Borg garanten för att m inte gör om 90-talets misstag

Anders Borg har från sin första dag i regeringen betett sig som en klassisk finansminister. Statsbudgeten ska inte bara gå ihop, ett gediget överskott ska betala av gamla skulder och inte spenderas på nya utgifter. Man måste samla i ladorna inför de hårda år som kan komma. Visserligen får vi de två åren fram till nästa val säkerligen se en mer generös finansminister. Svaga opinionssiffror gör inte bara moderaterna nervösa, utan lika mycket de tre övriga partierna i regeringen.

Men även om reformer av olika slag kommer att bjudas väljarkåren är det ändå påfallande hur Borg som finansminister mer har uppträtt som traditionell rikshushållare med omsorg om statens finanser än som den samhällsförändrande liberala utopist han en gång var. Han har utan tvekan gått längre än vad som med naturnödvändighet följer av att vara regeringens ekonomiska ordningsman.

Förklaringen till denna ideologiskt nedtonade politik är främst moderaternas 1990-talspolitik. Då predikades ett tidvis närmast revolutionärt evangelium. Det svenska systemet var förlegat, Sverige skulle följa den europeiska vägen med genomgripande privatiseringar, övergång till mer privatfinansierade socialförsäkringar och reducering av fackföreningarnas makt. Som 23-åring anställdes Borg 1991 som sakkunnig i statsrådsberedningen när den borgerliga fyrpartiregeringen skulle börja omdana landet. Han deltog också i de ideologiska tankesmedjor som drev på, mer än vad den moderata partiledningen egentligen ville gå med på. Några artiklar som utgick från Borgs hand speglar tidens entusiasm, åtminstone hos de yngre moderaterna: "Generell välfärdspolitik - bara magiska ord?" (1992), "Förmynderiets teori - en kritik av public service-ideologin" (1994) och "Svensk filmpolitik - a dirty story" (1995).

Som bekant drabbades Bildts fyrklöverregering av svåra ekonomiska problem. Socialdemokratin tog över efter bara en mandatperiod och inledde ett för moderna europeiska förhållanden ovanligt långt regeringsinnehav, tolv år. Moderaterna klarade sig visserligen hyggligt i både 1994 och 1998 års val, men 2002 års chockartade bakslag, då var tredje moderatväljare försvann, blev dödsstöten för den starkt ideologiska systemförändrande politiken. Partiet var nere i 1973 års nivå, en tid då såren från nederlagen under 1960-talets slut knappt hade hunnit läka. Den moderna politikens professionalisering innebär inte bara att ett förlorande partis aktiva går miste om möjligheten att påverka samhällsutvecklingen på det sätt man önskar.

Det innebär också att hundratals anställda kommunalråd, landstingsråd, statssekreterare, politiskt sakkunniga, pressekreterare samt andra med attraktiva anställningar i politikens närhet riskerar att se sina karriärer gå upp i rök. Missnöjet riktas naturligt nog mot partiledningen.

Den moderata omprövningen utformades i nära samspel mellan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Reinfeldt hade stått utanför de ledande cirklarna under Bildtepoken. Borg hade visserligen varit en ung entusiast under 1990-talets början, men senare som ekonom på SE-Banken och Riksbanken fördjupat sig i ekonomiska frågor, inte minst budgetprocessen som han avhandlade i en artikel i nationalekonomernas teoretiska husorgan, Ekonomisk Debatt, 1997: "Budgetunderskott och budgetprocess". Sedan kunde han med nya idéer ta tjänst som moderaternas kanslichef och chefsekonom efter valfiaskot 2002.

Utifrån moderaternas kris blev Borg med sin nationalekonomiska begreppsapparat och osentimentala hållning till tidigare politik oumbärlig.

Förändringen skulle kunna formuleras som "Aldrig mera 90-talet", även om detta aldrig sades högt. Innebörden var dock densamma. Moderaterna skulle avstå från de långtgående ideologiska utopierna, människors oro för omdaning av trygghetssystem måste tas på allvar. Statens kassa skulle aldrig mer tillåtas sina som den gjort under tidigare borgerliga regeringar. Borgs retorik präglas av (till synes) opolitiska nationalekonomiska resonemang och begrepp. Om den styrande socialdemokratin kännetecknades av social ingenjörskonst har de nya moderaterna stått för ekonomisk ingenjörskonst. Politiken kan nog sägas vara mer långsiktig än de moderata föregångarnas. Den innehåller visserligen förändringar i borgerlig riktning på en rad områden. Men det socialdemokratiska systemets stöttepelare utmanas inte i onödan. Talande är att det snarare är försvarsmakten än fackföreningsrörelsen som har anledning att känna vrede över regeringens politik sedan valet 2006.

