Mardrömmen är ett nio till fem-jobb

Det här med total närvarobefrielse är något som borde provas i äldreomsorgen. Då skulle nog jobbet som undersköterska bli mer populärt.

Mardrömmen är tudelad bland åttiotalisterna upplever jag. Du tillhör dem som gärna jobbar 80 timmar i veckan och blir glad av att gå till jobbet, om du får jobba hur och när du vill. Jag jobbar gladeligen 8-17 dagligen, eller 12-21, så långe jag får jobba med något roligt och att jag slipper oroa mig för att jag kan förlora jobbet. Det finns de två typerna upplever jag det som - de som ser frihet som friheten att välja vad de vill, och de som ser frihet som tryggheten att vad de än väljer så går det inte skit. Vi se alla vilka som politikerna tycker bäst om.

jag skulle gärna jobba 08-12 känns vettigt. Har ju en del annat att göra också. Gillar när alla politiker säger att de ska fixa jobben, hoppas bara att de inte menar 160h/mån då jag tycker att det är lite mycket.

jag tror att:

Politiker är gamla i förhållande till resten av den arbetande befolkningen.

Förr så sågs det som någonting objektivt gott att arbeta mycket och hårt.

Politiker har åsikter som inte riktigt är representativa för resten av befolkningen. En sån åsikt kan vara att det är bra att jobba mycket.
Personligen så tycker jag att det är tråkigt att jobba och roligt att klättra, så jag försöker jobba lite och klättra mycket. Det spelar liksom ingen roll för mig att politiker tycker att man inte ska göra så.

Sen undrar jag också om man inte skulle kunna införa obligatorisk maxgräns på 6h/dag för alla som får betalt av skattebetalarna. Det borde ju vara i statens intresse att så många som möjligt kan leva på den summa som staten betalar ut till sina anställda. Med andra ord bättre att anställa 100 som klarar sig utan att gå till soc. än att bara anställa 70 pers och ha 30 som går till soc. Förstår att det är många som skulle bli vredgade om de blev av med två h/dag i arbete, men många skulle må bättre också. Dessutom så är det ju då nån som får jobb 2h/dag också. Detta skulle ju dock betyda att vi spred ut inkomsterna så att fler fick vara med och dela och det är ju alltid dåligt enligt dagens styrande.

/Joel

Mycket väl talat, och det är en fantastisk rätt riktning att gå i för att hamra spiken i kistan på det gamla klassamhället en gång för alla. Tiden måste vara slut där man ser sina anställda som ett maskinliknande pack som skall stämpla in och ut under strikta former varje dag och istället ger dem arbetsuppgifter och riktlinjer för hur de skall utföra detta.
Jag har känt mig så oändligt mycket mer stimulerad i studentlivet än i arbetslivet, just på grund av att ens autonomi är såpass stor som den är. Det finns ingen som skäller på en för att man skall vara på en viss plats vid en viss tidpunkt och man behöver inte stå med mössan i handen hos någon företagsledning för att man tog en extra fikapaus. Detta gör att jag presterar bättre.
Ner med arbetstidsfascismen!

Fast när jag går på ICA vill jag ju gärna att det ska sitta nån i kassan, och inte behöva släpa alla varor till nåt lattehak på Söööööder för att få betala bara för att kassörskan bäst lever ut sin egotripp där.

Vad vill dessa 80- talister? Den ene gråter ut för att han inte fick fast jobb direkt efter gymnasiet. Den andre gråter ut för att hon inte tycker det är roligt att arbeta 9-5.
Vill ni bli lyckliga? Steg ett är att skruva ned era uppblåsta EGON.

"Mardrömmen är ett nio till fem jobb" - rubriken säger väl allt om vilken verklighetsfrånvänd myt om arbetslivet som odlas av vissa mediapersonligheter som råkar vara födda på 80-talet.
Fabriksarbetare, lärare, vårdpersonal m.fl. får ta och skapa egensnickrade scheman byggda på deras dagliga form och behov och inte samhällets efterfrågan eller organisering.

kul att alla tror att man är ego om man är född på 80-talet. Tänk efter lite nu. Känner ingen som är så lite egoist som jag, sen att folk som inte känner mig kan tro det, det är en annan sak. Tycker att 70s kanske ska läsa min artikel (gör reklam för mig själv....pinsamt)
Är född 81 och jag antar att jag var ego när jag krävde lön enligt avtal och arbetskläder.

kul att alla tror att man är ego om man är född på 80-talet. Tänk efter lite nu. Känner ingen som är så lite egoist som jag, sen att folk som inte känner mig kan tro det, det är en annan sak. Tycker att 70s kanske ska läsa min artikel (gör reklam för mig själv....pinsamt)
Är född 81 och jag antar att jag var ego när jag krävde lön enligt avtal och arbetskläder.

