Vi riskerar att förlora det digitala året 2010

Valkampanj och bröllopsyra.1932 var ett stort nyhetsår: Kreugerkrasch, de von Sydowska morden, statsministern i mutskandal följt av en valrörelse som för Per Albin Hansson till makten, och så i oktober gifter sig Prins Gustaf Adolf med Sibylla.

Tyvärr har stora delar av kunskapen om 1932 års händelser och människor gått förlorad. KB, det svenska nationalbiblioteket, var nämligen detta krisår hårt besparingsprövat. För att ha råd att köpa in nya bokhyllor fattade man det drastiska beslutet att inte samla in några böcker eller tryckta skrifter.

Nej, så var det förstås inte. 1932 finns intakt i KB:s samlingar, till all lycka. De hårda tiderna gick inte ut över kulturarvet. Den gången. Idag, när vårt samhälle i snabb takt håller på att digitaliseras, är det annorlunda.

Nästa år ska KB göra ett avbrott i "Kulturarw3" projektet som under det senaste decenniet samlat in och bevarat svenska webbsidor. Uppehållet görs för att finansiera en ny digital plattform för tre miljoner kronor.

2010 kommer alltså inte att sparas. En valrörelse, ett VM i fotboll och två prinsessbröllop försvinner. Åtminstone missar den framtida forskningen det allt viktigare nätmaterialet; webbplatserna, bloggarna, de sociala mötesplatserna.

Beslutet kan tyckas absurt, inte minst för att KB länge var en föregångare på området. Redan från start valde man fullständighetsprincipen, ingen sållning bland webbmaterialet skulle göras. Automatiserad insamling av se-domänen några gånger per år blev en relativt enkel och billig lösning. Andra nationalbibliotek kom på studiebesök, och tog efter. Nu är det alltså slut med detta, i alla fall under 2010.

I alla arkiv finns luckor och hål av olika slag, men att medvetet hoppa över ett helt år är ett helt nytt tänk med konsekvenser som vi bara kan ana. Om det gällt tryckta skrifter hade författare och debattörer stått i kö för att kräva kulturministerns avgång. Men nu handlar det alltså om något så obskyrt som webben.

Beslutet att inte samla in 2010 kan också kopplas till det nyligen presenterade förslaget om e-pliktlag och hur det har formulerats. Syftet med lagen är att bevara det digitala kulturarvet på liknande sätt som dagens pliktleveranser av tryckta skrifter.

Det naturliga hade då varit att lagfästa KB:s skyldighet att samla in svenska webbsidor enligt den modell som har utvecklats inom Kulturarw3. Så hanterar man redan sina elektroniska pliktleveranser på nationalbiblioteken i andra mer framåtblickande länder.

Istället föreslår utredaren en byråkratisk, dyr och tekniskt föråldrad lösning som tvingar etablerade tidningsföretag, bok- och musikförlag, radio- och TV-företag samt filmproducenter att manuellt leverera in elektroniska dokument till KB. Material som anses mindre viktigt - bloggar, organisationswebbplatser, wikis, sociala medier - omfattas däremot inte av förslaget.

Utredaren har dessutom pekat ut vissa innehållstyper som ointressanta. Det är bara vad man kallar "färdiga" publicerade texter som ska bevaras. Dynamiskt innehåll, interaktiva inslag, kommentarer till artiklar faller bort. Just de användargenererade inslag som definierar Internet som medium ska alltså inte bevaras.

En annan märklighet gäller tillgängligheten. Utredningen har inte mycket att säga om hur det insamlade e-materialet ska göras tillgängligt för forskning och allmänhet. Blir det kanske som idag, från en eller ett par datorer på KB?

Klart är att några sammanställningar av uppgifter ur olika webbdokument i alla fall inte kommer att tillåtas. Detta skulle nämligen kunna bli ett "integritetshot". Utredaren föreslår att det ska vara förbjudet att samtidigt söka igenom flera elektroniska dokument för att se om en person omnämns eller finns på bild i dessa dokument.

Hur ska någon forskning över huvud taget kunna bedrivas under så försvårande omständigheter? Och hur resonerar utredaren när han vill förbjuda en praktik som både är vanlig och fullt tillåten så länge materialet befinner sig på den vanliga webben?

Det mesta talar för att utnyttjandet av denna nya forskningsresurs kommer att vara mycket lågt på grund av alla begränsningar. Nyttan med lagen är alltså tveksam. I praktiken tvingas forskare och studenter försöka bygga upp egna arkiv, alternativt förlita sig på det för svenskt material långt ifrån heltäckande Internet Archive.

Utredningens förvirring kring centrala frågor speglar ett allmänt förvirrat läge just nu. Å ena sidan har vi forsknings- och kulturarvsintresset. Behovet av digitalt källmaterial är stort och kommer att öka framöver. Mängder av material försvinner dagligen, för att arkivering inte prioriteras men också för att hårddiskar kraschar och viktiga aktörer går i konkurs. Inte minst EU försöker trycka på för att mer ska göras på detta område.

Dessa ambitioner krockar delvis med nätkulturen; människor väljer själva vad de vill publicera och var och i viss mån även vad de vill radera. Medvetenheten om de digitala avtryck vi sätter inte minst i sociala nätverksmedier ökar. Och medierapporteringen bidrar till att blåsa upp vår oro för övervakning och vad som kan ske med de spår vi lämnar på nätet.

Sedan finns det naturligtvis även andra aktörer än nationalbiblioteken där ute som systematiskt sparar nätinnehåll och uppgifter om vårt surfande för egna syften. FRA till exempel. Och så Google naturligtvis. Men Google är ett privat företag och vi har ingen makt över hur de väljer att använda eller inte använda det insamlade materialet.

En annan paradox växer ur den nationella ramen. Både Internet och vår samtidskultur är gränsöverskridande. Tanken bakom pliktlagen har varit att säkra bevarandet av svenskt samhällsliv och svensk kultur till eftervärlden. Vad händer då med länkarna till omvärlden? Med andra språk än svenska på se-domänen? Kan man överhuvud taget tänka i gamla blågula termer när de nationalstatliga ramarna så uppenbart inte längre fungerar?

Den allt mer dynamiska, multimediala och sociala webben kräver delvis nya lösningar. KB har fram tills nu sparat nätmaterial, men på grund av personuppgiftslag och upphovsrätt gjort det svårtillgängligt. Beslutet att avbryta insamlingen vid årsskiftet och e-pliktslagen är två tydliga exempel på hur lättvindigt det digitala kulturarvet hanteras. Den utvecklingen måste brytas. Vad som behövs nu är investeringar i nya tankar och metoder. i ljuset av den snabba utvecklingen.

Får vi förresten påminna om att 2010 är utsett till tillgänglighetens år.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] Läs resten av den här debattartikeln, som jag skriver tillsammans med Kajsa Klein, på Newsmill [...] Blogg:ilshammar.se » Året som icke är, 2009-12-18, 09:51

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15629

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag funderar på om det finns en gräns för hur mycket material vi ska lämna över till eftervärlden. Hur kul skulle det vara att forska om vikingar eller egyptier om allt fanns kvar? Varenda föremål och varenda skriven bokstav. Och skulle samhället någonsin utvecklats eller hade vi fortfarande kvar faraoner, slavar och solgudar?
I alla välfungerande verksamheter gäller principen att spara det som känns viktigt, släng resten. Det tror jag gäller samhället också.

Permalänk | Anmäl #2 Olof Lindberg, 2009-12-25, 10:59