns granskning? Eller ska jag anta att min kommentar censurerats, och omformulera mig?

Svaret "din kommentar har sparats och kommer att granskas", är det en garanti att kommentaren har nått fram till kön för censorernas granskning?

Att följa reglerna är ingen garanti för att bli publicerad, har jag lärt mig av tidigare erfarenheter. Det handlar även om vilka åsikter man framför.

Intressant att Hermele inte nämner att det är kvinnorna som är i majoritet bland teatercheferna idag (till stor del som resultat av Hermeles egen propaganda). Så mycket för det "patriarkala förtrycket".

Hermele har allvarligt skadat kulturklimatet inom scenkonstens område (musik och teater) genom att hon har varit med om att genomdriva den ojämlika situation som råder idag. Inom scenkonsten utsätts män idag genomgående för negativ särbehandling i form av statlig anslagsfördelning, kvotering, medierapportering mm.

Det finns en rädsla bland män att öppet gå ut och berätta om detta idag, därför att det kan leda till att man får ännu svårare att få jobb. Jag känner precis igen mig i det Hermele skriver om kvinnors rädsla för att berätta, fast med motsatta förtecken.

Tackar så mycket Joakim Steneberg.

Cygnus; om det dyker upp fler och fler kommentarer till en artikel som du själv kommenterat, men om din kommentar konstigt nog inte visas, och allra helst om det finns glapp i kommentarsnumreringen, kan man nästan utgå från att den saxats bort.

Min första kommentar var egentligen inte mot reglerna så som jag förstår dem; jag gjorde vissa jämförelser mellan genus-"vetenskap" och en annan "vetenskap" som var mycket populär i vissa kretsar under särskilt första halvan av 1900-talet. Det var väl kanske lite väl syrligt för granskaren dock. Min jämförelse kunde väl ha uppfattats som "stötande" mot misandrister eller något dylikt.

Är det inte på tiden att Newsmill börjar censurera millningarna när genusvetare och feminister skriver artiklar också?

Det räcker väl om läsarna får milla på nyfiken och glad alternativt att man förfinar frågan så att alla svar blir positiva.

Skulle tro att en teatch har även # några # andra uppgifter att fylla som definitivt går före dom uttalade i DN.
Det finns väl ombudsmän o liknande som skall hålla i dom trådarna. Eller gör det inte?

Kanske "dax" att ställa krav på chefsrollen rent generellt. Det är ju ytterst chefens ansvar att se till att människor inte misshandlas på sitt arbete. Fast, det är väl jobbigt och fel att ställa krav i konstnärskretsar?

Tänk att arbetsgivare kan göra världen så mycket bättre och fixa alla problem. Det hade jag ingen aning om. Arbetsgivare och chefer måste vara det nya patriarket...eller det nya matriarketet eller något...i Vanjas världsbild.

Jag ser att Amy Winehouse har blivit dömd för att ha slagit en teaterchef.

http://news.yahoo.com/s/nm/20100120/en_nm/us_winehouse_assault_2

När ska det bli ett slut på detta våld!