Glöm Kafkas, Mozarts och Ranelids lidande. Glöm alla deckarförfattare som går omkring på Bokmässan och tycker synd om sig själva för att de inte säljer lika bra som Marklund -fast-de-skriver-en-miljoner-gånger-bättre-än-vad-hon-gör.

Glöm alla kritiker på DN-kultur som är bittra för att de är mindre lästa än Linda.

Det har tjatats tillräckligt om missförstådda konstnärer inom de gamla konstarterna. Det är inte dem det är synd om. Det har ända sedan Bo Strömstedts och Adornos storhetstid ältats högt och lågt i kulturlivet. 

De verkligt missförstådda och alltid lika hånade och bespottade återfinns bland bloggarna, eller som DN:s ledarsidan uttrycker det: i bloggsörjan.

Noterar med sorg i hjärtat att Aftonbladets kulturchef Karin Magnusson redan slängt in handduken. Trist. Och ännu tråkigare är att mitt tarvliga ego inte förmådde erkänna hennes storhet som bloggare förrän hon dött bloggdöden. Förbannar min gamla vanliga tarvlighet för att jag ska har så svårt att säga att någon fortfarande verksam är något annat än usel.

Jag känner inte Karin Magnusson. Kanske var det så enkelt som att hon la av för att hon inte hann. Men jag tror inte det.

Har själv bloggat från och till de senaste åren. Och det har inte varit roligt.

I början av min bloggkarriär handlade det mycket om mina barn. Men efter att en känd sportjournalist på fyllan kom fram till mig och sa att han hatade folk som skrev om sina barn så mycket att han fick lust att döda la jag av.

Istället började jag blogga om personer som intresserade mig, ofta människor som var mer eller mindre offentliga. Läsarsiffrorna steg stadigt och mitt bloggego mådde förträffligt.

Men bloggare är inte mindre känsliga än andra skapande personer. När sedan en god vän, vars omdöme jag har stor tilltro till, ringde för tredje gången och förklarade att jag gjorde bort mig som bloggade om somliga kända människor tänkte jag att hon nog har rätt.

Andra hade kommit med liknande synpunkter och jag tänkte att det var dags att byta spår igen. "Inte blogga om kända människor, inte blogga om kända mäniskor", mumlade jag som ett mantra varje gång jag inledde ett blogginlägg.

"Man är vad man bloggar och skvaller lämnar efter sig en dålig smak i munnen", förmanade jag mig själv.

Alltså - inte barn, inte kändisar. Jag tänkte att jag kanske kunde börja blogga om naturen eller om mat eller om motorer.

Problemet var bara att jag inte kan skilja ett träd från en buske och att min sambo - trots kravet på jämställdhet - har förbjudit mig at lag mat då jag inte ens är förmögen att knäcka ett ägg. Och eftersom jag inte har något körkort skulle min trovärdighet som motorbloggare så att säga vara körd i botten redan från början.

Samtidigt tjatade PM om att jag måste uppdatera bloggen oftare. Han förbjöd mig ratt vara sexistisk och snaskig - men krävde ändå nya upplagerekord.

Precis som många andra bloggare äter jag magsårsmedicin varje morgon innan jag sätter mig framför datorn och drabbas av bloggkramp. Utan att få ett enda stipendium för det.

Nu ska jag äta en tallrik Onaka + en losectablett.

Kommentera