Endast feminism kan rädda kärleken

"Så uppträder par-äktenskapet i historien ingalunda som försoningen mellan man och kvinna, ännu långt mindre som dess högsta form. Tvärtom. Det uppträder som det ena könets underkuvande av det andra...I ett gammalt otryckt manuskript, utarbetat av Marx och mig 1846, finner jag följande: 'Den första delningen av arbetet är den mellan man och kvinna för barnens uppehälle'. Och idag kan jag tillägga: den första klassmotsättningen, som uppträder i historien, sammanfaller med antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga. Par-äktenskapet var ett stort historiskt framsteg, men samtidigt inledde det förutom slaveriet och privatrikedomen den period som varar ännu idag och under vilken varje framsteg tillika är ett relativt steg tillbaka, i det att någras välgång och utveckling uppnås genom att andra blir lidande och trängs tillbaka".
Friedrich Engels, 1884, "Familjen, privategendomens, och statens ursprung"

Engels analys av kärnfamiljens uppkomst och funktion som förtryckande reproduktionsenhet skär genom sommarens smörmjuka debatt om den heliga familjen som en varm kniv. Inget hjärta, bara smärta, och inte ens Engels egen. Ingen självutlämnade bikt om det egna familjelivets helvete att håna. Inget avslöjande av kärlekssorg att avfärda. Feminism med skägg. Man kan tycka att Engels har fel och vilja bemöta honom. Men det är svårt att se att någon av dem som yttrat sig i familjedebatten skulle kunna göra det på hans stringenta villkor.
2008 besvarar kvinnliga röster i offentligheten utsagor om att kärnfamiljen, hoppla, är sprungen ur patriarkal grund och fortfarande vidmakthåller olika villkor för könen, samt att den är favoriserad politiskt och kommersiellt, med utbrott som föddes i herrummen 1900. "Inte dör väl ungarna av att äta halvfabrikat? Eller av att vara på dagis en halvtimme extra någon dag? Lugna ner dig, kvinna. Var inte så förbaskat gnällig." skriver Ann Heberlein (Expr 10/7) i en text som också innehåller det obligatoriska avstampet i den egna familjen. "Det gnälls och det gnälls men ingenting händer" medan däremot Charlotte Perelli som skiljer sig har "fattat något som majoriteten av de bortskämda svenska medelklasskvinnorna inte tycks förstå: Vi är fria. Fria!"
Det där utropet om friheten som kvinnor inte tycks begripa sig på går igen hos många debattörer. Och det är förstås bekvämt att ropa "skilj dig då" istället för att diskutera varför Engels hundra år gamla beskrivning om delningen av arbetet för barnens uppehälle så märkligt väl går att applicera på jämställda Sverige idag. Eller vad polska barnflickor, skattesubventionerade hushållstjänster och barnskötarnas löner avslöjar om samhällets värdegrunder.
Förutom att frågorna om jämställdhet på det här viset alltid reduceras till att tvinga kvinnor att vara goda exempel innan de yttrar sig, vara varandras måttstockar, är det också ett försök att hindra existentiella individuella reflektioner över hur strukturer äter sig in i våra personliga liv. Skilsmässa är en privat lösning på ett kollektivt problem och någon måste fortfarande ta hand om det som vårt samhälle värderar som skitsaker i förhållande till privategendomen, och dit hör definitivt barnen. Någras välgång och utveckling uppnås fortfarande genom att andra blir lidande och trängs tillbaka.
Debatten har vevats många varv under de senaste åren under olika rubriker: dagis, väskor och den heliga familjen. Den har varit politisk men av många debattörer förts som om den varit av privat natur och slutsatserna blir därefter. Ointressanta iakttagelser av den egna förträffliga förmågan att göra så gott man kan. Inga -Lina Lindqvist (AB 5/3) menar till exempel att problemet inte är mäns bristande delaktighet och samhällets låga värdering av reproduktivt arbete och omsorg, utan att kvinnor sitter fast i idéer om att de måste älska sin barn och annat särartsfeministiskt tjafs. Själv är Lindqvist stolt över att aldrig ha packat en barnmatsäck, för det gör hennes man. I själva verket är det väl den mäktiga vänsterfeminismen som är skuld till alltihop: "Tack vare de politiska landvinningarna är Sverige är ett av få länder där kvinnorna både kan vara mödrar och arbeta - eller låta bli att vara mödrar. Den friheten håller på att undergrävas av reaktionära skribenter som framställer situationen som om det vore fråga om antingen eller "(AB 23/8.)
