Internationellt bistånd behövs tyvärr ett tag till

Svenskt utvecklingsbistånd ger kanske gott samvete på kort sikt men är en mager ersättning för en rättvis fördelning av jordens resurser. Eftersom Sverige och andra rika länderna inte är beredda att släppa till mer resurser för att stoppa miljöhot och förbättra villkoren för världens fattiga är biståndet, trots sina brister, fortfarande en nödvändighet.

Varför ger Sverige så mycket pengar till bistånd? Försvinner inte det mesta av biståndet i korruption eller i dåliga projekt? Vore det inte bättre om vi själva använde pengarna i Sverige för att lösa våra egna problem? Bör internationellt bistånd avskaffas, eller hänger frågan om bistånd ihop med andra frågor? Frågor och påståenden av det här slaget dyker upp i massmedia, exempelvis i Newsmill med regelbundna mellanrum. Jag menar att många av påståendena om att internationellt bistånd är till ingen nytta och snarare stjälper än hjälper saknar relevans.

Människor har alltid hjälpt varandra i kris. Man har gett mat till svältande och tak över huvudet när grannen drabbats av olycka. Även Sverige blev föremål för internationellt bistånd när vårt land industrialiserades. Vi bör komma ihåg att den tekniska utvecklingen i vårt land skedde under ledning av utländska experter. Och den verksamhet som svenska missionärer inledde på 1800-talet begränsades inte enbart till den kyrkliga verksamheten utan kompletterades mycket tidigt med utbildning och sjukvård. Steget var inte långt till dagens bistånd.

Men varför bedriver Sverige i dag ett så omfattande bistånd? Finns det kanske bättre lösningar för världens problem? De rådande uppfattningarna i dag kan sammanfattas i följande tre riktningar:

1. Biståndet behövs inte och bör avskaffas. Marknaden kan lösa alla problem. De som inte har förmåga att lösa sina egna problem förtjänar att gå under. Detta gäller både enskilda människor och hela länder.

Främsta förespråkare är den kända Chicagoskolan i USA med Milton Friedman i spetsen. I Sverige företräds uppfattningen av tankesmedjor som Timbro där man hävdar att det inte finns några vetenskapliga belägg för att bistånd - möjligen med undantag för katastrofhjälp - är till någon nytta eller bidrar till utveckling. Anslag till bistånd innebär bortkastade pengar och bör därför avskaffas.

Vad en otyglad global marknad med giriga aktörer kan åstadkomma med aktörer är i dag lätt att studera när vi nu kan se följderna av den finansiella kris som just nu drabbar stora delar av världen. Särskilt drabbade är de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Noterbart är också att de som vunnit de stora pengarna i dag är tysta eller lyser med sin frånvaro i diskussionen om hur krisen ska lösas. Med stor sannolikhet återkommer marknadsförespråkarna när de vanliga människorna, representerade av sina regeringar, har löst den akuta krisen genom massiva bidrag med skattepengar.

2. Världen har i dag så stor befolkning och problemen är så stora att det krävs en världsregering för att kunna samordna och lösa alla globala problem som i allt högre grad kräver gemensamma lösningar. Här kan nämnas miljöproblemen, exempelvis den globala uppvärmningen som inte längre går att lösa utan mycket omfattande gemensamma ansträngningar. Fattiga människor i utsatta länder klarar inte av att bidra till de globala lösningarna om de inte får hjälp genom ekonomiskt stöd från de rika länderna i det internationella samfundet. Den nödvändiga lösningen är skapande av en världsregering i form av ett starkt FN som kraftfullt hanterar säkerhetsfrågor, klimatfrågor och en rättvis och global beskattning där de rika länderna för över skattemedel till världens fattiga länder.

3. Den pragmatiska kompromissen mellan att lösa världens problem genom en totalt fri marknad eller inrättande av en effektivt fungerande världsregering sker sedan länge genom långsamt förhandlade dellösningar och ett otillräckligt - och samvetsbefriande - internationellt bilateralt och multilateralt bistånd. FN tillåts enbart verka som en diskussionsklubb med svagt mandat för att stoppa de svåra kriser som allt oftare dyker upp runt om i världen.

Sverige har naturligtvis anslutit sig till kompromisslinjen. Vi är världsbäst och slår oss för bröstet när vi bidrar med en procent av vårt BNP i bistånd. Ingen journalist eller politiker med ambition att bli omvald törs informera om att denna ynka procent bara utgör en bråkdel av de verkliga behoven i världens fattiga och mest utsatta länder. De rika länderna, dit ju Sverige hör, förbrukar 80 procent av jordens resurser men har bara 20procent av världens befolkning. De som vågar argumentera att människorna i de rika länderna måste upphöra med den ständiga konsumtionsökningen anses orealistiska.

I stället går argumentationen ut på att fattiga länder inte får utvecklas på samma sätt som de rika länderna, det vill säga de måste förbli fattiga eftersom världens resurser inte räcker till för att ge alla den levnadsstandard som vi själva har. Sanningen är att i stället för en procent av BNP skulle vi behöva föra över åtminstone 15 - 20 procent av våra inkomster till de fattiga länderna för att erbjuda rimliga resurser för en hållbar och någorlunda rättvis global utveckling. Men detta vågar ingen tala öppet om. Sverige som har varit känd som världens samvete, håller tyst. Tystnaden får till följd att Sverige sällar sig till den grupp med rika länder som är de värsta utsugarna.

Självfallet måste Sverige - vi hävdar ju att vi har kunskaperna - våga gå i spetsen och kämpa för en globalt hållbar utveckling, något som också kräver en rättvis fördelning av världens resurser och inkomster. Och är vi övertygade om att en hållbar lösning kräver kraftfulla globala åtgärder måste vi också agera kraftfullt för ett mycket starkare och effektivare FN än det som finns i dag.

Chansen att agera finns nu - men kanske bara under en kort tid - när vi fortfarande har konsekvenserna av den globala finanskrisen i färskt minne och vetskap om hur svårt det verkar vara att få till stånd en globalt hållbar överenskommelse om miljön.

Dagens internationella bistånd kan avskaffas först när de rika länderna för över tillräckligt med skattepengar till världens fattiga länder.

På www.svalorna.se kan du få mera information om Svalorna Latinamerika

Ove Hansson (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13790

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Solklar logik. Någon har mycket, någon har lite. Den som har mycket ger den som har lite. Rättvist men meningslöst. Handel och marknaden är bra på att ta folk ur fattigdom. Bistånd verkar än så länge mest vara ett botemedel för västs postkoloniala ångest

Permalänk | Anmäl #1 Egil, 2009-11-09, 14:45

Alla tror att saker är käpprätt åt helvete. Du har också tyvärr en felaktig bild om hur saker och ting ser ut i världen. Det är dåligt, men vi är på rätt väg faktiskt och det går att bevisa detta. Se på den presentationen av Hans Rosling på TED och återkom senare med vad du tyckte.
Här är länken! http://www.ted.com/talks/lang/eng/hans_rosling_at_state.html

Permalänk | Anmäl #2 Anjoy Sang, 2009-11-09, 16:02