Skilsmässa och jämställdheten

Nils Pettersson om Skilsmässa och jämställdheten

Jämställdhet är inte hela lösningen

Publicerad: 2009-11-24 20:11, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

Heléne Sigfridsson har rätt i en sak, när man ska bli förälder och befinner sig i den allra tidigaste fasen av barnens liv så ter sig könsrollerna tydligare än någonsin. Men när hon skriver att "barnmorskornas diskriminering av pappor måste upphöra" och beskriver en yrkeskår som bakåtsträvare och som medvetet eller omedvetet bevarar ojämställdhet är det förstås en grov generalisering. Jag har en annan bild.

11 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag har jobbat med att leda pappagrupper sedan 2004. Numera föreläser jag också om det arbetet på vårdutbildningar, vårdcentraler och på andra platser. Jobbar också som frilansande skribent. Två egenproducerade barn och bonusdotter.

Jag jobbar med pappagrupper på barnavårdscentraler i Stockholm. Tillsammans med Mats Berggren som startade projektet "Pappa på riktigt" är jag också ute i landet och föreläser om det jämställda föräldraskapet. Delvis av det skäl som Helene Sigfridsson anger: jämställdheten har betydelse för om en relation ska hålla eller inte, men också därför att vi tror att fädernas tidiga medverkan i ansvaret för sina barn ger mervärden för både barnen och de båda föräldrarna när det gäller deras framtida relationer. Det finns i de yrkesgrupper som Helene Sigfridsson nämner ett stort intresse för att göra pappan mer delaktig i föräldraskapet - även om det naturligtvis finns undantag.

I mitt arbete med pappor på mödra- och barnavården har jag också sett andra delar av det problem som Sigfridsson anger, nämligen att många barnmorskor och barnsjuksköterskor vill möta papporna inte bara på ett jämställt sätt utan också med utgångspunkt från pappornas behov i denna tidiga föräldrafas men att många upplever att de inte riktigt vet hur de ska möta papporna. Problemet handlar inte lika mycket om jämställdhet som om kunskap om vilka dessa behov är.

Många jag träffar verkar uppleva att det är svårt att bemöta och prata med papporna om frågor som rör föräldraskapet, inte därför att de inte vill utan därför att vanan ännu inte finns. Vad önskar sig männen av föräldrautbildningen? Vilka frågor har de? Vilka behov? Så vitt jag har förstått finns det ännu inte med i dessa gruppers utbildningar.

Däremot så har jag träffat massor av personal i mödra- och barnavården som önskar sig den här kunskapen. Det finns en stor vilja att lära sig mer. Det är tydligt när vi är ute och föreläser och har seminarier kring det jämställda föräldraskapet och pappans behov när han blir förälder. Det är tydligt där jag jobbar med pappagrupper. Det finns också många vårdcentraler som aktivt jobbar med att utveckla träffarna med föräldrarna så att också pappan blir delaktig.

Jag har full förståelse för att det inte är någon lätt sak för barnmorskor och barnsjuksköterskor. Först och främst ska ju papporna komma dit, sedan kanske man bör veta vilka frågor papporna ser som viktiga och därefter ska man också bemöta dem på ett sätt så att de känner sig delaktiga i hela processen tillsammans med sin kvinna. Sedan har man att jobba mot inarbetade strukturer och barriärer som kan vara svåra att bryta igenom.

Jag menar med andra ord att Heléne Sigfridsson hakar upp sig lite för mycket på jämställdhetsaspekten, även om jag naturligtvis håller med om att den här viktig. Men det är framför allt inte utbildning i "jämställda föräldrasamtal" som behövs, det är en utbildning i att också möta pappornas behov som är nödvändig.

Ett sådant exempel är vem som berättar för pappan om de olika känslor man kan ha för sitt barn efter förlossningen. Förmodligen har de flesta en stor kunskap om att mamman kan bli deprimerad efter förlossningen, vi vet att hon kan ha svårt att knyta an till barnet. Men vem talar om för pappan att medan omgivningen förväntar sig att han ska vara världens lyckligaste som nybliven pappa kan det hända att han känner sig förvirrad, tom och till och med ledsen när han håller sitt nyfödda barn? Vem talar om att det inte är en felaktig eller konstig reaktion?

Förmodligen väldigt få. Men det är okunskap om sådant som kan skapa dåliga cirklar för den nyblivna pappan. Han kan börja ifrågasätta sin egen roll redan där. Men i de flesta fall är ett sådant scenario lätta att förebygga genom att helt enkelt berätta om att det är fullkomligt normalt.