Eller också kan man, som till exempel David Wästerfors, lösa den sociala orättvisan med lite positivt tänkande: "man måste inte förkasta familjer för att man vantrivs i den eller den familjen...Tillåt nyheter hos den andre, till exempel, och vädra ofta. "(Expr. 22/8).
Se där en devis att sätta på kylskåpet. Bredvid Hanne Kjöllers stränga ord i radio: man kan få en jämställd relation om man vill. Men det är inte gratis. Och sedan tar debatten slut innan någon hinner ställa frågan om exakt hur priset ser ut och vem som ska betala. Och vi tror inte att det bara är en effekt av dagens offentliga samtal som premierar tyckande före tänkande. Det är också ett resultat av den ideologi som dominerar vårt samhälle och som definierar allt ifrågasättande av det rådande som gnäll, och i synnerhet om ansatsen görs av en kvinna som ställer frågan om vad kärlek kostar.
Det är feminismen ensam bland samhällsvetenskaper, politiska -ismer och filosofier som vågar tala kärleken. Och det viktigaste i Maria Svelands debutbok står på omslaget: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?" I jakt på svaren nosar Svelands huvudperson Sara kring golvlisterna i det moderna projektets familjeideal. En viktig sak hon hittar är arvet en modern kvinna bär på: en "behagsjuk reflex, en förrädisk fjortislängtan efter att vara dyrkad". Det arvet beskrev också Mary Wollstonecraft i "Till försvar för kvinnans rättigheter"; "Eftersom de sedan barnsben fått lära sig att skönheten är kvinnans härskarstav, anpassar sig själen till kroppen och strävar blott efter att smycka sitt fängelse, medan den flaxar runt i sin gyllene bur". Det var 1792, och längtan efter att skönhetens härskarstav är en kvinnlig dröm som består, i kändiskultur, på skolgårdar och chattrum och i litteraturen.
Och det är fostran som gör flickor till kvinnor som anpassar sig och slätar över. Tystnaden i det vuxna livet där kvinnor tiger inför varandra för att "vårda sina egna kärlekslögner" som består i att kvinnor gör mera än män för att vårda barn, hem och förhållande. Den frivilliga underordningen när folk yrar om det "personliga val" de gjort, och inte låtsas om att det är en kopia av det stora mönstret.
Den handlar om ensamheten inom den som ser orättvisor som förnekas. Om vi såg kärlek som handling mer än känsla, skulle förpliktelserna kanske följa med den, hoppas Sara. "Behåll dina rosor/duka av bordet/istället/behåll dina rosor/hör vad jag säger/istället" som Märta Tikkanen skrev i "Århundradets kärlekssaga".
Det handlar om den förkättrade "kärleksmakten" som Gudrun Schyman lånade av forskaren Anna G Jonasdottir till sitt beramade talibantal. Det är den obalansen Den heliga familjen handlade om, och den diskussionen avlivas om vi glömmer kampen om tiden som kvinnor fortfarande förlorar stort. I klimatförändringarnas tid, nedsänkta i en gigantisk ekolåda av västerländsk skuld och skenande konsumism, är det paradoxalt nog ingen som längre vill driva 6-timmars arbetsdag som krav. Och analyser av hur moderna, unga kärnfamiljer bara har andra kläder än för hundra år sedan, bemöts med trötta "men skilj dig då" i medierna. Är det svaret på den marknad som brett ut sig så att ingen ser dess gränser? Familjen är bara ett livspussel som man får ihop med hjälp av - andra , lågbetalda - kvinnor. En lösning där alla romantiska idéer om kärlek - till barnen, till partner, till sitt liv - är pinsamma brott mot lojaliteten till det samhällskontrakt som Engels beskrev.
Men en feminism värd namnet måste vara illojal. Annars kan den lika gärna kalla sig "PJ Anders Linder" och "bejaka glädjen och leken" i "ett fritt samhälle där människor ska kunna göra egna livsval" med hjälp av "stramare bidragsregler... och nya regler i socialförsäkringssystemet". Eller, för den som hellre vill ha en hemmafru än en offentligt subventionerad barnflicka: förbättrade förutsättningar och respekt för oavlönat arbete (Svd 26/8).
Och få företeelser kan som feminismen, isynnerhet om den kopplar ihop familj, kärlek och förtryck, raskt förvandla debattörer som inte omedelbart delar PJ Anders Linders världsbild till magister Pangloss, han som i Voltaires roman "Candide" trosvisst upprepade att denna värld är den bästa av världar: "Men säg mig en sak, käre Pangloss, bad Candide. Medan ni upplevde att bli hängd, dissekerad, genompryglad och dömd till galärerna, ansåg ni också då att allt är inrättat till det bästa? -Jag vidhåller alltid min första uppfattning, svarade Pangloss".

