När vi får köpa alkohol borde vi även få köpa sexuella tjänster, Fredrik Reinfeldt.

Det var en sorglig partsinlaga från en man som har dålig insikt i under vilka omständigheter majoriteten av de prostituerade lever.
Flertalet prostituerade har utsatts för psykiskt och/eller fysiskt våld och övergrepp under sin uppväxt och använder ofta alkohol och droger för att döva sin ångest och depression. För att finansiera sitt missbruk prostituerar de sig och stänger av sina kroppar under själva akten. De är psykiskt inte närvarande.
Vi ska hjälpa de prostituerade istället för att stjälpa dem som artikelförfattaren av egennytta föreslår.

Ni socialarbetare träffar endast de sexarbetare som mår psykiskt dåligt. Men ni träffar inte de som är nöjda med sitt sexarbete och som inte använder droger.
Ni gör säkert ett bra arbete och det är bra att ni finns. Men i och med ert arbete får ni en bild som inte stämmer överens med verkligen.

Jag skulle vilja säga, att det är en sorglig partsinlaga från en socialarbetare som bara har perspektiv utifrån den egna arbetsmiljön. Hade han/hon istället arbetat på en skolpsykologmottagning hade han/hon motsvarande krävt att alla lärare skulle förbjudas (eller skolgången i sig), eftersom alla på mottagningen mår dåligt av skolan. Dessutom vidarebefordrar socialarbetaren det han/hon ser i sitt arbete som om det vore en allmänt gällande sanning. All akademisk vetenskap vet emellertid att kliniska miljöer, som socialarbetaren rör sig i, inte är representativa för en hel population/yrkesgrupp, och det är lika irrelevant att tro på att socialarbetare skulle vara experter på prostitution som att akutläkare skulle vara det på bilåkning (alla trafikskadeoffer på akuten skulle ju, enligt samma logik som ”Socialarbetare” tillämpar, betyda att ALL bilåkning leder till död och svåra skador). F ö rekommenderar jag ”Socialarbetare” att läsa DeRoma, Hansen, Tishelman & D’Amico: “Influence of information related to child physical abuse on professional ratings of adjustment and prognosis” (Child Abuse & Neglect 21, 1997) som ett exempel på vilka förutfattade meningar som frodas bland socialarbetare när det gäller sexualia. Men framförallt rekommenderar jag socialarbetaren att kliva ut med sina vyer utanför den egna isolerade arbetsmiljön. "Socialarbetare" borde ta till sig forskning och litteratur kring prostitutionen även utanför den svenska ankdammen. Det går bra att börja med rapporten ”Prostitution i Norden”, där bl a Bjønness konstaterar (s 26), att det under 20 år pekats på avsaknaden av kunskap kring prostitutionens skadeeffekter, utan att det har lett till någon forskning. "Istället har man fortsatt att utforma sociala insatser baserade på ANTAGANDEN (min emfasering) om vad prostitution beror på och har för konsekvenser", vilket fått till följd att "många kvinnor i prostitution i Danmark har svårt att känna igen sig i de problembeskrivningar som formuleras". D v s exakt vad "Socialarbetare" gör! Bjønness konstaterar också att politikers uppfattningar ofta ligger långt från "vanligt" folks (s 31f), vilket "botas" (min formulering) genom att "inflytelserika aktörer på prostitutionsfältet initierat kampanjer som syftat till att förändra allmänhetens syn på frågan och sätta arbetet med människohandel och en kriminalisering av sexköp på dagordningen". D v s, att vad som verkligen skulle kunna kallas för en "moralistlobby" ges medel att styra folks åsikter, så att personer som upphöjt sig själva till att ”veta bättre” än andra måste ”lära” de ”efterblivna” vad som är ”det rätta”. En sällsynt obehaglig människotyp som passade bättre som kolonialtjänstemän på 1800-talet än som självutnämnda ”experter” i ett modernt samhälle. Ett lysande exempel på en sådan ”moralistlobbyist” är uppenbarligen Socialarbetare själv.

Hur irrelevant Socialarbetares arbetsmiljö är för bilden av prostitutionen som fenomen understryks också av rapporten ”Prostitution i Norden”. För Norges del sägs att "de personer i prostitution som räknas in i den årliga kartläggningen i Norge är i stor utsträckning personer som har varit i kontakt med Pro Sentret och dess personal, antingen genom uppsökande socialt arbete eller genom att de har sökt hjälp själva" (s 16). D v s från en rent klinisk miljö. För svensk sida understryks det längre ner på sidan, där det sägs: "Prostitutionsgrupperna i Sveriges tre storstäder har kunskaper om förekomst och omfattning genom de personer de möter i sitt arbete; på gatan, i rådgivning och behandling". Om prostitutionen i stort vet man alltså föga! Det understryks på s 17: "Kunskapen om inomhusprostitution och om män som säljer sex är inte särskilt stor, vilket hänger samman med vilka kontexter som det undersökande arbetet riktar sig mot. Även kunskapen om män som köper sex är begränsad".

