Satsa på engelskan för svenskans skull

Rädsla för språk som skulle invadera hjärnan på något sätt är märkligt i Sverige. I Malaysia är vartenda rännstensunge flerspråkig - du kan inte få jobb som affärsbiträde om du inte behärskar minst tre språk, Kanada är tvåspråkigt, Schweiz fyrspråkigt, Belgien tvåspråkigt - Finland tvåspråkigt...det betyder ju förstås inte att alla bli flytande två- eller flerspråkiga i ett land om man inför språk tidigt i skolan - men att många blir det, och att ju fler språk man kan desto lättare lär man sig nya.

Det är dags att bryta de enspråkiga inställningarna - samt utveckla pedagogiken till att fungera på flera språk. Då skulle vi kunna bättre stödja och bevara barnens modersmål också, vilket i sin tur skulle stärka deras inlärning och svenska.

Man ska inte tro för mycket på självinlärning av vare sig språk eller något annat. I mellanstadiet och framåt så självinlärde jag mig i historia via böcker, det gjorde mig duktigare på alla samhällsämnen och litteraturdelarna av språkämnena.

Det gav mig också en övertro på min egen förmåga så att jag slutade utvecklas i historia, och jag insåg inte heller att en djupare förståelse för ämnet kräver kunskaper i varför saker händer som jag inte hade läst in.

Skolan behöver ta egot ur de självlärda både för deras egen skull och för att de inte ska bli odrägliga mot andra. Överdriven tro på sin egen förmåga gör att man inte lyssnar på andra och slutar att utvecklas.

Så sant. Kan dock känna igen mig i den andra kommentaren.

Du har rätt i att övertro är farlig och den finns absolut bland våra elever. Men det finns också lärare som retar sig på arroganta elever som struntar i läxor och uppgifter - i synnerhet om de sedan skriver MVG på de nationella proven och undrar "måste jag sätta MVG?" Svaret är förstås ja det måste man. Men den grupp jag speciellt ömmar för de är de elever som hamnar utanför det allmänna språkbadet. Ju tidigare vi ger dem de grunder som behövs för att de skall börja snappa upp den engelska de är omgivna av desto bättre.

Helena von Schantz, arroganta elever? Vad är det du säger?!
Du har inte tänkt på att de faktiskt har vettigare saker att göra än att göra läxor? Läxor som ofta ges för att läraren inte har nog med tid (vilket är förståbart). Du diskriminerar barnen något otroligt genom att kalla kompetenta barn för "arroganta". Du kanske är rädd att de kan mer än dig? Det är ju inte direkt ovanligt, redan på högstadienivå...

#5: Det är märkligt med språk, eller hur? Jag tolkar Helenas kommentar motsatt. Att hon faktiskt värnar elevernas rätt till ett MVG då de kan, men inte bryr sig.
Att välja ordet "arrogant" är ju inte helt lyckat dock. Dessa elever skall ju också ges möjlighet att utvecklas och det gör man ju inte om man plockar ner dem på jorden. Det är kanske bättre att ge dem vingar med mera lyftkraft (och nu har jag svarat på kommentar #2).

Slutligen, traditionell läxläsning har ytterst lite betydelse för språkinlärning (eller inlärning överhuvudtaget). Det finns inga klara bevis för att läxor gör nytta, mer än möjligen inför det stundande provet. Det är språkbad som gäller, inget annat, och det är oftast svårt i en hemiljö. Kanske skall man istället koncentrationsläsa språk med jämna mellanrum under terminen för att lyfta nivån?

Och visst är vi rädda för flerspråkighet i Sverige, speciellt när det är nåt konstigt språk som bara pratas av några tiotals, eller hundratals miljoner människor i världen (arabiska, persiska, urdu, hindi, mandarin, bahasa, japanska, swahili....).

Tack snälle informationsministern, du har tolkat mig rätt. Jag tycker att det är ett otyg när uppförandebetyg bakas in i ämnesbetyg och när lärare citerar avsnittet om att "eleven skall ta ansvar för sitt eget lärande" som motivering. Att lära sig engelska på lustfyllda sätt på fritiden är väl i allra högsta grad att ta ansvar för sitt eget lärande. Att låta bli att göra läxor som man inte lär sig något av är också att ta ansvar för sitt lärande. Jag är också en språkbadsvän, men jag tror på läxor. Tack vare Internet kan man faktiskt ge språkbadsläxor i alla språk. Youtube, UR och BBC är några av alla guldgruvor vi numera har tillgång till.
När det gäller arrogans menar jag att man skall informera eleven när de har en överdriven tilltro till sin egen förmåga och säga ifrån om arrogansen är riktad mot andra elever. I övrigt leve arrogansen. Hellre det än Jante och "Kan inte, vill inte, vågar inte".

Svenskans status i Sverige har sjunkit, engelskans status i Sverige har höjts. Exempel är l lätta att finna: koncernspråk (i månget storföretag är högste chefen inte svenskkunnig), undervisningsspråk i statusskolor långt ner i åldrarna, musiktexter skrivna på engelska av svenska artister för svensk publik, engelskspråkig dominans bland julsånger på svenska julfester, väggklotter, anglisering av namn (Mikael Treschow, industrimannen, ska uttalas som [maikl] osv. I det sammanhanget skall man se fp:s förslag, som naturligtvis inpräntar engelskans överlägsenhet ytterligare. Det är förvisso sant att ett medvetet språkstudium med mycket översättning till och från modersmålet skärper språkkänsla och ökar ordförrådet men sådan är, tror jag åtminstone, inte undervisningen numera. Den handlar nog mera om att "kommunicera" och att "göra sej förstådd" och förstå på ett ungefär. Skolundervisningen spär därigenom på den engelska statusindoktrinering som ungdomskulturen innebär. P.S. Jag undrar om det verkligen finns "en grupp som växer upp i familjer där man enbart tittar på svenska tv-program och enbart lyssnar på svensk musik". Det är knappast möjligt.