Och om vi lever i den bästa av världar ligger problemet hos den som klagar, och gnällanklagelsen är slitstark retorik. När Mary Wollstonecraft publicerade "Till försvar för kvinnans rättigheter" för 200 år sedan skrev den då mycket välkända författarinnan Hannah Moore, att redan bokens titel var så löjlig att hon inte hade någon lust att läsa den. Till skillnad från Wollstonecraft ansåg hon sig leva i den bästa möjliga av världar, och de skönhetsfläckar som trots allt fanns borde gnuggas ur med lika delar moral och självrannsakan.
Då hade ändå samhälls- och familjekramaren Moore betydligt starkare skäl för sitt moraliserande avståndstagande än dagens debattörer. I jämförelse med Wollstonecraft framstår dagens civilisationskritiska feminister nämligen ofta som bleka skuggor. Livrädda för att motas in i gnällfacket nöjer man sig med sorgset poetiska betraktelser av blöjhinkar och bärschalar. Och gör halt där, istället för att som Wollstonecraft skriva sig vidare genom trädgårdsgrinden och ut i världen: "Respekten för egendom är, likt en förgiftad källa, upphovet till det mesta av den ondska som gör denna världen till en sådan sorglig anblick för en tänkande människa...Den ena klassen manar på den andra: ty alla strävar de efter att vinna aktning för sin rikedom; och när denna väl vunnits väcker den en respekt som endast borde tillkomma snille och dygd. Männen försummar sina plikter men blir ändå behandlade som halvgudar...och likväl undrar människor över att världen nära nog bokstavligen är ett näste för lurendrejare och förtryckare". Hundra år före Engels och utan Marx vid sin sida.
Sådana ord med allmängiltiga anspråk kan knappast tänkas och än mindre skrivas i dagens jämställda Sverige. I alla fall om man vill slippa bli anklagad för att vara en bortskämd gnällfeminist. Det mest obehagliga med den åsikten är att den onödigförklarar våra drömmar. Och den tar död på den utopiska feminismen vars motor är de drömmarna. Kvar blir förvaltande panglossfeminister, som snarast representerar en slags individualism med kjol. De kan möjligen, beroende på omvärldens goda vilja och ekonomiska konjunkturer, hålla stånd mot drastiska försämringar av ekonomiskt privilegierade kvinnors positioner. Ett tag. Men, eftersom den inte vill något annat än det som är, förmår den inte visionera om en rättvisare värld för alla människor.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] on Newsmill Ni kommer ihåg Matthis och Milles långa och inte helt lättbegripliga inlägg på Newsmill om att det var fel att kvinnor hävdade att det gick att vara jämställda i ett förhållande. [...] Blogg:News on Newsmill « Messerschmitt, 2008-10-04, 19:48

[...] eller vad vi nu skall kalla dem (oss kanske) för, i en lång och inte helt läsvänlig artikel på Newsmill. (Länken heter debattfeministerna de nya reaktionärerna i äktenskapsdebatten, medan titeln på [...] Blogg:Feminism med eget ansvar « Messerschmitt, 2008-09-30, 17:48

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1466

20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

På tok för långt, skär ner till hälften, eller en tredjedel och gör om.
...
förresten:

In a 1975 exchange in the Saturday Review, the feminist pioneer Betty Friedan and the French philosopher and women's rights advocate Simone de Beauvoir discussed the "problem" of stay-at-home mothers. Friedan told Beauvoir that she believed women should have the choice to stay home to raise their children if that is what they wished to do. Beauvoir candidly disagreed:

No, we don't believe that any woman should have this choice. No woman should be authorized to stay at home to raise her children. Society should be totally different. Women should not have that choice, precisely because if there is such a choice, too many women will make that one.

Permalänk | Anmäl #1 Hmm, 2008-09-29, 12:35

Stackar den unga fröken.

Permalänk | Anmäl #2 Carl Norberg, 2008-09-29, 12:44

Stackar den unga fröken.

Permalänk | Anmäl #3 Carl Norberg, 2008-09-29, 12:44

Ursäkta
Är det någon som hört talas om ordet ömsesidighet.
Mitt och mångas äktenskap bygger på detta. För min del har samspelet fungerat i mer än 30 år.
Man ger och man får - ömsesidigt. Ett ständigt lyhört samspel.
(Fixar du kaffe så diskar jag. Klipper du gräsmattan så torkar jag golvet. Får jag en puss så får du en kram) Svårare är det inte fast det är så svårt.