Det i sin tur leder till min sista invändning mot Heléne Sigfridssons artikel. Jag tror också att idealet när det gäller föräldragrupper/utbildningar är att föräldrarna går tillsammans och att båda föräldrarnas behov tillgodoses under dessa träffar. Men som det ser ut idag finns det ett stort värde i att pappor får träffas och diskutera sin nya roll i livet tillsammans med en ledare som delar pappaerfarenheten och har en pedagogisk kunskap och tillhandahåller diskussionsämnen. Det handlar om att ge papporna en realistisk bild av föräldraskapet, att prata om föräldra- och barnrelation, om hur parrelationen påverkas, om jämställdhet och vardagspussel. Det handlar om att ge papporna en rimlig chans att berätta om sina tankar kring vad livet med barn innebär.

Det finns ett enormt behov av detta. Något som inte minst den utvärdering som gjordes av pappagrupper visar. Pappor som deltagit tar ut mer föräldraledighet, lever mer jämställt och separerar inte lika ofta som genomsnittspappan.

Det utesluter förstås inte att mammorna inte behöver samma sak. Men både mödravården - och barnavården är kvinnodominerade platser där männens utrymme för att ventilera sina tankar är begränsad. Dessutom finns det som Heléne Sigfridsson i åtminstone någon mån påpekar inbyggt i strukturen som redan från början berättar att kvinnor kan ta hand om barn medan män ska lära sig.

Men som någon så klokt uttryckte det: "När barnet kommer till världen är det också två föräldrar som föds." Vi är med andra ord nybörjare som föräldrar allihop, oavsett kön.

Nils Pettersson (5 artiklar)
http://www.s-larcentra.se

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] gårdagens artikel på Newsmill. Har jag fått några intressanta kommentarer, bland annat var det en som pekade ut [...] Blogg:ZoulMedia | Nils Pettersson » Blog Archive &ra, 2009-11-25, 10:27

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/14575

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är många saker - som på ett teoretiskt planer låter stiligt - men på ett praktiskt plan ställs på sin spets i samlevnad och särskilt med barn. Barn är barn och kan inte trollas bort med fagra teorier om vad "föräldrar bör göra för att passa politikernas norm". Man gör det man kan göra och vad som passar bäst - och det är olika från familj till familj, från människa till människa. Problemet som tas upp här är att "systemet" inte har vana och kunskap att bemöta pappor - eller män - eller pojkar. Det blir tydligt här men det är tyvärr ett alltför vanligt mönster hos många myndighter och andra offentliga institutioner - även public service-radion och skolan. Det finns tusentals offentligfinansierade projekt som går ut på att "lyssna av och analysera" just kvinnors, mödrars och flickors behov. Motsvarande finns inte för män - eller pojkar. Dom kan man strunta i av olika "teoretiska" skäl. Jag har ibland hört hur klagomål från män bemöts av offentligt, högt uppsatta personer så här. "Det är mest män som klagar över det här". Och det legitimerar att man således inte behöver lyssna eller ta det på allvar. Vem 17 har satt upp sådana normer? Jag bara frågar!

Permalänk | Anmäl #1 Frågande, 2009-11-24, 22:48

Min son ammade i 8 månader, tyvärr kunde jag inte ersätta hans mor. Modersdepression känner jag till och då gäller det att stötta, Även om navelsträngen klipps av så är jag övertygad om att det fortfarande finns ett band mellan mor och barn.
/säger en far

Permalänk | Anmäl #2 Akademiker, 2009-11-25, 00:48

Att BVC inte alltid förstår pappor är uppenbart. Det är en starkt kvinnlig miljö. Men ett tag hade vi en manlig BVC-sköterska som var lysande.

Jag undrade ibland när jag hade småbarn om BVC förstår barn öht? Deras fyraårstest kändes som ett skämt, men jag tror man kommit en bit på väg från den typen av stolligheter på tio år. Sådant kan de ju göra på förskolan med betydligt säkrare resultat.

BVC måste börja se mer till hela föräldraskapet, hur än familjen ser ut, om de vill klara sitt jobb. i detta har artikelförfattaren helt rätt.

#1: Jag har svårt att förstå varför man talar om "politikers norm" eller andra överheter. Det är ingen större skillnad på deras normer och på hela samhällets. Kvinnor och flickors liv är betydligt mindre utforskat än mäns totalt sett i historien. Därför är det relevant att ta reda på mera. Om någon säger "det är mest män som klagar på det här" är det ju givetvis intressant att veta vad som klagas på för att ge ett relevant svar. Feministisk- och kvinnoforskning är ju en riktig slagpåse för många, främst manliga, okunniga debattörer

#2: Visst finns det band mellan mor och barn. Vem har påstått något annat? Eller betyder det att det inte finns band mellan barn och far?