Det är intressant hur det här uttrycket nio-till-fem har satt sig. Med vår lagstiftning är det ju deltid! Om man tar en lunchrast, vilket man måst och behöver i de flesta jobb. Heltid är åtta till fem eller sju till fyra, fyrtio tilmmar i veckan om man arbetar dagtid.
Räknenissa

Så artikelns slutsat är att en arbetsplats ska varken vara för dålig eller för bra och att den bästa arbetsplatsen är den där de anställda trivs?

Jag känner mig privilegad av att få ta del av dessa radikala insikter. Och tänk hur sveriges näringsliv kommer blomstra efter att fått ta del av dessa insikter.

Är det såhär unga ser på vanliga arbetsplatser? Naturligtvis funkar det Bergqvist efterlyser i vissa branscher (och har alltid gjort) men väldigt många saker skulle bli alltför komplicerat om det inte fanns tider angivna då man kan tex besöka sin bank eller tandläkare.
Rekommenderar Bergqvist att bli frilansskribent och sluta ängslas över att det finns hållpunkter i tillvaron.

Förresten, är det tillåtet att undra om "snackisarna" hade upptäckts i tid om man inte tillåtits komma och gå som man ville? Människan är av naturen lat. Cheferna på Zebra kanske inte var bekanta med detta enkla faktum.

När jag var 7 tyckte jag det verkade bättre om robotar jobbade och vi andra lekte.
När jag var 17 tyckte jag att alla borde hålla på med musik och film.

Det som är annorlunda med 80-talisterna är att de varken är 7 eller 17, de börjar närma sig 30!

Att vid den åldern fortfarande inte begripa hur samhället fungerar.
Att det är de som sliter och betalar skatt även om de inte har världens roligaste jobb som ser till att vi har ett bra fungerande samhälle.
Att se ner på vårdpersonal, lärare, vägarbetare, montörer, fabriksarbetare, städpersonal, osv.
Det verkar nästan lite utvecklingsstört.

Härligt att lyssna på den unga och energiska generationen födda på 80-talet - vårt hopp om framtiden.

Zebra var ett systerbolag till den fläckvis rasistiska tidningen Gringo som gick i formidabel konkurs häromåret - jag utgår från att du fortfarande lider av sviterna med betalningsåtaganden mot leverantörer och tidigare anställda.

Nu var ju kanske inte andemeningen i ditt luddiga inlägg att ett företag skall tjäna pengar utan mer att man som anställd skall få åtnjuta total frihet på jobbet.

Dina tips behövs - börja med poliser, socialarbetare, systembolagsanställda, thoraxkirurgerna och bönderna på småländska höglandet - de om några behöver säkert chilla på en takterass och lyssna på soft musik. Vad de definitivt behöver är att bara kunna resa sig upp och dra från jobbet då det inte erbjuder några fler kickar för dagen.

Jag må vara född under bronsåldern, men snyt dig gärna och skaffa ett riktigt jobb och återkom om 15 år då du gjort ett embryo till karriär och lämnat något vettigt till samhället - vad som helst annat än det du hittills harklat ur dig.

PS Nu skall jag ut och missionera detta till alla de som vaccinerar oss mot influensan DS

Det kanske kan gå bra i det arbetet du hade. Men tänk dig i andra arbeten t.ex en butik, cafe, resturang eller klädaffär måste ha fasta öppentider t,ex om foll vill äta lunch 11-14 då måste man var på cafet eller resturangen 09:00 så att man hinner förberedda lunchen innan de hungriga människorna kommer annars hade de börjat klaga på grund av hunger.

Efter år av oregelbunden arbetstid, kvällar och helger jobbar jag nu 8-17 ca. Kanon! Lediga kvällar, lediga helger!