Intoning är en annan parameter. Känselspröt och inlevelse. Läs av och tänk efter. Lev dig in i den andras tankar. Kompensera och korrigera. Ställ krav och säg förlåt.

Ca 50 % av mänskligheten har turen och förmågan att hitta så rätt att ömsesidigheten fungerar.
Det andra är otur och oförmåga utan skuld. Det bara blir. Det finns ingen regissör eller Gud som styr. Kanske är det feromonerna som spelar oss spratt.

Inga ismer i världen kan ersätta ömsesidighet.

Permalänk | Anmäl #4 Anders B Westin, 2008-09-29, 13:16

För det första är jag inte ens säker på att paret Schulman verkligen var gifta. Detta kanske ingick i en PR-kupp? Hittills har ju ingenting varit "på allvar" i bröderna Schulmans liv och eftersom äktenskapet inte var registrerat har jag svårt att tro att det handlade om något annat än en uppmärksammad fest för att få lite mer publicitet. NU kanske Alex har träffat någon han verkligen gillar och inte ids längre med skådelspeleriet..

För det andra tycker jag att det är svårt att ta Beauvoirs ord på allvar eftersom hon inte hade någon personlig erfarenhet om familj. Hon vågade väl inte skaffa barn med gubben som föredrog "fritt förhållande"..

Visserligen är det bättre att avstå från barnen om man inte vill ta hand om dem - än tvärtom. Som många gör i dagens samhälle..

Permalänk | Anmäl #5 Annika, 2008-09-29, 13:24

Då artikeln alldeles uppenbart är skrivet för att bejaka en (pseudo)rebellisk identitet i syfte att rätta in sig i de politiskt korrekta leden, snarare än att det skulle finnas några allvarligt menade argument i artikeln, finns det ingenting att kommentera. Med andra ord: att hon är feminist beror bara på att hon själv är kvinna. Att hon är socialist beror sannolikt på uppväxtmiljön. Case closed.

Permalänk | Anmäl #6 Glenn Lacrosse, 2008-09-29, 14:00

Vad är det ni vill ha sagt? Ett fullkomligt obegripligt inlägg.

Permalänk | Anmäl #7 Q, 2008-09-29, 14:01

Men är inte skiljsmässa, som inte är en helt självklar i många länder, en förutsättning för kvinnors befrielse undan förtryck inom familjen!?

Om nu Milles och Matthis anser att skiljsmässan inte är så viktig, vad anser de då att kvinnorna ska göra?

För att inte tala om vad kvinnor i länder där skiljsmässa är förbjudet ska göra.

Skiljsmässa är inte det enda som behövs för att öka jämlikheten. Ekonomiskt oberoende för kvinnor krävs också. Men nog vågar jag då påstå att skiljsmässa och uppbrott från ojämlika relationer kan betraktas som någon slags förutsättning för jämlikhet.

I ljuset av detta är det inte så konstigt att "panglossfeministerna" uppmanar till skiljsmässa.

Sen måste hänsyn tas till att ett uppbrott inte alltid är en så lätt sak om den egna självkänslan är bruten. Men det hindrar inte att det skulle vara fel att uppmana till skiljsmässa.

Permalänk | Anmäl #8 Niclas Kuoppa, 2008-09-29, 14:09

Låt mig tillägga att uppmaningar till skiljsmässa blir begripligt om vi minns att jämlikheten inte hade ökat i Sverige eller annorstädes om inte kvinnor krävt den och tagit den.

Detta har det visserligen gjort i allians med förändringsvilliga män, men utan kvinnors krav hade knappast samma framsteg gjorts.
För varför skulle män ensidigt ha velat öka jämställdheten?

V

Permalänk | Anmäl #9 Niclas Kuoppa, 2008-09-29, 14:19

Men vad har Alex Schulman med innehållet i debattartikeln att göra?
Många har retat sig på det han skriver men han brukar väl inte skriva om Marx och Engels och om kärnfamiljens funktion som förtryckande reproduktionsenhet .

Permalänk | Anmäl #10 Lars Johansson, 2008-09-29, 15:23

Jovisst, det verkar ju helt realistiskt att kvinnor å ena sidan var helt förtrtyckta och maktlösa och å andra sidan hade makt att påverka samhället i den riktningen Niclas Kuoppa. Särskilt i kretsar där rätt värderingar är viktigare än faktakunskap. Annars så är det för de flesta människor uppenbart att kvinnor fick mer inflytande i samhället ju mer män generellt fick att säga till om. Därmed var demokratiseringen av Sverige betydligt viktigare för kvinnans rättigheter än feministiska krav även om feminismen idag i ett utslag av akut storhetsvansinne inbillat sig det inte var ändringen i manlig rösträtt (avskaffandet av 40 gradskalan) som orsakade kvinnlig rösträtt utan feministiskt gapande som gjorde det. Orsaken män skulle velat öka jämställdheten är irrelevant med tanke på det obestridliga fakta att det är vad som skedde när män fick praktiskt inflytande. Fast som påpekats i annan debatt, vissa har svårt att skilja på DE berörda männen och män som grupp. Påfallande ofta beskylls män som grupp för något bara den som bestämde det var man, detta oavsett gruppens förmåga att påverka.