Jämfört med de tidigare borgerliga regeringstillfällena, 1976 och 1991, var utsikterna 2006 bättre på en rad områden. Till skillnad från både 1976 och 1991 var inte någon ekonomisk kris i sikte. Tvärtom pekade det mesta på en ekonomisk uppgång. Parlamentariskt var situationen också mer stabil, särskilt jämfört med 1991-1994 då det nyckfulla ny demokrati var tungan på vågen mellan riksdagens block. Samarbetet mellan de borgerliga partierna var 2006 samtidigt mer utvecklat än någonsin tidigare. Här fanns (finns?) möjligheten att etablera ett långvarigt borgerligt maktinnehav som på sikt skulle förändra Sverige. Kanske 2006 i framtidens historieböcker kommer att betecknas som borgerlighetens 1932, dvs början på ett långt maktinnehav likt socialdemokratins under Per Albin Hansson?

Framgången 2006 var nödvändig, inte minst för Reinfeldt. Han hade investerat sin politiska karriär i de nya moderaternas politik. En upprepning av 2002 års resultat, eller enbart en svag uppgång, hade troligen inneburit hans fall. Moderaterna har under partiets drygt hundra år (bildat som Allmänna valmansförbundet 1904) inte varit sentimentala mot partiledare som misslyckats. Jarl Hjalmarsons avgång 1961 drog också med sig partisekreteraren Gunnar Svärd. Gunnar Heckscher tvingades att avgå 1965, efterträdaren Yngve Holmberg avsattes i sin tur hösten 1970 efter en bitter, öppen strid på en extrastämma. Den som höll i yxan var Gösta Bohman. Bo Lundgren försökte sitta kvar efter 2002 men fick till slut ge sig.

Utan tvekan möts partiledaren och andra rollfigurer med respekt och lojalitet när det går bra för partiet. Vid motgång är ledaren dock som en VD i ett börsbolag, avsättningsbar med kort varsel. Skillnaden gentemot socialdemokraterna är stor, åtminstone historiskt sett. Att kritisera partiledaren är där närmast ett svek mot hela rörelsen, ett svek mot socialdemokratins själ. Partiets ledare sitter i allmänhet under längre tid. De senaste hundra åren har socialdemokratin haft sju partiledare, högern/moderaterna tolv.

Hur äkta är då Anders Borgs och moderaternas kursändring och avståndstagande från 1990-talet? Många glömmer att moderaternas historia inte bara består av den liberala renässansens 1980- och 1990-tal. I själva verket har partiet under sin drygt hundraåriga historia växlat mellan att betona konservativa och liberala ideal, växlat mellan att betona arvet eller utopin. På så sätt finns kopplingar mellan de nya moderaterna och några av deras föregångare, både Jarl Hjalmarsons folkligt moderna konservatism på 1950-talet och Yngve Holmbergs relativa acceptans för välfärdsstaten på 1960-talet.

Det är bara när dagens politik ställs mot 1990-talets retorik som skillnaderna blir påtagliga. Och då överdrivs de gärna. Även Bildtgenerationens parti ville behålla den skattefinansierade sjukvården. Plånbokens storlek ska inte avgöra den vård man får, sade man i polemik mot 1980-talets radikala muf-are som ville privatisera försäkringssystemet. Här segrade dock Ingegerd Troedssons socialkonservatism, med argument som inte är alltför olika dagens trygghetsmoderater. Borg och de andra nya moderaterna är nya jämfört med sina närmaste företrädare, men snarare nygamla jämfört med sina äldre föregångare.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1366

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Man vinner inte långsiktiga regeringsinnehav på att fjäska för politiska motståndare. Man ska inkludera många i sin egen berättelse, men fackpampar är inte moderaternas bästa vänner. Och kan inte vara det. Därför är den lilla löjliga reträtten om a-kasseavgiften ett fabulöst misstag. Och LAS-kramandet leder bara till att det blir färre jobb.

F ö var 2002 ett val då människor tryggt kunde rösta borgerligt utan att behöva riskera att man röstade fram ett stödparti till (s). Därav moderattappet. Det hade mindre med politik att göra, och mer med allmän tillhörighet. Utan en korrekt analys av det förflutna, drar man som bekant fel slutsatser inför framtiden.

Permalänk | Anmäl #1 Patrik Strömer, 2008-09-23, 12:48