Gunnar, du kan inte vara språklärare, för då skulle du veta att sådana familjer finns. Att den elevgruppen får en ingång i engelska hjälper dessutom svenskan, för man lär sig läsa svenska och tränar upp sin läshastighet på att läsa textremsan på engelska program.

Här som så ofta annars förvrids språkdiskussioner av ett antal helt grundläggande perspektivfel, de flesta av formen att ett visst sätt att tänka (i dessa fall om språk) förväxlas med fakta.
För det första: språket föreställs vara ett självständigt objekt, som vi ömkliga människor blott sekundärt tar i bruk, ungefär på samma sätt som vi gör bruk av något redan föreliggande verktyg (hammare, kniv, skruvmejsel etc). Detta tänkesätt är och förblir en teoretisk fiktion, förvisso en delvis mycket gammal och ärevördig fiktion (om man anstränger sig en smula hamnar man hos Aristoteles), men lik förbaskat en fiktion, som skymmer sikten för att språkets primära verklighet består i vårt språkande, som för övrigt skall förstås som sam-språkande (eller om man så vill sam-tal).
Att så blivit fallet beror, för det andra, på att teoretiska språkbeskrivningar sedan antikens klassiska grammatik i allt väsentligt har tagit och fortfarande tar sin utgångspunkt i skriften, inte i samtalandets aktivitet. Följden blir att (sam)talet betraktas som sekunda vara jämfört med det "riktiga" språket, skriftspråket. Min poäng är givetvis inte, att man skulle vända på kuttingen och börja betrakta skriften som en "förtappad" version av talet. Poängen är istället insikten om att (sam)tal och skriftkommunikation är väsentligt olika saker som präglas av utomordentligt skiljaktiga betingelser.
En följd av ovan berörda egenheter är, för det tredje, oförmågan att se skillnaden mellan att tillägna sig "språket" (singularis bestämd form) och att lära sig "ett språk" (singularis obestämd form). Det lilla barnet lär sig språket - mitt uppe i allsköns andra livsnödvändiga aktiviteter. Att lära sig "ett språk" är däremot något som typiskt försiggår i skolbänken eller studiecirkeln. Var finns den väsentliga skillnaden? Ja, den gäller inte grammatiska och lexikaliska detaljer. Låt mig åskådliggöra med ett exempel : Om ett barn håller på att lära sig de svenska tidsuttrycken, så lär sig barnet inte enbart att yttra "kvart i tolv", "tio över tre" osv. Om detta vore det enda, så funnes faktiskt ingen väsentlig skillnad mellan ett barn och en härmduktig papegoja. Men barnet gör något mera: samtidigt som det lär sig dessa uttryck, så lär det sig också att avläsa klockan på rätt sätt - och först när denna läroprocess har landat, kan vi med fog säga att barnet behärskar tidsuttrycken. Exemplet kan generaliseras: språklärandets kärna består i att lära sig sammanfläta verbala uttryck med handlingar, interaktioner och kognitioner. Först då omvandlas läten till ord som betyder något, som kan ha något att säga.
Det har aldrig hänt att ett barn tillägnat sig språket genom att sättas i skolbänk. Språkbehärskandet är en ofrånkomlig förutsättning för alla former av verksamhet i skolan. Men däremot kan man förstås lära sig "ett språk" (jag menar förstås inte ett enda språk - man kan ju lära sig både ett, två, tre eller ännu fler), vilket dock alltid förutsätter att "språket" redan har greppats. Om vi lär oss tidsuttryck på engelska (eller tyska, franska, spanska, arabiska etc), så lär vi oss de svenska uttryckens motsvarigheter på det aktuella främmande språket. Men det är i det alltid redan förutsatta språklärandet som vi lärt oss fatta tidsuttrycken som sådana. "Tjugo minuter över fyra" blir "twenty minutes past four". Men avläsningen av klockan behärskar vi redan och behöver så sett inte börja om från noll.
Säger detta något konkret om när det är lämpligt att börja studera engelska? Nä, troligen inte. Men det pekar i riktning mot saker, som alltid kommer att vara viktiga att tänka igenom.

Dina elever är nog glada över att ha en så skarpsinnig, vettig lärare som du! Något lärarna borde stå för i skolundervisningen är att just väcka detta intresse till liv, att som du skriver förstå Tupacs raptexter och läsa Twilight på originalspråk, det är då man blickar över glosläxorna och ser förbi mot möjligheterna som öppnas när man behärskar ett språk. Man kan inte utgå från att eleverna under skolgången förstår hur mycket fantastisk kunskap man har möjlighet till, det inser man först i vuxenlivet. Som vanligt är din artikel charmig och mitt i prick. Keep up the good work!

du är så jävla bra Helena , jag och sama hejar på dej.

Tack Philip och Sama. Kul att se att ni jobbar med tidningsprojektet. :) Jag hejar på er med!