Elaine,
om det är sådana här alster du producerar i ditt retorikkonsultande behöver du snart inte alls bekymra dig om några arbetstider.

Kära frk Bergqvist
Lycka till men glöm aldrig vem ett jobb är till för!
Bussarna är inte till för bussförare.
Sjukhus är inte till för de vårdanställda.
Jobb är inte en mänsklig rättighet. Inte heller så en fet lön.

Den här artikeln gjorde mig alldeles förtvivlad. Den fick mig att inse att jag är en av alla dem som "måste gå till jobbet". Varje ny vecka är en utmaning för mig, en sorts kamp för min egen överlevnad.

På min arbetsplats har cheferna gjort det till ett självändamål att göra det så jävligt som möjligt för sina anställda. Beröm finns inte, alltid är det något som kunde ha gjorts bättre, snabbare.

Vi jobbar bokstavligen häckarna av oss men tjänar ändå sämre än kanske 80-90 procent i vår bransch. Det finns en känsla av att vi ska vara tacksamma över att vi ens har ett jobb. Facket? De ger blanka fan i oss, kanske för att några hos oss är invandrare.

Men det allra jävligaste är ändå att jag i tre års tid inte lyckats få något annat jobb. Det lossnar aldrig hur jag än försöker. Jag sitter helt enkelt fast i en rävsax och det finns ingen hjälp att få.

Behöver jag nämna att jag har studerat flera år på högskola? Utbildning är ingenting värt i dessa dagar. Det enda som verkligen räknas är vilka kontakter och vilken etnisk bakgrund man har.

Alla 80-talister lever inte la dolce vita!

Tänk vad unga de är. Vi var nog inte lika unga när vi var unga.

Det du skriver gör mig glad. Glad för att människor som du finns, glad för att det finns åtminstone några av er yngre som min generation inte lyckats fördärva.

En del av kommentarerna är vittnesmål från människor som gett upp.
Deras mål i livet är att få sina pensionspengar som de minsann slitit hårt för. De satsade på ett slavliv och kräver nu att andra (ofta deras egna barn) ska slava ihop deras pensioner.
De har slitit och då ska andra också slita, är hur de egentligen tänker. De har rättat sig i ledet (som de kallar att vara realistisk) och då ska andra också göra det. De värnar om sin pension, det är allt.
Det verkar som de inte, ens i sin vildaste fantasi, kan tänka att det faktiskt går att förena nytta med nöje.

De vill döda era drömmar om en värld för människor och värnar istället ett system som kräver människors underkastelse. I det systemet är drömmar om något bättre förbjudna, fast det säger man inte högt. Man använder sig av ordet "orealistiskt" istället.

Tråkigt att företaget gick i konkurs, men du har erfarenheterna med dig och kan ha nytta av kunskaperna om misstagen därifrån.
Kommer att tänka på Edison som lär ha misslyckats si så där 1000 gånger innan han till slut uppfann glödlampan. Han vågade fortsätta drömma och experimentera trots otaliga misslyckanden, Dessutom gjorde han det för att det var roligt!

"Socrates": Bussar är till för människor och ännu så länge är chaufförerna just det.
Det handlar inte om passagerare eller chaufförer. Det handlar om passagerare OCH chaufförer.
En måste inte "ha ett helvete" för att en annan ska ha det bra. BÅDA kan ha det bra.
Bra och roliga "jobb" ÄR en mänsklig rättighet... allt annat är bulls*it för att göda ett präktighetsego som säger "jag duger minsann för jag har jobb och en fet lön". Ett sådant ego behöver arbetslösa för att bevisa sin egen duglighet, så det är självklart att den motsätter sig att alla har roliga och bra jobb.

50-talist (om nu det har någon betydelse)

Den som ändå hade ett 7-16 jobb. Slippa hålla på att vrida och vända i kalendern för att se om man har tid tillgänglig. Kunna njuta av lediga helger varje vecka. Slippa gå hem från jobb kl 21 för att bara lägga sig direkt då man skall börja kl 8 morgonen därpå.

Men i mitt yrke, på ett vårdboende, behövs det den typen av schema, och jag vågar inte lämna över min plats åt någon egotrippad 80-talist som tänker mer på pengarna än på att utföra ett bra jobb.

