"Varför blir aldrig kritikerna recenserade. Ni är kassa allihop, särskilt du", sa en gång en operasångare till mig. Det var på den tiden jag fuskade som klassisk musikkritiker i Expressen.

Har tänkt många gånger på vad den där tenoren fräste åt mig och hur hårt hans ord tog.

Kanske var det därför jag igår blev så upphetsad av ordkriget mellan tv-kritikerna Johan Croneman och Kjell Häglund, mellan vår mäktigaste tv-recensent och vår elakaste. mellan den Gode och den Onde OCH den fula. Äntligen skulle kritikerna tvingas masa sig upp ur sina bekväma fåtöljerna därhemma framför tv:n och puttas in i SVT:s och TV4:as elektriska morgonsoffor.

Äntligen skulle de som själva har till jobb att kasta första stenen få bekämpa varandra i ett tv-kritikernas Ultimate fighting på primetime. Äntligen skulle de som själva i åratal suttit på läktaren och gjort tummen upp eller ner till stackars tv-arbetare själva få bjuda på bröd och skådespel åt folket.

Hade redan köpt en stor påse Nonstop inför demonkritikernas kamp när jag kom att tänka på att kritikerdramat behövde sin deus ex machina.

Jag såg ett tillfälle som aldrig kommer åter för svenskar kända från tv att ge igen för gamla ostar.

Erbjöd således ett ett dussintal tv-personligheter spaltutrymme på Newsmill. Flera av dem har genom åren blivit ätna till frukost av just Croneman i DN. Nu hade de chansen till revansch.

Men de annars så stöddiga tv-journalisterna jag talde med blev inte alls glada över att bli inbjudna att delta i kritiker-debatten.

"Croneman. Aldrig i livet att jag sätter mig till doms över den store Croneman", sa en tv-producent jag talade med.

Eller: "Tjafsa med Kjell Häglund? Jag äter hellre giftorm", sa en programledare på deken.

Det blev ingen recensentslakt, ingen payback. Tvärtom, rivaliteten mellan kritikerbranschens bjässar påminner om den mellan Coca-cola och Pepsi på 80-talet. Uppmärksamheten och smutskastningen mellan bolagen boostade båda.

Kommentera