Permalänk | Anmäl #11 VEB, 2008-09-29, 19:48

Kul att se att somliga faktiskt inte insett att M&E var två av förra årtusendets största tomtar. Nåja, världen går vidare och vi behöver ju inte läsa vad ni skriver så länge ni inte vill bestämma över mig. Det vill ni ja....
-
Suck...

Permalänk | Anmäl #12 Karl Rove, 2008-09-30, 10:34

Vad har Schulmans med detta maratoninlägg att göra? Artikeln blir en manifestation av skribenternas hela karriärer: långa labyrintresonemang som är så verklighetsfrånvända att de framstår som parodi.

Permalänk | Anmäl #13 Lenin, 2008-09-30, 15:10

Det enda intressanta med artikeln är att den inte publiceras på DN Kultur längre. Det brukar den nämligen. Om och om och om igen sedan 1991. Är det utrensning på gång i kulturbunkern?

Permalänk | Anmäl #15 Kremlologen, 2008-09-30, 20:48

Hur skjutton kommer det sig att en enda läs och skrivkunnig människa fortfarande inbillar sig M&E (Marx und Engels) hade nåt vettigt att säga efter att deras svammel skapat fattigdom och förtryck i ett halvt århundrade i två av världens tre största nationer?

Permalänk | Anmäl #16 VEB, 2008-09-30, 21:47

Tja, käre VEB, vem kan tänkas göra det?

Vad sägs om en hyfsat skrivkunnig nyliberal vid namn Johan Norberg, nu senast i Expressen användandes av Karl Marx för att befästa sin ståndpunkt om risken med statlig inblandning.
http://www.expressen.se/debatt/1.1318423/tack-och-lov-att-bush-fick-nobben

Permalänk | Anmäl #17 Niclas Kuoppa, 2008-10-02, 21:02

Intressant att så många av kommentarerna bekräftar artikelns relevans, helt utan att kommentarsförfattarna själva vill det.
Kan hålla med om att artikeln var lite väl lång, men det kan väl också bero på ett visst ointresse för ämnet hos de läsare som klagar (och i mitt fall på tidsbrist).
Men hellre för långt än kvällspresslättillgängligt kortfattat.

Permalänk | Anmäl #19 Ms X, 2010-01-07, 15:08

Jag kan bara hålla med Simone de Beauvoir. Kvinnor borde inte få stanna hemma med barnen. De borde inte få barnbidrag eller föräldraledighet. Allt sådant skulle tillfalla barnens pappa. Då skulle ni få se på social förändring!
Jag rekommenderar dessa visioner för härskarfeminismen. Dessutom självklarheter som att män skulle kvoteras in på högskolan, så att alla kurser var tvungna att uppnå minst 50% män innan de fick starta. Kvinnor skulle förbjudas att arbeta i skola och barnomsorg, och på så vis skulle vi bryta ett mångtusenårigt intersektionellt förtryck av pojkar. Vi skulle satsa åtskilliga miljarder på mäns hälsa med målet att uppnå lika livslängd. När ni genomfört dessa förändringar kanske ni kan få lite kärlek. Men med kosprirationsteorier om patriarkala strukturer, och hur fantastiskt bra varendaste lilla man har det, och hur synd det är om alla stackars små kvinnor. Självklart är lösningen för kvinnor att skilja sig. Då ställer samhället alla resurser till kvinnans förfogande och förtrycker mannen ännu mer än innan.
Att vara man är att inte få vara människa. Feminismen och genusvetenskapen har till uppgift att se om det går att göra det ännu djävligare att vara man. Efter pappaledigheten kommer separationen, falska anklagelser, förlorad vårdnad, helgumgänge om inte fullständigt umgängessabotage, underhålls-inbetalningar -allt noga regisserat av feminismen. Ni feminister förtjänar inte kärlek. Ni förtjänar hat - för hat är det ni visar andra. Så meningslöst och trist - feminist.

Permalänk | Anmäl #20 Ofrivilligt anonym, 2011-04-27, 03:02