Nu har vi 80-talister som sköter sitt jobb hos oss, men en hel del andra 80-talister som inte har där att göra också (och heller inte blir så långvariga).

#21 My
Jaså??? Bussarna är till för bussförarna? Kan du utveckla det?
Vilket jobb ska du ha som mänsklig rättighet??

Det är påfallande hur vissa missförstår den här artikeln.
Det handlar inte om att förstärka egotrippen hos den enskilde löntagaren. Det handlar helt enkelt om att jämna ut de hierarkiska strukturerna och skapa en frihet för arbetarna.
Det jag förespråkar är inte "vi har en kund som det behöver byggas om hos, gör det när du vill", utan snarare "det behöver byggas om här, här har du riktlinjerna, det skall vara klart senast då och då.. välj själv när och hur du vill arbeta".
På ett café skulle riktlinjerna kunna vara att man har vissa fasta tider, kanske över en tidsperiod på tre-fyra timmar per dag, och att man i övrigt väljer hur man vill strukturera sitt arbete.
Det jag efterfrågar är flexibilitet, inte anarki.

Detta är precis den frihet som människor högre upp i hierarkierna har. Det ses som helt och fullt ok och deras eget ansvar.
Enkla arbetare har dock inte den här friheten och de ska minsann detaljstyras in absurdum. De tar ju inget samhällsansvar utan behöver förmyndare som talar om för dem exakt vilka tider de ska jobba eftersom de är klåpare allihop. Eller hur är det nu?
Någon gång måste vi sopa de här förlegade strukturerna under mattan!

Citat från den eminenta filmen "Office space": "Most people hate their jobs. You need to find something else in life that makes you happy."

Tycker det är intressant att artikelförfattaren å ena sidan gnäller på "Där är man inte en medarbetare utan en motarbetare genom att trycka ner dem man jobbar med och man ägnar arbetstid att spionera på sina kollegor för att ha något skitsnack till de andra på fikarasten" och samtidigt säger "Cheferna hade tyvärr varit för överseende och låtit dem vars snack var den enda prestationen, stanna kvar för länge. Och "snackisarna" drog med sina medarbetare ner i konkursen." Hur går det ihop?

Alla kan inte ha glassiga mediejobb. Även om många verkar tro det. Dock ska det också sägas att äldre generationer har alltid gnällt på de yngre. Det är inget nytt.

#19 Så sjukt trött
Det är väl klart att en vinjett som lyder "ett Newsmillseminarium i samarbete med Svenskt näringsliv" aldrig kommer att sjunga det vanliga arbetets lov. De vill 1) Sprida myten om att alla kan samsas på toppen (om alla tjänar en mille i månaden vore livet toppen - saken är bara den att inflationen gör miljonen värdelös). Eftersom alla inte hör hemma där måste myten odlas om de okreativa och lata i bjärt kontrast till våra högoktaviga 80-talist (skräck)exempel. 2) De tror att pajashistorier gynnar eget företagande och entreprenörskap. 3) De vill revidera historieskrivningen om den svenska modellen (där 9-5 är en väsentlig komponent) som befolkningen i huvudsak varit nöjda med. Som icke-socialist vill jag gärna se att Sverige blir mer avreglerat men inte är det Svenskt Näringsliv som kan leverera det.

#24 B Henrik Jonsson, angående tidsfördelning på cafe. De flesta arbetsgivare håller sig med så många anställda de har råd med och helst färre. Därför måste man i möjligaste mån fördela arbetstiden på ett sådant sätt att man har täckning för verksamhetens alla timmar. På ett cafe kanske man har frukost mellan 7-10 och lunchrusning mellan 12-14, då behöver man flest pers inne, samtidigt som man behöver ett fåtal inne under resten av dagen. Det du fantiserar om är en situation där var och en oberoende av andra fattar rätt beslut för verksamheten och ingen chef behövs. Jag kan inte se att det fungerar med mindre än att samtliga anställda är synska och tar hänsyn till när kollegorna hade tänkt att jobba.

Lysande Bergqvist!

Vad jag förstått är 80-talisterna en kräsen krävande generation som ser arbetet som en arena för självförverkligande, inte som en plikt eller rättighet.