Permalänk | Anmäl #3 Utlandssvensk, 2009-11-25, 06:00

#3: "Jag har svårt att förstå varför man talar om "politikers norm" eller andra överheter...". Det låter som att du inte är så insatt.

Ett exempel är t ex "tvångsdelad" föräldraförsäkring som i runda slängar halva riksdagen står bakom men endast 1/10 av befolkningen - grovt räknat. Det är ett ganska tydligt gap mellan normerna där uppe hur folk vill ha kontroll och handlingsutrymme i sina egna liv.

Och dina aktörer inom "kvinnoforskning" - som i stora stycken beter sig ideologiskt normerande snarare än tvärvetenskapligt analyserande - har således totalt missat 9 av 10 kvinnor och talar för 1/10 av kvinnorna. Men det är klart alla dessa miljoner kvinnor i Sverige begriper ju inte sitt eget bästa? Och män ska väl inte tillåtas kommentera "kvinnoforskning" trots att den indirekt, och ibland direkt, påverkar män?

(Förresten är "kvinnoforskning" omdömt till "genusforskning" så den borde därmed kunna bjuda in även "det andra könet" i större utsträckning med perspektiv och analyser som råkar handla om och beröra dem - männen alltså. Kvinnodominerad forskning om män ger ofta lika platta och verklighetsfrämmande resultat som mansdominerad forskning om kvinnor förr i tiden. Kritik som reflexmässigt avfärdas med att vederbörande har fel kön och därmed är okunnig vinner kanske pyrrhussegrar för en liten krets men blir inte trovärdig i långa loppet).

Permalänk | Anmäl #5 Frågande, 2009-11-25, 10:28

Jag håller med dig om sista meningen men anser inte att pappagrupper är att möta föräldrar lika. Det är att särbehandla papporna.

Många saker avgörs hemma vid köksbordet. Därför vill jag uppmuntra föräldrarna att börja tala med varandra om hur de vill göra. Att tala med andra pappor räcker inte.

Jag har mött många fantastiska barnmorskor och har ett bra samarbete med dem. Rubriksättningen ligger utanför min kontroll.

Ta gärna kontakt med Makalösa föräldrar så kan vi se vad vi kan åstadkomma tillsammans!

Permalänk | Anmäl #6 himlamaja, 2009-11-25, 14:44

RE: #3 Utlandssvensk, 2009-11-25, 06:00

Har du flyttat till månen eftersom du verkar ha verkligt verklighetsfrämmande idéer om politikers "vanlighet" och hur "jämlikhet" i praktiken fungerar?

Permalänk | Anmäl #7 BluePrint, 2009-11-25, 15:47

#2 Akademiker,
"Min son ammade i 8 månader"

Hur gick det till?

Permalänk | Anmäl #8 Kryckan, 2009-11-25, 18:22

Hur ska vi egentligen ha det med våra barn? Jag har vuxna barn och nu snart barnbarn. Vårat umgänge hänger i princip på mig. Och min fru. Utan att vi tar kontakt och är aktiva så sker ingen kommunikation (inom,vad vi tycker, rimlig tid). Som man har jag alltid tagits emot som något av en hjälte, bara för att jag på sin höjd presterat hälften av vad min fru har gjort. Vi har ju den unika chansen att påverka våra barn juste, varför gör vi inte det, utan klagar på varandra och fortsätter att fly och hålla oss undan. Nä nu för mig vill jag bygga detta land. Humanism .

Permalänk | Anmäl #9 Morgan Löfstedt, 2009-11-25, 22:09

Diskrimineringen skriver du själv om:

"I mitt arbete med pappor på mödra- och barnavården har jag också sett andra delar av det problem som Sigfridsson anger, nämligen att många barnmorskor och barnsjuksköterskor vill möta papporna inte bara på ett jämställt sätt utan också med utgångspunkt från pappornas behov i denna tidiga föräldrafas men att många upplever att de inte riktigt vet hur de ska möta papporna."

I vår tid är det ett bra exempel på ojämlikhet att de inte vet/inhämtat hur de ska bemöta pappor.

Permalänk | Anmäl #10 Peter Delshammar, 2009-11-26, 16:31

Diskrimineringen skriver du själv om:

I vår tid är det ett bra exempel på ojämlikhet att de inte vet/inhämtat hur de ska bemöta pappor.

Permalänk | Anmäl #11 Peter Delshammar, 2009-11-26, 16:31

Skilsmässa och jämställdheten

9 artiklar 18 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Arbetsmarknadsminister Littiorin stäms av sin exfru på 1,8 miljoner kronor pga av påstått uteblivet stöd till barnen. Är svenska kvinnor förfördelade vid skilsmässor?