Synnerligen intressant är också att rapporten konstaterar att sexköpslagen är normativ (s 21), och att huvudsyftet inte är att hjälpa någon, utan att "påverka generella attityder och förhållningssätt bland befolkningen till prostitution". Det var ju också helt uppenbart då den infördes, att den inte var till för att hjälpa någon. Eller, som Don Kulick skriver (min översättning): ”Det är viktigt att notera att frågan om hur [sexköps]lagen skulle påverka sexarbetare var av relativt ringa intresse för det socialdemokratiska kvinnoförbundet och andra grupper som var maniska i att få igenom den. Även fast många av dessa grupper stöttade draget att kriminalisera endast de prostituerades kunder – utifrån förutsättningen att prostituerade själva är förtryckta offer – när de konfronterades med möjligheten att lagen skulle driva sexköpen under jorden och göra sexarbetarna mer sårbara för exploatering av profitörer, svarade representanter konsekvent att syftet med lagen först och främst var att ”markera” eller ”sända ett budskap” att ”samhället” inte accepterar prostitution; följaktligen var lagens inverkan på prostituerade inte deras primära omsorg” (Kulick, Don: Talk delivered at Beijing Plus Ten meetings on the “Swedish model”, Published in www.salli.org). Om man handskas med frågor på det sättet för att brännmärka sexköparna kan man ju göra det för andra grupper också (bögar, dvärgar, piteåbor?), eftersom Sexköpslagen som ”normerande” lag uteslutande är till för att tillfredsställa självgoda medelklassaktivister och smutskasta en grupp män.

Från norskt håll pekar man också på att det finns två sätt att närma sig prostitutionsfrågan (s 24): (1) En nolltolerans mot prostitution eller en syn på prostitution som nedvärderande och skadlig, där målet är att hjälpa kvinnor och män ut ur prostitution, och (2) ett skadereduktions- och rättighetsperspektiv, där målet är att stötta kvinnor och män i prostitution, reducera skador och säkra deras rättigheter i den situation de befinner sig i. D v s, en ideologiskt styrd och en som styrs av omsorg. På nästa sida konstateras indirekt att Sverige följer den ideologiska linjen: "Till skillnad från i Norge är de sociala insatser som erbjuds i Sverige i stor utsträckning inriktade mot att få kvinnor och män ut ur prostitutionen". Personligen drar jag därav slutsatsen att vi i Sverige inte är ute efter att i första hand hjälpa prostituerade, utan efter att utrota den för radikalfeminister och kristna så förhatliga prostitutionen. D v s rent moralistiska skäl! Det blir alltså sorgligt när personer så okunniga om prostitutionen som fenomen – som "Socialarbetare" uppenbarligen är – i stort utgår från sin egen isolerade miljö som den enda och ofelbara sanningen.

Om "Socialarbetare" vill ha mer forskningsrapporter och litteratur att läsa om prostitution så kan han/hon t ex läsa Weitzer, Vanweesenbeck, Seib, den Australiska Crime and Misconduct Commission 2004, Prince, Laura Agustin, Report of the Prostitution Law Review Committee on the Operation of the Prostitution Reform Act 2003, m m. Det vore mycket bättre att han/hon gjorde det än att underblåsa de myter om död, katastrof, övergrepp och annat som ett generellt fenomen inom prostitutionen som han/hon nu gör. Ingen förnekar att det finns människor som mår dåligt inom prostitutionen, precis som inom andra yrken, och att man ska hjälpa dessa, men man hjälper ingen genom att förneka den verklighet som omfattar merparten av de prostituerade. Nämligen att de kan handskas med eller t o m trivas i yrket. I min forskning kring min bok, ”Samlag eller Salighet”, har jag varit i kontakt med en del prostituerade som alls inte känner igen sig i Socialarbetares beskrivning av yrket. En av dem underströk, att det inte är kunderna som är det jobbiga i yrket, utan poliser och socialarbetare, vilka utifrån en upphöjd makt- och ”besserwisserposition” förpestar livet för dem. En annan menade att det värsta är andra kvinnor, med sina fördömanden, totala oacceptans och smutskastning av sexarbetarna. Socialarbetare borde kanske tänka tanken att den stora merparten av sexarbetarna nogsamt undviker sådana som han/henne eftersom de tycker att han/hon skulle förpesta deras tillvaro? Är det så, att ”Socialarbetare” respekterar de prostituerades val att sälja sex, eller försöker han/hon att påverka dem att ta sig bort därifrån? Enligt rapporten ”Prostitution i Norden” är det senare alternativet, det mest sannolika. Har alltså ”Socialarbetare” någonsin tänkt tanken att han/hon kan vara ”a pain in the ass” för dem som han/hon självsvåldigt tar sig rätten att tala för generellt?

Varför skulle någon ha rätt att köpa en annan människas kropp? Det handlar om en form av utnyttjande och det är inte ok.

Monica!

Jag tror inte alls att du bryr dig om ifall andra köper andra människors kroppar. Det sker nämligen i ALLA yrken varje dag. Vad du bryr dig om är föreställningen om att "fel" sex är något smutsigt och vidrigt. Den föreställningen hittade kyrkofäderna på på 300- och 400-talen, och den medeltida föreställningen omfattar du alltså fortfarande.

"...Den föreställningen hittade kyrkofäderna på på 300- och 400-talen, och den medeltida föreställningen omfattar du alltså fortfarande. ..."

Monica!

Köper du massörens kropp när du får massage? Jag tror inte att du tycker det, utan du köper en tjänst av massören. Samma sak blir det när det köps sex. Konsumenten betalar för en tjänst av sexsäljaren.