Ni ifrågasätter det som tidigare siffertalister tar för givet. Den som är fast i sitt synsätt, som inte tar till sig av nya fluenser och åsikter, kommer heller aldrig att utvecklas.

Som uppvuxna i ett brusande kommunicerande samhälle med ett enormt utbud av varor och utbildningar för ni med er andra värderingar och beteenden. Här ska det minsann vara snabb kommunikation, ökade utvecklade val- och informationsmöjligheter som ger mer insyn och makt. Eller hur?

Kör hårt nu! Ut och arbeta med vad som helst, så ni också kan vara med ett tag och försörja ”köttberget”, alltså 40-talisterna, som Pär Nuder, 60-talist, så vackert uttryckte sig vid ett tillfälle i talarstolen för ett antal år sedan.

Gäääsp! Arbete är nog bra men tar så mycket tid.
Dags nu att softa en stund i soffan.

Oj vad bittert det blev från många.

Själv har jag dragit in försvarligt med skattepengar och försörjt mig själv sedan jag var 15. Det har mina vänner också. Vi har alla jobb vi vill gå till, de som inte har det söker nya vägar: starta eget, jobba mindre och dra ner på utgifter, vidareutbilda sig... Möjligheterna är många.

Det man möjligtvis kan gnälla på är kollegorna (äldre?) som har kris när de ska byta kontor och förlorar sitt fönster i västerläge, eller som ständigt säger "det är mycket nu". Trivs du inte så sök dig vidare, om det nu är västerläge eller "lite att göra" som krävs. Det är mitt råd till er som blir så förbittrade av att se oss leva jämställt, lyckligt och med roliga jobb.

Livet är ju det vi lever hela tiden, både hemma och på jobbet eller i arbetslöshet. Gör det mesta av det vettja!

#29 80-talist

En sak du måste tänka på när det gäller dina äldre kollegor är att tiderna var annorlunda när de var unga, man kunde få ett jobb som numera skulle ses som ganska kvalificerat direkt efter grundskola. När du föddes var det brist på arbetskraft i Sverige, företagen anställde folk helt utan högre utbildning i princip på stående fot. Därför är arbetsplatsen för många den enda (!!!) merit de har. De kan helt enkelt inte söka jobb på samma sätt som en som gått 3 år på gymnasiet och sedan pluggat företagsekonomi i fyra.
Ni åttiotalister må vara begåvade men ni behöver läsa på lite om hur det samhälle vi har nu har utvecklats och kanske framförallt skaffa lite grundkunskaper i hur samhället och arbetsmarknaden förr påverkat medborgarna.

Superonsdag på Newsmill tycker jag! "Mardrömsarbetsplatsen för mig är en plats där man jobbar nio till fem av gamla dammiga principskäl." skriver rampljuskåte Bergqvist för att därefter berätta hur det gick på Zebra där man i stället gjort den personliga friheten till mantra. Resultatet: Man hade ingen koll på medarbetarna och gick i konkurs. Och Bergqvist slutsats? Ingen alls. Tala om retorikexpert.

(lång post, varning för babbel)
80-talisterna är inte en särskilt homogen grupp. Min bekantskapskrets (och jag själv) jobbar mycket, tjänar bra och ser sällan en arbetsvecka med mindre än 45-55h. IT-branchen, baby!

Det är tufft för många andra i vår generation, IOM att de satsat på långa utbildningar och att när de väl kommer ut på arbetsmarknaden finns det ingen som är villig att satsa på dem. Som tur är har många i vår generation en positiv uppfattning till egenföretagende så det går ofta vägen ändå. Och då får de just den kombination av kreativitet/hårt arbete och flexibilitet som många drömmer om.

Jag tror inte att det handlar om att människor är lata - åtminstone inte så många - det handlar om behovet av strukturer att arbeta utifrån. Flexibilitet och en känsla av att ha kontroll över sin situation är vad som driver människor att göra storverk.

Som påpekats så finns det mindre utrymme inom t.ex. serviceyrken för flexibilitet i tiderna, men å andra sidan finns det utrymme för gemensamt bestämmande på andra punkter: byta pass på webben, låta kassapersonal tillsammans bestämma när byten och raster är lämpligt, låta personalen ha en del av sin lön som provision (gemensamt intjänad eller individuell) osv.

Det är motiverande att känna att man inte bara fyller ett behov utan också bidrar med problemlösning. För många i äldre generationer går runt med idéer om hur verksamheten på deras jobb skall bedrivas men med bittra insikter om att ingen lyssnar på någon i deras position. Det är denna inställning många 80-talister är rädda för.

Det är bra om ungdomarna hittar ett jobb som försörjer dom.

En fråga dock. Vem ska ta alla dessa arbeten inom industrin som kräver att man är på plats mellan 7 och 4? Dessa jobb är grunden för att vi har det samhälle vi har. Ska dessa vara någon typ av slavar?

Jag förmodar att ni ungdomar är beredda att avstå en del för att dessa ska få betydligt mer i lön. Dom som inte har någon valfrihet, eller tror ni att det finns en valfrihet? Ingen ska behöva jobba och bli svettig och smutsig???

Och kom inte med den att det finns andra som VILL göra det.

Elaine! Din arbetsplats vore drömmen för mig också, tyvärr så jobbar jag som sjuksköterska på en akutmottagning, vilket krasst innebär att jag måste vara där vissa tider just därför att det är en akutmottagning. Tror inte att du skulle gilla om du kom in där med tex en bruten handled och inte en medicinkunnig käft fanns i närheten pga flexibla arbetstider eller att en latte är viktigare... Dessutom.....jag älskar mitt jobb, även om tragedin slår till ibland och jag faktiskt måste jobba uppgjorda tider...

Jag och mina kolleger hade flextid i byggbrachen redan i slutet på 60 talet. vi började halv 7 och kunde sluta när vi ville efter 17- tiden på kvällen. På utlansjobben var det oftast framtill 19- tiden sex dar i veckan sex veckor i följd sedan en ledig vecka om det fanns tid. Så var det att vara -30/-40/och -50 talist. Vi som är så bortskämnda enligt vad senare generationer tror. Rusch mest hela tiden. Men så led vi också ofta av arbetsglädje och att prestera bra projekt.
Tyvärr hade vi inga fyrkantiga bildskärmar att fördriva tiden med.
Ni tror att jag driver med er men det är faktiskt sant!

Jag och mina kolleger hade flextid i byggbrachen redan i slutet på 60 talet. vi började halv 7 och kunde sluta när vi ville efter 17- tiden på kvällen. På utlansjobben var det oftast framtill 19- tiden sex dar i veckan sex veckor i följd sedan en ledig vecka om det fanns tid. Så var det att vara -30/-40/och -50 talist. Vi som är så bortskämnda enligt vad senare generationer tror. Rusch mest hela tiden. Men så led vi också ofta av arbetsglädje och att prestera bra projekt.
Tyvärr hade vi inga fyrkantiga bildskärmar att fördriva tiden med.
Ni tror att jag driver med er men det är faktiskt sant!

Jag och mina kolleger hade flextid i byggbrachen redan i slutet på 60 talet. vi började halv 7 och kunde sluta när vi ville efter 17- tiden på kvällen. På utlansjobben var det oftast framtill 19- tiden sex dar i veckan sex veckor i följd sedan en ledig vecka om det fanns tid. Så var det att vara -30/-40/och -50 talist. Vi som är så bortskämnda enligt vad senare generationer tror. Rusch mest hela tiden. Men så led vi också ofta av arbetsglädje och att prestera bra projekt.
Tyvärr hade vi inga fyrkantiga bildskärmar att fördriva tiden med.
Ni tror att jag driver med er men det är faktiskt sant!

Jag har varit arbetslös länge och känner det som ett rent lyxfilosoferande som Bergqvist håller på med här. Som tiderna ser ut nu är det färre och färre som kan sitta laid back i bekvämfåtöljen och låta tankarna fladdra iväg om jobbets ansvarsstrukturer, inveckla sej i funderingar över coola inredningsdetaljer på kontoret o s v.
Vi är många, många som inte har någon glittrig arbetsplats att gå till. Bergqvist verkar också ha nollkoll på/alt förtränger den råa ålderdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Man åker inte automatiskt gräddfil bara för att man är "medelålders". Tvärtom.

Valmöjligheten att jobba när och hur och var man vill är en lögn när jobbet som t ex egenföretagare tar i stort sett varje vaken timme.

Valfriheten är en lögn även för alla dem som ännu behövs inom t ex vården (patienterna kan inte vänta på att du kommer när det behagar dig!) eller andra omsorgsyrken, och inte minst inom utbildningsväsendet. Flextid finns, men den är sorgligt begränsad.

Att ha fria tider är ännu något som gäller för några få sektorer, som media och reklam. Och så vitt jag kan se krävs det långt fler än dessa för att hålla ett samhälle rullande. Men om det går så ser jag gärna att alla kan jobba i mediesvängen och ha fria tider. Eller bli bloggare! Ja, låt oss alla bli proffsbloggare!

Den som inte bara slappar genom skolan kan oftast till slut få ett jobb som är stimulerande. Den som slappat genom sin utbildning får ta och skylla sig själv. Där har vi industriarbetarna. Varsågod. Lösningen. För tro mig, slappa människor finns det gott om, i alla åldersgrupper.

Ett 9-5 jobb , eller snarare 8-16.30 jbb, det var min verklighet som kontorsslav från början av 1960-talet till 1985 - sedan aldrig mer! Jag skulle önska att jag haft den *gust* och självkänsla som 80-talister har idag! Förr var detta faktiskt inte så vanligt! Man vågade helt enkelt inte! Man rättade in sig i ledet och gjorde som det förväntades av en, men man betalar oxå ett pris. Jag tycker jag har betalat ett ganska så högt pris att jag under mina 20 år som kontorsslav inte vågade något överhuvudtaget! Varje tid har sin ungdom och sitt nya fräscha sätt att se på livet och de villkor som ges såsom utmaning och möjlighet. Jag för min personliga del beundrar 80-talister! Jag har själv en son som är född -80 och han är värd all beundran!

Jag som har jobbat ett tag tyckte också att nio-fem jobb var tråkiga och jag hade därför arbeten med andra abetstider som dock var reglerade i avtal och regler. Numera har jag vanlig kontorstid med möjlighet att arbeta andra tider på dygnet och trivs med det, även om jag ibland kan tycka att jag är för traditionell i min förläggning arbetstiderna.

Flexibilitet är bra för samhällsekonomin i stort, men den ska vara till och fungera för både arbetstagare och arbetsgivare. Jag håller med Daniel Strand i hans inlägg om att myterna om ungas hänförelse för flexibilitet bara gynnar arbetsgivarna.

Flexibilitet är som sagt bra. Frågan är hur inflytandet över förläggningen ska fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstidslagen ger inte mycket stöd i denna sak utan överenskommelserna sker antingen direkt mellan arbetstagare och arbetsgivare eller med hjälp av kollektivavtal.

Kollektivavtal är att föredra framför enskilda överenskommelser eftersom avtalen är överenskomna mellan jämbördiga parter som känner till förhållandena i den specifika branschen som avtalet gäller. Avtalen ger oftast genom sin konstruktion möjlighet till flexibilitet för den enskilde arbetstagaren. Denna möjlighet kräver dock ett visst mått av hänsynstagande arbetstagare emellan.

Vem som har makten över flexibiliteten är den centrala frågan som var och en behöver ha i åtanke när flexibilitet diskuteras.

Håller med dig Elaine.

*På min drömarbetsplats jobbade vi var och hur och när vi ville. Det viktiga var att arbetet blev gjort, inte att det kontrollerades.

Det är mycket bättre att ha lite självdiciplin och kunna arbeta hemma t.ex under de timmar man själv bestämmer, dygnet har ju trots allt 24 timmar.

sohbet
sohbet odasi
chat
chat siteleri
cinsel sohbet
chat odasi
kelebek
mirc indir
chat odasi
chat
kelebek sohbet
cinsel sohbet
mirc
sesli chat
papatya script
chat odasi
sohbet
mesleki gelisim ders notlari mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Pool Temperature
Madera Jobs
Madera Pest Control
Madera Dentist
Merced Dentist
Visalia Dentist
Modesto Dentist
Fresno Limousine
Fresno Granite
briefcases leather
leather briefcases
prospect solution | prospect solutions | prospectsolution | prospectsolutions | prospectsolution.com
prospect solution | prospect solutions | prospectsolution | prospectsolutions | prospectsolution.com
prospect solution | prospect solutions | prospectsolution | prospectsolutions | prospectsolution.com